Mello - Vilket trams Danny Saucedo!

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 07.02.2021 | 0 Kommentarer

Ibland bryter man sina löften. Det kan vara ett livsavgörande steg eller så kan det vara helt obetydliga saker. Nu gjorde jag det själv. Var det livsavgörande? Det beror på hur allvarligt man tar på saken.

Vi backar bandet lite innan vi går in på sveket. Kvällen inleddes på bästa sätt då den närmaste släkten samlades för att fira min brors födelsedag. Det gjordes genom ett restaurangbesök i Mariehamn. Förutom gemytlig stämning och en, enligt uppgift,  fullbokad restaurang så bjöds som väntat på bra mat. Med tanke på pandemin så händer det sällan att man kan uppleva sådant så det kändes rätt speciellt.

Bröder på restaurang som skrattar åt fotografen

Det skulle väljas förrätt och när de flesta verkade vilja ha Toast Skagen så funderade jag på de gratinerade sniglarna. När den munskyddsförsedde servitören kom för att ta upp beställningarna så var det toasten som verkade vara det enda valet. Jag funderade snabbt och ändrade mig så att även jag föll för det berömda grupptrycket och beställde samma rätt. Då måste jag ändå dryfta för servitören att jag hade övervägt sniglarna.  Han svarade då att sniglarna kunde han verkligen rekommendera. Ja vad gör man då? Jag ändrade mig naturligtvis och återgick till det första valet.

Jag har tillsammans med min flickvän upplevt underbart goda sniglar ett par gånger så det var ju onekligen ett lockande alternativ. Senast var det på en restaurang i Vasa som det mumsades sniglar. Nå nu var det dags igen då. Tyvärr utan min flickvän som den här gången samtidigt befann sig på ett annat födelsedagskalas. Kanske var det också därför som dessa sniglar inte smakade riktig lika bra?

 När det gällde varmrätten så brukar det ofta bli ett och samma val när jag besöker just denna restaurang. Med tanke på att det var länge sedan senast så föll jag till föga ännu en gång och beställde således, precis som vanligt, den ryska kryddoxen! Husets röda vin till detta och vad mer kan man begära?

Efter en lång och trevlig middag så kommer jag hem och det är ju då det händer. Vadå? Jo att jag bröt mitt löfte. Kanske inget att gråta över men det handlade om den svenska melodifestivalen eller Mello som de flesta säger nuförtiden. 

Förra året så lovade jag mig själv att aldrig mer se på denna patetiska och löjliga musiktävling. Det var nog samma löfte som jag avlade året före det och kanske till och med året före det året också! Hur som helst så slogs TV:n på och det första avsnittet av årets Mello drog igång. Ja bara detta att man ska ha flera deltävlingar så att man garanterat ska bli tvingad att höra en massa dyngmusik som borde ha gallrats bort innan man ens började fundera på vilka artister som skulle framföra dem.  

Programledarna är en punkt som irriterat mig oerhört de senaste åren. Något geni på SVT tycks ju vara övertygad om att ju fler och tramsigare programledare som man lyckas trycka in i programmet så desto bättre borde programmet bli! I min bok så har programledarna vanligen varit sämre än artisterna och kanske tanken också varit att man då ska tycka att artisterna är oerhört bra? Jag vill oftast börja gråta när jag ser på eländet men har hända följt det hela i hopp om att det plötsligt ska ske ett underverk. Fast vad skulle egentligen kunna rädda den showen? Det vore väl bara om Elvis återuppstod och skakade på ”the Pelvis” så att programledarna svimmade och fick köras iväg med ambulans och alla Mello-artister blev rädda och gråtande sprang hem då de insåg att de inte skulle kunna tävla med Kungen… 

Något underverk hände inte den här gången heller får jag väl understryka. Men på den positiva sidan var att programledarna gjorde ett bra jobb. Det var Lena Philipsson och Christer Björkman som axlade rollerna den här gången. Jag har aldrig varit något stort fan av dessa två tidigare men på något märkunderligt vis så framstod de som både seriösa och underhållande. Ja ett rejält lyft jämfört med många av de flamsiga ”förmågor” som stått i dessa roller de senaste åren. Det kan ju också vara så att man sparkat tidigare manusförfattare och tillsatt en med mer talang den här gången. Jag får väl också erkänna att Lena Philipsson kan vara en riktig entertainer och har talang för det. Björkman kändes inte heller lika torr som jag brukar tycka att han är.

Nåja det handlar ju ändå sist och slutligen om musiken. Hur var den då? Jodå det fanns faktiskt en del variation även om del som vanligt kändes rätt slätstruket. På den positiva sidan var också att det inte medverkade någon svensk medelmåttig förorts-hiphop-rappare utan sångröst i just denna deltävling. Det brukar annars vara lag att en sådan måste finnas med. Det är förvisso inget fel att ha med denna genre men låt det i så fall vara åtminstone lite kvalitet på deltagande bidrag.

Danny Saucedo var sist ut i den första deltävlingen men blev inte sist resultatmässigt.

Jag fick direkt två favoriter eller ska jag säga två bidrag som jag trodde skulle nå framgång. Det var Arvingarna och Danny Saucedo. Arvingarna körde förstås på lite dansbandsstuk men med lite old fashioned melodifestivalsfeeling och ett snyggt och väl inövat framförande. Jag tippade först på att de skulle komma till andra chansen för det var tätt gällande andraplaceringen för den moderna popmusiken som ungdomarna röstar på. Men sist i deltävlingen kommer Danny loss i en riktigt tramsig låt som har ett härligt groove som fastnar ganska omgående. För mig tar det ändå en minut innan jag inser att här har vi onekligen en finallåt. Det skulle faktiskt kunna vara en vinnare i Sverige även om det är omöjligt att säga innan man har hört alla bidrag. 

Danny plockar förstås majoriteten av rösterna hos de unga. Det ger då Arvingarna chansen att glida upp och direkt gå vidare då de säkerligen har stort stöd bland den lite äldre publiken. Min känsla och tippning höll alltså. Kanske hjälpte det till att jag uppfattade kvällens program som ovanligt underhållande. 

Beträffande fortsättningen med övriga deltävlingar så lovar jag ingenting. Mitt löfte var egentligen att jag åtminstone inte skulle se deltävlingarna utan att det räcker med Mello-finalen. Om jag nu alls ska se något av detta spektakel. Jag var även tveksam inför det faktum att det inte finns någon publik på plats. Men även där får jag krypa till korset och erkänna att det fungerade trots allt. 

Till er som vågar vägra Mello så hyser jag största beundran. Själv är jag svag och hoppas fortfarande på det där underverket…