Extas i Uppsala
Den 14 januari firades Elvis födelsedag i Uppsala med ett riktigt Birthday Party. Födelsedagsbarnet själv, som skulle ha fyllt 88 år den 8 januari, log nog från himlen när tonerna från Elvisfesten trollband ett fullsatt Katalin.
Ett stort antal av Elvis i Nordens medlemmar i Sverige träffades tillsammans med massor av andra Elvisintresserade då Kulturhjältarna med Kent Wennman arrangerade Sveriges största årliga Elvisevenemang - Elvis Presley Birthday Party.
För mig innebar detta äventyr att jag fick ta flyget från Vasa via Helsingfors till Arlanda på lördag eftermiddag. Några timmar senare satte jag mig på tåget från Arlanda till Uppsala med höga förväntningar. Efter att nästan ha missat flyget från Helsingfors till Arlanda, på grund av att jag inte lyckades slå världsrekord i 5 kilometer flygterminal-löpning, så var det väldigt skönt att få stiga av pendeltåget på Uppsala centralstation.
Efter incheckning och en snabbdusch och så befann jag mig i hotellets restaurang där jag hade nöjet att träffa lite Elvisvänner. Jag var givetvis hungrig efter att inte ha haft möjlighet att äta något under min rätt hektiska resa. Dessutom var jag även rätt hungrig på att socialisera med mina vänner vilket inverkade märkbart på matintagets hastighet.
Ja klockan närmade sig 20 när vi öppnade dörren in till Stora scenen på Katalin och fick börja tränga oss fram. Det var packat med folk vilket naturligtvis var jättekul. Bekanta ansikten lite här och var så man fick försöka att hälsa snabbt innan showen drog igång.
Där på scenen var Kent Wenmann och hans rock and roll riddare som förberedde sig för drabbning. Men innan de släpptes lös på scenen så påmindes vi om det sorgliga som precis hade hänt. Min vän Harald Mjöberg från Göteborg hade fått hedersuppdraget att hålla en tyst minut för Elvis dotter Lisa Marie som tragiskt gick bort bara ett par dagar innan denna fest. Harald skötte detta bra och många uppskattade att vi hedrade Lisa Marie på detta sätt. Visst kändes det ledsamt och tråkigt och man kan bara konstatera att livet kan vara grymt ibland. Efter att ha tänkt på och visat respekt för Lisa Marie och hennes anhöriga på detta sätt så kändes det ändå bra att få hylla Lisa Maries far Elvis.
Det kan kännas svårt att kicka igång showen på ett glatt och positivt sätt efter något sådant men det var just vad Kent och hans tappra hjältar gjorde. Likt en riddare som träffar sitt mål med lansen så träffades publiken rätt i hjärtat när bandet drog igång med All Shook Up. Det är inte så många Elvislåtar, förutom möjligen Can't Help Falling In Love, som är något säkert allsångskort men Kent och grabbarna har gjort All Shook Up till just en härlig och rolig interaktiv låt där publiken stämmer in med ett "Elvisstön" på rätt ställen. Det är humor och det svänger så det är ett perfekt sätt att få med sig publiken. Att på detta sätt muntra upp och lämna den lite sorgliga stämningen som nog många kände fungerade perfekt.
Kent Wennman Band
-Well, it's Saturday night, and I just got paid...
Nej, det är inte Little Richard som äntrat scenen och river av sin Rip It Up i en grymt tuff version som kör över alla som står i vägen. Kent Wennman Rockabilly Kvartett levererar versionen från en av deras tuffaste plattor - Guitar Man & Other Great Rockabilly Tracks Associated With The King Vol 2.
Jack Baymoore
Kent hade den förstärkta versionen av sitt band med sig men även gästartisterna Jack Baymoore och Matte Lagerwall.
Jack Baymoore är ju numera ett känt och erfaret namn i rockabilly- och så även i Elviskretsar så det är inte förvånande att även han levererar i toppklass denna underbara kväll. Det är Elvis tidiga rockabillylåtar i stil med I'm Gonna Sit Right Down And Cry (Over You) och rocklåtar som I Need Your Love Tonight men även en del filmlåtar som exempelvis Shoppin' Around som verkar passa bäst och mest faller Jack i smaken.
Matte Lagerwall från The Boppers
Matte Lagerwall är minst sagt rutinerad inom rock and roll-branschen som medlem i The Boppers sedan starten 1977. Han har även varit gitarrist i Jerry Williams band. Liksom övriga musiker på scenen så gör han mycket bra ifrån sig denna magiska kväll. Var det kanske Elvis ande som var med och påverkade alla att göra den här spelningen extra bra? För här sitter allt som det ska och alla på scenen gör ett toppenjobb.
Tempot hölls uppe genom hela showen och det var rockers som gällde. Kent Wennman gjorde visserligen den mycket fina It Hurts Me som för en stund lugnade ner tempot, dock inte publikens uppskattning, och Matte sjöng den klassiska In The Ghetto men annars var uptempo och rock det som satte tonen. Flera gånger sades det från scenen att det skulle bli en ballad men sedan drog det iväg i 190 igen! Bandets motto för kvällen verkade vara "Rock till you drop!"
När man talar om Kent Wennman så handlar det inte bara om nya arrangemang av gamla klassiska hits utan lika kännetecknande eller kanske ännu mer typiskt är att han och bandet lyfter fram lite bortglömda pärlor som aldrig blev några större hits. Det kan vara filmlåtar som Let Yourself Go eller Percy Mayfields fenomenala blueslåt Stranger In My Own Home Town som Elvis spelade in 1969. Man kan alltid förvänta sig det oförväntade när Kent väljer låtar och det är uppskattat.
Showen var uppdelad i två set med en paus emellan och det kändes absolut nödvändigt för att publiken inte skulle svimma eller ännu värre! För hur mycket orkar man rocka utan paus? Musikerna i bandet måste ha slutit samma avtal som den legendariske bluesmusikern Robert Johnson gjorde vid den där vägkorsningen en mörk natt på 30-talet för där uppe på scenen så ler de bara och verkar outtröttliga. De enda som får vila lite är gästmusikerna som kör två låtar åt gången innan de byter och hoppar av scenen en stund.
När Matte framfört Layng Martine Jr:s Way Down från Elvis sista album så säger han att den är så bra att de borde spela in den tillsammans. Ja varför inte?
Efter två grymma långa set var det så dags för final. Kent påpekade att något som de INTE har gemensamt med Elvis är att de GÖR extranummer. Elvis gjorde ju aldrig sådana utan när han lämnade scenen så lämnade han också byggnaden. Så hörs de välbekanta tonerna från Burning Love strömma ut över oss och golvet framför scenen var nu så packat att de som under kvällens lopp passat på att dansa fick nöja sig med ytterst minimalt utrymme. På scenen stod alla medverkande musiker och strålade efter att ha avverkat en formidabel hyllning till Kungen.
Publiken jublar och klappar händerna när musikerna lämnar scenen. "En gång till!” skallar ropen från den extatiska publiken.
Extranumret blir Hound Dog med Jack Baymoore vid mikrofonen. Väldigt passande eftersom Elvis brukade sluta showerna på 50-talet med den låten. I stället för att slösa ytterligare tid på att låtsas lämna scenen så levererar man sedan kvällens sista låt direkt och det blir publikfavoriten Suspicious Minds. Publik och band är ett och är det ändå inte Elvis röst som hörs någonstans där i extasen som uppstår? I det läget var det fullständigt omöjligt att sluta mer på topp än så. Att bli hög på musik kan vara svårt för somliga att förstå. För oss som var där på Katalin var det inget annat än en självklarhet.
Mitt betyg på showen blir klara fem Elvisar av fem möjliga! Det är sällan jag delar ut det betyget kan jag garantera men nu hände det.
Sedan var den fantastiska kvällen över.... eller nej inte riktigt. Katalin stängde visserligen men vi var ett litet Elvis i Norden gäng som fortsatte att socialisera ytterligare en stund på Clarion Collection Hotel. Extra trevligt var att Jack Baymoore gjorde oss sällskap.
Jag lämnar Uppsala för den här gången.
Söndag innebar hemresa och den gick bra även om det blev en smärre försening för flyget från Helsingfors till Vasa. Jag hade varit borta endast drygt en dygn men upplevelsen kan mäta sig med vad man normalt upplever under en hel vecka. Jag fick inspiration och glädje som jag lever rätt länge på.
Hur kan man följa upp det här då?
Jo genom att göra om det! Den 13 januari 2024 så blir det ett nytt Elvis Presley Birthday Party och jag har förstått att det blir en ännu häftigare show då!
Smakprov från showen (Let Yourself Go, Way Down, Suspicious Minds):
Elvis på bio
Jag har alltid haft ett stort filmintresse men den senaste året har det varit dåligt med filmtittande. Nu vankas nya tider och troligtvis blir det mer i filmens tecken.
För mig blev det helt plötsligt ett biobesök för första gången på flera år. Naturligtvis var det premiären av regissören Baz Luhrmanns nya film Elvis som lockade mig till att göra comeback som biobesökare. Det blev av naturliga skäl i Vasa. Sambon hade bokat och överraskade mig genom att boka bästa platserna det vill säga i ”guldfåtöljerna”. Det var bra komfort och man såg alldeles ypperligt från dessa platser. Inget att klaga på i det hänseendet. Däremot var ljudet visserligen av hög kvalitet men någon hade tyvärr skruvat på alltför hög volym.
I en sådan här film som var fylld av ljud och musik så blev det helt enkelt ”too much” även för en hörselskadad ”ljudiot” som mig. Jag stod nog ut men värre var det för min kära sambo som är mer känslig för högt ljud. Det var den tråkiga sidan av det här äventyret. Jag har upplevt för högt ljud tidigare på biografer men förstår inte varför man inte kan kontrollera och sätta volymen på en lämpligare nivå.
Själva filmen överträffade mina hyfsat lågt ställda förväntningar och levde upp till mina förhoppningar rätt bra. Detta var en seriös och underhållande film som verkar tilltala alla människor. Austin Butler som spelade Elvis gjorde en överraskande kanoninsats och kan mycket väl nomineras för en Oscar. Han hade studerat Elvis i detalj och till och med hans egna sånginsatser i första delen av filmen var helt godkända. Tom Hanks, i rollen som managern Överste Tom Parker, håller som vanligt hög klass. Inspelningarna, som skedde i Australien, fick skjutas upp då Tom Hanks och hans fru blev sjuka i covid men väntan på denna film kompenseras då man ser resultatet.
Det finns naturligtvis saker som en del av de inbitna och faktakunniga Elvisfansen kritiserar. Ja allt stämmer ju inte till hundra procent. Men det brukar det sällan eller aldrig göra i den här typen av filmer. Regissören har tagit sig en del kreativa friheter för att förenkla vissa saker och betonat andra för att få till en bra och underhållande film. Visst överseende får man helt enkelt ha när det kommer till olika detaljers korrekthet. Luhrmann har trots allt gjort ett mycket bra jobb med att visa att Elvis var en mycket speciell person. I filmen tar man till olika knep och effekter för att få publiken att uppleva de rätta känslorna. Det här är en storfilm och det verkar inte ha sparats på något. Jag hade hoppats på detta men aldrig vågat tro att det skulle hända.
Nu är inte det här den ultimata Elvis-filmen vare sig för mig eller för alla andra Elvisfans. Här saknas naturligtvis saker som jag hade velat se men hur får man in en persons hela liv i en långfilm? Filmen är visserligen över två och en halv timme lång men det går nog ändå inte att göra så mycket bättre än vad vi ser här. Elvis dog endast 42 år gammal men ändå finns det väldigt mycket att berätta om honom och fokusera på. Filmens tempo är, nästan genomgående, rätt högt och som sagt så saknas en del saker som kunde ha varit med. Regissören Baz har avslöjat att filmen först var fyra timmar lång men att han sedan klippte ner den till en mer biografanpassad längd. Han har dock antytt att den långa versionen kan komma att ges ut om några år. Om detta blir verklighet, vilket jag tror, så har vi mer att se fram emot. Om det blir några Oscars-nomineringar för filmen så kommer säkerligen intresset för den att öka ytterligare. Ett intresse som hittills varit så stort att filmen är den näst mest inkomstbringande musikbiografiska-filmen i världen någonsin! Endast Bohemian Rhapsody-filmen, som handlar om Freddie Mercury i bandet Queen, har gått bättre. Så gillar du den här typen av filmer om stora musikartister så ska du definitivt se Elvis. Gillar du den australienske Baz Luhrmanns filmer så har du säkert sett den redan.
Under semestern kunde jag inte bara låta bli att se den en gång till. Den gången i Mariehamn. Många säger att filmen till och med blir bättre den andra gången. Kanske för att man vet vilken fantastisk film som väntar och för att man hänger med lite bättre och hinner notera flera detaljer.
På tal om Elvis-filmen så hade vi naturligtvis en artikel om den i förra numret av Elvismagasinet. Vår man i Frankrike, Yannick Perrussel, fanns på plats under filmfestivalen i Cannes då filmen hade världspremiär. Han träffade inte bara huvudrollsinnehavaren och regissören utan stötte även på Elvis barnbarn skådespelaren Riley Keough. Hon var i Cannes med anledning av att hon debuterade som regissör (tillsammans med Gina Gammell) med dramafilmen War Pony som fick priset Caméra d’Or.
I vårt senaste nummer av Elvismagasinet (augusti) har vi en recension av Baz Luhrmanns Elvis-film och själv recenserar jag soundtracket (CD-versionen). Jag uttrycker där viss skepsis mot en del av den moderna rapmusik som ingår. Det gäller dock specifikt albumet för i filmen passar det mesta bra in. Filmen är en av regissörens mest framgångsrika filmer. I USA och Kanada är den hans framgångsrikaste medan den i övriga världen ligger som hans näst mest framgångsrika efter The Great Gatsby med Leonardo DiCaprio som kom 2013.
Nu har Elvisfilmen precis börjat strömmas på HBO och andra videotjänster. För mig är det dock den, i slutet av månaden, kommande utgåvan på Blu-ray som hägrar härnäst. Den kommer troligen att få snurra många gånger i hemmabion.
BETYG: Jag ger filmen 4 Elvisar av 5 möjliga!
Du får tidningen gratis!
Det har varit en intensiv tid de senaste veckorna på tidningsredaktionen hemma. E-tidningen som jag skapade och har drivit sedan 2015 gick nyligen i graven. Först tänkte jag: -Åh vad skönt! Inget mer slit med den. Men som kom en konstig, gnagande känsla som som verkade försöka berätta något för mig. Det var något som inte stämde. Balansen var rubbad. Det kröp och kliade i hela min kropp. Jag kunde inte slappna av eller tänka klart. Till sist sade jag till mig själv: - Men så här kan vi inte ha det! Jag kan inte svika alla människor på det här sättet. Jag kan inte svika mig själv. Och framför allt jag kan inte svika Elvis!
Beslutet var fattat. Eller det behövdes inte tas något beslut för saken var ju fullständigt självklar. Mer Elvis till folket! Det var något monumentalt, episkt och bibliskt över det hela. Nästan som när Moses kom med budorden från Gud så kommer jag med E-tidningen från Elvis!
Nu gällde det bara att hitta något att rista bokstäver i stenarna med. Nej vänta! Vi lever ju i modern tid och där står datorn och internet är igång och hela världen är tillgänglig! Det är bara att trycka på den stora röda knappen så exploderar allting och på den röda himlen kan man se Elvis titta ner och le sitt allra snedaste leende. I’m saved! skrek jag.
På rekordtid mobiliserade jag en redaktion, byggde en webbsida, skapade en ny tidningslayout, skrev artiklar med mera och med mera. Vi pratar några intensiva veckor som nu bär frukt då första numret av E-tidningen Elvismagasinet är klart och distribueras till alla som beställer.
Det var då tidningen var klar som jag blev nervös för reaktionerna. Skulle någon faktiskt gilla tidningen? Det hela gjordes ju så snabbt. Hur ser tidningen ut egentligen funderade jag utan att ens kunna minnas sidorna. Sedan började reaktionerna komma. Men ja det fungerade! Folk är glada och nöjda och ger beröm. Det är nog de mest positiva reaktionerna sedan jag började med tidningsarbete överhuvudtaget! Något måste ha blivit rätt. Eller var det bara tur ändå?
E-tidningen sprider sig nu över världen. Vi har för närvarande läsare i Finland, Sverige, Norge och även enstaka personer i USA, Spanien och Sydafrika. Jamen visst finns det några på Åland också! Det är bäst att jag nämner dem separat för ålänningar kan vara lite känsliga med sådana saker. Åland är ju nästan en egen nation tycker en del av dem. 
Vill du kolla in tidningen och kanske läsa lite? Ja det går bra och det kan även göras gratis. Jo du läste rätt! Jag sade GRATIS! Att få prenumerera ett år gratis är väl ett hyfsat bra erbjudande för att lura in fler i Elvisträsket? Sedan finns ingen återvändo! Gå bara in på Elvis i Nordens hemsida www.elvis.ax och välj Elvismagasinet. Sedan fyller du i formuläret med gratiserbjudandet. Sedan dröjer det maximalt 1-2 dagar innan du kan börja upptäcka en värld du knappast kände till tidigare.
KAJ och jag
Då var årets sista Elvistidning producerad och utskickad. Det blev ett rekordnummer med över 60 sidor. Normalt har vi ca 40 sidor så det blev en riktig julklapp till våra läsare. Mycket jobb men det är kul när det är klart och folk blir glada åt resultatet.
Jag rapporterade själv från Elvisfestivalen i Västerås både i text och i bilder. Det föll sig naturligt på det sättet att jag filmade hela dagsprogrammet och från det materialet kan plocka ut bilder till tidningen. Mina bilder fick även illustrera en artikel om frågesporten. En kul artikel som är av det lite ovanligare slaget är en intervju med den kända svenska 107-åriga bloggaren Dagny Carlsson. Även ett par fina reportage från USA utmärker sig. I övrigt är det som vanligt skiv- och konsertrecensioner mm.
Nästa nummer kommer i slutet av januari så nu får jag en månad ledigt från tidningsarbetet. I helgen får jag tänka på något helt annat än Elvis men ändå i musikens tecken. Då går färden ännu en gång till Korsholm och på lördag ska vi se humorgruppen KAJ:s jubileumskonsert i Botniahallen.
Grabbarna i KAJ är både roliga och trevliga. Senast jag såg dem så var det i musikalen Gambämark som var hur bra som helst. För några år sedan hade jag nöjet att filma dem under ett besök på Ålands Radio och TV, där jag jobbade då, i samband med en show på Åland. Naturligtvis har de även uppträtt på den åländska Rockoff festivalen men det var många hitlåtar sedan. Jag ser fram emot att få uppleva KAJ igen men mest ser jag naturligtvis fram emot att komma till mitt andra hem i Korsholm.
Bubblor, skola och dagis
Inte mycket bloggande dessa dagar då det snart är dags för ett nytt nummer av Elvisforums tidning. De flesta artiklarna har inkommit och jag jobbar med layouten som vanligt. Dessutom ska jag den här gången hinna med att ta ut lite bilder från det jag filmade under Elvisfestivalen i Västerås. Det blir en liten bildkavalkad för att återge vad som utspelade sig där. Kul för de som var med på plats men även för de som inte hade möjlighet att komma den här gången.
När det har varit festival så har man huvudet extra fullt av Elvis och alla upplevelser från Allhelgonhelgen på Stadshotellet i Västerås. Som arrangör funderar man redan på vad vi kan ändra till nästa gång. Jag tror att många sambon och makar som inte brinner lika mycket för detta ämne kanske får nog mellan varven. Trösten är väl att det lugnar ner sig efter några veckor. Det är faktiskt ett år till nästa gång och tempot kan nu skruvas ner rejält. Men de sista veckorna före festivalen är det nog extremt mycket festivalprat och kampanjande för oss närmast sörjande! Japp Elvis är ju död om någon undrade!
Jag har en förmåga att ibland kunna gå in 200-300% i de saker jag sysslar med. När det händer kan människor runtomkring mig undra om jag alls har någon kontakt med omvärlden. Om det finns något annat som betyder något. Det kan handla om redan nämnda Elvisfenomen och det kan handla om något videoprojekt eller något tekniskt som ingen annan verkar begripa. När sådant händer så bleknar världen runtomkring och tiden verkar stå still fast den i verkligheten går extremt fort. När bubblan spricker då någon sticker in huvudet så inser jag att det finns så mycket att göra men så lite tid. Men det får man ta. Det kan ju även vara nyttigt att uppleva annat mellan varven. Att skapa jämnare fördelning av tiden för olika områden. Mina tankar, känslor och åsikter om annat finns ändå kvar även om de kanske inte syns så tydligt när jag gått lite för mycket in i något.
Jag var i Korsholm häromhelgen och hamnade på en marknad i Vikinga skola i Vasa. Härligt att se alla glada barn där. Hem och skola stod bakom arrangemanget och många föräldrar var förstås på plats. Inte bara som besökare utan också vid säljborden.
Det fanns massor av olika saker att köpa där. Vi fick med oss en krans att hänga på dörren. De fanns i olika storlekar; normal, stor och deluxe. Men man kan inte leva på en krans eller nja det finns väl godare fika än så att tillgå på en bra marknad. Så vi tittade omkring oss för att se vad som erbjöds att förtära. På utsidan grillades korv men vi höll oss på insidan och satsade på kaffe och någon variant på mockaruta.
Inte så många lärare på plats men sedan dök rektorn upp och vi hälsade. Henne hade jag träffat tidigare både i Vasa och på Åland. Några andra som vi träffade var jag inte lika bekant med ännu men det var idel glada ansikten och en trevlig stämning.
Alltid kul att besöka sådana här tillställningar där barn är inblandade. Min egen son är ”dessvärre” redan vuxen men nog har jag minnen kvar från olika evenemang på dagis t.ex. På en vårfest på dagis där det var loppis hittade han en gitarr som vi givetvis köpte. Nu är den sedan länge pensionerad men lyckligtvis även ersatt med en bättre sådan..
På en annan dagisfest skulle jag och Junior uppträda med några låtar. Hans loppisgitarr var förstås med och han skulle göra debut på scenen. Men när det var dags för vårt stora ögonblick så blev han nervös och ville inte. Det var helt omöjligt. För att få med honom i föreställningen på något sätt så fick jag köra låtarna på hans gitarr.
Dagisrock med Juniors gitarr (första bilden)
Juniors scenskräck är nu sedan länge borta och kanske har han tagit revansch för just det där tillfället på dagis. Nu spelar han hellre själv än får hjälp av farsan. Jag får drömma vidare om att spela tillsammans med honom på dagis…
Elvis Ahlgrens Karaokeparty
Senaste helg var det alltså Elvisfestivalen i Västerås som ”min” förening Elvisforum arrangerade. Det blev många glada människor och underbar musik med våra begåvade artister. Innehållsmässigt så kan vi bara vara nöjda. Som en besökare sade till mig så var det den bästa Elvisfestivalen någonsin! Då pratar vi om 38 festivaler i Västerås och jag tror vi kan räkna Elvisforums festivaler på andra orter också. 
En föreläsare blev dessvärre sjuk men luckan täcktes upp genom att vår första föreläsare fick lite mer utrymme och dessutom auktionerade ut ett raquetball set till högst bjudande. Alltså två racketar och en boll som varit i Elvis ägo i början av 70-talet då han fattade stort intresse för sporten. Jag accepterade ingångsbudet på 3.000 kronor men sedan gick det snabbt uppåt och auktionen avslutades med det vinnande budet på 11.500 kronor. Det hade varit kul att ha racketarna hemma på väggen men så blev det inte då min festivalbudgetnivå passerades vid 5.000. Jag känner killen som vann auktionen så jag kan ju alltid åka dit och beundra dem.
Men under dagsprogrammet var mitt uppdrag som vanligt att dokumentera det mesta på film. Klockan 17 slutade dagsprogrammet och jag plockade undan filmutrustningen och fick skynda iväg till middagen som började klockan 18.
Trevligt att ta det lugnt en stund men klockan 20 återupptogs festivalen. Först spelade The High-Jacks ett set innan det var dags för mig att agera karaokevärd i Elvis Ahlgrens Karaokeparty. En timme med enbart Elviskaraoke avverkades rätt snabbt och intresset var stort. Sedan spelade bandet ett set till och liksom i första set så blev det några gästinhopp med bl.a. festivalens stora stjärna Henrik Åberg.
Folk dansade till bandet men även under karaoken dansades det en del. Ibland har vi kört Elvisdisco som avslutning på festivalerna men den här gången blev det ytterligare ett set med karaoke. Extra kul var det då bandets sångerska Nina ville sjunga Always On My Mind som hon förstås gjorde med bravur.
En tjej ville sjunga en låt men hon visste inte vilken hon skulle välja. Hon frågade mig vilken jag trodde att passade henne bäst. Hon förklarade att hon var helt nybörjare på att sjunga Elvis så hon hade ingen aning om vad hon skulle välja. -Oj det var svårt! sade jag. Jag vet ju inte hur du sjunger. Tio minuter senare så kom hon tillbaka och hade då fått hjälp att välja Burning Love. -Kanonlåt! sade jag och hon körde igång denna underbara rocker. Kanske inte det bästa framförandet men för att vara första gången och med en väldigt positiv attityd så blir det pluspoäng i alla fall.
En kille som verkade väldigt berusad ville sjunga. Såklart fick han försöka och det visade sig att det inte alls var så illa som jag hade befarat. Nej det var ju faktiskt bra även om han knappt kunde stå på benen. Han återvände flera gånger för nya låtar och under en av låtarna så lade han sig ner på scenen! Små shotglas började samlas på scenkanten så jag fick städa undan lite så ingen skulle råka ut för en olycka på scenen.
Någon tyckte kanske att det blev lite för mycket karaoke. Men kan det verkligen bli det? Inte när man hade ett helt gäng duktiga karokesångare som det var den här gången! Under kvällen framfördes cirka 40 stycken karaokelåtar och bara någon enstaka dubblering. Jo jag passade förstås på att själv sjunga några låtar också. Festivalens absolut sista låt blev min då jag avslutade det hela klockan 01:00 med Elvis sista hitlåt Way Down. Följande dag var mina nuförtiden otränade stämband något rossliga. Ja det brukar kunna bli så när det dyker upp karaoke nära mig. Nästa år blir det karaoke igen. För det är inte bara roligt att lyssna på Elvis musik utan det är minst lika roligt att sjunga den själv också!
Att hänga med stjärnorna
Då och då har jag haft möjligheten att få träffa olika stjärnor eller kändisar. Då pratar jag förstås mest om musikaliska sådana då duktiga musiker är vad jag vanligen blir mest imponerad av inom kategorin kändisar. Det är extra kul när man märker att en artist faktiskt är en vanlig människa. Det finns naturligtvis de som är dryga divor också men dem får man sällan träffa just för att de är på det sättet.
I maj 2011 begav jag mig till Tammerfors för att uppleva en Elvisshow som min vän Arjan Deelen producerade och turnerade runt i Europa med. I hans Elvisshower medverkar alltid några personer som har en direkt koppling till Elvis Presley. Jag ska försöka att lite kort berätta om två av dem.
Först Bobby Wood som spelade keyboard. Han hade börjat med en egen musikerkarriär på 60-talet för att sedan efter en bilolycka bli studiomusiker och spela in mängder av hits med många olika stora artister. T.ex. har han spelat in med Dusty Springfield, Johnny Cash, Tammy Wynette, Kris Kristofferson och eftersom jag tar upp honom i detta sammanhäng förstås även med Elvis. Han medverkade bl.a. på Elvis stora hits Suspicious Minds och In The Ghetto som spelades in i Memphis 1969.
Jag tillsammans med Bobby Wood på vårt hotell i Tammerfors
Bobby verkade vara en rätt så lugn och ganska blygsam man. Dagen efter konserten tog vi en promenad på stan och gick in på en mysig pub. Därinne höll några lokala musiker på att rigga sin ljudanläggning. En förstärkare fångade Bobbys intresse och han tittade lite närmare på den. Han började prata med killarna men de hade förstås ingen aning om vilken otrolig kändismusiker som stod där framför dem. De verkade närmast undvika frågorna. -Vad spelar ni för musik? frågade Bobby. -Vi spelar hans musik, sade killen och pekade på den andra tystlåtne killen lite längre bort. Kanske var de obekväma med att prata engelska eller så var de bara så där typiskt finskt tystlåtna. När vi gick därifrån skrattade jag inombords över det inträffade. De där finska musikerna hade förstås hört massor av hits som Bobby medverkat på men nu hade de missat chansen att prata med honom. Samtidigt var det säkert skönt för Bobby att kunna gå på stan som vem som helst utan att bli igenkänd.
I Tammerfors träffade jag även en ny finskspråkig vän vid namn Jari. Tillsammans fick vi chansen att intervjua trummisen Jerome ”Stump” Monroe. "Stump" kan ståta med att han medverkat vid alla Elvis konserter från 1969 till 1977. Dock inte som trumslagare i Elvis band utan i bandet som inledde showen innan Elvis kom ut på scenen. Det var bandet som sånggruppen The Sweet Inspirations använde sig av. The Sweet Inspirations var gruppen som Whitney Houstons mamma Cissy var med i ett tag och de körade ju även för Elvis.
Under intervjun frågade vi förstås om Jeromes bakgrund och hur det var att turnera med Elvis. Men framförallt var vi intresserade av att få veta mer om de tre tillfällen som ”Stump” fick äran att hoppa in i Elvis band då hans ordinarie trummis blivit sjuk. Utan repetitioner och förberedelser så fick han spela bäst han kunde. Att han skulle spela fick han veta precis innan konserten skulle börja. Han berättade att han var livrädd för att göra bort sig men att det ändå hade gått bra. Han hade ju trots allt hört låtarna många gånger tidigare och då visste han hur de skulle låta även om han aldrig hade spelat dem själv.
Jag och Jerome "Stump" Monroe efter intervjun
Jerome var väldigt glad över hur intresserade vi var av honom. Han berättade att normalt så spelar han i en oldies show i Las Vegas. Att få turnera i Europa med en Elvisshow på det här sättet var väldigt roligt och spännande. När jag pratade om Elvis styvbröder så blev han väldigt känslosam och sade att han saknade många av människorna som var med på den tiden och som han inte heller hade träffat på många år.
Det var en härlig upplevelse att hänga med dessa ödmjuka amerikanska musiker när de inte stod på scenen. Speciellt ”Stump” gjorde stort intryck på mig. Att en kille som spelat med världens största musiker kunde vara så jordnära och tacksam för vårt intresse förvånade mig.
Tirsdag i norsk radio
Det var ett tag sedan sist men i tisdags hände det. Att jag pratade i radio. Inte så revolutionerande för en gammal radiopratare kanske men det blev faktiskt en ny sak även för mig. Jag har blivit intervjuad i olika radiokanaler i Finland och Sverige förut men nu blev det premiär för mig att medverka i norsk radio!
Steinar Lyshaug som är programledare för programmet TCE-Radioshow i Radio Riks Oslo kontaktade mig för att jag skulle berätta lite om Elvisfestivalen i Västerås. Naturligtvis var det ett tillfälle man inte kunde tacka nej till av flera orsaker. Ja jag är en radiot men det andra skälet var förstås att det var en mycket bra möjlighet att marknadsföra både vår förening Elvisforum och själva festivalen som vi arrangerar i Sverige. Vi försöker ju nå ut till alla nordiska länder både med vår festival och vår E-tidning. Det kanske inte kommer så värst många festivalbesökare från Norge men även svenskar lyssnar på programmet över internet och då är potentialen förstås större. Jag passade dock på att under radiointervjun nämna en i dessa kretsar känd norrman, vid namn Erik Lorentzen, som kommer för att sälja sina Elvisböcker. Javisst kände Steinar honom vilket inte var så förvånande.
Intervju förresten… Jag fick ganska fria tyglar att berätta vad jag ville då de utmanande frågorna som jag lite förväntade mig inte verkade dyka upp. Som alltid inför en intervju så måste man förbereda sig lite. Lite faktakoll kan vara bra så att det man säger verkligen stämmer. Och om inte för annat så åtminstone så att man är mentalt förberedd på vad man ska berätta i det stora hela så att man är lite strukturerad. Steinar och hans fru Turid som också var med som programledare ställde någon fråga och då körde jag bara på en stund. Tog en sekunds paus för att se om de vill avbryta med någon följdfråga men körde vidare då de tvekade och verkade okej med att jag fortsatte lite till.
Jag funderade på om de förstod allt vad jag sade? Pratade jag för fort för dem? Själv hade jag också tänkt lite på att språket skulle kunna ställa till det om vi plötsligt inte skulle förstå varandra och pratade om olika saker. Även om norska är lätt att förstå för en svenskspråkig så kan t.ex. olika dialekter göra det svårare. Det gäller förstås åt båda håll. För att undvika onödiga misstag så hade jag börjat lyssna på programmet ända från start och därmed under cirka 25-30 minuter växlat över hjärnan till det norska språket. Det blev således inga språkproblem även om Turids dialekt skilde sig något från Steinars. Jag försökte inte prata norska utan jag körde på med min vanliga aningen rikssvenskklingande radioröst.
Före radiosändningen så hade jag upplyst Steinar om att jag befann mig på Åland och följde finsk tid. Han hade ju tyckt att det var lätt med tiden för norsk tid var ju samma som svensk tid. Om han sedan var med på att Åland hör till Finland är jag inte säker på då han sade något i stil med att de skulle gå till Sverige och prata med Åland! Ja det var säkert förvirrande att som norrman ha kontakt med en svensk förening vars vice ordförande fanns på Åland som hör till Finland!
Både Steinar och Turid var i alla fall glada människor och lätta att prata med. Å andra sidan är inte alla norrmän det? Jag berättade om vår huvudartist Henrik Åberg. Att han slog igenom 1996 i TV-programmet Sikta mot stjärnorna och att han samma år hade medverkat just på Elvisfestivalen i Västerås. Åbergs nya skiva är inspelad i Finland så naturligtvis nämnde jag även det. Henrik är ju välkänd även i Norge så de lyssnade intresserat.
När vi efter cirka 10 minuter rundade av intervjun, och Steinar spelade min favoritlåt Jailhouse Rock från filmen med samma namn, så tänkte jag att det blev ju bara ungefär hälften sagt av allt det jag hade tänkt att prata om. Inte för att det spelade någon större roll då det viktigaste nog ändå hade blivit sagt. Men hade jag suttit med i studion, i stället för att prata via telefon, så hade det nog lätt kunnat bli en halvtimme eller kanske t.o.m. en hel timme. Det hade nog blivit alltför mycket ålänning i etern för norrmännen misstänker jag. Lagom är bäst som svenskarna säger!
Elvisforums medlemstidning kan du bekanta dig med här: http://www.elvisforum.se/free/ElvisforumEmag46.pdf
Kapitel 1
Mitt första minne av Elvis är från när jag var 7-8 år. Familjen bodde då i Värmland i Sverige och mitt musikintresse hade ännu inte börjat att utvecklas. På TV visades under en period flera olika Elvisfilmer. Jag förstod inte så mycket av vare sig dialog eller musik då jag inte kunde engelska och jag just hade börjat att lära mig läsa. Vad jag däremot förstod var att denne Elvis måste vara speciell på något sätt. Ja varför skulle man annars göra en massa filmer med honom?
I filmerna så var Elvis hela tiden i centrum och syntes i varje scen. Han slog grabbarna på käften och vann flickornas hjärtan. Något tycktes han ha som var bra för det var ju samma sak i alla de där filmerna. Kanske var det redan då som ett litet frö såddes till det som skulle komma många år senare.
Att komma från Åland till Sverige då man ska börja skolan kan förstås medföra vissa obehagligheter då man avviker lite från mängden. Man pratar annorlunda och om man dessutom klär sig lite annorlunda så är det nog någon som börjar att reta och trakassera en. Åland hör ju till Finland så då fick jag förstås finna mig i att t.ex. bli kallad ”Finnjävel”.
När jag två år senare skulle börja tredje klass så hade en skilsmässa medfört att mamma hade tagit mig och mina två bröder med tillbaka till Åland. Ny omgivning igen och nu var jag plötsligt ”svenskjävel”. Lyckligtvis fick jag snart riktiga vänner i skolan och blev accepterad som ålänning. En del av vännerna lyssnade på den där Elvis Presley eftersom deras föräldrar hade sådana vinylskivor.
1977 dog Elvis och på radion spelades hans skivor kontinuerligt. Då hade jag ingen aning om hur många miljoner skivor som såldes men något som alla märkte var ju att den gamla 50-tals rocken var väldigt inne under några år. Filmen Grease kom 1978 och efter det gick ju alla grabbar med brylcreme i håret. Grupper som Boppers och Teddy & The Tigers poppade upp som svampar ur jorden.
I sexan gjorde vi en klassresa till Stockholm. Vid det laget hade jag upptäckt Elvis och mina favoritlåtar var Hound Dog och Jailhouse Rock. Jag hade en flera kassettband fyllda med Elvislåtar som jag spelat in från kompisarnas skivor. När jag och mina Elvistokiga vänner kom in på varuhuset Åhléns skivavdelning så var vi i himmelriket. Där fanns en separat Elvisavdelning och där fanns alla album som vi hade hört talas om plus några till! Att chefen där var ett stort Elvisfan visste vi naturligtvis inte då. Det skulle komma att bli många resor till denna skivavdelning under de kommande åren. Den där första gången köpte jag ett lågbudget dubbelalbum som blev mitt första Elvisalbum i samlingen. Det innehöll mest obskyra filmlåtar och gick under det intetsägande och kanske också vilseledande namnet ”The Elvis Presley Collection”.
Snart hade jag fått Elvis på hjärnan och det fanns inget annat. Nu blev det att själv samla vinylskivor och jag hade snart ett femtiotal och tog upp kampen med min mest Elvisfanatiske vän. Behöver jag säga att min mamma som man tycker borde gilla Elvis blev tokig när jag spelade Elvis skivor hela tiden? Jag gav Elvisskivor som födelsedagspresenter och julklappar till henne men hon uppskattade det inte alls…
Elvis Ahlgren rockar med Tommys
Vi spolar fram bandet lite…. Året är 1992 och jag ska gifta mig. Svensexan firas naturligtvis i Elvis tecken. Vännerna har sytt upp en Elvisdräkt åt mig och Ålandsturnén drar igång. På bröllopsfesten så undrar några av brudens närmaste vart brudgummen tagit vägen.
-Han står på scenen och sjunger Elvis med bandet, svarar min nyblivna fru lite uppgivet.
Under åren skulle tusentals ålänningar och svenskar få stifta bekantskap med Elvis Ahlgren som skulle bli mitt artistnamn. Men det hade jag aldrig själv kunnat gissa då.
Idag många år senare är jag skild, separerad och har utflugna barn och är kärare än någonsin. Jag är med och driver en Elvisförening med medlemstidning och Elvisfestivaler. Vänner och släkt har kommit och gått under årens lopp. Arbetsplatser har bytts ut och både dåliga och bra erfarenheter har gjorts. Mycket har förändrats i livet men en sak har jag alltid haft med mig i både glädje och sorg - Elvis Presley!
