Döden i Gerby

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 29.07.2021 | 0 Kommentarer

Sommaren har bjudit på mycket värme och sedan kom ännu mera värme. Nu är kanske ändå värmeböljan snart över. Temperaturerna har varit mer typiska för medelhavsländerna än för de nordiska så vi hoppas och tror att det vänder nu. Nog föredrar jag värme framför kyla men lite mer omväxlande väder skulle det kunna vara.  

En sådan här het sommar är väl helt okej om man kan plaska i havet hela dagarna och sluka massor av glass på kvällarna. Men för oss hederligt arbetande människor bjuds det i stället på svettigt kontorsarbete som i nuläget påminner rätt mycket om slaveri och byggande av pyramider i Egypten. Vi har i alla fall en förmån som knappast pyramidbyggarna hade och det är att vi får ta en värmande kopp kaffe mellan varven så man kan väl inte gnälla alltför mycket…  

Man får också vara glad för ett par härliga helger på stugan. Eller ”på villon” som man oftast säger här. Ja det har faktiskt blivit någon vardagskväll där också. Sådana små stugäventyr kan ibland bjuda på mer äventyr än man önskar. Då menar jag inte några vilda fiskeäventyr. Nej på den fronten var det rätt så lugnt i viken. Men det var mer dramatiskt den gången som vi en kväll var på väg hemåt med min sambos bil. Hemfärderna brukar vanligen vara ganska händelselösa transportsträckor. Föga anade vi att detta skulle bli ett stort undantag från den rutinen. 

Från stugan på Köklot är det en bit att köra till hemmet i Smedsby. Vi kom ut till korsningen där man kan svänga ut mot Replot och köra över Finlands längsta bro. Vi skulle dock åt andra hållet och när vi stod stilla och väntade på den passerande trafiken så kändes en mystisk lukt. Jag tänkte att det var något i närheten som vi vädrade och tänkte inte desto mer på det. Snart var vi på väg vidare och vid korsningen i Gerby stoppades vi av rödljuset. 

Nu kändes lukten igen och sambon som rattade fordonet riktade instinktivt blicken mot temperaturmätaren. Den pekade högre än den maximala röda skalan! Nu infann sig en orolig och panikartad känsla. Efter ett till synes oändligt långt rödljusstopp så kunde vi till sist svänga av från den stora vägen och svänga in till trottoarkanten. 

Plötsligt kom det rök upp ur motorhuven.

– Ut ur bilen! Den kan explodera! skrek min sambo medan vi båda två var på väg ut genom dörrarna.

– Ut ur bilen! upprepade hon för kvar inne i bilen satt vår kära hund som inte förstod varför det var sådan panik. Till sist kom hundfröken motvilligt ut ur bilen.

Det här var bara början på det dramatiska för vi hade stannat precis så att vi blockerade infarten till ett hus. Inte trodde vi att det skulle störa någon men då kom en man rusande mot oss och framför honom sprang hans kamphund i riktning mot vår hund. I stället för att erbjuda oss hjälp så började mannen argsint att skrika åt oss på finska. Jag uppfattade ingenting annat än att den här personen skulle man nog akta sig för. Han såg vild och farlig ut med sitt mörka stripiga hår och ovårdade yttre. 

Mannen bytte mitt uppståndelsen till svenska. Kanske för att vi såg så oförstående ut. Då uppfattade vi att han var arg för att vi blockerade hans infart.

– Här får ni inte stå! Flytta på bilen! skrek han med en mycket irriterad och nästan ursinnig ton.
– Vi kan inte, det ryker ur bilen! Den kan börja brinna! svarade min chockade sambo. 
– Flytta på bilen! Jag ska just iväg på jobb! fortsatte mannen lika irriterat medan han kom allt närmare.

Mannen lyckades stoppa sin kamphund som hade börjat komma obehagligt nära oss.
– Vi kan inte starta bilen. Det ryker ur motorn och temperaturen är för hög! försökte min kära sambo förklara ännu en gång. 

– Det är bara att knuffa undan den! Mannen visade inga tecken på någon sympati för vår situation. Jag insåg att här är det inte läge för någon diskussion. Mannen gav ett hotfullt intryck och vi kunde inte veta om det var för att han var drogpåverkad eller sinnessjuk. Han började helt burdust att knuffa på bilen så jag hoppade snabbt in bakom ratten för att få kontroll över något i detta kaos.

När vi hade fått undan bilen från hans infart lugnade han sig något. Då började han lyssna lite på vad vi sade och började spekulera i felorsaker. Vi ville helst att han bara skulle försvinna vilket han till sist gjorde. Hjälpen fick komma från annat och lugnare håll. Vi hade ju lyckligtvis med oss fungerande telefoner. En timme på platsen var precis en timme för mycket. Den obehagliga upplevelsen levde kvar i våra sinnen under ett par dagar men nu är både den och bilen historia.