Kyrkans man?
Så här i valtider brukar man ju fundera lite över vem man ska rösta på. Åtminstone har jag själv alltid deltagit i de val jag kunnat rösta i. Nu gäller det församlingsvalet och även om jag har förstått att det inte är så många som röstar i det valet så tycker jag nog ändå att man ska rösta. Vår samhälle bygger ju på demokrati och och då bör man utnyttja sina möjligheter att påverka. I synnerhet om man dessutom har några speciella åsikter om hur saker ska skötas. Men var och en väljer ju själv naturligtvis. Det har man också rätt till.
Församlingsval handlar ju om vilka som ska ta besluten inom församlingen. Själv hör jag numera till Korsholms svenska församling. Med tanke på att många brukar ha åsikter om kyrkan så är det kanske lite förvånande att detta inte märks mer då det är val. De förtroendevalda får ju bland annat fatta beslut om församlingens ekonomi och skattöre vilket påverkar alla församlingsmedlemmar. Det gäller även hur fastigheter sköts och vilken personal som ska finnas och mycket mer.
Nu kan det ju verka som att jag vet något om sådana här kyrkliga saker men är det så? Var står jag och vilka erfarenheter och kunskaper har jag inom detta område? Här kommer jag att avslöja svaren på dessa frågor.
Jag är döpt i kyrkan och det är knappast så revolutionerande även om andelen döpta har minskat i viss mån. I min generation är nog de flesta döpta så det är inget att skryta med. Konfirmerad är jag också och där faller väl några bort i alla fall. Sedan brukar ju många gifta sig i kyrkan och faktiskt har jag gjort det också även om det nu är många år sedan jag återfick den ogifta statusen. Vad mer brukar folk göra i kyrkan? Om man inte är så aktiv annars i kyrkan så brukar man oftast återkomma för sin begravning. Gällande det så får jag erkänna att det är något som jag inte prövat på ännu. Det är väl kanske inte min högsta målsättning heller just nu i livet. Jag har inga problem med att spara lite på den upplevelsen.
Så långt så skiljer jag mig kanske inte så mycket från medeltalet av församlingsmedlemmarna. Men jag ska avslöja mitt hemliga yrke som inte så många känner till. Inte nu längre i alla fall. Nej jag har inte varit hemlig agent som James Bond men närapå. Ja om man tänker på det här med liv och död så har jag jobbat rätt nära det då jag en tid jobbade som församlingssekreterare i Mariehamns församling.
Bond har sina M och Q men jag hade kyrkoherden och ekonomichefen som jag hade närmast mig. Det var hemliga papper och en del arbete även under mörka kvällar på platser dit inga andra fick komma. Många människor med makt i råd och fullmäktige medverkade. Där mitt i centrum där omvälvande beslut togs så fanns jag med och dokumenterade det hela. Det kunde bli långa dagar men någon måste ju fixa uppdragen.
Under den här tiden fick jag även provsjunga för en gospelkör. Stämningen var god men stämman var tydligen fel! I kyrkan bryr man sig om de svaga så jag blev inte utkastad utan fick ett annat uppdrag i form av att vara konferencier under körens Elvis gospels-konserter. I den rollen fick jag berätta lite om den store Elvis intresse för kyrkan och gospelmusiken. Det blev faktiskt en sådan succé så att när hela Åland hade sett showen så gjorde vi en turné till några olika orter på fastlandet.
Jag blev alltså rätt väl bekant med kyrkolivet men livet gick vidare och jag gjorde nya erfarenheter på andra områden. Så kom den dagen då jag hade flyttat till en ny kommun och en ny församling. Av en ren slump råkade jag uppmärksamma församlingsvalet. Alltså inte att det var dags att rösta utan att man kunde kandidera i valet. Något fick mig att känna att det borde jag ställa upp i. Sagt och gjort så anmälde jag mitt intresse med ett mejl till församlingen. Det var precis i sista minuten för att ställa upp så rätt omgående fick jag ett besök av ett par herrar som tyckte att det var jättekul att jag ställde upp. Jag fick skriva på lite papper för den ena av de två listorna som var aktuella i valet. Var det någon skillnad på listorna? funderade jag. Det var ju inte som att välja mellan socialdemokrater och liberaler. Nåja det var, vad jag förstod, ingen större skillnad och det var den större listan jag skrev på för. Listans storlek hade naturligtvis viss betydelse sedan i rösträkningen då röstetalet räknas ut.
Valdagen kom och jag lade min röst på mig själv. Det kändes lite märkligt. Valde jag rätt kandidat eller borde jag ha röstat på någon annan? Jag röstade ju på en kille som var helt oerfaren som förtroendevald…
På något vis så lyckades jag ändå få tillräckligt med röster så att jag kom in som ordinarie ledamot i kyrkofullmäktige. Dessutom blev jag sedan rätt oväntat invald även i kyrkorådet vilket killarna som ”värvade mig” hade sagt att nog inte händer den första perioden.
När mandatperioden närmade sig sitt slut så blev jag övertalad att ställa upp igen! Under en tid var jag till och med vice ordförande i kyrkofullmäktige och fick svinga klubben under en del sammanträden. Ja nog har jag prövat på en del kyrkligt arbete.
Sedan flyttade jag hit till Österbotten och Korsholm. Då trodde man att den där biten av livet kanske var över men vad hände? Den som följer med det kyrkliga har kanske noterat att ålänningen Elvis Ahlgren kandiderar till både församlingsråd och kyrkofullmäktige i Korsholms församling! Oddsen att bli invald förefaller vara rätt små som nyinflyttad men vi får se hur det går. Det är aldrig över förrän det är över...
Elvis - Back in the building
Det var rätt länge sedan meddelandet om firmafesten kom första gången. För min del passade datumet inte alls eftersom jag då hade jouren och således fick jag lämna återbud. Men ödet spelade in och pandemin såg till att hela evenemanget fick skjutas upp. Det sattes ett nytt datum som väl ingen visste om det skulle fungera när den dagen kom.
Till sist kom ändå partydagen och det visade sig att alla restriktioner var borta och att jag för första gången skulle få tillfälle att umgås med mina arbetskamrater under lite festligare former. Det var alltså dags för Höstparty!
Alla från kontoret i Vasa samt ett gäng från Helsingfors samlades först i ett konferensrum i stadens centrum. Vi började med det mer seriösa programmet där företagets ekonomi och framtidsplaner presenterades. Det var vår VD som presenterade detta på finska. Ja det var väl inte optimalt för en som är nästan analfabet när det gäller vårt lands största språk. Men det visades ju även skriftlig information på duken framför oss och VD:n tog det i ett sådant tempo så att även jag uppfattade en del av det muntliga. Det skriftliga är ju alltid lättare för mig och dessutom så är jag ju relativt van att läsa resultatsiffror i bokslut och liknande så där var jag nog med rätt bra trots allt.
Styrelseordförande i Sverige medverkade via länk som det brukar heta. Eller egentligen var det via internet som så mycket annat sköts nuförtiden. Men jag fick intrycket av att han är av den blygare sorten. Ja för vi hörde bara hans röst och såg inget av honom i bildväg. En svart ruta bara. Så den killen känns fortfarande lite som ett frågetecken för mig. Annars trodde jag att det var vi i Finland som är lite blyga och försiktiga av oss jämfört med svenskarna. Hans anförande var däremot inte på finska utan han gick snabbt över från svenska till engelska så att alla skulle kunna hänga med.
Ja den här tillställningen var enbart för den finska sidan så våra svenska kollegor får vi träffa en annan gång. Hittills har jag träffat väldigt få av dem i verkliga livet. Jag fick i alla fall tillfälle att träffa några av kollegorna i Helsingfors så det var trevligt. Men det är väl inte party när chefen pratar jobb kanske någon tycker. Exakt! Snart lämnade vi lokalen och begav oss till en bowlinghall för att råda bot på detta.
Bowlingskorna på och en kall läskande dryck i handen och så var man redo! Det var ett tag sedan jag bowlade senast. Jag var inte bra då och jag kunde tämligen omgående konstatera att jag dessvärre inte hade blivit så mycket bättre sedan sist. Eller bättre är kanske fel ord att alls använda i detta sammanhang. Humöret däremot var nog lika bra eller högst troligvis bättre den här gången. För den som väntar på något roligt får alltid vänta för länge! I detta fall var det coronalänge!
Kloten rullade och käglorna ramlade åt alla håll. Ja ibland åtminstone! Vi hade redan innan avfärd från konferenslokalen blivit uppdelade i olika grupper som sedan fick varsin bowlingbana att spela på. Vi hade turen att vara rätt så jämna i vårt gäng. Alltså lika bra …. eller … hm… jomen bra var vi nog om jag tänker efter.
Efter två timmars bowlande så började krafterna tryta och fingrarna bli blå. Vårt lilla gäng som delade bana hade hunnit spela tre omgångar och i den sista hade jag turen att sluta som vinnare. Det var ju tur att jag inte bara förlorade som min kära sambo hade varit rädd för. Hon hade planer på att jag måste intensivträna bowling inför detta evenemang för att jag inte helt skulle göra bort mig inför mina bowlingkunniga arbetskamrater. Hennes farhågor kom på skam och jag klarade mig hyfsat ändå trots min inkompetens och bristande erfarenhet av bowlingens tuffa värld!
När bowlingen var avklarad så begav vi oss till Sky Bar för att spendera resten av kvällen där. Det stället blev en ny erfarenhet för mig. Hela Sky Bar var reserverat för oss så vi umgicks med alla arbetskamraterna och lärde känna varandra lite bättre. Det bjöds på buffé vilket alltid är trevligt. En DJ spelade bakgrundsmusik och stämningen var god då vi hungriga muntert började plocka från alla de olika välfyllda faten.
Jag hade trott att vi skulle få nöja oss med musiken som diskjockeyn spelade men till min förvåning dök plötsligt en trubadur upp. Han verkade bekant och mycket riktigt så visade det sig vara samma kille som jag tidigare hade sett spela i centrum av Vasa under ”Konstens natt”. Trubaduren, som lyssnar till namnet Patrick Linman, höll även i den uppskattade musikfrågesporten. Det var en grej jag verkligen gillade och jag trodde nästan att vårt lag skulle vinna men konkurrensen var för hård. Nej det blev ingen seger i frågesporten men däremot skulle något annat lite speciellt snart hända där jag var inblandad.
Patrick Linman uppträder på Konstens natt i Vasa centrum.
Ja efter Vasabladets artikel om mig så hade mitt stora Elvisintresse blivit känt bland mina arbetskollegor. Nu verkade alla minnas detta och en efter en kom de fram till mig och undrade om jag inte kunde köra en Elvislåt. – Nej tyvärr inte! Sådant har jag slutat med för länge sedan, svarade jag artigt. Men mina arbetskamrater visade sig vara lika krävande som våra kunder och nöjde sig inte med ett sådant svar! När trubaduren hade avverkat sitt lilla Elvismedley så ökade pressen ytterligare. Jag började svara att jag skulle fundera på saken. De bad mig prata med trubaduren och till sist sade jag: – Okej jag kan prata lite med trubaduren så får vi se.
Nu började jag känna mig lite inträngd i ett hörn. Mitt sista hopp var att trubaduren inte skulle vara med på noterna. Han hade ju kört sina Elvislåtar redan och verkade mera hemma på Beatles så sannolikheten var ju rätt stor att han skulle ge tummen ned till en åländsk Elvis wannabe.
Jag berättade mitt ärende för Patrick och frågade lite sådär halvskeptiskt om han kunde köra Elvislåtarna som de låter i sina originalversioner (inte som han gjorde i medleyt) och om vi möjligen kunde göra något tillsammans. Ja han kunde nog låtarna förklarade han medan han samtidigt tittade på mig liksom för att bedöma om den här skumma killen alls borde ställa sig framför en publik. Tvekade han? För en sekund kändes det som att jag höll på att slingra mig ur knipan. Men då sade tvärsäkert: – Ja vilken låt ska vi köra då?
Oops! Mina sönderrostade stämband klarade knappast av några finstämda saker denna kväll. Å andra sidan brukar det alltid vara rock and roll som gäller då jag hittat upp på scenen. Det snurrade snabbt låtar i min skalle och rouletthjulet stannade som det oftast gör, då det gäller sådana här situationer, på Blue Suede Shoes, trodde jag. När jag skulle berätta det för Patrick så hoppade plötsligt roulettekulan vidare till Johnny B. Goode! Va??? tänkte jag när hörde mig själv säga titeln på Chuck Berrys mest kända låt. Den som finns på en guldskiva någonstans i yttre rymden. Patrick såg lika frågande ut som jag kände mig. – Ja men Elvis brukade köra den, förklarade jag snabbt. Herregud vet han inget om Elvis? tänkte jag medan jag försökte minnas första raden i låten.
Trubadur-Patrick rockar igång tidernas bästa låt och jag är med! Det är en comeback för Ålands Elvis. Shit, det här är ju kul! hinner jag tänka medan han kör gitarrsolot. Vi går in i sista versen och jag funderar på om jag kommer att avsluta snyggt eller inte. Jag har ingen aning om hur det gick men när applåderna kommer så drar Patrick igång med Suspicious Minds! Va? Ska vi köra den också? Ja tydligen….
Vi går till sist i mål och slutar på topp! Elvis was back in the building!
Livet som ålänning i Österbotten
Det har nu gått en månad sedan jag flyttade från Åland till Smedsby i Korsholm. Många frågar hur det nya livet går och hur det känns.
Jag var ju lite bekant med stället sedan tidigare efter några års pendlande. Förvisso är det något helt annat att vara fast bosatt jämfört med att besöka ett ställe. Vad svarar jag på frågorna då? Det till synes självklara svaret är väl ändå att det går bra eftersom jag fortfarande är kvar här!
Inflyttningen till min kära sambo var väl inte jättekomplicerad även om det fortfarande finns saker kvar att lösa. Mycket av mina saker finns ju fortfarande på Åland och hur allting ska få plats återstår ännu att se. Det får till exempel bli lite kreativ problemlösning gällande frågan att få plats för alla mina ljud- och musikprylar. Vi har i alla fall fått till en hyfsad kontorslösning vilket är viktigt för mig. Det är inte något jättestort kontorsrum men det var inte min kontorshörna på Åland heller.
Det är snart dags för en Ålandsresa och då gäller det att välja ut ytterligare lite saker som får komma med till Österbotten. Ett hett tips för kallare dagar är väl att mina vinterdäck till bilen borde få flytta in hos oss de också.
Bortsett från fysiska saker som man äger och som behöver förflyttas så finns det ju även mycket annat i livet. Arbete är något som de flesta behöver och för mig var det onekligen nödvändigt för att få ekonomin att gå ihop. För några Lotto-miljoner har det inte blivit ännu även om jag jobbar hårt på den saken.
Många jobb finns inom IT-världen och mina tidigare arbetsplatser har till stor del bjudit på just den typen av arbete. När jag nu sökte jobb så var det inom media, ekonomi eller IT som förutsättningarna och intresset var som störst från min sida. Lyckohjulet snurrade och stannade den här gången på IT-support i Vasa.
Jag har jobbat med otaliga program och system under årens lopp men slumpen ville tydligen att jag skulle jobba mer ingående med det kassasystem som jag använde på mitt förra jobb. Att själv använda ett system och att ge support till andra användare är lite olika saker. Speciellt då ett kassasystem kan användas inom många olika miljöer som ställer olika krav. Man måste helt enkelt både bredda och fördjupa sina kunskaper för att kunna hjälpa alla.
Det kan kännas jobbigt att behöva lära sig mycket nytt men samtidigt är det ju kul att göra nya saker i stället för gamla rutinuppgifter. Jag visste ju vad jag gav mig in på eftersom jag har varit i liknande jobbsituationer tidigare. Mer komplicerade arbetsuppgifter har vanligen en längre startsträcka innan man kan börja köra på auto-piloten. Varje dag lär man sig något nytt och blir bekvämare med uppgifterna. Min grupp har hand om supporten för våra kunder i Sverige. Man får prata med bland annat skåningar, gotlänningar och stockholmare med varierande ursprung. På min arbetsplats pratas det svenska på österbottniskt vis och numera hänger jag nog med rätt bra tack vare min tjuvträning under tidigare Österbottenbesök. Men det pratas även finska vilket jag bara snappar upp lite delvis än så länge. Häromdagen ringde en dansk kund men jag var inte riktigt säker på om han pratade engelska eller danska. Kanske dags att leta upp min kursbok i danska som jag köpte i samband med en Nordens institutkurs för 15 år sedan? Ja många språk blir det så jag antar att det är det här som kallas språkbad!
Nya bekantskaper blir det alltid när man får nya arbetskollegor. Det gör också att man känner sig mer hemma efter ett tag. Vi har ett bra klimat där alla gärna hjälper till med de olika problemen vi får in från kunderna. Det blir många arbetsfrågor som bollas mellan kollegerna men förstås även lite saker av mer privat natur så att man lär känna sina kollegor bättre.
Något annat som är positivt med min nya arbetsplats är avståndet hemifrån. Från huset i Smedsby till arbetsplatsen i Vasa är det drygt sex kilometer. Men det är ju cyklingsbart och cykelvägen är det faktiskt lite kortare och tar mellan 15 och 20 minuter att cykla. Sommartid är det underbart att kunna cykla till jobbet. På Åland hade jag 15-16 kilometer till jobbet så då var jag tvungen att ta bilen eller Vespan. Ja min härliga Vespa har inte blivit österbottning än så länge men jag vill inte göra mig av med den heller. Framtiden för utvisa hur det blir med den saken.
Det är inte så kul att behöva jobba hela sommaren men lyckligtvis finns det en tillflyktsort i villon (stugan) i Köklot dit man kan åka över helgen och få lite semesterkänsla. Midsommaren firade vi givetvis där. Då får man koppla bort alla normala sysslor och bara känna sig fri och vara tillsammans med sin älskade sambo.
Lite socialt liv har också hunnits med så det är inte mycket jag saknat egentligen. Jag trodde att jag skulle åka en del till affärerna och shoppa då utbudet är bättre här jämfört med på Åland men hittills har det inte hänt så mycket på den fronten faktiskt. Men det hör nog mer hösten till. Just nu upplever jag en kanske lite väl varm sommar där temperaturerna faktiskt tenderar att vara något högre än på Åland. Hur det kan hänga ihop vet jag inte då det logiskt bör vara tvärtom.
På Elvisfronten har jag just skickat ut min första tidning som är helt producerad på plats i Österbotten. Då tänker jag på mitt arbete med att sätta ihop den och göra layouten. Annars är de flesta artiklarna som vanligt skrivna av personer på olika orter i Sverige. Den här gången hade jag dock nöjet att få översätta en intervju till svenska som min vän Arjan Deelen gjort med två av Elvis musiker. Han är sedan många år tillbaka bosatt i Danmark även om han ursprungligen kommer från Holland. Det blev med andra ord en riktigt internationell produktion.
Det verkar som att livet rullar på även i Österbotten. Fortsättning följer…
Kärlek och corona
Det är fredag och lugnt på jobbet. På något sätt tickar timmarna ändå förbi och det blir lunchdags. Jag och chefen har en inbokad lunch med en leverantör från fastlandet så vi måste bege oss från jobbet.
Jag parkerar i det underjordiska garaget och hoppar raskt ut ur bilen utan att ens tänka på någon parkeringsskiva. Snabbt rusar jag uppför trappan till gallerian. Jag tar ett varv runt i gallerian för att se om jag kan lokalisera vår lunchdate. Det är inte speciellt ofta som jag åker in till centrum numera. Därför hinner det ibland dyka upp nya affärer medan andra försvinner och dyker upp på andra ställen. Så är det också den här gången noterar jag då jag får syn på en obekant affär. När jag tittar vidare på människorna omkring mig så inser jag att jag inte har något munskydd. Men ska jag springa tillbaka till bilen och hämta ett? funderar jag medan jag vandrar vidare.
Jag står snart utanför restaurangen och inser att det vore ganska idiotiskt att ta på sig ett munskydd när man ska äta lunch. Jag skrattar inombords åt mig själv. Sedan dyker chefen upp och strax därefter hör vi en välbekant röst bakom oss.
Ja lite lax ska nog smaka bra tänker jag när blicken sveper över menyn. Mycket riktigt! Maten smakar utsökt och i gott sällskap och med blandad konversation om livet på Åland respektive fastlandet och lite affärsprat så förflyter en timme väldigt snabbt.
Det är lite lustigt hur livet kan bli. Min affärskollega från Åbo har flickvän på Åland medan jag har flickvän på fastlandet. På det viset så har vi ett likartat problem eller svårighet. Jag berättar för honom att just idag ska jag, efter lunchen, ta färjan till Åbo för att åka vidare upp till Österbotten. Min affärskollega ska samtidigt passa på att stanna kvar på Åland hos sin flickvän över helgen. Efter lunchen skyndar han sig iväg till nästa affärsmöte han har inbokat medan jag styr bilen ner mot hamnen för att köra ombord på Viking Grace för att åka vidare mot Åbo.
Man kan ju tycka att det hade varit enklare att träffa en flickvän på samma ort där man själv bor. Men man styr inte över ödet och man vet aldrig var man finner kärleken. Det kan bli en riktig utmaning när hjärtat säger en sak och förnuftet lönlöst säger en annan. Vem har sagt att livet ska vara enkelt och färdigt serverat? Nej lite utmaningar behövs nog. Jag är inte den som ger upp när det blir lite uppförsbacke – eller några hundra kilometer upp till Österbotten.
Går inte flyget så kan man ta sparken till Österbotten! Utan munskydd!
En annan utmaning i det dagliga livet är förstås coronan. Den sätter käppar i hjulen för många saker. Nu har vi levt med viruset ett år och vi har väl delvis vant oss men bekväm blir man nog aldrig med situationen. Ofta medför detta osäkerhet runt alla framtidsplaner. Såväl i kärlekslivet som i andra sammanhang. Ja pandemin har ju ställt till det för många företag och folk permitteras och sägs upp. Då får man vara glad att man överhuvudtaget har ett jobb. Att hitta något annat är inte direkt enklare nu när coronan härjar i världen. Företagen anställer bara om de absolut måste. Utannonserade jobb sköts på framtiden då pandemin slog till för ett år sedan.
Elvisföreningen som jag är med i gick nyligen ut med att den årliga Elvisfestivalen, som ställdes in förra året, kommer att flytta till en annan ort. Givetvis kommer kritik från olika håll då det geografiska avståndet ökar för många trogna besökare. Där har vi avståndet som en svårighetsfaktor igen! Vissa människor säger att coronahotet kommer att tillintetgöra även detta års festival. Det kan vi omöjligen veta i det här läget förstås. Ska man bara ge upp och lägga ner för att det kan bli problem? Nej vi planerar vidare för man måste ju vara positiv och tro att det går att förverkliga. För gör man inte det så finns det ju ingen chans alls att det förverkligas.
Samma sak gäller kärleken. Ska man ge upp bara för att man ser något hinder på vägen? Eller kan man välja att tro på målet och jobba vidare mot det? Frågar man mig så är det bäst i alla lägen att låta det positiva få en chans jobba vidare mot målet även om inte alla lösningar finns på plats ännu. När man kommer fram till den önskade punkten så kan det ju bli succé. Det heter ju tro, hopp och kärlek för att de sakerna ofta hänger ihop.
Mer vinter i Österbotten än på Åland
Så när jag inte längre kan ta flyget så tar jag färjan och jag kör bilen 330 kilometer för att få någon dag tillsammans med min kärlek. Sedan åker jag samma väg tillbaka. Jag gör sedan om samma sak igen om några veckor och varje gång kommer jag lite närmare målet. Jag ser det inte riktigt ännu men kanske bakom nästa krök. Och kanske närmar sig även slutet för pandemin så att alla kan få en bättre tillvaro snart.
Att jobba är viktigt!
Den här gången tänkte jag skriva enligt ett föreslaget tema. Så läser du andra bloggar med liknande innehåll så vet du vad det handlar om. Annars vill jag gärna vara lite unik men visst kan jag skriva om vad som helst. Nu ska det handla om jobb och karriär.
Arbete är viktigt för att överleva. Men inte bara för att ha mat på bordet och tak över huvudet. Det är ju även viktigt att ha något att sysselsätta sig med. Det får helst vara något man trivs med. Bara för att det heter jobb så måste det inte alltid vara jobbigt. Det finns ju människor som jobbar med det som som älskar att göra. Gör man det så har man funnit sitt drömjobb.
För närvarande jobbar jag som IT Sales Specialist. När jag fick anställning så var det en ny tjänst som chefen funderade på att kalla IT säljare. Naturligtvis måste man ha en lite mer internationellt gångbar titel nuförtiden tyckte jag så då fick det bli IT Sales Specialist. Någon kanske tycker att det är helt intetsägande men jag tycker att det är en rätt bra beskrivning.
Vad gör jag då? Säljer IT prylar? Javisst är det så. Datorer, skrivare och allehanda tillbehör som kunderna kan tänkas vilja ha. Vill en kund ha en lösning för ett specifikt ändamål, men inte själv vet exakt vad, så får jag klura ut vilken eller vilka produkter som behövs. Det kan ju även vara olika tjänster som vi kan erbjuda. Jag bör alltså ha koll på det mesta i IT världen och det är en hel del. Det jag inte vet måste jag ta reda på. Då underlättar det att man har en bred kunskapsbas. En specialist som har bredd som sin specialitet! Naturligtvis behövs lite djup på en mängd områden också så inte kommer man så lätt undan.
Utveckling och karriärsmöjligheterna kan vara rätt begränsade på en liten arbetsplats. Sedan beror det förstås på vilken bransch man jobbar inom. Inom IT världen händer förstås mycket hela tiden och då det är ett väldigt brett område så finns det mycket att lära sig. För mig kan det vara svårt att avancera då jag redan gör det mesta, dvs säljer, lämnar offerter, köper in, tar hand om leveranser som kommer, fixar på maskiner, ser till att det är ordning i affären osv. Chefen är VD och andra chefer har vi inte. Vi anställda har lite olika specialområden och kompletterar varandra och kan delvis också rycka in för varandra. Vill man avancera på vårt företag så är det väl jobb på någon annan större firma som skulle vara enda vägen att gå.
Stämningen på jobbet är bra och vi är rätt frispråkiga och munhuggs gärna med varandra. Ungefär som i en bättre klass i grundskolan.
Mitt nästa mål i karriären är väl att jobba mer med sådant som jag tycker är riktigt roligt. Men kanske det är sådant man gör som pensionär? För min del har det blivit mycket IT arbete på olika företag. Att få jobba inom handel, som jag gjort drygt två år nu, är förstås också kul då är utbildad merkonom och inte jobbat så mycket inom just det området. Efter två år så är man också väl inkörd på en arbetsplats och känner sig emellanåt rätt bekväm med tillvaron. När jag tittar tillbaka på min yrkeskarriär så har jag jobbat ungefär fyra år på varje arbetsplats. Oftast har bytet av arbete handlat om att få nya utmaningar och att försöka uppfylla fler av de kriterier som man ställer på en bra arbetsplats.
Ett kul jobb var att filma Hans On The Bass när låten Loveshine var alldeles färsk
Ett bra jobb som man vill stanna på bör uppfylla flera kriterier. Naturligtvis måste man ha uppgifter som man tycker är roliga och passar en själv. Lönen måste vara tillräcklig och vara i relation till uppgifter och ansvar. Det måste finnas utmaningar som kräver att man får utnyttja sina befintliga kunskaper och även lära sig nya saker. Arbetsklimatet bör vara bra och man bör ha bra arbetskamrater. De flesta spenderar ju trots allt väldigt mycket tid på sin arbetsplats så uppnår man inte en bra nivå i förhållande till sina personliga kriterier så kommer man inte att trivas.
Man kan diskutera mycket runt alla de saker som påverkar hur man trivs med sitt jobb men det är nog sällan som allting stämmer in 100%. Jag har i alla fall inte upplevt det även om jag varit nära.
Som chef kan man ha större möjligheter att påverka hur arbetet utformas och därmed också känna att det inte är statiskt utan att både arbete och man själv utvecklas. Samtidigt har man mycket ansvar och måste göra även tråkigare uppgifter. Som vanlig anställd med specifika uppgifter så kan man känna sig både mer fri när man går hem för dagen men även fångad i samma likadana uppgifter dag efter dag.
Som anställd försöker jag se till att jag sköter alla uppgifter exakt så som det förväntas. Att kunna skoja och ha roligt med sina kollegor gör mycket för stämningen. Är man chef så är man inte med i gänget på samma sätt. Och alla gillar väl att prata lite strunt om sin chef? Ja det blir annorlunda den dagen man axlar rollen som chef.
Som chef försöker jag driva verksamheten framåt och förbättra den. Jag försöker lyssna och diskutera med mina anställda så att jag vet deras åsikter innan beslut tas. Eftersom de är mitt ansvarsområde så försvarar jag dem också när någon kritiserar dem. Jag har dessvärre erfarenheter av chefer som inte stöttar sina anställda på samma sätt. Det bästa är om de som man är chef över själva inser sitt ansvar och sköter sina uppgifter på rätt sätt. Då behöver chefen inte styra och övervaka så mycket utan får mer produktiv tid själv. Men vissa människor behöver mer ledning än andra. Det är chefens ansvar att se till att arbetet rullar på så man får behandla de anställda på rätt sätt och då kan det innebära att det är olika från person till person. Man ska förstås inte behöva övervaka och vägleda i varenda sak. Måste man det så har man troligtvis praktikanter på sin arbetsplats. Förtroende mellan chef och anställda måste finnas åt båda håll för att jobba så effektivt som möjligt.
Som chef vill jag ge mina anställda ganska mycket eget ansvar. Det har jag tagit efter från chefer som jag själv har haft på vissa arbetsplatser. För mig är det naturligt att försöka vara en sådan chef som jag själv skulle vilja ha. Man måste kunna lita på sin chef likväl som man måste kunna lita på sina anställda. Tyvärr är det inte alltid så. Jag har haft chefer som har ljugit både för mig och för andra för att de inte kunnat ta sitt eget ansvar i olika frågor. När en sådan situation uppstår så slutar det sällan bra.
Arbetsplatser kan vara som krigszoner där man ska akta sig för att stiga på en mina. Det finns konflikter och personer som inte går ihop. Vissa frågor är känsliga och olika grupperingar råder. Som nyanställd kan saker vara svåra att förstå innan man hunnit sätta sig in i läget och klimatet som råder på arbetsplatsen. Oavsett om man är chef eller anställd så kan man bli en bricka i ett spel. På sådana arbetsplatser så är det vanligen bara inom den egna närmaste gruppen som stämningen kan vara någorlunda bra. Sådant går naturligtvis att lösa även om det krävs arbete från alla inblandade.
Jag har uppnått många olika mål under min yrkesverksamma tid. Bra arbetskamrater, bra lön, bra och kreativa arbetsuppgifter, stort ansvar osv. Kanske inte alla på samma ställe så det blir väl på drömjobbet i framtiden som allting kommer att stämma. Något som jag brukar lyfta fram i det här sammanhanget är att jag på alla arbetsplatser lärt mig något som jag senare har haft nytta av. Alla jobb ger dig nyttiga erfarenheter så jag säger aldrig att något jobb varit bortkastad tid.
Kul på jobbet med KAJ i studion
Om jag ska nämna någon person som jag ser upp till karriärsmässigt så är den enda jag kommer att tänka på Steve Jobs. Han gick sin egen väg och lät visionen styra. En mycket speciell person som ställde väldigt hårda krav. Kanske är han ingen idealbild i alla hänseenden men just att han jobbade för det han trodde på imponerar på mig. Att han inte lät sig nöjas med enklare lösningar utan ville uppnå sin vision. Helt galet ibland men till slut nådde han ändå den framgång som han drömde om. Han jobbade alltid vidare och när han gick bort så hade han naturligtvis idéer kvar som han hade velat förverkliga.
Till sist, vad är då drömjobbet? Ja troligtvis något inom media. Att filma och redigera är det roligaste jag vet. Göra radio är också kul. Tidningsbranschen är inte fel den heller. Eller något inom underhållningsbranschen skulle förstås vara roligt även om arbetstiderna kanske inte är de bästa. Eget företag brukade vara en tanke som dyker upp då och då men än så länge har jag inte fått en tillräckligt bra företagsidé. Ja vem vet vad det kan bli? Men gärna något där man gör flera olika saker. Att vara chef har sina fördelar men även nackdelar så anställd fungerar också. Äh jag är flexibel och kan vara antingen anställd eller chef och jag kan göra det mesta. Så har du ett roligt jobb att erbjuda så är jag troligen intresserad.