Kärlek och corona
Det är fredag och lugnt på jobbet. På något sätt tickar timmarna ändå förbi och det blir lunchdags. Jag och chefen har en inbokad lunch med en leverantör från fastlandet så vi måste bege oss från jobbet.
Jag parkerar i det underjordiska garaget och hoppar raskt ut ur bilen utan att ens tänka på någon parkeringsskiva. Snabbt rusar jag uppför trappan till gallerian. Jag tar ett varv runt i gallerian för att se om jag kan lokalisera vår lunchdate. Det är inte speciellt ofta som jag åker in till centrum numera. Därför hinner det ibland dyka upp nya affärer medan andra försvinner och dyker upp på andra ställen. Så är det också den här gången noterar jag då jag får syn på en obekant affär. När jag tittar vidare på människorna omkring mig så inser jag att jag inte har något munskydd. Men ska jag springa tillbaka till bilen och hämta ett? funderar jag medan jag vandrar vidare.
Jag står snart utanför restaurangen och inser att det vore ganska idiotiskt att ta på sig ett munskydd när man ska äta lunch. Jag skrattar inombords åt mig själv. Sedan dyker chefen upp och strax därefter hör vi en välbekant röst bakom oss.
Ja lite lax ska nog smaka bra tänker jag när blicken sveper över menyn. Mycket riktigt! Maten smakar utsökt och i gott sällskap och med blandad konversation om livet på Åland respektive fastlandet och lite affärsprat så förflyter en timme väldigt snabbt.
Det är lite lustigt hur livet kan bli. Min affärskollega från Åbo har flickvän på Åland medan jag har flickvän på fastlandet. På det viset så har vi ett likartat problem eller svårighet. Jag berättar för honom att just idag ska jag, efter lunchen, ta färjan till Åbo för att åka vidare upp till Österbotten. Min affärskollega ska samtidigt passa på att stanna kvar på Åland hos sin flickvän över helgen. Efter lunchen skyndar han sig iväg till nästa affärsmöte han har inbokat medan jag styr bilen ner mot hamnen för att köra ombord på Viking Grace för att åka vidare mot Åbo.
Man kan ju tycka att det hade varit enklare att träffa en flickvän på samma ort där man själv bor. Men man styr inte över ödet och man vet aldrig var man finner kärleken. Det kan bli en riktig utmaning när hjärtat säger en sak och förnuftet lönlöst säger en annan. Vem har sagt att livet ska vara enkelt och färdigt serverat? Nej lite utmaningar behövs nog. Jag är inte den som ger upp när det blir lite uppförsbacke – eller några hundra kilometer upp till Österbotten.
Går inte flyget så kan man ta sparken till Österbotten! Utan munskydd!
En annan utmaning i det dagliga livet är förstås coronan. Den sätter käppar i hjulen för många saker. Nu har vi levt med viruset ett år och vi har väl delvis vant oss men bekväm blir man nog aldrig med situationen. Ofta medför detta osäkerhet runt alla framtidsplaner. Såväl i kärlekslivet som i andra sammanhang. Ja pandemin har ju ställt till det för många företag och folk permitteras och sägs upp. Då får man vara glad att man överhuvudtaget har ett jobb. Att hitta något annat är inte direkt enklare nu när coronan härjar i världen. Företagen anställer bara om de absolut måste. Utannonserade jobb sköts på framtiden då pandemin slog till för ett år sedan.
Elvisföreningen som jag är med i gick nyligen ut med att den årliga Elvisfestivalen, som ställdes in förra året, kommer att flytta till en annan ort. Givetvis kommer kritik från olika håll då det geografiska avståndet ökar för många trogna besökare. Där har vi avståndet som en svårighetsfaktor igen! Vissa människor säger att coronahotet kommer att tillintetgöra även detta års festival. Det kan vi omöjligen veta i det här läget förstås. Ska man bara ge upp och lägga ner för att det kan bli problem? Nej vi planerar vidare för man måste ju vara positiv och tro att det går att förverkliga. För gör man inte det så finns det ju ingen chans alls att det förverkligas.
Samma sak gäller kärleken. Ska man ge upp bara för att man ser något hinder på vägen? Eller kan man välja att tro på målet och jobba vidare mot det? Frågar man mig så är det bäst i alla lägen att låta det positiva få en chans jobba vidare mot målet även om inte alla lösningar finns på plats ännu. När man kommer fram till den önskade punkten så kan det ju bli succé. Det heter ju tro, hopp och kärlek för att de sakerna ofta hänger ihop.
Mer vinter i Österbotten än på Åland
Så när jag inte längre kan ta flyget så tar jag färjan och jag kör bilen 330 kilometer för att få någon dag tillsammans med min kärlek. Sedan åker jag samma väg tillbaka. Jag gör sedan om samma sak igen om några veckor och varje gång kommer jag lite närmare målet. Jag ser det inte riktigt ännu men kanske bakom nästa krök. Och kanske närmar sig även slutet för pandemin så att alla kan få en bättre tillvaro snart.
Panik till Österbotten
Några dagar före julafton så drabbas jag alltid av panik då julstressen lägger i högsta växeln. Det kan verka som dålig planering men jag vet inte om det är bara det. Det är alltså samma sak varje år. Plötsligt har månaderna och veckorna som låg framför oss fram till jul bara försvunnit. Hur det går till vet jag inte men ungefär en vecka före julaftonen så brukar jag märka det.
Jag hatar julklappar. Ja det är sjukt stressande och frustrerande att försöka hitta på något till de närmaste som man bör ge något. Ingen önskar något eftersom alla redan har allting de vill ha. Åtminstone inom rimliga ekonomiska gränser. Vore jag miljonär kanske det skulle vara lättare? Bara att ge bort några Ferrari… eller skulle det vara Lamborghini? Eller är det Tesla som gäller nu??? Nja kanske det inte skulle vara lättare trots allt…
I år så har vi även pandemin som gör att man inte bör springa omkring i alla affärer alltför mycket. Även om jag som vanligt var sent ute så tänkte jag försöka att inte göra som det alltid blir för min del. Det vill säga att springa omkring och leta i samma affärer flera gånger innan jag till sist ändå köper en massa presentkort som känns som en dålig och löjlig nödlösning. Att vara tvungen att använda ansiktsmask och knappt kunna andas gjorde inte saken roligare på något sätt. Glasögonen immar igen så fort jag sätter på mig en mask. Varför slutade jag att använda kontaktlinser frågar jag mig ofta när allt jag ser framför mig är ett grått fuktigt dimmoln.
Jag har inte heller fler att köpa julklappar till än de flesta andra utan troligen färre. Likväl är det så svårt. Om någon frågar mig om vad jag önskar i julklapp så är det förstås samma sak. Jag har ingen aning och jag önskar inget speciellt. Varifrån kom den där dumma traditionen med julklappar? En gång kanske det fungerar att hitta på något men varenda år tills man trillar av pinn?
Den där berömda julfriden ser jag inte röken av när det ska stressas fram julklappar och samtidigt ska man hinna göra en massa annat. Som att lyssna på julmusik med Elvis! Lite julmusik har faktiskt en lugnande effekt mitt i allt kaos. Synd att man inte hinner pröva på det så mycket. Naturligtvis så är det även full fart på jobbet så att man knappt hinner gå hem och det bidrar säkert också till den goda upplevelsen.
I år blev det att resa till Österbotten och det var ju trevligt men det gjorde schemat än mer stressat då jag dessutom måste få ledigt från jobbet, boka färjor och packa. Det var förstås osäkert in i det sista vilka dagar jag kunde ta ledigt från jobbet. Tack vare coronan så fanns det ändå platser på färjorna när jag bara någon dag före resan bokade. Tallink ville dock ha över 200 euro för en enkel bilresa tillbaka så totalsumman för den bokningen överskred budgeten konstaterade jag. Viking hade något humanare prissättning just den dagen så bokningen blev ungefär hälften så dyr i jämförelse. Man vill ju även lämna hemmet i skick så att man inte möts av något kaos när man kommer hem. Ja typ äckliga sopor som stinker, döda blommor och elektriska apparater som är på som det kan hända något med. Mycket att tänka på innan avförd alltså.
Till sist ordnade det sig med julklappar och det var en kväll kvar att ta det lite lugnare på inför resdagen. Eller nej naturligtvis blev det inte så. Det skulle ju fortfarande packas och fixas hemma. Jag hann bara hem då min bror plötsligt dök upp och vi skulle köra lite fakturering för hans firma. Precis vad jag behövde! När natten närmade sig och vi inte verkade vara i närheten av att vara färdiga fick jag börja ta vara på lite tvätt som hängt på tork och packa ner kläder för resan. Emellanåt så knappade jag in lite olika siffror på fakturorna. Det började verka som att sömn inte skulle hinnas med den natten. Men vem behöver egentligen vila när man kan köra 180 rätt in i väggen?
Nåväl efter en kort natt och en lång färje- och bilresa så blev det en underbar jul och likaså en härlig nyårsafton. Tempot gick ner med närmare 200 procent. Snö fanns det också i Korsholm så det kändes som att jag hamnat i någon sorts drömvärld.
Nu är jag sorgligt nog tillbaka på ön där corona-incidensen för närvarande är högst i Finland. Jag drömmer redan om att åka tillbaka till Österbotten där jag trivs så bra.
Corona-leken
Då har det hänt igen! Jag har åkt färja trots både Estonia och coronavirus.
För ovanlighets skull så åkte jag den här gången med Silja/Tallinks Baltic Princess. Resan gick som vanligt till Åbo innan den fortsatte med bil vidare till Österbotten. Lite bättre tidtabell för färjan och faktiskt även något bättre pris jämfört med den röda konkurrenten. Så var det i alla fall den här gången även om jag tidigare har upplevt prisbilden omvänd. Minimala skillnader men varför inte välja det bättre alternativet och samtidigt få lite omväxling, sade jag till mig själv då jag bokade på nätet.
Det blev ju inte direkt någon party- eller nöjesresa då jag stängde in mig i hytten. Dessutom hade jag hytt på både dit- och hemresan för att undvika onödiga risker med tanke på coronaviruset.
Jag spenderade ett par underbara dagar i Korsholm men även där blev det att försöka undvika alla onödiga sociala kontakter. Handla mat måste man ju så då blev det att dra på sig ansiktsmasker. Det kändes lite ovant eftersom detta inte blivit så vanligt på Åland ännu. I de affärer som vi besökte så hade nog 99% av kunderna anammat denna åtgärd för att skydda sig. Förra gången jag var i Korsholm och Vasa så var det inte alls lika vanligt. Nu ska man i alla fall använda ansiktsmask på ställen där det kan vara svårt att hålla avståndet. Inte så märkligt egentligen och man vänjer sig fort. Man skulle ju vilja att alla skyddar sig och andra genom de olika åtgärder som man själv kan vidta. Men om 99% i Korsholm använder ansiktsmask och 1% på Åland gör detsamma så har vi ju faktiskt 100% i hela landet och det är ju faktiskt inte så dåligt!
Det var ju redan när jag körde ombord på färjan i Mariehamn som jag hade dragit på mig en ansiktsmask. Från bildäck och upp några våningar till min hytt så var det definitivt läge att skydda sig lite mer i de trånga korridorerna. Masken jag hade var lite väl tät tyckte jag. Lite mer luft hade den gärna fått släppa igenom. Det kändes ungefär som när jag prövade att dyka med syrgas för första gången. Lite panikartat när känslan av att jag inte fick någon luft infann sig. Men när man lugnar ner andningen lite så fungerar det bättre. Det var inte heller någon höjdare att ha glasögon på sig samtidigt. Glasögonen immade igen på två sekunder och sedan såg jag ingenting. Ingen syre och ingen syn är inte det bästa tillståndet man kan befinna sig i. Givetvis är det ingenting jämfört med att drabbas av svår corona så jag ska väl inte klaga. Lyckligtvis har jag ingen egen erfarenhet av att insjukna i corona men jag har förstått att det kan vara rätt hemskt om man har otur.
Som sagt så var det tvunget att ta på sig en ansiktsmask då vi skulle handla lite. Det är ju förenat med viss risk att besöka en affär men för att få lite extra spänning då vi inte hittade rätt typ av lampa hos den första så passade vi på att besöka totalt tre affärer i samma ärende. En del måste bara leva farligt! Eftersom vi hade tur och inte lyckades utsätta oss för ännu större risker i samband med dessa utflykter så kände jag mig tursam och passade på att lämna in en Lotto-kupong. Kanske blir det tur i kärlek, tur i corona och tur i Lotto? Trefaldig tur måste vara bästa turen så kanske den infinner sig precis nu, tänkte jag när jag betalade. Oddsen för trefaldig otur var ju faktiskt lägre eftersom jag redan hade tur i kärlek. Sedan brukar ju sällan tur i kärlek och tur i spel sammanfalla så jag har inte kontrollerat Lotto-resultatet ännu. Det kan ju vara kul att få hoppas lite grann ett par dagar först. Självfallet är jag mest nöjd med tur i kärlek så egentligen är det omöjligt för mig att förlora. Men en liten bonus på några miljoner skulle förstås kunna göra gott för förutsättningarna för kärleken. I alla fall när man bor på två ställen så långt ifrån varandra.
När vi befann oss i den första av de tre affärerna så mindes jag en lek som jag brukade leka tillsammans med mina bröder då vi som barn åkte bil. Ja att räkna bilar av ett visst märke eller en viss färg har väl de flesta gjort någon gång. Jag vet inte om någon sysslar med den leken numera men just den här dagen skulle man ha kunnat spela en liknande lek. En uppdaterad version skulle man kunna uttrycka det.
För ett åländsk öga så kändes det lite exotiskt att vandra bland butikshyllorna och överallt vara omgiven av människor med ansiktsmasker. Vi såg rätt roliga ut själva iklädda gröna masker som påminde om sjukhusmiljön. Där gick flera med helsvarta masker som såg lite skrämmande ut. Vita masker och rosa masker. Mönstrade masker. Ja det fanns många varianter. Och där kom någon gående med ett kaffefilter över näsan och munnen! Eller var det en faktiskt en riktig mask? Plötsligt såg jag potentialen till en modern variant av billeken. Räkna masker av en viss sort helt enkelt. Ja det går att förena nytta med nöje även på detta område! Frågan är bara hur man sätter reglerna så att en vinnare kan utses? Kanske kunde man ställa sig i en gång i affären och räkna maskerna som passerar. Och om det kommer någon utan mask så tappar man alla poäng och får börja om från början. Ja men det var ju en lysande idé! Visserligen så måste man försöka hålla avstånd också så spelplanerna begränsas något. Men det finns nog massor av större affärer, gallerior, bibliotek, museum osv som lämpar sig väldigt bra för Corona-leken!
Nu vet ni vad ni kan roa er med. Kom ihåg att man inte får räkna sin egen ansiktsmask. Eller får man? Jag funderar på att skaffa en ansiktsmask med Elvis-motiv som jag har sett reklam för. Men det är väl kanske inte någon vinnarmask om man ska räkna flest av samma sort. Fast det går ju alltid att vända på reglerna. Till exempel kan man ju räkna de masker som man ser minst av under en timme. Då skulle nog en amerikansk Elvis-mask ligga rätt bra till. Ni ser man kan variera spelet en del. Kör flera olika ”banor” under en viss tid. Uttrycket ”sluta maska!” får nog en helt ny innebörd! Jag måste nog ta patent på Coronaspelet… eller va? Coronaspelet? Det låter ju väldigt bekant på något sätt… Äh jag får väl kasta idén i papperskorgen i alla fall. Får man förresten kasta masken i en papperskorg eller måste den behandlas på något särskilt sätt?
Coronan dödade Elvis
Idag installerade jag corona-appen på min iPhone. Den dök inte upp då jag sökte efter den på App Store så jag var tvungen att hitta en länk på svenska Yle:s sidor. Nu är det bara att vänta och se om jag blir varnad för någon corona-smittad som korsar min väg.
Lyckligtvis så är viruset fortsättningsvis sällsynt på Åland. Senaste veckoslutet spenderade jag dock i Korsholm i Österbotten där det förvisso är närmast lika sällsynt men det hade varit intressant att se om appen hade meddelat något. Dessutom utsatte jag mig för viss risk under båtresan mellan Åland och fastlandet. Det var förhållandevis mycket folk ombord. Nästa resa blir nog intressant då jag har möjlighet att se om appen registrerar något. Redan nu på bara något dygn har över en miljon människor laddat ner appen och det tyder ju på att den kommer att fungera och få betydelse för smittspårningen.
Alla påverkas vi på olika sätt av pandemin. Äntligen kan man åter gå ut på restaurang och äta men mycket fungerar fortfarande inte helt normalt. Som t ex färjor och flyg går ju inte som de brukar vilket kan ställa till det för oss som behöver resa mellan olika orter. Semester- och nöjesresor är väl inte lika illa att behöva sakna även om resan till Rom blev inställd vilket var tråkigt.
Något annat som påverkats väldigt kraftigt är olika evenemang som inte kunnat hållas som de planerats. Tråkigast är det naturligtvis när man drabbas direkt som arrangör. Nu blev vi i föreningen Elvisforum tvungna att ställa in den årliga Elvisfestivalen som i år skulle ha gått under namnet Elvis Halloween Party. Det var ett tungt beslut då det mesta var färdigt bokat och planerat. Såväl artister som många trogna besökare hade sett fram emot årets festival som kunde ha blivit riktigt bra. Kanske den bästa hittills…
Den årliga traditionen med en stor Elvisfestival i Västerås i Sverige har pågått varje år sedan 1982. Men nu om knappt två månader bryts tyvärr den traditionen. Det känns som att coronan har dödat Elvis! Ja han är verkligen mer död än vanligt tack vare coronan. I alla fall i Västerås och för alla besökare i Sverige och grannländerna som vallfärdat till festivalen varje år så känns det nog så.
Vi hoppas och tror att Elvis återuppstår nästa år. Det blir en comeback helt enkelt. Vår tidning kan i alla fall fortsätta som vanligt. Dock är det ju inte lika många shower och festivaler att rapportera från så vi får skriva om lite annat i stället.
Många vänner som är arrangörer eller artister berättar samma sak om hur de varit tvungna att ställa in sina evenemang. För oss som är en ideell förening så är det naturligtvis inte lika illa, rent ekonomiskt sett, som det är för dem som helt lever på att underhålla. På något sätt så måste ju alla kunna fortsätta sina liv oavsett om vi kommer att få leva länge på det här sättet eller om det kommer något vaccin så småningom som kan stoppa pandemin.
Sommarsvenskar nej nej!
Semestern är över och jag har hunnit jobba ett par veckor. Hur känns det då?
Första dagen på jobbet så var jag naturligtvis lite mer ”lost” än vanligt. Vad är det egentligen jag brukar göra? Vilka inloggningar har jag till de olika systemen? Vilka system? Vad ska börja med? Vilka öppna ärenden har jag på mitt bord? Frågorna radade upp sig mer ju mer jag tänkte på saken. Dessutom vikarierar jag nu kollegan som gick på semester när jag kom tillbaka. Vad är det som han brukar göra som jag nu ska göra? Vilka system använder han och hur kommer jag in i dem? Dag två kunde jag äntligen börja fundera på att arbeta lite också.
Nåväl efter en vecka är man nästan igång igen och efter andra veckan får man lejdon på alla andra människor, som fortfarande är på semester, som man inte får tag på när man behöver. Vecka tre börjar nu och då är man väl mer eller mindre inne i ekorrhjulet igen och börjar tro att det är så det ska vara.
Den här sommaren så hade jag verkligen en kanonsemester. Fyra veckor i Österbotten med min kära hjärtevän. För att kalla det semester får man kanske först förklara vad semester är. Det kan ju vara att göra så lite som möjligt. Men i det här fallet handlade det inte om att göra lite utan snarast om att göra annat än det vanliga. I vårt fall blev det rätt mycket. Fyra veckor fyllda av äventyr och upptåg och aktiviteter. Nå kanske det blev någon dag vila också men det har jag svårt att minnas om det verkligen var så.
Det jag minns av semestern är utfärder till Vörå, Nykarleby och Jakobstad för att nämna några för mig nya områden. Ett antal olika vandringsleder på olika ställen. Ett par besök till skären där vi roade oss med bl.a. terasstvätt och oljning av densamma. När vi ändå var inne på den linjen så passade jag på att klättra upp terasstaket i Smedsby också och rengöra det. Nerifrån såg det ut som en jättepadda som på något märkligt sätt kommit upp taket. Frågan var om plasttaket skulle hålla för vikten men på något förunderligt sätt så var det ändå via stegen som jag kom ner igen någorlunda oskadd. Knäna återhämtade sig nämligen redan efter något dygn.
Restaurangbesök i Vasa och på andra ställen var förstås mycket trevliga upplevelser efter att coronatidens restriktioner lättats upp. Alla trevliga österbottningar som jag fick träffa var förstås också ett positivt inslag i semestern. Ja sammanfattningsvis så kan jag konstatera att detta var en av mina bästa semestrar någonsin. Det är kanske inte någon enskild upplevelse som stod ut så extremt mycket utan det är snarare helheten att jag fått vara med om väldigt mycket som gör det. Det viktigaste var förstås att jag fick göra allting tillsammans med min underbara hjärtevän. Allting blir roligare när man är två som trivs tillsammans.
När det var dags för mig att återvända till Åland så behövde jag inte göra det ensam. Vårt sommaräventyr fick ett par dagars fortsättning. Väl på Åland så hann vi även göra en utfärd till skärgårdskommunen Föglö. En härlig båtfärd till Degerby City och god mat på en restaurang där gjorde att semesteräventyret kändes ännu längre, trots att jag då hade återvänt till jobbet. Kanske inte undra på att jag hade lite extra svårt att hitta tillbaka till arbetsrutinerna de första dagarna.
Här på Åland har jag lite fortsatt med aktiviteter på hemmafronten. Olika saker som behövt fixas. Dock kan jag konstatera att det inte alls är lika roligt att göra det på egen hand. I dag tog jag en cykeltur till en strand i närheten och tog ett dopp. Kanske var det sommarens sista bad för mig. Jag var faktiskt helt ensam på stranden och även om det bjuder på en speciell upplevelse så hade det varit roligare att dela det.
När jag gjorde mig i ordning för att cykla tillbaka den fyra kilometer långa vägen så fick jag plötsligt syn på två personer som tydligen hade fått samma idé om att testa vattnet här. Jag fick sedan syn på deras bil som stod parkerad nära min cykel. Den hade svensk registerplåt så som en sann finländare gör i sådana fall så skyndade jag mig därifrån!
Micke Björklund x 2
Mot alla odds vann Micke Björklund TV4:s Robinson. Ja det var i alla fall ingenting som jag hade väntat mig. Robinson är väl inget TV-program som jag har följt särdeles mycket innan den här säsongen. Möjligen såg jag någon av de första säsongerna innan jag tröttnade. Nu när en ålänning medverkade har nog både jag och många andra ålänningar, som inte annars följer programmet, suttit som klistrade framför TV:n mest hela tiden.
Att Micke skulle ha någon chans i denna tävling trodde väl varken jag eller så många andra. Nej jag trodde faktiskt att han skulle åka ut redan i första avsnittet. Själv yttrade han något om att det var kul så länge han var med vilket förstärkte min uppfattning om att han ganska snart skulle få packa väskan och åka hem igen. För varje avsnitt som gick så var jag glad att han klarade sig kvar men tänkte att nu närmar det sig slutet. Det skulle visa sig att slutet var längre bort än någon kunde ana.
Micke är en härlig kille. Snäll, trevlig och ödmjuk men jag har ju aldrig tänkt mig honom som någon tävlingsmänniska. Jovisst i matlagningstävlingar har han förstås en given plats men kanske inte då det börjar handla om fysiska prestationer som snabbhet och styrka. Det är ju lätt att tänka sig att det är någon sportig idrottsmänniska som har de bästa förutsättningarna för den typ av tävlingar som förekommer i Robinson. Men Mickes taktik och personlighet, att vara den schyssta, trevliga kocken som inte utgjorde något hot, visade sig fungera väl. I tävlingarna var han sällan allra sist och alla minns väl när han bar grisen med tänderna och stod som vinnare i just den tävlingen även om han förlorade två framtänder på kuppen.
När han till sist fanns kvar som en av de tre finalisterna blev det riktigt spännande. Han stod för en bra insats i finaltävlingen som nog krävde en del. Visserligen gjorde han fel i första momentet men det gick ju enkelt att korrigera senare under tävlingen. Han blev väldigt glad och säkerligen själv överraskad över att gå vinnande i mål. Jag tror att de flesta kunde glädjas ordentligt åt Mickes vinst för det hade ju varit en dröm för honom att vara med i Robinson och att han skulle vinna hela Robinson-tävlingen hade nog ingen kunnat tippa..
Jag har träffat Micke ett antal gånger under årens lopp. Första gångerna på olika fester där han och hans pappa stod för maten. En gång var lite extra då jag med mitt dåvarande jobb fick pröva på att laga mat tillsammans med Micke och hans far. Vi delades upp i grupper som skulle göra förrätt, varmrätt och efterrätt. Lite fint rödvin fick inmundigas under matlagningsprocessen och det bidrog nog till att frigöra kocken i oss alla! Man blev lagom avslappnad för uppgiften och Micke var förstås supertrevlig och hjälpte till när det behövdes och kom med goda råd hur vi skulle få till rätterna på bästa sätt. Mot alla odds så blev alla rätter riktigt bra trots att vi var ett gäng med blandade matlagningskunskaper som inte heller var vana att jobba tillsammans på detta sätt.
När man är ute på Mickes restaurang Smakbyn i Sund på Åland och springer på honom någonstans så pratar han gärna några ord. Det är en kille med glatt humör och fötterna på jorden. Nästa gång hoppas jag att få träffa honom i Vasa på restaurang HEJM vilken jag lovat honom att besöka.
Det finns faktiskt några människor som inte kallar mig Elvis utan Micke. Min far heter Björklund i efternamn så egentligen skulle jag kunna kalla mig Micke Björklund! Det var bara det där med maten då.... Makaroner och korv är väl inte någon gourmeträtt direkt så kanske jag för nöja mig med Elvis och steka en hamburgare i stället....
Orkanen är här!
I dag var det min födelsedag. Naturligtvis kändes det inte som det brukar. Det var ju inte aktuellt med något kalas eller ens kaffebjudning så jag firade lite grann för mig själv. En pizza och en öl från Stallhagen till middag. Senare blev det en liten bit frystårta. Ja det fick väl duga helt enkelt. Man får ju vara tacksam att man ens har sådana problem när många har det betydligt värre.Världen är upp och ner och många är oroliga för viruset som härjar överallt.
Jag och mina närmaste är friska och jag har fortfarande ett jobb att åka till. Visserligen är det en del svårigheter att få vissa produkter till dataaffären där jag jobbar men än så länge har jag IT-prylar att sälja. Det blev faktiskt en liten extraförsäljning då våra företagskunder insåg att de måste kunna jobba hemifrån. Men jag anar att även vi kommer att drabbas av minskad försäljning. Det händer faktiskt redan. En kund hade begärt offert på en server men ansåg att det var meningslöst att köpa den nu när verksamheten stängt ner tillsvidare pga virushotet. Ja många företag tappar mycket försäljning och turistbranschen kraschar helt och folk permitteras både här och där. Åland kommer att drabbas hårt då turismen är en stor näring för både stora och små företag här.
Det är första gången som jag och min generation får uppleva en riktig kris som den här. Vi har sluppit sådant som krig och större katastrofer. Det värsta som hänt är kanske när Estonia gick under och tsunamin i Thailand. Även om man påverkades av dessa så blev jag inte personligen drabbad och de var ändå rätt så begränsade händelser i jämförelse med hur Corona-viruset nu drabbar världen.
Den enda gången jag känt mig lite drabbad av någon större fara var när jag befann mig på semester i Florida. En orkan närmade sig och verkade sikta in sig på området där jag befann mig. Dag efter dag kunde jag följa dramat på TV-nyheterna. Folk uppmanades att ha vatten och proviant hemma om orkanen skulle träffa Florida. Orkanen kom allt närmare och på gatorna i Miami skyltades det om evakueringsvägar. Hyllorna i mataffärerna tömdes. Det värsta var att man som turist kände sig rätt utlämnad och osäker på vad man skulle göra om katastrofen skulle inträffa.
Lyckligtvis kunde flyget till Europa lämna Miami precis innan orkanen kom alltför nära. Sedan visade det sig att orkanen plötsligt vände ut över havet och faran var över. Väl hemma så dök nästa orkan upp. Även den missade Miami men så är det tydligen när orkansäsongen drar igång. Man vet inte förrän man vet om man klarar sig eller om man måste utmana naturkrafterna. Obehagligt när man inte varit med om det förut. Det kändes skönt att komma hem igen till Finland.
Nu finns det ingenstans att fly. Corona-viruset finns överallt och sprider sig mer och mer. Man kan bara försöka att leva livet så normalt som det går. För vissa är det inte alls normalt och för andra så kanske det inte är lika påtagligt än så länge. Jag tillhör alltså de mer lyckligt lottade men ingen vet heller hur detta ska sluta. Hur många som kommer att drabbas. Hur mycket ekonomin i hela vårt samhälle kommer att påverkas när företag går under och andra får försöka hitta andra sätt att överleva.
Hur allt kommer att se ut och fungera när det här har passerat kan man också bara gissa. Jag tror att vi kommer att dra en del lärdomar av allt som händer och kanske vissa saker kommer att fungera lite annorlunda i framtiden. Då tänker jag i både stort och smått. Hela världen kommer fundera på vad som kan göras annorlunda för att förhindra att vi drabbas lika hårt igen.
Jo just det jag fyllde år idag. Grattis på mig då! Hipp hipp hurra!
