Döden i Gerby
Sommaren har bjudit på mycket värme och sedan kom ännu mera värme. Nu är kanske ändå värmeböljan snart över. Temperaturerna har varit mer typiska för medelhavsländerna än för de nordiska så vi hoppas och tror att det vänder nu. Nog föredrar jag värme framför kyla men lite mer omväxlande väder skulle det kunna vara.
En sådan här het sommar är väl helt okej om man kan plaska i havet hela dagarna och sluka massor av glass på kvällarna. Men för oss hederligt arbetande människor bjuds det i stället på svettigt kontorsarbete som i nuläget påminner rätt mycket om slaveri och byggande av pyramider i Egypten. Vi har i alla fall en förmån som knappast pyramidbyggarna hade och det är att vi får ta en värmande kopp kaffe mellan varven så man kan väl inte gnälla alltför mycket…
Man får också vara glad för ett par härliga helger på stugan. Eller ”på villon” som man oftast säger här. Ja det har faktiskt blivit någon vardagskväll där också. Sådana små stugäventyr kan ibland bjuda på mer äventyr än man önskar. Då menar jag inte några vilda fiskeäventyr. Nej på den fronten var det rätt så lugnt i viken. Men det var mer dramatiskt den gången som vi en kväll var på väg hemåt med min sambos bil. Hemfärderna brukar vanligen vara ganska händelselösa transportsträckor. Föga anade vi att detta skulle bli ett stort undantag från den rutinen.
Från stugan på Köklot är det en bit att köra till hemmet i Smedsby. Vi kom ut till korsningen där man kan svänga ut mot Replot och köra över Finlands längsta bro. Vi skulle dock åt andra hållet och när vi stod stilla och väntade på den passerande trafiken så kändes en mystisk lukt. Jag tänkte att det var något i närheten som vi vädrade och tänkte inte desto mer på det. Snart var vi på väg vidare och vid korsningen i Gerby stoppades vi av rödljuset.
Nu kändes lukten igen och sambon som rattade fordonet riktade instinktivt blicken mot temperaturmätaren. Den pekade högre än den maximala röda skalan! Nu infann sig en orolig och panikartad känsla. Efter ett till synes oändligt långt rödljusstopp så kunde vi till sist svänga av från den stora vägen och svänga in till trottoarkanten.
Plötsligt kom det rök upp ur motorhuven.
– Ut ur bilen! Den kan explodera! skrek min sambo medan vi båda två var på väg ut genom dörrarna.
– Ut ur bilen! upprepade hon för kvar inne i bilen satt vår kära hund som inte förstod varför det var sådan panik. Till sist kom hundfröken motvilligt ut ur bilen.
Det här var bara början på det dramatiska för vi hade stannat precis så att vi blockerade infarten till ett hus. Inte trodde vi att det skulle störa någon men då kom en man rusande mot oss och framför honom sprang hans kamphund i riktning mot vår hund. I stället för att erbjuda oss hjälp så började mannen argsint att skrika åt oss på finska. Jag uppfattade ingenting annat än att den här personen skulle man nog akta sig för. Han såg vild och farlig ut med sitt mörka stripiga hår och ovårdade yttre.
Mannen bytte mitt uppståndelsen till svenska. Kanske för att vi såg så oförstående ut. Då uppfattade vi att han var arg för att vi blockerade hans infart.
– Här får ni inte stå! Flytta på bilen! skrek han med en mycket irriterad och nästan ursinnig ton.
– Vi kan inte, det ryker ur bilen! Den kan börja brinna! svarade min chockade sambo.
– Flytta på bilen! Jag ska just iväg på jobb! fortsatte mannen lika irriterat medan han kom allt närmare.
Mannen lyckades stoppa sin kamphund som hade börjat komma obehagligt nära oss.
– Vi kan inte starta bilen. Det ryker ur motorn och temperaturen är för hög! försökte min kära sambo förklara ännu en gång.
– Det är bara att knuffa undan den! Mannen visade inga tecken på någon sympati för vår situation. Jag insåg att här är det inte läge för någon diskussion. Mannen gav ett hotfullt intryck och vi kunde inte veta om det var för att han var drogpåverkad eller sinnessjuk. Han började helt burdust att knuffa på bilen så jag hoppade snabbt in bakom ratten för att få kontroll över något i detta kaos.
När vi hade fått undan bilen från hans infart lugnade han sig något. Då började han lyssna lite på vad vi sade och började spekulera i felorsaker. Vi ville helst att han bara skulle försvinna vilket han till sist gjorde. Hjälpen fick komma från annat och lugnare håll. Vi hade ju lyckligtvis med oss fungerande telefoner. En timme på platsen var precis en timme för mycket. Den obehagliga upplevelsen levde kvar i våra sinnen under ett par dagar men nu är både den och bilen historia.
Är jag lycklig eller har jag lejdon?
En vecka på jobbet är den andra lik. Jag jobbar med samma människor och jag säljer samma saker. Kunderna kan man dela in i samma kategorier. Jag beställer samma varor från samma leverantörer. Det kommer in samma sorts servicejobb som jag fixar på samma vis. Jag får samma lön som kommer samma dag varje månad.
Ja för en del kan det säkert kännas tryggt att ha en inrutad arbetsvecka på det sättet. Nu när pandemin påverkar oss så blir även fritiden och privatlivet också rätt så inrutat. Man följer samma rutiner för att handla och man träffar endast samma fåtal personer. Livet vi lever nu är begränsat på många sätt. Det medför att allting blir rätt så enahanda för de flesta av oss.
Nu nåddes vi av nyheten att Finland åter är det lyckligaste landet. Kan det bero på att vi människor i Finland inte kräver så mycket av livet? Att vi njuter mer av enkla saker? Att vi är vana vid att det inte är roligare än så här?
Är jag lycklig? Enligt statistiken så bör jag alltså vara lyckligast i världen. Inte så illa om det verkligen är fallet. Men jag undrar om inte Trump har rätt den här gången och att det bara handlar om ”fake news”? För visserligen kan jag känna mig lite glad när jag gör en bra affär där både jag och kunden blir nöjda, när jag har satt ihop ännu ett lysande nummer av Elvistidningen, när jag har haft ett litet samtal med samma människa jag ofta träffar i affären, när ett möte via nätet förlöpt bra osv. Men lycklig? Nä jag är inte riktigt övertygad!
I min bok står det inte så mycket om lyckorus och härliga dagar. När jag säger bok så pratar jag inte om Bibeln för där finns det nog mer glädje än i min vardag. Det finns mer intressanta och ovanliga händelser och personer. Min bok är nog mer som skolans matematikbok. Det mesta är förutsägbart och man följer samma logiska mönster och regler hela tiden. Inte så upphetsande skulle jag vilja hävda. I alla fall om man är en någorlunda normalt funtad person vilket jag försöker inbilla mig att jag är.
Hur jag än svänger och vrider på livets fakta så kan jag bara säga som många skolelever brukar säga. Tråkigt! Ja livet just nu är tråkigt! Skiiiiiittråkigt! Utan att överdriva så kan jag ärligt säga att jag har lejdon! Då förstår nog de flesta hur illa det är.
Det finns förstås korta ljuspunkter här och där och det finns förbättringspotential. Men på det stora hela så behövs det förändring och utveckling. Jag brukar säga att jag tänker positivt men det är ju inte samma sak som att vara lycklig. Dock kan det vara en förutsättning för att nå lyckan. Och vem vet egentligen? En dag kan det hända. Vad? Jo att sakerna bara ramlar på plats. Det har hänt förr och det kan hända igen. Inte bara en sak utan flera saker som går i rätt riktning kan få en att uppskatta livet mer. Bli en lycklig finländare! Ja bli en i det där gänget de pratar om i statistiken. Jag kräver att få bli en av dem! Måste jag arrangera en enmans-protestaktion för att uppnå det så är jag beredd.
Plötsligt så kan pandemin vara bara ett tråkigt minne. Jobbet kan mitt i allt vara en spännande, rolig, kreativ utmaning. Helt oväntat kan jag träffa nya härliga människor och uppleva nya äventyr på nya platser. Hemmet kan bli den där sköna, trygga platsen dit vi återvänder för att hitta på nya saker på hemmaplan eller bara slappna av och mysa utan att behöva oroa oss för något annat.
Potential sade jag! Just nu går vi på lägsta växeln. I bästa fall alltså. Oftast går vi bara på tomgång. På en cylinder. Det duger inte! Vi måste göra en riktig sjujäkla burn out med en V8 under huven och växla upp. Sikta högt och ta ut svängarna. När vi sedan slagit nya rekord så kan vi unna oss ett depåstopp. Tyvärr sitter vi fast i depån just nu och kan inte njuta av stoppet eftersom vi aldrig passerade mållinjen.
Nej det känns som att jag har lejdon. Men lycklig är jag. Säger de…
Kärlek och corona
Det är fredag och lugnt på jobbet. På något sätt tickar timmarna ändå förbi och det blir lunchdags. Jag och chefen har en inbokad lunch med en leverantör från fastlandet så vi måste bege oss från jobbet.
Jag parkerar i det underjordiska garaget och hoppar raskt ut ur bilen utan att ens tänka på någon parkeringsskiva. Snabbt rusar jag uppför trappan till gallerian. Jag tar ett varv runt i gallerian för att se om jag kan lokalisera vår lunchdate. Det är inte speciellt ofta som jag åker in till centrum numera. Därför hinner det ibland dyka upp nya affärer medan andra försvinner och dyker upp på andra ställen. Så är det också den här gången noterar jag då jag får syn på en obekant affär. När jag tittar vidare på människorna omkring mig så inser jag att jag inte har något munskydd. Men ska jag springa tillbaka till bilen och hämta ett? funderar jag medan jag vandrar vidare.
Jag står snart utanför restaurangen och inser att det vore ganska idiotiskt att ta på sig ett munskydd när man ska äta lunch. Jag skrattar inombords åt mig själv. Sedan dyker chefen upp och strax därefter hör vi en välbekant röst bakom oss.
Ja lite lax ska nog smaka bra tänker jag när blicken sveper över menyn. Mycket riktigt! Maten smakar utsökt och i gott sällskap och med blandad konversation om livet på Åland respektive fastlandet och lite affärsprat så förflyter en timme väldigt snabbt.
Det är lite lustigt hur livet kan bli. Min affärskollega från Åbo har flickvän på Åland medan jag har flickvän på fastlandet. På det viset så har vi ett likartat problem eller svårighet. Jag berättar för honom att just idag ska jag, efter lunchen, ta färjan till Åbo för att åka vidare upp till Österbotten. Min affärskollega ska samtidigt passa på att stanna kvar på Åland hos sin flickvän över helgen. Efter lunchen skyndar han sig iväg till nästa affärsmöte han har inbokat medan jag styr bilen ner mot hamnen för att köra ombord på Viking Grace för att åka vidare mot Åbo.
Man kan ju tycka att det hade varit enklare att träffa en flickvän på samma ort där man själv bor. Men man styr inte över ödet och man vet aldrig var man finner kärleken. Det kan bli en riktig utmaning när hjärtat säger en sak och förnuftet lönlöst säger en annan. Vem har sagt att livet ska vara enkelt och färdigt serverat? Nej lite utmaningar behövs nog. Jag är inte den som ger upp när det blir lite uppförsbacke – eller några hundra kilometer upp till Österbotten.
Går inte flyget så kan man ta sparken till Österbotten! Utan munskydd!
En annan utmaning i det dagliga livet är förstås coronan. Den sätter käppar i hjulen för många saker. Nu har vi levt med viruset ett år och vi har väl delvis vant oss men bekväm blir man nog aldrig med situationen. Ofta medför detta osäkerhet runt alla framtidsplaner. Såväl i kärlekslivet som i andra sammanhang. Ja pandemin har ju ställt till det för många företag och folk permitteras och sägs upp. Då får man vara glad att man överhuvudtaget har ett jobb. Att hitta något annat är inte direkt enklare nu när coronan härjar i världen. Företagen anställer bara om de absolut måste. Utannonserade jobb sköts på framtiden då pandemin slog till för ett år sedan.
Elvisföreningen som jag är med i gick nyligen ut med att den årliga Elvisfestivalen, som ställdes in förra året, kommer att flytta till en annan ort. Givetvis kommer kritik från olika håll då det geografiska avståndet ökar för många trogna besökare. Där har vi avståndet som en svårighetsfaktor igen! Vissa människor säger att coronahotet kommer att tillintetgöra även detta års festival. Det kan vi omöjligen veta i det här läget förstås. Ska man bara ge upp och lägga ner för att det kan bli problem? Nej vi planerar vidare för man måste ju vara positiv och tro att det går att förverkliga. För gör man inte det så finns det ju ingen chans alls att det förverkligas.
Samma sak gäller kärleken. Ska man ge upp bara för att man ser något hinder på vägen? Eller kan man välja att tro på målet och jobba vidare mot det? Frågar man mig så är det bäst i alla lägen att låta det positiva få en chans jobba vidare mot målet även om inte alla lösningar finns på plats ännu. När man kommer fram till den önskade punkten så kan det ju bli succé. Det heter ju tro, hopp och kärlek för att de sakerna ofta hänger ihop.
Mer vinter i Österbotten än på Åland
Så när jag inte längre kan ta flyget så tar jag färjan och jag kör bilen 330 kilometer för att få någon dag tillsammans med min kärlek. Sedan åker jag samma väg tillbaka. Jag gör sedan om samma sak igen om några veckor och varje gång kommer jag lite närmare målet. Jag ser det inte riktigt ännu men kanske bakom nästa krök. Och kanske närmar sig även slutet för pandemin så att alla kan få en bättre tillvaro snart.
Sommarsvenskar nej nej!
Semestern är över och jag har hunnit jobba ett par veckor. Hur känns det då?
Första dagen på jobbet så var jag naturligtvis lite mer ”lost” än vanligt. Vad är det egentligen jag brukar göra? Vilka inloggningar har jag till de olika systemen? Vilka system? Vad ska börja med? Vilka öppna ärenden har jag på mitt bord? Frågorna radade upp sig mer ju mer jag tänkte på saken. Dessutom vikarierar jag nu kollegan som gick på semester när jag kom tillbaka. Vad är det som han brukar göra som jag nu ska göra? Vilka system använder han och hur kommer jag in i dem? Dag två kunde jag äntligen börja fundera på att arbeta lite också.
Nåväl efter en vecka är man nästan igång igen och efter andra veckan får man lejdon på alla andra människor, som fortfarande är på semester, som man inte får tag på när man behöver. Vecka tre börjar nu och då är man väl mer eller mindre inne i ekorrhjulet igen och börjar tro att det är så det ska vara.
Den här sommaren så hade jag verkligen en kanonsemester. Fyra veckor i Österbotten med min kära hjärtevän. För att kalla det semester får man kanske först förklara vad semester är. Det kan ju vara att göra så lite som möjligt. Men i det här fallet handlade det inte om att göra lite utan snarast om att göra annat än det vanliga. I vårt fall blev det rätt mycket. Fyra veckor fyllda av äventyr och upptåg och aktiviteter. Nå kanske det blev någon dag vila också men det har jag svårt att minnas om det verkligen var så.
Det jag minns av semestern är utfärder till Vörå, Nykarleby och Jakobstad för att nämna några för mig nya områden. Ett antal olika vandringsleder på olika ställen. Ett par besök till skären där vi roade oss med bl.a. terasstvätt och oljning av densamma. När vi ändå var inne på den linjen så passade jag på att klättra upp terasstaket i Smedsby också och rengöra det. Nerifrån såg det ut som en jättepadda som på något märkligt sätt kommit upp taket. Frågan var om plasttaket skulle hålla för vikten men på något förunderligt sätt så var det ändå via stegen som jag kom ner igen någorlunda oskadd. Knäna återhämtade sig nämligen redan efter något dygn.
Restaurangbesök i Vasa och på andra ställen var förstås mycket trevliga upplevelser efter att coronatidens restriktioner lättats upp. Alla trevliga österbottningar som jag fick träffa var förstås också ett positivt inslag i semestern. Ja sammanfattningsvis så kan jag konstatera att detta var en av mina bästa semestrar någonsin. Det är kanske inte någon enskild upplevelse som stod ut så extremt mycket utan det är snarare helheten att jag fått vara med om väldigt mycket som gör det. Det viktigaste var förstås att jag fick göra allting tillsammans med min underbara hjärtevän. Allting blir roligare när man är två som trivs tillsammans.
När det var dags för mig att återvända till Åland så behövde jag inte göra det ensam. Vårt sommaräventyr fick ett par dagars fortsättning. Väl på Åland så hann vi även göra en utfärd till skärgårdskommunen Föglö. En härlig båtfärd till Degerby City och god mat på en restaurang där gjorde att semesteräventyret kändes ännu längre, trots att jag då hade återvänt till jobbet. Kanske inte undra på att jag hade lite extra svårt att hitta tillbaka till arbetsrutinerna de första dagarna.
Här på Åland har jag lite fortsatt med aktiviteter på hemmafronten. Olika saker som behövt fixas. Dock kan jag konstatera att det inte alls är lika roligt att göra det på egen hand. I dag tog jag en cykeltur till en strand i närheten och tog ett dopp. Kanske var det sommarens sista bad för mig. Jag var faktiskt helt ensam på stranden och även om det bjuder på en speciell upplevelse så hade det varit roligare att dela det.
När jag gjorde mig i ordning för att cykla tillbaka den fyra kilometer långa vägen så fick jag plötsligt syn på två personer som tydligen hade fått samma idé om att testa vattnet här. Jag fick sedan syn på deras bil som stod parkerad nära min cykel. Den hade svensk registerplåt så som en sann finländare gör i sådana fall så skyndade jag mig därifrån!
Saknaden är som en Hollywoodfilm
Vad är saknad? Är det när man tagit den sista biten av favoritchokladen och ändå är sugen på lite mer? Eller är det mer dramatiskt som när någon tar värsta storsläggan och slår ditt fina glashus i tusen bitar?
Saknad är en känsla av obehag som gör att du känner dig rätt obekväm. Det är något du vill ha men inte kan få.
I livet kan vi få uppleva saknad på många sätt. Normalt så känns saknaden väldigt negativ.
Den eviga saknaden:
Saknad kan vara när din arbetskollega plötsligt försvinner. Kollegan som du var missnöjd med och skällde på eftersom hans arbetsinsats inte var vad den borde. Han tog steget att försöka förklara sig även om det innebar att han blottade sina personliga känslor och problem. Därför blev ni nära vänner och kunde diskutera alla personliga saker med varandra. Ni stöttade varandra och arbetet fungerade också bättre. Det var kollegan som sedan blev sjuk men ändå alltid var positiv och sade att han snart skulle vara tillbaka på jobbet. Till sist kunde han inte berätta vad han tänkte men du visste ändå. Du visste att han hade gett upp och väntade på befrielsen. Du visste att det aldrig skulle bli som förut igen.
Saknad kan vara när din bror som du inte talat med på flera år, men hoppas kunna försonas med igen, försvinner bort med helikopter och aldrig mer kommer tillbaka. Brodern som går bort innan operationen som ska rädda honom hinner göras.
Din brors saknad var när hans dotter som blev sjuk inte kunde räddas utan dog inte så långt efter att hon hade tagit studentexamen. Din brorsdotter som var en glad och god själ och som ville alla väl. Hon som tyckte om samma musik som du själv. Hon som du aldrig lärde känna på riktigt men som du säkert hade mycket gemensamt med.
Saknad som vi inte kan göra något åt får vi lära oss att leva med. Det går att lära sig att hantera även om saknaden sällan försvinner. Ibland kan den komma över oss men då får vi bara acceptera den.
Den tillfälliga saknaden:
Det finns en annan saknad som borde vara lättare att hantera men som ibland kan kännas värre än den eviga saknaden. Kanske just för att den inte är definitiv.
Kärlek kan ge en stark känsla som normalt upplevs som positiv och glädjebringande. Men den kan även orsaka väldigt stor saknad. När du tänker på din hjärtevän så kan du känna stor kärlek men du kan också uppleva stor saknad om ni inte är tillsammans. När ni skiljs åt t.ex. pga avstånd och kanske under en längre tid så kan saknaden kännas outhärdlig. Detta trots att det bara är temporärt och ni kommer att träffas igen. Samma saker som får dig att känna kärlek, samhörighet och lycka kan få dig att vilja klättra på väggarna och skrika ut din frustration så högt du kan.
Vilka saker kan det vara? Jo t.ex. den där blicken in i hennes ögon då hon låter dig se hennes själ och innersta väsen. Den där beröringen som värmer dig inifrån och ut. Det där andetaget som utan ord viskar att hon älskar dig. Leendet som får dig att känna en svävande känsla och en vilja att flyga till Venus. Orden som hennes läppar formar men som du bara kan tolka som ett förföriskt lockande kärleksläte.
När hennes blotta närvaro uppfyller dig med en känsla av trygghet och kärlek så kan frånvaron av henne göra exakt det motsatta. Du kan känna en saknad och oro som skär som knivar genom dig. Frustration och t.o.m. ilska kan infinna sig då du befinner dig i en sådan situation. Du vill ju känna samma känslor som när ni är tillsammans.
Det får väl betraktas som en positiv saknad då det handlar om saker som du kan få tillbaka och uppleva igen. Då tänker vi på glädje. Andra saker som är borta för alltid eller som är ovissa ger en negativ saknad eller sorg. Du vill ha tillbaka det du kände innan saknaden kom in i bilden. Saknad av olika typer kan påverka känslorna lika mycket och vara svåra att hantera.
Saknad kan ju vara ett sätt att känna vad vi uppskattar i livet. För om vi aldrig saknade det så kanske vi inte uppskattade det heller. Ingen vill uppleva saknad men det är något som alla eller åtminstone de flesta tvingas göra någon gång.
Saknad är en känsla som säger att du vill ha något förlorat tillbaka. Det är som en bra Hollywoodfilm som berör och som du vill återuppleva flera gånger. Saknaden är längtan efter den känslan som du upplevt tidigare som du vill ha tillbaka för att den får dig att må bra.
Saknaden kan också vara ett sätt att se fram emot något. Du vet att du kommer att må bra när du upplever det som du saknat. När det är något som man saknar mycket och ska få uppleva igen så är det lätt att ställa för höga förväntningar. I värsta fall blir du lite besviken och kanske tvingas uppleva en fortsatt saknad.
Jag kan känna saknad efter många olika saker. Det kan vara människor som på olika sätt försvunnit ur mitt liv. Men det kan också vara upplevelser och stämningar som jag upplevt under olika skeden av livet som jag gärna skulle återvända till om det vore möjligt. Vissa saker kan man återvända till efter lång tid men då kanske det ändå inte upplevs som det man minns och förväntat sig.
Min största personliga saknad är ändå alltid längtan efter min hjärtevän. När vi är tillsammans så blir allting annat mindre viktigt. Då känner jag mig på rätt plats i livet på så många sätt. Den där platsen som de flesta människor försöker hitta. En del hittar den aldrig trots att de söker hela livet. Många nöjer sig med mindre. Ett fåtal lyckas faktiskt hitta den. Nu är jag själv för första gången rätt nära att nå den.
För att koppla till Hollywood igen så väntar jag helt enkelt på min Oscar. Då när allting känns rätt och så bra det kan bli.