Elvis - Back in the building
Det var rätt länge sedan meddelandet om firmafesten kom första gången. För min del passade datumet inte alls eftersom jag då hade jouren och således fick jag lämna återbud. Men ödet spelade in och pandemin såg till att hela evenemanget fick skjutas upp. Det sattes ett nytt datum som väl ingen visste om det skulle fungera när den dagen kom.
Till sist kom ändå partydagen och det visade sig att alla restriktioner var borta och att jag för första gången skulle få tillfälle att umgås med mina arbetskamrater under lite festligare former. Det var alltså dags för Höstparty!
Alla från kontoret i Vasa samt ett gäng från Helsingfors samlades först i ett konferensrum i stadens centrum. Vi började med det mer seriösa programmet där företagets ekonomi och framtidsplaner presenterades. Det var vår VD som presenterade detta på finska. Ja det var väl inte optimalt för en som är nästan analfabet när det gäller vårt lands största språk. Men det visades ju även skriftlig information på duken framför oss och VD:n tog det i ett sådant tempo så att även jag uppfattade en del av det muntliga. Det skriftliga är ju alltid lättare för mig och dessutom så är jag ju relativt van att läsa resultatsiffror i bokslut och liknande så där var jag nog med rätt bra trots allt.
Styrelseordförande i Sverige medverkade via länk som det brukar heta. Eller egentligen var det via internet som så mycket annat sköts nuförtiden. Men jag fick intrycket av att han är av den blygare sorten. Ja för vi hörde bara hans röst och såg inget av honom i bildväg. En svart ruta bara. Så den killen känns fortfarande lite som ett frågetecken för mig. Annars trodde jag att det var vi i Finland som är lite blyga och försiktiga av oss jämfört med svenskarna. Hans anförande var däremot inte på finska utan han gick snabbt över från svenska till engelska så att alla skulle kunna hänga med.
Ja den här tillställningen var enbart för den finska sidan så våra svenska kollegor får vi träffa en annan gång. Hittills har jag träffat väldigt få av dem i verkliga livet. Jag fick i alla fall tillfälle att träffa några av kollegorna i Helsingfors så det var trevligt. Men det är väl inte party när chefen pratar jobb kanske någon tycker. Exakt! Snart lämnade vi lokalen och begav oss till en bowlinghall för att råda bot på detta.
Bowlingskorna på och en kall läskande dryck i handen och så var man redo! Det var ett tag sedan jag bowlade senast. Jag var inte bra då och jag kunde tämligen omgående konstatera att jag dessvärre inte hade blivit så mycket bättre sedan sist. Eller bättre är kanske fel ord att alls använda i detta sammanhang. Humöret däremot var nog lika bra eller högst troligvis bättre den här gången. För den som väntar på något roligt får alltid vänta för länge! I detta fall var det coronalänge!
Kloten rullade och käglorna ramlade åt alla håll. Ja ibland åtminstone! Vi hade redan innan avfärd från konferenslokalen blivit uppdelade i olika grupper som sedan fick varsin bowlingbana att spela på. Vi hade turen att vara rätt så jämna i vårt gäng. Alltså lika bra …. eller … hm… jomen bra var vi nog om jag tänker efter.
Efter två timmars bowlande så började krafterna tryta och fingrarna bli blå. Vårt lilla gäng som delade bana hade hunnit spela tre omgångar och i den sista hade jag turen att sluta som vinnare. Det var ju tur att jag inte bara förlorade som min kära sambo hade varit rädd för. Hon hade planer på att jag måste intensivträna bowling inför detta evenemang för att jag inte helt skulle göra bort mig inför mina bowlingkunniga arbetskamrater. Hennes farhågor kom på skam och jag klarade mig hyfsat ändå trots min inkompetens och bristande erfarenhet av bowlingens tuffa värld!
