Hundar och samarbete
Det har varit tunt på bloggfronten men det betyder inte att det inte funnits saker att skriva om. Tvärtom så har det varit full rulle mest hela tiden. Så jag tänkte ta upp ett par saker som varit aktuella nyligen.
Det har varit mycket som rört det alldeles färska samarbetet mellan Elvis i Norden och OEPFC of Finland. Närmast har det handlat om samarbete mellan våra fanklubbars tidningar Elvismagasinet och Elvari. Jag har både skrivit och översatt texter och skapat en ny logo med mera med mera. Men nu är Elvismagasinet nummer 4 ute hos våra medlemmar och det innehåller ett par artiklar som vi fått genom detta nya samarbete. Nästa nummer av finska Elvari produceras som bäst och innehåller material som kommit från oss. Nya kontakter knyts och nya erfarenheter fås. Ett samarbete mellan olika klubbar på detta sätt är ganska unikt. Samarbete är något som gynnar båda parter och som jag gärna skulle se mer av. Tråkigt nog är det ofta rätt svårt att få till samarbeten inom Elvisvärlden. Därför är det extra roligt att två klubbar nu gjort gemensam sak och spänt Elvismusklerna tillsammans. Dessutom är det ett samarbete över språkgränserna som ibland medför lite extra utmaningar.
Nu över till något mer personligt. Förvisso är allt som rör Elvis rätt personligt för mig men ändå. Det är nämligen så att min son med flickvän och hundvalp kom från Åland hit till oss i Österbotten. Det blev min bästa födelsedagspresent även om den kom en vecka efter själva födelsedagen. Normalt så är födelsedagar inte så mycket att fira när man som jag redan hunnit börja känna mig ganska vuxen. När man får sådant här finbesök så finns det dock all orsak för lite fest i alla fall. Lite speciellt var det också när det var deras första besök sedan jag flyttade hit. Det blev mat, shopping, lite sightseeing och till och med lite padelspel. En påse gott och blandat helt enkelt!
Junior hade inte spelat padel tidigare men tyckte att det var kul och han var också väldigt duktig för att vara helt oerfaren inom sporten. Det var tur att jag hade hunnit spela några gånger fler än honom för annars hade han nog sopat banan med farsan Baloo!
Shopping blev det i Vasa centrum, Stenhaga och även en tur ut till nya Prisma Liselund supermarketen/köpcentret. Att som i denna sprillans nya Prisma-affär kunna välja på 57 mjölsorter och 342 olika mjölkmärken är ju en mänsklig grundrättighet. Därför misstänker jag att många kommer att vallfärda till den affären, i utkanten av Vasa, för att ha denna möjlighet. Själv hittade jag tre par kalsonger för 10 euro så där var ju resekostnaden intjänad! Junior var väldigt sugen på en ny keps så visst kom den nya affären som en riktig räddning för alla med stora behov!
Sightseeingen bjöd bland annat på Replotbron som är Finlands längsta bro.
Sedan var det ju det här med att leva ett hundliv. Vår mogna hunddam Molly, som är en 8-årig welsh springer spaniel, höll noga koll på golden retriever-valpen Milo. Det fanns no-go zoner för Milo helt enkelt. Molly bevakade dessa stenhårt. Minsta gränsöverträdelse medförde ett bryskt tillrättavisande till mer neutral mark.
Milo, som den valp han är, gillade att busa och leka, men Molly, som börjat få lite gråa hår, var inte lika intresserad av sådant ungdomspjasas. Milo var på hugget och när han fick vittring på hundmat var han inte sen att börja glufsa i sig. Att det inte var hans mat, utan Mollys, bekymrade honom inte. Det skulle senare visa sig vara mindre smart då hans lilla mage inte var riktigt redo för sådan föda. I dessa krigstider såg det närmast ut som en massa minigranater hade exploderat i snön då det blev akuta nattliga turer ut på gården för lilla Milo.
Milo och Molly
Det blev många upplevelser under dessa dagar men bäst var att kunna umgås lite mer än vad något telefonsamtal eller en chatt kan bjuda på. Det blev slutet på mitt rätt stillsamma två veckor långa födelsedagsfirande kan man säga. Sedan var vardagen tillbaka med sina rutiner. Nästa sak att egga upp sig lite inför är väl påsken.
Milo på äventyr i Korsholm
VM i agility eller hur man lever ett hundliv
Det är en hektisk tid just nu för mig. Elvisföreningen är mitt inne i slutspurten av festivalplaneringen och det betyder alltid mycket jobb. Den här gången blev det extra mycket beroende på att både en artist och att även husbandet plötsligt föll bort och måste ersättas. Det blev nästan som att starta från scratch men svårare eftersom det fanns faktorer kvar att beakta som man inte behöver göra då man verkligen startar helt från början. Att på en vecka få till det som man annars gör under ett halvår påverkar både humöret och sömnen märkbart. Men nu är allting på spåret igen och vi rullar säkert framåt. Den andra november händer det grejer på Stadshotellet i Västerås!
Mitt i allt detta tog jag en paus genom att ta färjan till Åbo förra helgen. Eller kanske inte helt en paus eftersom jag nog jobbade vidare under resan också men i alla fall mindre intensivt.
Jag anlände till Åbo på lördag kväll där jag möttes av min flickvän som kommit ner från Korsholm dagen innan. Trots lite härligt frossande bland läckerheterna i buffén på Viking Grace så hade jag lite plats kvar i magen för kinamat. För vem kan väl tacka nej till det? Inte jag i alla fall. På Åland finns det dessutom än så länge ingen kinarestaurang. Med andra ord så gällde det att passa på när chansen gavs.
Söndag morgon var det bara att masa sig upp till hotellfrukosten. Hotellsängen hade varit förvånansvärt skön att ligga i så lite sömn hade jag nog fått även om energinivån knappast var riktigt på topp. Frukostbuffén fick godkänt även om min favorit, plättarna, saknades helt.
Så var det dags att hitta bussen ut till Gatorade Center och FCI Agility World Championship 2019. Med tanke på att hela torget i Åbo, där bussarna vanligen utgår från, är avstängt pga byggnation av en parkeringsgrotta så var det inte självklart hur busstrafiken fungerade. Det hela löste sig ändå snabbt och snart satt vi i bussen på väg mot mässcentrumet.
Men agility? kanske någon frågar sig. Ja det kanske inte är riktigt min sport så det kan ju förvåna både en och annan som känner mig. Men ibland får man leva ett hundliv. Speciellt när flickvännen råkar ha det som sin hobby. Men å andra sidan har jag nästan hela livet hört att: -You ain’t nothin’ but a hound dog! Ja man börjar liksom vänja sig antar jag för det var med ett öppet sinne som jag följde med på detta äventyr.
Min härligt hundälskande flickvän tävlar visserligen ibland i agility men nu var det alltså VM finalerna som vi skulle beskåda. Det är ju på en lite annan nivå av sporten. En novis som jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta. VM lät ju spännande så jag lockades med ganska lätt på detta äventyr. Sedan är det ju alltid kul att åka någonstans tillsammans med flickvännen och uppleva nya saker. Kanske det här också skulle bli skoj?
Gatorade Center uppenbarade sig framför oss. Det lät ju inte speciellt finskt utan påminde mig om USA och Elvis Presley. Under många av sina konserter skämtade nämligen Elvis om just drycken Gatorade som han gillade. Som när han frågade sig själv vad den var bra för: -Well I guess it aids your gator! Javisst man måste definitivt ta hand om sin alligator. Själv föredrar jag nog hundar framför alligatorer. Men kanske mer självklart med alligatorer för någon som hade lite crazy humor. Elvis gillade ju också Monthy Python och det låter ju onekligen som något de killarna skulle kunna ha sagt.
När vi kom in och kunde se in i själva arenan så kändes den ganska imponerande trots att den inte var jättestor med dagens mått mätt. Den togs i bruk 1990 och tjänar mest som ishockeyarena (hemmaarena för TPS) och rymmer cirka 12.000 personer. Här hölls ishockey VM 1991 och artister som t.ex. Bruce Springsteen har haft konserter här.
Den här gången var det alltså VM i agility som gällde och planen var täckt av konstgräs. Omkring 400 hundar skulle göra upp om de olika titlarna i tre storleksklasser både individuellt och i lag. Tävlingarna hade redan pågått några dagar och denna söndag var sista tävlingsdagen. Det var nu dags för finalerna i klasserna för små, mellan och stora hundar. Då vi hade prioriterat frukost i mänsklig tid framför att se de minsta hundarna så anlände vi lagom för att följa de mellanstora hundarna tävla. Det är även i den klassen som min hundkompis welsh springer spanieln Molly brukar delta fast på en något lägre nivå.
Vi lyckades hitta några lediga sittplatser och snart var jag uppslukad av stämningen och de nya upplevelserna. Att samspelet mellan hund och hundförare var det viktigaste stod klart för mig ganska fort. Det hjälper inte hur duktig hund man har eller hur bra en hundförare är om inte samspelet fungerar perfekt när man tar sig runt hinderbanan.
När det var dags för de stora hundarna byggdes banan om och den blev ännu svårare. Nu var också hundarnas hastighet högre och det ställde förstås högre krav på både hundar och hundförare att göra snabba och korrekta beslut. Det märkte man genom att antalet diskvalificerade hundar blev stort. Själv funderade jag på om man inte gjort banan alltför svår då de flesta verkade bli diskvalificerade. T.ex. så lockades flera hundar att fortsätta rakt fram in i en tunnel, i stället för att svänga sig mot nästa hinder, när de kom från gungan och då var de naturligtvis ute ur tävlingen. De som klarade banan, vilket tog runt 40 sekunder, drog oftast på sig någon minuspoäng.
Jag filosoferade över om det inte hade varit värt att ta det lite försiktigare och på så sätt klara av banan. Då hade man ändå fått en hyfsad placering. Men det är klart att på VM-nivå så vill man vinna. Marginalerna kunde vara extremt små och hundradels sekunder helt avgörande. Det är nog så att man måste köra fullt och klarar man det så kan man vinna. De tävlande verkade också ta det med ro när det blev diskade. Trots att de kanske hade åkt runt halva jorden för att delta i tävlingen här i Finland för att sedan göra ett simpelt misstag och åka ur tävlingen. Publiken klappade händerna för att stötta dem och de fortsatte runt banan och in i mål. Det hände ju att en miss vid sista hindret kunde förstöra chanserna till en väldigt bra placering. Det var lite som vid slalomtävlingar att man kör för allt eller inget men att man kan vara en god förlorare också då risken att helt åka ur är hög.
Border collier hundarna dominerade den stora klassen även om några andra raser också fanns representerade. Hundarnas ålder skilde väl lite men det var kanske mer anmärkningsvärt att hundförarnas ålder på VM-nivå varierade mellan 17 och 74 år! Jag tror inte att man hittar så många andra sporter där man ser detta.
I arenakorridorerna kunde man köpa både hundgrejer och snabbmat. Eller så trodde vi. Under en paus så ville vi stilla hungern som hade infunnit sig efter ett par timmar. Vi ställde oss sålunda i matkön. Dock fanns det inte så många alternativ att välja på från menyn men pirog med korv verkade vara det rätta för hungriga människor. Och korv kan t.o.m. en ålänning uttala på finska så vad kunde gå fel? Då det blev vår tur så meddelade personalen högt och tydligt på vårt andra inhemska språk att maten var slut! Åh nej! Vadå? Var det helt slut? Lyckligtvis fanns det fyra stycken grillade korvar kvar i botten av grytan så vi tog dem utan piroger. Ja det fick bli en stor popcorn till detta för att få något från hela kostcirkeln. Sedan snabbt tillbaka till tävlingarna.
Sammanfattningsvis så var det både spännande och roligt att bevittna tävlingarna. Några mer dramatiska ögonblick som jag minns var t.ex. när en hund sprang rakt in i ett hinder. Kanske tittade den för mycket efter instruktioner och glömde att titta framåt? Den hunden verkade ändå klara sig väl men såväl hundar som människor begick misstag. En hundförare ramlade faktisk omkull. Nej det var inte någon av de äldre. Hundförarnas fysik var speciellt viktig för att hänga med då de stora hundarna tävlade. Blev de efter så visste inte hunden vad den skulle göra när den kom genom ett hinder. Hundföraren måste visa vart de skulle fortsätta. Åtminstone borde hunden vänta på tecken för att inte riskera att göra fel. Jag var imponerad över hur väl hundförarna klarade detta trots att de hade endast 8 minuter på sig att memorera banan före tävlingen började! Jag skulle inte ens ha hittat runt banan och än mindre varit kapabel att visa en hund det och samtidigt göra det så snabbt det bara är möjligt.
Att vara med om helt nya upplevelser kan vara både intressant och berikande. Trots att jag är en man i mina bästa år och har upplevt mycket så finns det ännu många saker att uppleva. Detta var ett bevis på detta. Man kanske bara behöver ge något en chans som man inte trodde var så speciellt. Oftast är det kul att få uppleva något åtminstone en gång så att man kan relatera till det. Nästa VM i den här sporten går 2020 i Tallinn. Är jag där då? Vem vet för konstigare saker kan hända.
