Elvis - Back in the building
Det var rätt länge sedan meddelandet om firmafesten kom första gången. För min del passade datumet inte alls eftersom jag då hade jouren och således fick jag lämna återbud. Men ödet spelade in och pandemin såg till att hela evenemanget fick skjutas upp. Det sattes ett nytt datum som väl ingen visste om det skulle fungera när den dagen kom.
Till sist kom ändå partydagen och det visade sig att alla restriktioner var borta och att jag för första gången skulle få tillfälle att umgås med mina arbetskamrater under lite festligare former. Det var alltså dags för Höstparty!
Alla från kontoret i Vasa samt ett gäng från Helsingfors samlades först i ett konferensrum i stadens centrum. Vi började med det mer seriösa programmet där företagets ekonomi och framtidsplaner presenterades. Det var vår VD som presenterade detta på finska. Ja det var väl inte optimalt för en som är nästan analfabet när det gäller vårt lands största språk. Men det visades ju även skriftlig information på duken framför oss och VD:n tog det i ett sådant tempo så att även jag uppfattade en del av det muntliga. Det skriftliga är ju alltid lättare för mig och dessutom så är jag ju relativt van att läsa resultatsiffror i bokslut och liknande så där var jag nog med rätt bra trots allt.
Styrelseordförande i Sverige medverkade via länk som det brukar heta. Eller egentligen var det via internet som så mycket annat sköts nuförtiden. Men jag fick intrycket av att han är av den blygare sorten. Ja för vi hörde bara hans röst och såg inget av honom i bildväg. En svart ruta bara. Så den killen känns fortfarande lite som ett frågetecken för mig. Annars trodde jag att det var vi i Finland som är lite blyga och försiktiga av oss jämfört med svenskarna. Hans anförande var däremot inte på finska utan han gick snabbt över från svenska till engelska så att alla skulle kunna hänga med.
Ja den här tillställningen var enbart för den finska sidan så våra svenska kollegor får vi träffa en annan gång. Hittills har jag träffat väldigt få av dem i verkliga livet. Jag fick i alla fall tillfälle att träffa några av kollegorna i Helsingfors så det var trevligt. Men det är väl inte party när chefen pratar jobb kanske någon tycker. Exakt! Snart lämnade vi lokalen och begav oss till en bowlinghall för att råda bot på detta.
Bowlingskorna på och en kall läskande dryck i handen och så var man redo! Det var ett tag sedan jag bowlade senast. Jag var inte bra då och jag kunde tämligen omgående konstatera att jag dessvärre inte hade blivit så mycket bättre sedan sist. Eller bättre är kanske fel ord att alls använda i detta sammanhang. Humöret däremot var nog lika bra eller högst troligvis bättre den här gången. För den som väntar på något roligt får alltid vänta för länge! I detta fall var det coronalänge!
Kloten rullade och käglorna ramlade åt alla håll. Ja ibland åtminstone! Vi hade redan innan avfärd från konferenslokalen blivit uppdelade i olika grupper som sedan fick varsin bowlingbana att spela på. Vi hade turen att vara rätt så jämna i vårt gäng. Alltså lika bra …. eller … hm… jomen bra var vi nog om jag tänker efter.
Efter två timmars bowlande så började krafterna tryta och fingrarna bli blå. Vårt lilla gäng som delade bana hade hunnit spela tre omgångar och i den sista hade jag turen att sluta som vinnare. Det var ju tur att jag inte bara förlorade som min kära sambo hade varit rädd för. Hon hade planer på att jag måste intensivträna bowling inför detta evenemang för att jag inte helt skulle göra bort mig inför mina bowlingkunniga arbetskamrater. Hennes farhågor kom på skam och jag klarade mig hyfsat ändå trots min inkompetens och bristande erfarenhet av bowlingens tuffa värld!
När bowlingen var avklarad så begav vi oss till Sky Bar för att spendera resten av kvällen där. Det stället blev en ny erfarenhet för mig. Hela Sky Bar var reserverat för oss så vi umgicks med alla arbetskamraterna och lärde känna varandra lite bättre. Det bjöds på buffé vilket alltid är trevligt. En DJ spelade bakgrundsmusik och stämningen var god då vi hungriga muntert började plocka från alla de olika välfyllda faten.
Jag hade trott att vi skulle få nöja oss med musiken som diskjockeyn spelade men till min förvåning dök plötsligt en trubadur upp. Han verkade bekant och mycket riktigt så visade det sig vara samma kille som jag tidigare hade sett spela i centrum av Vasa under ”Konstens natt”. Trubaduren, som lyssnar till namnet Patrick Linman, höll även i den uppskattade musikfrågesporten. Det var en grej jag verkligen gillade och jag trodde nästan att vårt lag skulle vinna men konkurrensen var för hård. Nej det blev ingen seger i frågesporten men däremot skulle något annat lite speciellt snart hända där jag var inblandad.
Patrick Linman uppträder på Konstens natt i Vasa centrum.
Ja efter Vasabladets artikel om mig så hade mitt stora Elvisintresse blivit känt bland mina arbetskollegor. Nu verkade alla minnas detta och en efter en kom de fram till mig och undrade om jag inte kunde köra en Elvislåt. – Nej tyvärr inte! Sådant har jag slutat med för länge sedan, svarade jag artigt. Men mina arbetskamrater visade sig vara lika krävande som våra kunder och nöjde sig inte med ett sådant svar! När trubaduren hade avverkat sitt lilla Elvismedley så ökade pressen ytterligare. Jag började svara att jag skulle fundera på saken. De bad mig prata med trubaduren och till sist sade jag: – Okej jag kan prata lite med trubaduren så får vi se.
Nu började jag känna mig lite inträngd i ett hörn. Mitt sista hopp var att trubaduren inte skulle vara med på noterna. Han hade ju kört sina Elvislåtar redan och verkade mera hemma på Beatles så sannolikheten var ju rätt stor att han skulle ge tummen ned till en åländsk Elvis wannabe.
Jag berättade mitt ärende för Patrick och frågade lite sådär halvskeptiskt om han kunde köra Elvislåtarna som de låter i sina originalversioner (inte som han gjorde i medleyt) och om vi möjligen kunde göra något tillsammans. Ja han kunde nog låtarna förklarade han medan han samtidigt tittade på mig liksom för att bedöma om den här skumma killen alls borde ställa sig framför en publik. Tvekade han? För en sekund kändes det som att jag höll på att slingra mig ur knipan. Men då sade tvärsäkert: – Ja vilken låt ska vi köra då?
Oops! Mina sönderrostade stämband klarade knappast av några finstämda saker denna kväll. Å andra sidan brukar det alltid vara rock and roll som gäller då jag hittat upp på scenen. Det snurrade snabbt låtar i min skalle och rouletthjulet stannade som det oftast gör, då det gäller sådana här situationer, på Blue Suede Shoes, trodde jag. När jag skulle berätta det för Patrick så hoppade plötsligt roulettekulan vidare till Johnny B. Goode! Va??? tänkte jag när hörde mig själv säga titeln på Chuck Berrys mest kända låt. Den som finns på en guldskiva någonstans i yttre rymden. Patrick såg lika frågande ut som jag kände mig. – Ja men Elvis brukade köra den, förklarade jag snabbt. Herregud vet han inget om Elvis? tänkte jag medan jag försökte minnas första raden i låten.
Trubadur-Patrick rockar igång tidernas bästa låt och jag är med! Det är en comeback för Ålands Elvis. Shit, det här är ju kul! hinner jag tänka medan han kör gitarrsolot. Vi går in i sista versen och jag funderar på om jag kommer att avsluta snyggt eller inte. Jag har ingen aning om hur det gick men när applåderna kommer så drar Patrick igång med Suspicious Minds! Va? Ska vi köra den också? Ja tydligen….
Vi går till sist i mål och slutar på topp! Elvis was back in the building!
Hundar och samarbete
Det har varit tunt på bloggfronten men det betyder inte att det inte funnits saker att skriva om. Tvärtom så har det varit full rulle mest hela tiden. Så jag tänkte ta upp ett par saker som varit aktuella nyligen.
Det har varit mycket som rört det alldeles färska samarbetet mellan Elvis i Norden och OEPFC of Finland. Närmast har det handlat om samarbete mellan våra fanklubbars tidningar Elvismagasinet och Elvari. Jag har både skrivit och översatt texter och skapat en ny logo med mera med mera. Men nu är Elvismagasinet nummer 4 ute hos våra medlemmar och det innehåller ett par artiklar som vi fått genom detta nya samarbete. Nästa nummer av finska Elvari produceras som bäst och innehåller material som kommit från oss. Nya kontakter knyts och nya erfarenheter fås. Ett samarbete mellan olika klubbar på detta sätt är ganska unikt. Samarbete är något som gynnar båda parter och som jag gärna skulle se mer av. Tråkigt nog är det ofta rätt svårt att få till samarbeten inom Elvisvärlden. Därför är det extra roligt att två klubbar nu gjort gemensam sak och spänt Elvismusklerna tillsammans. Dessutom är det ett samarbete över språkgränserna som ibland medför lite extra utmaningar.
Nu över till något mer personligt. Förvisso är allt som rör Elvis rätt personligt för mig men ändå. Det är nämligen så att min son med flickvän och hundvalp kom från Åland hit till oss i Österbotten. Det blev min bästa födelsedagspresent även om den kom en vecka efter själva födelsedagen. Normalt så är födelsedagar inte så mycket att fira när man som jag redan hunnit börja känna mig ganska vuxen. När man får sådant här finbesök så finns det dock all orsak för lite fest i alla fall. Lite speciellt var det också när det var deras första besök sedan jag flyttade hit. Det blev mat, shopping, lite sightseeing och till och med lite padelspel. En påse gott och blandat helt enkelt!
Junior hade inte spelat padel tidigare men tyckte att det var kul och han var också väldigt duktig för att vara helt oerfaren inom sporten. Det var tur att jag hade hunnit spela några gånger fler än honom för annars hade han nog sopat banan med farsan Baloo!
Shopping blev det i Vasa centrum, Stenhaga och även en tur ut till nya Prisma Liselund supermarketen/köpcentret. Att som i denna sprillans nya Prisma-affär kunna välja på 57 mjölsorter och 342 olika mjölkmärken är ju en mänsklig grundrättighet. Därför misstänker jag att många kommer att vallfärda till den affären, i utkanten av Vasa, för att ha denna möjlighet. Själv hittade jag tre par kalsonger för 10 euro så där var ju resekostnaden intjänad! Junior var väldigt sugen på en ny keps så visst kom den nya affären som en riktig räddning för alla med stora behov!
Sightseeingen bjöd bland annat på Replotbron som är Finlands längsta bro.
Sedan var det ju det här med att leva ett hundliv. Vår mogna hunddam Molly, som är en 8-årig welsh springer spaniel, höll noga koll på golden retriever-valpen Milo. Det fanns no-go zoner för Milo helt enkelt. Molly bevakade dessa stenhårt. Minsta gränsöverträdelse medförde ett bryskt tillrättavisande till mer neutral mark.
Milo, som den valp han är, gillade att busa och leka, men Molly, som börjat få lite gråa hår, var inte lika intresserad av sådant ungdomspjasas. Milo var på hugget och när han fick vittring på hundmat var han inte sen att börja glufsa i sig. Att det inte var hans mat, utan Mollys, bekymrade honom inte. Det skulle senare visa sig vara mindre smart då hans lilla mage inte var riktigt redo för sådan föda. I dessa krigstider såg det närmast ut som en massa minigranater hade exploderat i snön då det blev akuta nattliga turer ut på gården för lilla Milo.
Milo och Molly
Det blev många upplevelser under dessa dagar men bäst var att kunna umgås lite mer än vad något telefonsamtal eller en chatt kan bjuda på. Det blev slutet på mitt rätt stillsamma två veckor långa födelsedagsfirande kan man säga. Sedan var vardagen tillbaka med sina rutiner. Nästa sak att egga upp sig lite inför är väl påsken.
Milo på äventyr i Korsholm
Crash, boom, bang i Kvevlax
Crash, boom, bang! sjöng Elvis i rockklassikern Jailhouse Rock 1957. Långt senare, närmare bestämt 1994, så snodde Per Gessle den frasen till både en låttitel och albumtitel som Roxette gav ut. Däremellan så kan jag tänka mig att det uttrycket kan ha använts i mycket mer tragiska sammanhang.
Det var den 3 januari 1961 som en flygplan av typen DC-3 på väg från Kronoby till Vasa störtade i Kvevlax. Samtliga 25 personer ombord omkom. Det var tre besättningsmän och 22 passagerare. Många av passagerarna var svenskösterbottningar som emigrerat till Sverige som hade firat jul och nyår i Österbotten. De var således på väg tillbaka till Sverige när denna fruktansvärda olycka inträffade. Detta är Finlands värsta flygolycka genom tiderna.
Jag var själv inte bekant med denna olycka förrän jag kom hit till Österbotten. Däremot känner jag bättre till att en liknande olycka inträffade på Åland den 8 november 1963. Även det planet var av typen DC-3 och trafikerades likaså av bolaget Aero som senare fick namnet Finnair. Planet var på väg från Helsingfors till Mariehamn och hade mellanlandat i Åbo. Vid 18-tiden var det bara cirka en kilometer kvar till landningsbanan då flygplanet plötsligt, av okänd orsak, förlorar höjd och träffar trädtopparna. Flygplanet kastas till marken och kraschar upp och ner och börjar brinna.
Ombord på flygplanet fanns 21 passagerare, varav två var barn, och två piloter och en flygvärdinna samt en ledig pilot. De enda som överlevde kraschen var två passagerare och flygvärdinnan. Övriga 22 personer omkom. När domen i utredningsmålet föll så hade inga straffbara handlingar kunnat bevisas.
I fallet med kraschen i Kvevlax fanns mer fakta att tillgå i undersökningsrapporten som kunde visa på orsakerna till den olycka. Där framgick följande:
"Den sannolika orsaken till olyckan var ett pilotfel under flygning i mörker på låg höjd. Under en vänstersväng har planet överstegrats och förlorat manövrerbarheten och hamnat i begynnande spinn. Trots att man höjde motoreffekten i slutskedet kunde inte styrfelet korrigeras och planet störtade. En bidragande faktor till olyckan har tydligen varit, att planets kapten intagit alkoholdrycker och vakat föregående kväll och natt och därför inte var i det skick som krävs av en pilot. Av samma orsak hade inte heller planets flygstyrman fått ge sig iväg på ifrågavarande flyg.”
Självklart är båda olyckorna lika tragiska men nog känns det på något sätt värre med kraschen som högst troligen berodde på att piloterna inte var vid sina sinnens fulla bruk. Således en olycka som kanske kunde ha undvikits.
Vi begav oss iväg till Kvevlax för att se platsen där den tragiska kraschen utspelade sig 1961. Eftersom så lång tid nu har förflutit så kan man inte längre se några synliga märken såsom kapade träd som planet orsakade 1961. Däremot finns det ett minnesmärke på platsen som vittnar om olyckan. Det är med ungefär samma sinnesstämning som när man beträder en kyrkogård som man närmar sig minnesmärket. Vi stannar en stund på platsen och ägnar de stackars människorna som omkom och deras anhöriga en empatisk tanke.
För att komma i lite bättre sinnesstämning försökte vi leta svamp på vägen tillbaka. Stigen mellan minnesmärket och parkeringen slingrade sig nämligen en kilometer genom skog som rimligen borde kunna hysa trattkantareller. Men om det var beroende på den sorgliga stämningen eller att vi var svampanalfabeter så slutade det ändå med att vi inte hittade en enda svamp. Inte någon ätlig i alla fall. En skön skogspromenad blev den positiva upplevelsen och det är ju inte så illa det heller.
Som slutord är det värt att påpeka att flyg är ett säkert sätt att resa och själv har jag flugit många gånger. Däremot är det ju inte bra för miljön. Svampplockning och skogspromenader är ännu säkrare förutsett att man inte snavar eller väljer fel svampar. Dock är det inte så säkert att man hittar några svampar.
Döden i Gerby
Sommaren har bjudit på mycket värme och sedan kom ännu mera värme. Nu är kanske ändå värmeböljan snart över. Temperaturerna har varit mer typiska för medelhavsländerna än för de nordiska så vi hoppas och tror att det vänder nu. Nog föredrar jag värme framför kyla men lite mer omväxlande väder skulle det kunna vara.
En sådan här het sommar är väl helt okej om man kan plaska i havet hela dagarna och sluka massor av glass på kvällarna. Men för oss hederligt arbetande människor bjuds det i stället på svettigt kontorsarbete som i nuläget påminner rätt mycket om slaveri och byggande av pyramider i Egypten. Vi har i alla fall en förmån som knappast pyramidbyggarna hade och det är att vi får ta en värmande kopp kaffe mellan varven så man kan väl inte gnälla alltför mycket…
Man får också vara glad för ett par härliga helger på stugan. Eller ”på villon” som man oftast säger här. Ja det har faktiskt blivit någon vardagskväll där också. Sådana små stugäventyr kan ibland bjuda på mer äventyr än man önskar. Då menar jag inte några vilda fiskeäventyr. Nej på den fronten var det rätt så lugnt i viken. Men det var mer dramatiskt den gången som vi en kväll var på väg hemåt med min sambos bil. Hemfärderna brukar vanligen vara ganska händelselösa transportsträckor. Föga anade vi att detta skulle bli ett stort undantag från den rutinen.
Från stugan på Köklot är det en bit att köra till hemmet i Smedsby. Vi kom ut till korsningen där man kan svänga ut mot Replot och köra över Finlands längsta bro. Vi skulle dock åt andra hållet och när vi stod stilla och väntade på den passerande trafiken så kändes en mystisk lukt. Jag tänkte att det var något i närheten som vi vädrade och tänkte inte desto mer på det. Snart var vi på väg vidare och vid korsningen i Gerby stoppades vi av rödljuset.
Nu kändes lukten igen och sambon som rattade fordonet riktade instinktivt blicken mot temperaturmätaren. Den pekade högre än den maximala röda skalan! Nu infann sig en orolig och panikartad känsla. Efter ett till synes oändligt långt rödljusstopp så kunde vi till sist svänga av från den stora vägen och svänga in till trottoarkanten.
Plötsligt kom det rök upp ur motorhuven.
– Ut ur bilen! Den kan explodera! skrek min sambo medan vi båda två var på väg ut genom dörrarna.
– Ut ur bilen! upprepade hon för kvar inne i bilen satt vår kära hund som inte förstod varför det var sådan panik. Till sist kom hundfröken motvilligt ut ur bilen.
Det här var bara början på det dramatiska för vi hade stannat precis så att vi blockerade infarten till ett hus. Inte trodde vi att det skulle störa någon men då kom en man rusande mot oss och framför honom sprang hans kamphund i riktning mot vår hund. I stället för att erbjuda oss hjälp så började mannen argsint att skrika åt oss på finska. Jag uppfattade ingenting annat än att den här personen skulle man nog akta sig för. Han såg vild och farlig ut med sitt mörka stripiga hår och ovårdade yttre.
Mannen bytte mitt uppståndelsen till svenska. Kanske för att vi såg så oförstående ut. Då uppfattade vi att han var arg för att vi blockerade hans infart.
– Här får ni inte stå! Flytta på bilen! skrek han med en mycket irriterad och nästan ursinnig ton.
– Vi kan inte, det ryker ur bilen! Den kan börja brinna! svarade min chockade sambo.
– Flytta på bilen! Jag ska just iväg på jobb! fortsatte mannen lika irriterat medan han kom allt närmare.
Mannen lyckades stoppa sin kamphund som hade börjat komma obehagligt nära oss.
– Vi kan inte starta bilen. Det ryker ur motorn och temperaturen är för hög! försökte min kära sambo förklara ännu en gång.
– Det är bara att knuffa undan den! Mannen visade inga tecken på någon sympati för vår situation. Jag insåg att här är det inte läge för någon diskussion. Mannen gav ett hotfullt intryck och vi kunde inte veta om det var för att han var drogpåverkad eller sinnessjuk. Han började helt burdust att knuffa på bilen så jag hoppade snabbt in bakom ratten för att få kontroll över något i detta kaos.
När vi hade fått undan bilen från hans infart lugnade han sig något. Då började han lyssna lite på vad vi sade och började spekulera i felorsaker. Vi ville helst att han bara skulle försvinna vilket han till sist gjorde. Hjälpen fick komma från annat och lugnare håll. Vi hade ju lyckligtvis med oss fungerande telefoner. En timme på platsen var precis en timme för mycket. Den obehagliga upplevelsen levde kvar i våra sinnen under ett par dagar men nu är både den och bilen historia.
Livet som ålänning i Österbotten
Det har nu gått en månad sedan jag flyttade från Åland till Smedsby i Korsholm. Många frågar hur det nya livet går och hur det känns.
Jag var ju lite bekant med stället sedan tidigare efter några års pendlande. Förvisso är det något helt annat att vara fast bosatt jämfört med att besöka ett ställe. Vad svarar jag på frågorna då? Det till synes självklara svaret är väl ändå att det går bra eftersom jag fortfarande är kvar här!
Inflyttningen till min kära sambo var väl inte jättekomplicerad även om det fortfarande finns saker kvar att lösa. Mycket av mina saker finns ju fortfarande på Åland och hur allting ska få plats återstår ännu att se. Det får till exempel bli lite kreativ problemlösning gällande frågan att få plats för alla mina ljud- och musikprylar. Vi har i alla fall fått till en hyfsad kontorslösning vilket är viktigt för mig. Det är inte något jättestort kontorsrum men det var inte min kontorshörna på Åland heller.
Det är snart dags för en Ålandsresa och då gäller det att välja ut ytterligare lite saker som får komma med till Österbotten. Ett hett tips för kallare dagar är väl att mina vinterdäck till bilen borde få flytta in hos oss de också.
Bortsett från fysiska saker som man äger och som behöver förflyttas så finns det ju även mycket annat i livet. Arbete är något som de flesta behöver och för mig var det onekligen nödvändigt för att få ekonomin att gå ihop. För några Lotto-miljoner har det inte blivit ännu även om jag jobbar hårt på den saken.
Många jobb finns inom IT-världen och mina tidigare arbetsplatser har till stor del bjudit på just den typen av arbete. När jag nu sökte jobb så var det inom media, ekonomi eller IT som förutsättningarna och intresset var som störst från min sida. Lyckohjulet snurrade och stannade den här gången på IT-support i Vasa.
Jag har jobbat med otaliga program och system under årens lopp men slumpen ville tydligen att jag skulle jobba mer ingående med det kassasystem som jag använde på mitt förra jobb. Att själv använda ett system och att ge support till andra användare är lite olika saker. Speciellt då ett kassasystem kan användas inom många olika miljöer som ställer olika krav. Man måste helt enkelt både bredda och fördjupa sina kunskaper för att kunna hjälpa alla.
Det kan kännas jobbigt att behöva lära sig mycket nytt men samtidigt är det ju kul att göra nya saker i stället för gamla rutinuppgifter. Jag visste ju vad jag gav mig in på eftersom jag har varit i liknande jobbsituationer tidigare. Mer komplicerade arbetsuppgifter har vanligen en längre startsträcka innan man kan börja köra på auto-piloten. Varje dag lär man sig något nytt och blir bekvämare med uppgifterna. Min grupp har hand om supporten för våra kunder i Sverige. Man får prata med bland annat skåningar, gotlänningar och stockholmare med varierande ursprung. På min arbetsplats pratas det svenska på österbottniskt vis och numera hänger jag nog med rätt bra tack vare min tjuvträning under tidigare Österbottenbesök. Men det pratas även finska vilket jag bara snappar upp lite delvis än så länge. Häromdagen ringde en dansk kund men jag var inte riktigt säker på om han pratade engelska eller danska. Kanske dags att leta upp min kursbok i danska som jag köpte i samband med en Nordens institutkurs för 15 år sedan? Ja många språk blir det så jag antar att det är det här som kallas språkbad!
Nya bekantskaper blir det alltid när man får nya arbetskollegor. Det gör också att man känner sig mer hemma efter ett tag. Vi har ett bra klimat där alla gärna hjälper till med de olika problemen vi får in från kunderna. Det blir många arbetsfrågor som bollas mellan kollegerna men förstås även lite saker av mer privat natur så att man lär känna sina kollegor bättre.
Något annat som är positivt med min nya arbetsplats är avståndet hemifrån. Från huset i Smedsby till arbetsplatsen i Vasa är det drygt sex kilometer. Men det är ju cyklingsbart och cykelvägen är det faktiskt lite kortare och tar mellan 15 och 20 minuter att cykla. Sommartid är det underbart att kunna cykla till jobbet. På Åland hade jag 15-16 kilometer till jobbet så då var jag tvungen att ta bilen eller Vespan. Ja min härliga Vespa har inte blivit österbottning än så länge men jag vill inte göra mig av med den heller. Framtiden för utvisa hur det blir med den saken.
Det är inte så kul att behöva jobba hela sommaren men lyckligtvis finns det en tillflyktsort i villon (stugan) i Köklot dit man kan åka över helgen och få lite semesterkänsla. Midsommaren firade vi givetvis där. Då får man koppla bort alla normala sysslor och bara känna sig fri och vara tillsammans med sin älskade sambo.
Lite socialt liv har också hunnits med så det är inte mycket jag saknat egentligen. Jag trodde att jag skulle åka en del till affärerna och shoppa då utbudet är bättre här jämfört med på Åland men hittills har det inte hänt så mycket på den fronten faktiskt. Men det hör nog mer hösten till. Just nu upplever jag en kanske lite väl varm sommar där temperaturerna faktiskt tenderar att vara något högre än på Åland. Hur det kan hänga ihop vet jag inte då det logiskt bör vara tvärtom.
På Elvisfronten har jag just skickat ut min första tidning som är helt producerad på plats i Österbotten. Då tänker jag på mitt arbete med att sätta ihop den och göra layouten. Annars är de flesta artiklarna som vanligt skrivna av personer på olika orter i Sverige. Den här gången hade jag dock nöjet att få översätta en intervju till svenska som min vän Arjan Deelen gjort med två av Elvis musiker. Han är sedan många år tillbaka bosatt i Danmark även om han ursprungligen kommer från Holland. Det blev med andra ord en riktigt internationell produktion.
Det verkar som att livet rullar på även i Österbotten. Fortsättning följer…
Sommarsvenskar nej nej!
Semestern är över och jag har hunnit jobba ett par veckor. Hur känns det då?
Första dagen på jobbet så var jag naturligtvis lite mer ”lost” än vanligt. Vad är det egentligen jag brukar göra? Vilka inloggningar har jag till de olika systemen? Vilka system? Vad ska börja med? Vilka öppna ärenden har jag på mitt bord? Frågorna radade upp sig mer ju mer jag tänkte på saken. Dessutom vikarierar jag nu kollegan som gick på semester när jag kom tillbaka. Vad är det som han brukar göra som jag nu ska göra? Vilka system använder han och hur kommer jag in i dem? Dag två kunde jag äntligen börja fundera på att arbeta lite också.
Nåväl efter en vecka är man nästan igång igen och efter andra veckan får man lejdon på alla andra människor, som fortfarande är på semester, som man inte får tag på när man behöver. Vecka tre börjar nu och då är man väl mer eller mindre inne i ekorrhjulet igen och börjar tro att det är så det ska vara.
Den här sommaren så hade jag verkligen en kanonsemester. Fyra veckor i Österbotten med min kära hjärtevän. För att kalla det semester får man kanske först förklara vad semester är. Det kan ju vara att göra så lite som möjligt. Men i det här fallet handlade det inte om att göra lite utan snarast om att göra annat än det vanliga. I vårt fall blev det rätt mycket. Fyra veckor fyllda av äventyr och upptåg och aktiviteter. Nå kanske det blev någon dag vila också men det har jag svårt att minnas om det verkligen var så.
Det jag minns av semestern är utfärder till Vörå, Nykarleby och Jakobstad för att nämna några för mig nya områden. Ett antal olika vandringsleder på olika ställen. Ett par besök till skären där vi roade oss med bl.a. terasstvätt och oljning av densamma. När vi ändå var inne på den linjen så passade jag på att klättra upp terasstaket i Smedsby också och rengöra det. Nerifrån såg det ut som en jättepadda som på något märkligt sätt kommit upp taket. Frågan var om plasttaket skulle hålla för vikten men på något förunderligt sätt så var det ändå via stegen som jag kom ner igen någorlunda oskadd. Knäna återhämtade sig nämligen redan efter något dygn.
Restaurangbesök i Vasa och på andra ställen var förstås mycket trevliga upplevelser efter att coronatidens restriktioner lättats upp. Alla trevliga österbottningar som jag fick träffa var förstås också ett positivt inslag i semestern. Ja sammanfattningsvis så kan jag konstatera att detta var en av mina bästa semestrar någonsin. Det är kanske inte någon enskild upplevelse som stod ut så extremt mycket utan det är snarare helheten att jag fått vara med om väldigt mycket som gör det. Det viktigaste var förstås att jag fick göra allting tillsammans med min underbara hjärtevän. Allting blir roligare när man är två som trivs tillsammans.
När det var dags för mig att återvända till Åland så behövde jag inte göra det ensam. Vårt sommaräventyr fick ett par dagars fortsättning. Väl på Åland så hann vi även göra en utfärd till skärgårdskommunen Föglö. En härlig båtfärd till Degerby City och god mat på en restaurang där gjorde att semesteräventyret kändes ännu längre, trots att jag då hade återvänt till jobbet. Kanske inte undra på att jag hade lite extra svårt att hitta tillbaka till arbetsrutinerna de första dagarna.
Här på Åland har jag lite fortsatt med aktiviteter på hemmafronten. Olika saker som behövt fixas. Dock kan jag konstatera att det inte alls är lika roligt att göra det på egen hand. I dag tog jag en cykeltur till en strand i närheten och tog ett dopp. Kanske var det sommarens sista bad för mig. Jag var faktiskt helt ensam på stranden och även om det bjuder på en speciell upplevelse så hade det varit roligare att dela det.
När jag gjorde mig i ordning för att cykla tillbaka den fyra kilometer långa vägen så fick jag plötsligt syn på två personer som tydligen hade fått samma idé om att testa vattnet här. Jag fick sedan syn på deras bil som stod parkerad nära min cykel. Den hade svensk registerplåt så som en sann finländare gör i sådana fall så skyndade jag mig därifrån!
På nya äventyr i Österbotten
Jag har semester och befinner mig naturligtvis i Korsholm i Österbotten. Eller inte bara i Korsholm för det blir ju en del utflykter till andra ställen också. Det finns mycket här att upptäcka för en ålänning.
Det är lätt att tro att man utforskat det mesta i näromgivningen och i mitt fall menar jag då Vasa- och Korsholmsområdet. Mitt i allt så upptäcker man något nytt alldeles i närheten. Som igår när jag fick vandra runt på en del av området runt det vackra Molnträsket. Visserligen en del besvärliga mygg som alltid tycks gilla just mig men ändå ett härligt område att vandra, springa eller cykla runt i. En liten pärla helt enkelt som ingen berättat för mig om förrän nu. Ändå är det ett väldigt populärt område nu i coronatider har jag förstått. Men bättre sent än aldrig och det blir säkerligen återbesök där.
Annat som hunnits med är bl.a. ett besök till Nykarleby. På vägen dit passerade man också flera gamla slagfält. Då gick det inte att undvika ett besök till slagfältet i Oravais där man utkämpade det blodigaste slaget under 1808-1809 års krig. Det är alltid något speciellt och väldigt intressant med sådana historiska platser tycker jag. Det var svenskarna mot ryssarna på den tiden. På Oravais slagfält stupade 1.000 man från den svenska armén och 800 från den ryska. Svenskarna hade koll på läget tills ammunitionen tog slut och ryssarna då kunde rycka fram. Finland var svenskt på den tiden men blev snart ryskt område.
Framme i Nykarleby så åkte vi naturligtvis förbi Zacharias Topelius hem. Det blev alltså en dag då vi kände på historiens vingslag. Vattenkraftverket i Nykarleby kanske kan bli historiskt det också? Arbeten på omgivande områden pågick för att göra området vackrare och det såg lovande ut.
På vägen tillbaka från Nykarleby så svängde vi in i skogen någonstans och åkte till världens ände eller någonstans i närheten av den. Storsand hette stranden som nog var väldigt fin. Långgrunt var det så doppet höll nästan på att utebli då krafterna började tryta innan vattnet nådde midjehöjd. Min vänner myggen var där men annars ganska ödsligt. Det låg en lägergård där så jag antar att det ibland finns lite fler tecken på en civilisation än det gjorde nu.
En dag då vädret visade sig från sin sämre sida så begav vi oss till Vörå. Målet var givet! Skidcentrum med hoppbacken måste beskådas till varje pris. Den omgivande golfbanan var jag dock mindre intresserad av. Väl framme så var det inte ens läge för ett foto då regnet öste ner. Lyckligtvis infann sig snart ett litet uppehåll så att nödvändiga foton kunde tas. Sedan vidare till Finlands äldsta träkyrka. Men nä jo nog måste regnet ösa ner ännu en gång. Det blev sådan där snabbfotografering. Alltså springa till ett träd och ta en snabb bild och sedan till nästa träd och ta en bild och sedan snabbt tillbaka till parkeringen.
Det var lite om några av äventyren som hunnits med så här långt. Nu är det dags att åka till skären igen för man måste ju vila lite mellan alla strapatser också.
En åländsk midsommar
Midsommaren har nu passerat och den blev inte riktigt som den brukar vara. Det passade inte riktigt så bra att jag skulle åka till Österbotten över midsommarhelgen. Speciellt med tanke på att jag nu en vecka senare beger mig dit på semester. Därför blev det så att jag firade midsommar på egen hand.
Men inte ens det blev normalt på grund av coronaläget. Från mitt hus är det drygt 500 meter till midsommarstången i byn så det brukar ju passa mig rätt bra. Bara att promenera dit då det är dags att börja firandet. I år fick man under rådande omständigheter inte samlas i några större grupper. Därför hade man tydligen valt att hemlighålla tidpunkten för stångresningen. Det utannonserades endast att det skulle ske under dagen.
Jag tänkte att resningen av midsommarstången säkert ändå skulle ske vanlig tid. Men ack så fel jag hade. Säkert hade man räknat ut att folk skulle tänka så och följaktligen ändrat klockslaget till några timmar tidigare. Min plan att uppleva firandet i någorlunda vanlig ordning gick med andra ord om intet.
Men av en slump passerade jag midsommarstången på min Vespa precis när stången hade rests. Jag svängde in på området och parkerade. Det var en mindre och väl utspridd grupp av människor som befann sig på området. Troligtvis endast de som varit direkt involverade i arbetet med midsommarstången. När jag fick av mig hjälmen så kom man precis in på sista versen av Ålänningens sång. Det var förstås en besvikelse att inte kunna delta i sången eller få se när stången restes. Jag tröstade mig med att jag åtminstone var där under slutminuten vilket så många andra inte var. Senare kunde jag se den filmade versionen på Facebook men det var förstås inte samma sak.
Mitt firande fick i stället baseras runt grillen. Och sommarens första kolgrillning var verkligen ljuvlig. Både doften från grillen och smaken på köttet signalerade sommar. Nu var den äntligen här!
En av mina affärskontakter hade dagen före anlänt till Mariehamn från Åbo. Omtänksam som han är så hade han med sig en gåva i form av några flaskor bubbel. Det var en fin gest som kom väl till pass denna varma och soliga midsommarafton. Nog hade det varit roligare att skåla tillsammans med någon men efter att ha misslyckats med att lura över grannen på ett glas bubbel så korkade jag ändå upp flaskan och njöt för mig själv. Och det blir ju precis så roligt som man själv gör det! Jag kan ju inte heller klaga för det var nog väldigt många som hade det betydligt sämre än jag den här midsommaraftonen.
För att kompensera bortfallet av den obligatoriska stångresningen så letade jag fram det jag hade filmat midsommaraftonen 2019. Det var ju en riktig traditionell stångresning på Jan Karlsgården i Kastelholm i Sund. Mer åländsk midsommar är svårt att få. Ja det måste naturligtvis bli en film om detta som både jag och andra kunde få uppleva nu när vi missade den traditionella midsommarstången. Filmen blev inte klar på midsommaraftonen utan fick ta en del av midsommardagen i anspråk. En stångresning som denna tar ganska länge men i filmform så kortar man naturligtvis ner det hela. Jag letade fram en mikrofon och lade på en berättarröst för att ge det hela en riktig dokumentärkänsla. Hur blev filmen då? Ja det fina är att ni själva kan få se den och bedöma. För här serverar jag ”Midsommar på Jan Karlsgården”. Medan ni upplever den drygt nio minuter långa filmen så tänker jag bege mig upp till Österbotten några veckor. Kanske vi ses där?
Roligt på Åland
Vad gör man när man får besök en dryg vecka av sin käresta och det är coronatider? Det brukar ju i normala fall finnas en hel del evenemang och aktiviteter på Åland under sommaren. Nu verkade det mesta vara stängt, inställt eller senarelagt. Det kändes lite tråkigt men som alltid blir det precis så roligt som man själv gör det.
Ja vad hittade vi på då? Bland det första vi gjorde var något som hör sommaren till. För något som inte var stängt eller inställt var den lilla glasskiosken vid Lemströms kanal som nyligen öppnat för säsongen. Javisst då måste man pröva på en ny glassmak samtidigt som man tar en promenad längs kanalen och njuter i solen.
En annan klassiker som alltid fungerar oavsett väder är ju en skogspromenad över ”Havanna Mountain”, eller Kasberget som det egentligen heter, där en del av Lemlandsleden går fram. Det fungerar bra även när man har hunden med sig. För den äventyrlige så kan man följa vandringsleden många kilometrar men vi nöjde oss med en kortare variant där utsikten från berget var själva höjdpunkten!
Något som hör till sommaren är förstås att bada i havet. Jag brukar avvakta med premiärdoppet till midsommar men min bättre hälft tyckte att det var läge redan nu. Min tveksamhet till trots så var vi snart på den fina badstranden i min hemkommun. Ett par andra människor fanns där men ingen i vattnet. Jag hade förstått att jag var tvungen att ta ett dopp så av med kläderna och raskt ner i vattnet och iväg!
Oooooh det var friskt! Några snabba simtag framåt och sedan tillbaka till stranden och upp. Min kära flickvän verkade något häpen och jag förstod ingenting. Jag hade ju gjort vad som hade förväntats men hon verkade ändå väldigt förvånad över detta.
-Äh det var ju säkert minst 15 grader varmt, sade jag för att låta henne förstå att ålänningar är riktiga vikingar.
Så sedan var det hennes tur, vilket jag påpekade, varpå hon tog ett pliktskyldigt dopp. Vår kära Molly, som givetvis var med även på detta äventyr, verkade njuta något mer av simturen. Men hon hade ju också hela pälsen på!
En liten tur till ett par fritidsområden i kommunen var också härligt. Växter och natur som är vardag för en ålänning kan vara nog så intressant för en österbottning.
När man kommer till Åland så vill man vanligen göra något i Mariehamn. Det fanns en sak som vi konstigt nog inte hade gjort tidigare och som vi kunde göra nu. I Mariehamn finns den så kallade Äventyrsgolfen som bjuder på arton lite roligare eller mer utmanande minigolfbanor. Med desinficerade klubbor och bollar och avstånd till övriga spelare så var det möjligt att visa Tiger Woods var bollen skulle placeras. Eller Tiger kunde inte komma den här gången men jag fick ändå gott motstånd när jag accepterade utmaningen från min käresta.
Efter de första nio hålen så låg jag efter med ett slag. Hur kunde det gå så illa? Det var ju inte ens något skräp på banorna som jag kunde skylla på. Jag höll ju på att få stryk så nu gällde det att skärpa till sig. Men det går lite sådär och plötsligt så gör hon en hole-in-one. Det började bli pressat läge helt enkelt. Men så tar jag in ett slag här och där och så sätter jag också en hole-in-one och är tillbaka i matchen!
Framme vid sista hålet så känns det bra och när min kära motståndare har lite otur och placerar bollen i vattnet så har jag på känn att det här kan gå bra. Jag räknar ner resultaten och dubbelkollar. Jodå några slag bättre var jag ändå! Vinsten firas med en glass. Det var en jämn och bra match och nästa gång vi möts på minigolfbanan så blir det nog tufft igen misstänker jag. Men kanske jag kan hitta på en ursäkt för att få förlora då? Den här gången hade jag inget att skylla på så jag var helt enkelt tvungen att vinna.
En annan kväll så fick jag frågan om vi inte kunde sjunga karaoke. Den som känner mig vet att det kan vara farligt att nämna ordet karaoke i mitt sällskap. En stund senare så hade jag riggat för karaoke på gammalt klassiskt vis. Det vill säga med de silverskimrande laserdiscarna som var så populära när karaoke var som hetast ute på krogar och pubar. I med de svenska skivorna och låtar som Sommaren är kort, Dover Calais och Sånt är livet. Sedan lite blandat och till sist en massa Beatles. Elvis kom vi tyvärr inte fram till innan tiden var slut. Timmarna går alltför fort när man har kört ner sig i karaoketräsket. Eller nja en Elvislåt blev det faktiskt för Heartbreak Hotel fanns med på en skiva med blandat innehåll.
Hur gick det? Jag förlorade helt klart den här matchen. Var väl inget annat att vänta men roligt var det förstås ändå. Följande dag så lät jag som om jag hade druckit whiskey hela kvällen. Då hade jag chansen att köra de där countrylåtarna som jag alltid velat sjunga. Dessvärre var alla karaokegrejer redan bortstädade så det fick skjutas på framtida karaokekvällar.
Javisst kan man ha roligt även i dessa tider.
Till havs
Som ålänning är man van vid att enkelt kunna ta färjan över till Sverige för lite shopping eller andra nöjen. Nu har ett litet virus lyckas med något som man tror att bara EU skulle kunna lyckas med. Nämligen att göra vanliga enkla grejer väldigt svåra eller t.o.m. helt omöjliga. Ja plötsligt så är det i princip omöjligt att ta en tur över till Sverige. Å andra sidan så är det inte heller speciellt lockande just nu. Inte om man ser på statistiken över hur många offer viruset skördar i Sverige.
Återstår då färjan till finska fastlandet eller i alla fall till Åbo. Helsingfors kan man ju också glömma numera. Men det är ju inte bara i södra Finland som man brukar kunna ta sig en tur över havet. Från Vasa finns det ju också en färjförbindelse till Sverige. Tar man den färjan så hamnar man troligtvis i Umeå som ligger rätt nära hamnen på den svenska sidan.
Det var i somras som jag testade Wasalines M/S Wasa Express för första gången. Det var spännande eftersom det var dels en ny rutt för mig och dels en nytt fartyg. Hur var det då? Ja fartyget var ju en gammal Tyskland-Danmarks båt såvitt jag kunde förstå. I tanken jämförde jag med fartygen som trafikerar Åland och då kom jag fram till att Wasa Express kändes som något mellanting till Vikingfärja och skärgårdsfärja. Lite naknare inredningsmässigt än vad jag förväntade mig. Ja kanske mer Tysklandsbåt helt enkelt.
Det fanns ett trevligt frukostalternativ i cafeterian. Man kunde gå längst upp på däck och där såg man från sida till sida på fartyget. Denna morgon var riktigt vacker och det var en speciell känsla som infann sig då vi stävade ut över Kvarken. Det var något med ljuset och miljön som avvek från det man är van vid från Ålands hav. Men det var en härlig upplevelse.
Väl över havet och i hamn så gällde det att hitta en buss till Umeå. En förvirrad äldre man sökte efter tågstationen men så mycket kunde vi tipsa honom om att det kanske var bättre att leta efter en buss.
Umeå visade sig vara en rätt trevlig stad. Vårt hotell saknade visserligen air conditioning men på våra breddgrader så överlever man faktiskt utan trots att det är varma dagar!
Jag lyckades hitta det fantastiska gitarrmuseet som inte alls var där det skulle utan hade flyttat och blivit mer centralt. Det blev inte bara ett utan faktiskt två besök där. Jag får lova att återkomma till just den historien. Kan bara säga att om man är lite musikintresserad och dessutom gillar gitarrer så finns det mycket att hämta där.
Resan tillbaka gick bra och vi fick njuta av trubaduren ombord på Wasa Express som kunde spela och sjunga alla låtar man kunde tänka sig. Dock var det en låt som ställde till lite huvudbry så han bad om en tio minuters paus för att fundera lite över hur den egentligen gick. Den gick dessutom rätt högt så man trodde att det skulle han aldrig klara av. Efter pausen kom han tillbaka och framförde låten närmast perfekt! Helt otroligt att kunna lära sig och dessutom framföra den bra på det viset som den killen lyckades göra.
Det är sådana härliga resor och upplevelser som man får tänka tillbaka på i dessa tider då det är begränsat vad man kan hitta på.