När bowlingen var avklarad så begav vi oss till Sky Bar för att spendera resten av kvällen där. Det stället blev en ny erfarenhet för mig. Hela Sky Bar var reserverat för oss så vi umgicks med alla arbetskamraterna och lärde känna varandra lite bättre. Det bjöds på buffé vilket alltid är trevligt. En DJ spelade bakgrundsmusik och stämningen var god då vi hungriga muntert började plocka från alla de olika välfyllda faten.
Jag hade trott att vi skulle få nöja oss med musiken som diskjockeyn spelade men till min förvåning dök plötsligt en trubadur upp. Han verkade bekant och mycket riktigt så visade det sig vara samma kille som jag tidigare hade sett spela i centrum av Vasa under ”Konstens natt”. Trubaduren, som lyssnar till namnet Patrick Linman, höll även i den uppskattade musikfrågesporten. Det var en grej jag verkligen gillade och jag trodde nästan att vårt lag skulle vinna men konkurrensen var för hård. Nej det blev ingen seger i frågesporten men däremot skulle något annat lite speciellt snart hända där jag var inblandad.
Patrick Linman uppträder på Konstens natt i Vasa centrum.
Ja efter Vasabladets artikel om mig så hade mitt stora Elvisintresse blivit känt bland mina arbetskollegor. Nu verkade alla minnas detta och en efter en kom de fram till mig och undrade om jag inte kunde köra en Elvislåt. – Nej tyvärr inte! Sådant har jag slutat med för länge sedan, svarade jag artigt. Men mina arbetskamrater visade sig vara lika krävande som våra kunder och nöjde sig inte med ett sådant svar! När trubaduren hade avverkat sitt lilla Elvismedley så ökade pressen ytterligare. Jag började svara att jag skulle fundera på saken. De bad mig prata med trubaduren och till sist sade jag: – Okej jag kan prata lite med trubaduren så får vi se.
Nu började jag känna mig lite inträngd i ett hörn. Mitt sista hopp var att trubaduren inte skulle vara med på noterna. Han hade ju kört sina Elvislåtar redan och verkade mera hemma på Beatles så sannolikheten var ju rätt stor att han skulle ge tummen ned till en åländsk Elvis wannabe.
Jag berättade mitt ärende för Patrick och frågade lite sådär halvskeptiskt om han kunde köra Elvislåtarna som de låter i sina originalversioner (inte som han gjorde i medleyt) och om vi möjligen kunde göra något tillsammans. Ja han kunde nog låtarna förklarade han medan han samtidigt tittade på mig liksom för att bedöma om den här skumma killen alls borde ställa sig framför en publik. Tvekade han? För en sekund kändes det som att jag höll på att slingra mig ur knipan. Men då sade tvärsäkert: – Ja vilken låt ska vi köra då?
Oops! Mina sönderrostade stämband klarade knappast av några finstämda saker denna kväll. Å andra sidan brukar det alltid vara rock and roll som gäller då jag hittat upp på scenen. Det snurrade snabbt låtar i min skalle och rouletthjulet stannade som det oftast gör, då det gäller sådana här situationer, på Blue Suede Shoes, trodde jag. När jag skulle berätta det för Patrick så hoppade plötsligt roulettekulan vidare till Johnny B. Goode! Va??? tänkte jag när hörde mig själv säga titeln på Chuck Berrys mest kända låt. Den som finns på en guldskiva någonstans i yttre rymden. Patrick såg lika frågande ut som jag kände mig. – Ja men Elvis brukade köra den, förklarade jag snabbt. Herregud vet han inget om Elvis? tänkte jag medan jag försökte minnas första raden i låten.
Trubadur-Patrick rockar igång tidernas bästa låt och jag är med! Det är en comeback för Ålands Elvis. Shit, det här är ju kul! hinner jag tänka medan han kör gitarrsolot. Vi går in i sista versen och jag funderar på om jag kommer att avsluta snyggt eller inte. Jag har ingen aning om hur det gick men när applåderna kommer så drar Patrick igång med Suspicious Minds! Va? Ska vi köra den också? Ja tydligen….
Vi går till sist i mål och slutar på topp! Elvis was back in the building!
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar