Extas i Uppsala
Den 14 januari firades Elvis födelsedag i Uppsala med ett riktigt Birthday Party. Födelsedagsbarnet själv, som skulle ha fyllt 88 år den 8 januari, log nog från himlen när tonerna från Elvisfesten trollband ett fullsatt Katalin.
Ett stort antal av Elvis i Nordens medlemmar i Sverige träffades tillsammans med massor av andra Elvisintresserade då Kulturhjältarna med Kent Wennman arrangerade Sveriges största årliga Elvisevenemang - Elvis Presley Birthday Party.
För mig innebar detta äventyr att jag fick ta flyget från Vasa via Helsingfors till Arlanda på lördag eftermiddag. Några timmar senare satte jag mig på tåget från Arlanda till Uppsala med höga förväntningar. Efter att nästan ha missat flyget från Helsingfors till Arlanda, på grund av att jag inte lyckades slå världsrekord i 5 kilometer flygterminal-löpning, så var det väldigt skönt att få stiga av pendeltåget på Uppsala centralstation.
Efter incheckning och en snabbdusch och så befann jag mig i hotellets restaurang där jag hade nöjet att träffa lite Elvisvänner. Jag var givetvis hungrig efter att inte ha haft möjlighet att äta något under min rätt hektiska resa. Dessutom var jag även rätt hungrig på att socialisera med mina vänner vilket inverkade märkbart på matintagets hastighet.
Ja klockan närmade sig 20 när vi öppnade dörren in till Stora scenen på Katalin och fick börja tränga oss fram. Det var packat med folk vilket naturligtvis var jättekul. Bekanta ansikten lite här och var så man fick försöka att hälsa snabbt innan showen drog igång.
Där på scenen var Kent Wenmann och hans rock and roll riddare som förberedde sig för drabbning. Men innan de släpptes lös på scenen så påmindes vi om det sorgliga som precis hade hänt. Min vän Harald Mjöberg från Göteborg hade fått hedersuppdraget att hålla en tyst minut för Elvis dotter Lisa Marie som tragiskt gick bort bara ett par dagar innan denna fest. Harald skötte detta bra och många uppskattade att vi hedrade Lisa Marie på detta sätt. Visst kändes det ledsamt och tråkigt och man kan bara konstatera att livet kan vara grymt ibland. Efter att ha tänkt på och visat respekt för Lisa Marie och hennes anhöriga på detta sätt så kändes det ändå bra att få hylla Lisa Maries far Elvis.
Det kan kännas svårt att kicka igång showen på ett glatt och positivt sätt efter något sådant men det var just vad Kent och hans tappra hjältar gjorde. Likt en riddare som träffar sitt mål med lansen så träffades publiken rätt i hjärtat när bandet drog igång med All Shook Up. Det är inte så många Elvislåtar, förutom möjligen Can't Help Falling In Love, som är något säkert allsångskort men Kent och grabbarna har gjort All Shook Up till just en härlig och rolig interaktiv låt där publiken stämmer in med ett "Elvisstön" på rätt ställen. Det är humor och det svänger så det är ett perfekt sätt att få med sig publiken. Att på detta sätt muntra upp och lämna den lite sorgliga stämningen som nog många kände fungerade perfekt.
Kent Wennman Band
-Well, it's Saturday night, and I just got paid...
Nej, det är inte Little Richard som äntrat scenen och river av sin Rip It Up i en grymt tuff version som kör över alla som står i vägen. Kent Wennman Rockabilly Kvartett levererar versionen från en av deras tuffaste plattor - Guitar Man & Other Great Rockabilly Tracks Associated With The King Vol 2.
Jack Baymoore
Kent hade den förstärkta versionen av sitt band med sig men även gästartisterna Jack Baymoore och Matte Lagerwall.
Jack Baymoore är ju numera ett känt och erfaret namn i rockabilly- och så även i Elviskretsar så det är inte förvånande att även han levererar i toppklass denna underbara kväll. Det är Elvis tidiga rockabillylåtar i stil med I'm Gonna Sit Right Down And Cry (Over You) och rocklåtar som I Need Your Love Tonight men även en del filmlåtar som exempelvis Shoppin' Around som verkar passa bäst och mest faller Jack i smaken.
Matte Lagerwall från The Boppers
Matte Lagerwall är minst sagt rutinerad inom rock and roll-branschen som medlem i The Boppers sedan starten 1977. Han har även varit gitarrist i Jerry Williams band. Liksom övriga musiker på scenen så gör han mycket bra ifrån sig denna magiska kväll. Var det kanske Elvis ande som var med och påverkade alla att göra den här spelningen extra bra? För här sitter allt som det ska och alla på scenen gör ett toppenjobb.
Tempot hölls uppe genom hela showen och det var rockers som gällde. Kent Wennman gjorde visserligen den mycket fina It Hurts Me som för en stund lugnade ner tempot, dock inte publikens uppskattning, och Matte sjöng den klassiska In The Ghetto men annars var uptempo och rock det som satte tonen. Flera gånger sades det från scenen att det skulle bli en ballad men sedan drog det iväg i 190 igen! Bandets motto för kvällen verkade vara "Rock till you drop!"
När man talar om Kent Wennman så handlar det inte bara om nya arrangemang av gamla klassiska hits utan lika kännetecknande eller kanske ännu mer typiskt är att han och bandet lyfter fram lite bortglömda pärlor som aldrig blev några större hits. Det kan vara filmlåtar som Let Yourself Go eller Percy Mayfields fenomenala blueslåt Stranger In My Own Home Town som Elvis spelade in 1969. Man kan alltid förvänta sig det oförväntade när Kent väljer låtar och det är uppskattat.
Showen var uppdelad i två set med en paus emellan och det kändes absolut nödvändigt för att publiken inte skulle svimma eller ännu värre! För hur mycket orkar man rocka utan paus? Musikerna i bandet måste ha slutit samma avtal som den legendariske bluesmusikern Robert Johnson gjorde vid den där vägkorsningen en mörk natt på 30-talet för där uppe på scenen så ler de bara och verkar outtröttliga. De enda som får vila lite är gästmusikerna som kör två låtar åt gången innan de byter och hoppar av scenen en stund.
När Matte framfört Layng Martine Jr:s Way Down från Elvis sista album så säger han att den är så bra att de borde spela in den tillsammans. Ja varför inte?
Efter två grymma långa set var det så dags för final. Kent påpekade att något som de INTE har gemensamt med Elvis är att de GÖR extranummer. Elvis gjorde ju aldrig sådana utan när han lämnade scenen så lämnade han också byggnaden. Så hörs de välbekanta tonerna från Burning Love strömma ut över oss och golvet framför scenen var nu så packat att de som under kvällens lopp passat på att dansa fick nöja sig med ytterst minimalt utrymme. På scenen stod alla medverkande musiker och strålade efter att ha avverkat en formidabel hyllning till Kungen.
Publiken jublar och klappar händerna när musikerna lämnar scenen. "En gång till!” skallar ropen från den extatiska publiken.
Extranumret blir Hound Dog med Jack Baymoore vid mikrofonen. Väldigt passande eftersom Elvis brukade sluta showerna på 50-talet med den låten. I stället för att slösa ytterligare tid på att låtsas lämna scenen så levererar man sedan kvällens sista låt direkt och det blir publikfavoriten Suspicious Minds. Publik och band är ett och är det ändå inte Elvis röst som hörs någonstans där i extasen som uppstår? I det läget var det fullständigt omöjligt att sluta mer på topp än så. Att bli hög på musik kan vara svårt för somliga att förstå. För oss som var där på Katalin var det inget annat än en självklarhet.
Mitt betyg på showen blir klara fem Elvisar av fem möjliga! Det är sällan jag delar ut det betyget kan jag garantera men nu hände det.
Sedan var den fantastiska kvällen över.... eller nej inte riktigt. Katalin stängde visserligen men vi var ett litet Elvis i Norden gäng som fortsatte att socialisera ytterligare en stund på Clarion Collection Hotel. Extra trevligt var att Jack Baymoore gjorde oss sällskap.
Jag lämnar Uppsala för den här gången.
Söndag innebar hemresa och den gick bra även om det blev en smärre försening för flyget från Helsingfors till Vasa. Jag hade varit borta endast drygt en dygn men upplevelsen kan mäta sig med vad man normalt upplever under en hel vecka. Jag fick inspiration och glädje som jag lever rätt länge på.
Hur kan man följa upp det här då?
Jo genom att göra om det! Den 13 januari 2024 så blir det ett nytt Elvis Presley Birthday Party och jag har förstått att det blir en ännu häftigare show då!
Smakprov från showen (Let Yourself Go, Way Down, Suspicious Minds):
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar