Kärlek och corona
Det är fredag och lugnt på jobbet. På något sätt tickar timmarna ändå förbi och det blir lunchdags. Jag och chefen har en inbokad lunch med en leverantör från fastlandet så vi måste bege oss från jobbet.
Jag parkerar i det underjordiska garaget och hoppar raskt ut ur bilen utan att ens tänka på någon parkeringsskiva. Snabbt rusar jag uppför trappan till gallerian. Jag tar ett varv runt i gallerian för att se om jag kan lokalisera vår lunchdate. Det är inte speciellt ofta som jag åker in till centrum numera. Därför hinner det ibland dyka upp nya affärer medan andra försvinner och dyker upp på andra ställen. Så är det också den här gången noterar jag då jag får syn på en obekant affär. När jag tittar vidare på människorna omkring mig så inser jag att jag inte har något munskydd. Men ska jag springa tillbaka till bilen och hämta ett? funderar jag medan jag vandrar vidare.
Jag står snart utanför restaurangen och inser att det vore ganska idiotiskt att ta på sig ett munskydd när man ska äta lunch. Jag skrattar inombords åt mig själv. Sedan dyker chefen upp och strax därefter hör vi en välbekant röst bakom oss.
Ja lite lax ska nog smaka bra tänker jag när blicken sveper över menyn. Mycket riktigt! Maten smakar utsökt och i gott sällskap och med blandad konversation om livet på Åland respektive fastlandet och lite affärsprat så förflyter en timme väldigt snabbt.
Det är lite lustigt hur livet kan bli. Min affärskollega från Åbo har flickvän på Åland medan jag har flickvän på fastlandet. På det viset så har vi ett likartat problem eller svårighet. Jag berättar för honom att just idag ska jag, efter lunchen, ta färjan till Åbo för att åka vidare upp till Österbotten. Min affärskollega ska samtidigt passa på att stanna kvar på Åland hos sin flickvän över helgen. Efter lunchen skyndar han sig iväg till nästa affärsmöte han har inbokat medan jag styr bilen ner mot hamnen för att köra ombord på Viking Grace för att åka vidare mot Åbo.
Man kan ju tycka att det hade varit enklare att träffa en flickvän på samma ort där man själv bor. Men man styr inte över ödet och man vet aldrig var man finner kärleken. Det kan bli en riktig utmaning när hjärtat säger en sak och förnuftet lönlöst säger en annan. Vem har sagt att livet ska vara enkelt och färdigt serverat? Nej lite utmaningar behövs nog. Jag är inte den som ger upp när det blir lite uppförsbacke – eller några hundra kilometer upp till Österbotten.
Går inte flyget så kan man ta sparken till Österbotten! Utan munskydd!
En annan utmaning i det dagliga livet är förstås coronan. Den sätter käppar i hjulen för många saker. Nu har vi levt med viruset ett år och vi har väl delvis vant oss men bekväm blir man nog aldrig med situationen. Ofta medför detta osäkerhet runt alla framtidsplaner. Såväl i kärlekslivet som i andra sammanhang. Ja pandemin har ju ställt till det för många företag och folk permitteras och sägs upp. Då får man vara glad att man överhuvudtaget har ett jobb. Att hitta något annat är inte direkt enklare nu när coronan härjar i världen. Företagen anställer bara om de absolut måste. Utannonserade jobb sköts på framtiden då pandemin slog till för ett år sedan.
Elvisföreningen som jag är med i gick nyligen ut med att den årliga Elvisfestivalen, som ställdes in förra året, kommer att flytta till en annan ort. Givetvis kommer kritik från olika håll då det geografiska avståndet ökar för många trogna besökare. Där har vi avståndet som en svårighetsfaktor igen! Vissa människor säger att coronahotet kommer att tillintetgöra även detta års festival. Det kan vi omöjligen veta i det här läget förstås. Ska man bara ge upp och lägga ner för att det kan bli problem? Nej vi planerar vidare för man måste ju vara positiv och tro att det går att förverkliga. För gör man inte det så finns det ju ingen chans alls att det förverkligas.
Samma sak gäller kärleken. Ska man ge upp bara för att man ser något hinder på vägen? Eller kan man välja att tro på målet och jobba vidare mot det? Frågar man mig så är det bäst i alla lägen att låta det positiva få en chans jobba vidare mot målet även om inte alla lösningar finns på plats ännu. När man kommer fram till den önskade punkten så kan det ju bli succé. Det heter ju tro, hopp och kärlek för att de sakerna ofta hänger ihop.
Mer vinter i Österbotten än på Åland
Så när jag inte längre kan ta flyget så tar jag färjan och jag kör bilen 330 kilometer för att få någon dag tillsammans med min kärlek. Sedan åker jag samma väg tillbaka. Jag gör sedan om samma sak igen om några veckor och varje gång kommer jag lite närmare målet. Jag ser det inte riktigt ännu men kanske bakom nästa krök. Och kanske närmar sig även slutet för pandemin så att alla kan få en bättre tillvaro snart.
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar