Go Käärijä go!
Då har jag haft covid igen. Trevligare än första gången jag hade det förvisso men ändå något som man nog gärna skulle klara sig bra utan.
Precis när det började kännas som att våren var riktigt nära så slog coviden till. Det började med lite milda vanliga förkylningssymptom för att sedan övergå till ordentligt halsont, grym huvudvärk och ont i nacken. Lite feber men långt ifrån den rusande höga varianten som slog ut mig totalt förra gången. Det var tillräckliga symptom för att köra ett covidtest. Första testet var negativt men två dagar senare rådde ingen tvekan när testet visade positivt inom en minut. Man ska jag ju vänta 15 minuter står det i instruktionerna men det kunde inte var tydligare.
Det var ingen tvekan om resultatet som kom på en minut.
Lite lustigt att det blev ett så tydligt resultat nu för första gången jag fick covid var testet så svagt positivt att det nästan hade gått att missa om man inte hade glasögonen på sig! Hur som helst så blev det totalt en vecka i viloläge. Coviden är ju så skojig så att man även får lite efterverkningar i form av noll uthållighet och mycket trötthet. Men jag kämpar på och blir piggare ju längre tid som går. Fast om man lyckas ta ut sig så förstärks förkylningssymptomen igen och man backar lite i tillfrisknandet.
Nu är våren här och grönskan ökar för var dag som går. Vi har haft några varma dagar och det har känts bra. Även om jag som sagt kan känna mig lite kraftlös så förbättrar ju ändå det fina vädret humöret.
Ett säkert vårtecken! När Vespan kommer fram så vet man att våren är här.
Musik blir man ju också glad av som bekant! Eurovision bjöd dessvärre inte på så många glädjeämnen direkt. Supertråkig vinnarlåt som inte kändes vare sig ny eller överraskande på något sätt. Men så kom finske Käärijä i ett fullständigt vansinnigt nummer och fick hela publiken med sig. Ja kanske hela världen börjar det verka. Första gången jag hörde låten så kände jag nog att den hade något speciellt. Men ju fler gånger som man ”utsätts” för detta märkliga spektakel till låt så växer den och man sugs med i energin och galenskapen. Det speciella numret med dansarna bidrar starkt till upplevelsen även om låten lever bra också på egen hand. Här har vi årets överraskning som vänder ut och in på en och sedan manglar en till eufori utan like. Hans utstrålning, fula klädsel och speciella dance moves får alla att känna något speciellt där man vill vara en del av det hela. Go Käärijä go!
Extas i Uppsala
Den 14 januari firades Elvis födelsedag i Uppsala med ett riktigt Birthday Party. Födelsedagsbarnet själv, som skulle ha fyllt 88 år den 8 januari, log nog från himlen när tonerna från Elvisfesten trollband ett fullsatt Katalin.
Ett stort antal av Elvis i Nordens medlemmar i Sverige träffades tillsammans med massor av andra Elvisintresserade då Kulturhjältarna med Kent Wennman arrangerade Sveriges största årliga Elvisevenemang - Elvis Presley Birthday Party.
För mig innebar detta äventyr att jag fick ta flyget från Vasa via Helsingfors till Arlanda på lördag eftermiddag. Några timmar senare satte jag mig på tåget från Arlanda till Uppsala med höga förväntningar. Efter att nästan ha missat flyget från Helsingfors till Arlanda, på grund av att jag inte lyckades slå världsrekord i 5 kilometer flygterminal-löpning, så var det väldigt skönt att få stiga av pendeltåget på Uppsala centralstation.
Efter incheckning och en snabbdusch och så befann jag mig i hotellets restaurang där jag hade nöjet att träffa lite Elvisvänner. Jag var givetvis hungrig efter att inte ha haft möjlighet att äta något under min rätt hektiska resa. Dessutom var jag även rätt hungrig på att socialisera med mina vänner vilket inverkade märkbart på matintagets hastighet.
Ja klockan närmade sig 20 när vi öppnade dörren in till Stora scenen på Katalin och fick börja tränga oss fram. Det var packat med folk vilket naturligtvis var jättekul. Bekanta ansikten lite här och var så man fick försöka att hälsa snabbt innan showen drog igång.
Där på scenen var Kent Wenmann och hans rock and roll riddare som förberedde sig för drabbning. Men innan de släpptes lös på scenen så påmindes vi om det sorgliga som precis hade hänt. Min vän Harald Mjöberg från Göteborg hade fått hedersuppdraget att hålla en tyst minut för Elvis dotter Lisa Marie som tragiskt gick bort bara ett par dagar innan denna fest. Harald skötte detta bra och många uppskattade att vi hedrade Lisa Marie på detta sätt. Visst kändes det ledsamt och tråkigt och man kan bara konstatera att livet kan vara grymt ibland. Efter att ha tänkt på och visat respekt för Lisa Marie och hennes anhöriga på detta sätt så kändes det ändå bra att få hylla Lisa Maries far Elvis.
Det kan kännas svårt att kicka igång showen på ett glatt och positivt sätt efter något sådant men det var just vad Kent och hans tappra hjältar gjorde. Likt en riddare som träffar sitt mål med lansen så träffades publiken rätt i hjärtat när bandet drog igång med All Shook Up. Det är inte så många Elvislåtar, förutom möjligen Can't Help Falling In Love, som är något säkert allsångskort men Kent och grabbarna har gjort All Shook Up till just en härlig och rolig interaktiv låt där publiken stämmer in med ett "Elvisstön" på rätt ställen. Det är humor och det svänger så det är ett perfekt sätt att få med sig publiken. Att på detta sätt muntra upp och lämna den lite sorgliga stämningen som nog många kände fungerade perfekt.
Kent Wennman Band
-Well, it's Saturday night, and I just got paid...
Nej, det är inte Little Richard som äntrat scenen och river av sin Rip It Up i en grymt tuff version som kör över alla som står i vägen. Kent Wennman Rockabilly Kvartett levererar versionen från en av deras tuffaste plattor - Guitar Man & Other Great Rockabilly Tracks Associated With The King Vol 2.
Jack Baymoore
Kent hade den förstärkta versionen av sitt band med sig men även gästartisterna Jack Baymoore och Matte Lagerwall.
Jack Baymoore är ju numera ett känt och erfaret namn i rockabilly- och så även i Elviskretsar så det är inte förvånande att även han levererar i toppklass denna underbara kväll. Det är Elvis tidiga rockabillylåtar i stil med I'm Gonna Sit Right Down And Cry (Over You) och rocklåtar som I Need Your Love Tonight men även en del filmlåtar som exempelvis Shoppin' Around som verkar passa bäst och mest faller Jack i smaken.
Matte Lagerwall från The Boppers
Matte Lagerwall är minst sagt rutinerad inom rock and roll-branschen som medlem i The Boppers sedan starten 1977. Han har även varit gitarrist i Jerry Williams band. Liksom övriga musiker på scenen så gör han mycket bra ifrån sig denna magiska kväll. Var det kanske Elvis ande som var med och påverkade alla att göra den här spelningen extra bra? För här sitter allt som det ska och alla på scenen gör ett toppenjobb.
Tempot hölls uppe genom hela showen och det var rockers som gällde. Kent Wennman gjorde visserligen den mycket fina It Hurts Me som för en stund lugnade ner tempot, dock inte publikens uppskattning, och Matte sjöng den klassiska In The Ghetto men annars var uptempo och rock det som satte tonen. Flera gånger sades det från scenen att det skulle bli en ballad men sedan drog det iväg i 190 igen! Bandets motto för kvällen verkade vara "Rock till you drop!"
När man talar om Kent Wennman så handlar det inte bara om nya arrangemang av gamla klassiska hits utan lika kännetecknande eller kanske ännu mer typiskt är att han och bandet lyfter fram lite bortglömda pärlor som aldrig blev några större hits. Det kan vara filmlåtar som Let Yourself Go eller Percy Mayfields fenomenala blueslåt Stranger In My Own Home Town som Elvis spelade in 1969. Man kan alltid förvänta sig det oförväntade när Kent väljer låtar och det är uppskattat.
Showen var uppdelad i två set med en paus emellan och det kändes absolut nödvändigt för att publiken inte skulle svimma eller ännu värre! För hur mycket orkar man rocka utan paus? Musikerna i bandet måste ha slutit samma avtal som den legendariske bluesmusikern Robert Johnson gjorde vid den där vägkorsningen en mörk natt på 30-talet för där uppe på scenen så ler de bara och verkar outtröttliga. De enda som får vila lite är gästmusikerna som kör två låtar åt gången innan de byter och hoppar av scenen en stund.
När Matte framfört Layng Martine Jr:s Way Down från Elvis sista album så säger han att den är så bra att de borde spela in den tillsammans. Ja varför inte?
Efter två grymma långa set var det så dags för final. Kent påpekade att något som de INTE har gemensamt med Elvis är att de GÖR extranummer. Elvis gjorde ju aldrig sådana utan när han lämnade scenen så lämnade han också byggnaden. Så hörs de välbekanta tonerna från Burning Love strömma ut över oss och golvet framför scenen var nu så packat att de som under kvällens lopp passat på att dansa fick nöja sig med ytterst minimalt utrymme. På scenen stod alla medverkande musiker och strålade efter att ha avverkat en formidabel hyllning till Kungen.
Publiken jublar och klappar händerna när musikerna lämnar scenen. "En gång till!” skallar ropen från den extatiska publiken.
Extranumret blir Hound Dog med Jack Baymoore vid mikrofonen. Väldigt passande eftersom Elvis brukade sluta showerna på 50-talet med den låten. I stället för att slösa ytterligare tid på att låtsas lämna scenen så levererar man sedan kvällens sista låt direkt och det blir publikfavoriten Suspicious Minds. Publik och band är ett och är det ändå inte Elvis röst som hörs någonstans där i extasen som uppstår? I det läget var det fullständigt omöjligt att sluta mer på topp än så. Att bli hög på musik kan vara svårt för somliga att förstå. För oss som var där på Katalin var det inget annat än en självklarhet.
Mitt betyg på showen blir klara fem Elvisar av fem möjliga! Det är sällan jag delar ut det betyget kan jag garantera men nu hände det.
Sedan var den fantastiska kvällen över.... eller nej inte riktigt. Katalin stängde visserligen men vi var ett litet Elvis i Norden gäng som fortsatte att socialisera ytterligare en stund på Clarion Collection Hotel. Extra trevligt var att Jack Baymoore gjorde oss sällskap.
Jag lämnar Uppsala för den här gången.
Söndag innebar hemresa och den gick bra även om det blev en smärre försening för flyget från Helsingfors till Vasa. Jag hade varit borta endast drygt en dygn men upplevelsen kan mäta sig med vad man normalt upplever under en hel vecka. Jag fick inspiration och glädje som jag lever rätt länge på.
Hur kan man följa upp det här då?
Jo genom att göra om det! Den 13 januari 2024 så blir det ett nytt Elvis Presley Birthday Party och jag har förstått att det blir en ännu häftigare show då!
Smakprov från showen (Let Yourself Go, Way Down, Suspicious Minds):
Elvis - Back in the building
Det var rätt länge sedan meddelandet om firmafesten kom första gången. För min del passade datumet inte alls eftersom jag då hade jouren och således fick jag lämna återbud. Men ödet spelade in och pandemin såg till att hela evenemanget fick skjutas upp. Det sattes ett nytt datum som väl ingen visste om det skulle fungera när den dagen kom.
Till sist kom ändå partydagen och det visade sig att alla restriktioner var borta och att jag för första gången skulle få tillfälle att umgås med mina arbetskamrater under lite festligare former. Det var alltså dags för Höstparty!
Alla från kontoret i Vasa samt ett gäng från Helsingfors samlades först i ett konferensrum i stadens centrum. Vi började med det mer seriösa programmet där företagets ekonomi och framtidsplaner presenterades. Det var vår VD som presenterade detta på finska. Ja det var väl inte optimalt för en som är nästan analfabet när det gäller vårt lands största språk. Men det visades ju även skriftlig information på duken framför oss och VD:n tog det i ett sådant tempo så att även jag uppfattade en del av det muntliga. Det skriftliga är ju alltid lättare för mig och dessutom så är jag ju relativt van att läsa resultatsiffror i bokslut och liknande så där var jag nog med rätt bra trots allt.
Styrelseordförande i Sverige medverkade via länk som det brukar heta. Eller egentligen var det via internet som så mycket annat sköts nuförtiden. Men jag fick intrycket av att han är av den blygare sorten. Ja för vi hörde bara hans röst och såg inget av honom i bildväg. En svart ruta bara. Så den killen känns fortfarande lite som ett frågetecken för mig. Annars trodde jag att det var vi i Finland som är lite blyga och försiktiga av oss jämfört med svenskarna. Hans anförande var däremot inte på finska utan han gick snabbt över från svenska till engelska så att alla skulle kunna hänga med.
Ja den här tillställningen var enbart för den finska sidan så våra svenska kollegor får vi träffa en annan gång. Hittills har jag träffat väldigt få av dem i verkliga livet. Jag fick i alla fall tillfälle att träffa några av kollegorna i Helsingfors så det var trevligt. Men det är väl inte party när chefen pratar jobb kanske någon tycker. Exakt! Snart lämnade vi lokalen och begav oss till en bowlinghall för att råda bot på detta.
Bowlingskorna på och en kall läskande dryck i handen och så var man redo! Det var ett tag sedan jag bowlade senast. Jag var inte bra då och jag kunde tämligen omgående konstatera att jag dessvärre inte hade blivit så mycket bättre sedan sist. Eller bättre är kanske fel ord att alls använda i detta sammanhang. Humöret däremot var nog lika bra eller högst troligvis bättre den här gången. För den som väntar på något roligt får alltid vänta för länge! I detta fall var det coronalänge!
Kloten rullade och käglorna ramlade åt alla håll. Ja ibland åtminstone! Vi hade redan innan avfärd från konferenslokalen blivit uppdelade i olika grupper som sedan fick varsin bowlingbana att spela på. Vi hade turen att vara rätt så jämna i vårt gäng. Alltså lika bra …. eller … hm… jomen bra var vi nog om jag tänker efter.
Efter två timmars bowlande så började krafterna tryta och fingrarna bli blå. Vårt lilla gäng som delade bana hade hunnit spela tre omgångar och i den sista hade jag turen att sluta som vinnare. Det var ju tur att jag inte bara förlorade som min kära sambo hade varit rädd för. Hon hade planer på att jag måste intensivträna bowling inför detta evenemang för att jag inte helt skulle göra bort mig inför mina bowlingkunniga arbetskamrater. Hennes farhågor kom på skam och jag klarade mig hyfsat ändå trots min inkompetens och bristande erfarenhet av bowlingens tuffa värld!
När bowlingen var avklarad så begav vi oss till Sky Bar för att spendera resten av kvällen där. Det stället blev en ny erfarenhet för mig. Hela Sky Bar var reserverat för oss så vi umgicks med alla arbetskamraterna och lärde känna varandra lite bättre. Det bjöds på buffé vilket alltid är trevligt. En DJ spelade bakgrundsmusik och stämningen var god då vi hungriga muntert började plocka från alla de olika välfyllda faten.
Jag hade trott att vi skulle få nöja oss med musiken som diskjockeyn spelade men till min förvåning dök plötsligt en trubadur upp. Han verkade bekant och mycket riktigt så visade det sig vara samma kille som jag tidigare hade sett spela i centrum av Vasa under ”Konstens natt”. Trubaduren, som lyssnar till namnet Patrick Linman, höll även i den uppskattade musikfrågesporten. Det var en grej jag verkligen gillade och jag trodde nästan att vårt lag skulle vinna men konkurrensen var för hård. Nej det blev ingen seger i frågesporten men däremot skulle något annat lite speciellt snart hända där jag var inblandad.
Patrick Linman uppträder på Konstens natt i Vasa centrum.
Ja efter Vasabladets artikel om mig så hade mitt stora Elvisintresse blivit känt bland mina arbetskollegor. Nu verkade alla minnas detta och en efter en kom de fram till mig och undrade om jag inte kunde köra en Elvislåt. – Nej tyvärr inte! Sådant har jag slutat med för länge sedan, svarade jag artigt. Men mina arbetskamrater visade sig vara lika krävande som våra kunder och nöjde sig inte med ett sådant svar! När trubaduren hade avverkat sitt lilla Elvismedley så ökade pressen ytterligare. Jag började svara att jag skulle fundera på saken. De bad mig prata med trubaduren och till sist sade jag: – Okej jag kan prata lite med trubaduren så får vi se.
Nu började jag känna mig lite inträngd i ett hörn. Mitt sista hopp var att trubaduren inte skulle vara med på noterna. Han hade ju kört sina Elvislåtar redan och verkade mera hemma på Beatles så sannolikheten var ju rätt stor att han skulle ge tummen ned till en åländsk Elvis wannabe.
Jag berättade mitt ärende för Patrick och frågade lite sådär halvskeptiskt om han kunde köra Elvislåtarna som de låter i sina originalversioner (inte som han gjorde i medleyt) och om vi möjligen kunde göra något tillsammans. Ja han kunde nog låtarna förklarade han medan han samtidigt tittade på mig liksom för att bedöma om den här skumma killen alls borde ställa sig framför en publik. Tvekade han? För en sekund kändes det som att jag höll på att slingra mig ur knipan. Men då sade tvärsäkert: – Ja vilken låt ska vi köra då?
Oops! Mina sönderrostade stämband klarade knappast av några finstämda saker denna kväll. Å andra sidan brukar det alltid vara rock and roll som gäller då jag hittat upp på scenen. Det snurrade snabbt låtar i min skalle och rouletthjulet stannade som det oftast gör, då det gäller sådana här situationer, på Blue Suede Shoes, trodde jag. När jag skulle berätta det för Patrick så hoppade plötsligt roulettekulan vidare till Johnny B. Goode! Va??? tänkte jag när hörde mig själv säga titeln på Chuck Berrys mest kända låt. Den som finns på en guldskiva någonstans i yttre rymden. Patrick såg lika frågande ut som jag kände mig. – Ja men Elvis brukade köra den, förklarade jag snabbt. Herregud vet han inget om Elvis? tänkte jag medan jag försökte minnas första raden i låten.
Trubadur-Patrick rockar igång tidernas bästa låt och jag är med! Det är en comeback för Ålands Elvis. Shit, det här är ju kul! hinner jag tänka medan han kör gitarrsolot. Vi går in i sista versen och jag funderar på om jag kommer att avsluta snyggt eller inte. Jag har ingen aning om hur det gick men när applåderna kommer så drar Patrick igång med Suspicious Minds! Va? Ska vi köra den också? Ja tydligen….
Vi går till sist i mål och slutar på topp! Elvis was back in the building!
Abba på Åland
Nu är hösten här och temperaturen har sjunkit avsevärt efter den heta sommaren. Den eländiga pandemin, som inte vill ge med sig ännu, har satt p för en del av sommarens händelser och evenemang som vi är vana vid att kunna uppleva. Men trots allt så har det ändå funnits rum för några minnesvärda händelser även denna sommar. Åtminstone i mitt liv. Bland dem finns bland annat ett bröllop, kräftskiva, härliga veckoslut på villan och nu när sommaren blivit höst så får vi uppleva Abbas comeback! Det är ju inte fy skam.
Ja allt känns inte så grått utan det kan även finnas roliga saker i livet. Senaste veckoslutet bjöd på en supertrevlig Ålandsresa. På Åland i Lemlands djupa skogar fanns nämligen mina vinterdäck som behövde skeppas över till Österbotten inför vintersäsongen. Det må ha varit huvudorsaken till resan men reseäventyret var ju mycket mer än så.
Att åka till Åland innebär att jag får träffa och bo hos min kära son och hans flickvän. Som en bonus är det i mitt hus som de bor i så på ett sätt kommer jag hem fast jag reser bort! Det blev också tid för att träffa min kära mor och till henne kom även min lillebror och hans fru. Det blev alltså rena rama släktträffen över lite kaffe. Alla verkade vara på sitt bästa humör och tiden gick alltför snabbt.
En annan aspekt är själva resan. Den kan vara rätt trevlig när man har sällskap med sig. Reser man ensam så är det inte alls lika roligt. Men när man har sin kära sambo med sig så blir allt så ofantligt mycket trevligare. Vi har inte haft möjlighet att resa så mycket tillsammans på grund av pandemin så även en mindre resa kan bli en stor upplevelse. När den dagen kommer som innebär att man kan börja resa fritt igen så ska vi nog företa oss något större reseäventyr tillsammans. Vi längtar båda två efter det. Man ska ju alltid ha något att längta efter så man får ta det från den positiva sidan helt enkelt.
De flesta av oss behöver njuta av lite musik då och då. Abba släpper nu ny musik efter en paus på närmare 40 år! Ja ingen trodde att det skulle kunna hända men plötsligt så händer det ändå. Det var nästan lika osannolikt som att The Beatles någon gång skulle återförenas. Abba var bland den första musiken som jag minns att jag hörde som barn. Något större Abba-fan har jag väl aldrig gett uttryck för att vara. Så det kan väl vara på sin plats att till sist avslöja att jag faktiskt gillar dem! Vem hade kunnat ana det? Dessutom så blir ett teknik-freak som jag rätt upphetsad av hologramshowen med Abbatarerna. Jag har dock inte ännu köpt någon biljett även om jag fått erbjudanden om detta på mejlen. För det var ju det här med resandet också. London vore ju inte fel om man säger så men med pandemin som fortsätter härja så minimerar jag allt resande tills vidare.
I Mariehamn råkade jag få lite Abba-abstinens. Jo det var på det sättet att jag bara måste köpa något med just Abba. I Mariehamn finns second hand skivaffären som heter Skivbörsen som jag brukar besöka då och då. Ja där måste det ju bara finnas något med Abba tänkte jag.
Väl på plats så såg jag att vinylskivor med Abba-medlemmarna fyllde en av väggarna. Men mitt val kom ändå att falla på något annat. Jag ville förstås ha något lite extra, eftersom jag är som jag är, och när mina ögon föll på en DVD med namnet Live in Japan så visste jag att det var rätt val för mig.
En japansk TV-show med Abba och två dokumentärer om deras besök i Japan lät rätt spännande. Den vita framsidan var väl inte världens roligaste men när man svängde på fodralet och läste texten under tre foton av Abba - Conquering Japan - så steg förväntningarna. Limited Special Edition stod det också på den. Det innebär väl att den bara finns i typ 10 miljarder exemplar. Det återstår att se om den är värd de 15 euro som den kostade. Den verkar dock vara i bra skick och troligtvis komplett med samlarbilder och texthäfte.
När det skulle köpas lite bulla till besöket hos mor så hittade vi vad vi sökte på torget i Mariehamn. Det var då jag skulle ha behövt de där 15 eurona som investerades i Abba DVD:n. Sambon hade inga kontanter heller trodde hon. Det visade sig till sist att hon hade pengarna kvar från försäljningen av hennes gamla bil. Så det gick ungefär jämnt upp. Jag lade till två euro, som jag hittade i plånbokens mörkaste hörn, och så var saken biff - eller snarare bulla!
Mer spännande saker är på gång. Ja nästan lika stort som Abba är att jag äntligen fått hem två stycken LED-belysningspaneler så att jag kan filma inomhus. Reglerbar ljustemperatur får tekniknörden i mig att göra en volt i sinnet. Det ska bli kul att testa. Min musikvideoserie kanske kan fortsätta trots allt i förbättrad form. Jag hade ju ordnat två stora lampor för detta ändamål men de lämnades på Åland då de är för stora för mitt nuvarande hem i Korsholm. I mindre rum behövs ju sällan 1200 Watts halogenlampor. I så fall behövs nog även en bättre kylanläggning då de avger avsevärda mängder värme. Vi skulle förvisso kunna återuppleva sommaren men jag tror att vi är nöjda med det som varit så vi lämnar det därhän.
Det är alltså dags att bygga en videostudio även här i Österbotten. Nu när hösten kommer hade det ju även varit roligt att få till en hemmabio för att kunna kolla på lite banala Hollywoodfilmer också. Kanske dags att börja bygga ut huset för det här verkar bli rätt svårt annars…
Mello - Vilket trams Danny Saucedo!
Ibland bryter man sina löften. Det kan vara ett livsavgörande steg eller så kan det vara helt obetydliga saker. Nu gjorde jag det själv. Var det livsavgörande? Det beror på hur allvarligt man tar på saken.
Vi backar bandet lite innan vi går in på sveket. Kvällen inleddes på bästa sätt då den närmaste släkten samlades för att fira min brors födelsedag. Det gjordes genom ett restaurangbesök i Mariehamn. Förutom gemytlig stämning och en, enligt uppgift, fullbokad restaurang så bjöds som väntat på bra mat. Med tanke på pandemin så händer det sällan att man kan uppleva sådant så det kändes rätt speciellt.
Bröder på restaurang som skrattar åt fotografen
Det skulle väljas förrätt och när de flesta verkade vilja ha Toast Skagen så funderade jag på de gratinerade sniglarna. När den munskyddsförsedde servitören kom för att ta upp beställningarna så var det toasten som verkade vara det enda valet. Jag funderade snabbt och ändrade mig så att även jag föll för det berömda grupptrycket och beställde samma rätt. Då måste jag ändå dryfta för servitören att jag hade övervägt sniglarna. Han svarade då att sniglarna kunde han verkligen rekommendera. Ja vad gör man då? Jag ändrade mig naturligtvis och återgick till det första valet.
Jag har tillsammans med min flickvän upplevt underbart goda sniglar ett par gånger så det var ju onekligen ett lockande alternativ. Senast var det på en restaurang i Vasa som det mumsades sniglar. Nå nu var det dags igen då. Tyvärr utan min flickvän som den här gången samtidigt befann sig på ett annat födelsedagskalas. Kanske var det också därför som dessa sniglar inte smakade riktig lika bra?
När det gällde varmrätten så brukar det ofta bli ett och samma val när jag besöker just denna restaurang. Med tanke på att det var länge sedan senast så föll jag till föga ännu en gång och beställde således, precis som vanligt, den ryska kryddoxen! Husets röda vin till detta och vad mer kan man begära?
Efter en lång och trevlig middag så kommer jag hem och det är ju då det händer. Vadå? Jo att jag bröt mitt löfte. Kanske inget att gråta över men det handlade om den svenska melodifestivalen eller Mello som de flesta säger nuförtiden.
Förra året så lovade jag mig själv att aldrig mer se på denna patetiska och löjliga musiktävling. Det var nog samma löfte som jag avlade året före det och kanske till och med året före det året också! Hur som helst så slogs TV:n på och det första avsnittet av årets Mello drog igång. Ja bara detta att man ska ha flera deltävlingar så att man garanterat ska bli tvingad att höra en massa dyngmusik som borde ha gallrats bort innan man ens började fundera på vilka artister som skulle framföra dem.
Programledarna är en punkt som irriterat mig oerhört de senaste åren. Något geni på SVT tycks ju vara övertygad om att ju fler och tramsigare programledare som man lyckas trycka in i programmet så desto bättre borde programmet bli! I min bok så har programledarna vanligen varit sämre än artisterna och kanske tanken också varit att man då ska tycka att artisterna är oerhört bra? Jag vill oftast börja gråta när jag ser på eländet men har hända följt det hela i hopp om att det plötsligt ska ske ett underverk. Fast vad skulle egentligen kunna rädda den showen? Det vore väl bara om Elvis återuppstod och skakade på ”the Pelvis” så att programledarna svimmade och fick köras iväg med ambulans och alla Mello-artister blev rädda och gråtande sprang hem då de insåg att de inte skulle kunna tävla med Kungen…
Något underverk hände inte den här gången heller får jag väl understryka. Men på den positiva sidan var att programledarna gjorde ett bra jobb. Det var Lena Philipsson och Christer Björkman som axlade rollerna den här gången. Jag har aldrig varit något stort fan av dessa två tidigare men på något märkunderligt vis så framstod de som både seriösa och underhållande. Ja ett rejält lyft jämfört med många av de flamsiga ”förmågor” som stått i dessa roller de senaste åren. Det kan ju också vara så att man sparkat tidigare manusförfattare och tillsatt en med mer talang den här gången. Jag får väl också erkänna att Lena Philipsson kan vara en riktig entertainer och har talang för det. Björkman kändes inte heller lika torr som jag brukar tycka att han är.
Nåja det handlar ju ändå sist och slutligen om musiken. Hur var den då? Jodå det fanns faktiskt en del variation även om del som vanligt kändes rätt slätstruket. På den positiva sidan var också att det inte medverkade någon svensk medelmåttig förorts-hiphop-rappare utan sångröst i just denna deltävling. Det brukar annars vara lag att en sådan måste finnas med. Det är förvisso inget fel att ha med denna genre men låt det i så fall vara åtminstone lite kvalitet på deltagande bidrag.
Danny Saucedo var sist ut i den första deltävlingen men blev inte sist resultatmässigt.
Jag fick direkt två favoriter eller ska jag säga två bidrag som jag trodde skulle nå framgång. Det var Arvingarna och Danny Saucedo. Arvingarna körde förstås på lite dansbandsstuk men med lite old fashioned melodifestivalsfeeling och ett snyggt och väl inövat framförande. Jag tippade först på att de skulle komma till andra chansen för det var tätt gällande andraplaceringen för den moderna popmusiken som ungdomarna röstar på. Men sist i deltävlingen kommer Danny loss i en riktigt tramsig låt som har ett härligt groove som fastnar ganska omgående. För mig tar det ändå en minut innan jag inser att här har vi onekligen en finallåt. Det skulle faktiskt kunna vara en vinnare i Sverige även om det är omöjligt att säga innan man har hört alla bidrag.
Danny plockar förstås majoriteten av rösterna hos de unga. Det ger då Arvingarna chansen att glida upp och direkt gå vidare då de säkerligen har stort stöd bland den lite äldre publiken. Min känsla och tippning höll alltså. Kanske hjälpte det till att jag uppfattade kvällens program som ovanligt underhållande.
Beträffande fortsättningen med övriga deltävlingar så lovar jag ingenting. Mitt löfte var egentligen att jag åtminstone inte skulle se deltävlingarna utan att det räcker med Mello-finalen. Om jag nu alls ska se något av detta spektakel. Jag var även tveksam inför det faktum att det inte finns någon publik på plats. Men även där får jag krypa till korset och erkänna att det fungerade trots allt.
Till er som vågar vägra Mello så hyser jag största beundran. Själv är jag svag och hoppas fortfarande på det där underverket…
Mer musik till folket
Ofta går jag och drömmer om att jobba med TV och video. Räddningen är väl att jag kan leka lite hemma ibland för att bli av med den värsta abstinensen. Jag spelar aldrig datorspel utan föredrar att använda datorn till att hålla på med video som jag tycker att är mycket roligare. Speciellt musik i videoform är som en drog för mig.
Nu blev det ett litet program igen. Det skulle ha kommit i somras var tanken ursprungligen men sedan har det bara skjutits på framtiden. Det har länge varit klart till 90 procent kan man nog säga. Dvs idén/manus och inslagen har varit nästan klara. Att filma presentationen är egentligen bara att rigga och filma. Det är sedan den roligaste delen börjar med att sammanställa allting. Första programmet som var ett litet pilottest hade för dåligt ljud i studion men nu är detta åtgärdat med en ny mikrofon. Den visade sig fungera både enkelt och bra precis som jag hade hoppats. Det finns fortfarande ett par saker som bör förbättras men som hobby kanske det fungerar nöjaktigt. Hade det varit ett betalt beställningsjobb så hade jag inte varit nöjd utan troligen gjort om det. Då menar jag förstås studiodelen men jag tänker inte gå in närmare på det för det märks ju ändå.. Inslagen är jag nöjd med då den ursprungliga kvaliteten lämnade mycket att önska och det bara kan förbättras så mycket efteråt.
Nu i coronatider så finns det inte så mycket att filma så då passar det ypperligt bra att dyka ner i videoarkivet och återupptäcka gamla inspelningar som jag inte gjort något med tidigare. Förr var det ju i princip omöjligt att göra ordentliga redigeringar. Det spelade ingen roll att jag ofta under olika filmningarna tänkte på hur man skulle kunna klippa materialet när tekniken ändå inte fanns då. Den teknik som fanns var inte bra och inte åtkomlig för någon som inte hade en smärre förmögenhet att spendera på något som bara TV-bolag sysslade med. Idag kan nästan vem som helst syssla med videoredigering hemma. Det är nästan bara kunskap och intresse som krävs. Ska man ha bra grejer så kan det ändå kosta hur mycket som helst men det är i alla fall möjligt att göra grejer även med en mindre budget.
Musik är alltid kul och i det här programmet finns det tre musikinslag. Det första från 1990 i dålig VHS-kvalitet. Nummer två är från 1999 filmat med en Video 8-kamera men ljudet på platsen var inte det bästa och det var utomhus. Det tredje inslaget är från 2004 så bilden från en DV-kamera är rätt trevlig men ljudet i lokalen var tyvärr inte heller där optimalt av någon anledning. Jag har dock gjort justeringar både för ljud och bild i olika omfattning för att göra materialet mer njutbart.
Och här kommer Musikarkivet del 2:
Man kan även hitta det direkt på YouTube om man söker på Elvis Ahlgren och Musikarkivet
Hitchcocks rockabillyförbannelse
Telefoner och rockabilly tycks inte fungera ihop. Är det så att femtiotalsmusik inte gillar modern teknik? Måste den upplevas live på plats för att den inte går att återge på rätt sätt annars?
Mitt senaste videoprojekt (filmen finns längst ner på denna sida) tyder onekligen på att vissa saker inte går att mixa problemfritt. Frågan är förstås vad det är exakt som gör detta så svårt? Mitt problem handlade om att jag hade filmat ett estniskt rockabillyband med min telefon och nu ville inte detta återges korrekt på YouTube. Filmen var som en bångstyrig och kissnödig häst framför ett hinder. Möjligen kunde det handla om en förbannelse. Ett dåligt tecken var ju också att bandet verkade ha splittrats sedan detta filmades. Eller så var det mästaren Alfred Hitchcock som hade invändningar mot projektet. Ja något sådant måste det nog ha varit för jag hittade ingen logisk teknisk förklaring.
Det hela startade flera år tidigare då jag av en händelse råkade bege mig till Mariehamns bästa musikpub. Där på scenen stod ett mycket intressant band. De spelade rockabilly på ett väldigt autentiskt sätt och spelade inte bara covers utan även mycket eget material. Jag föll direkt för bandet som hette Maryann & The Tri-Tones. Att de dessutom ibland framförde någon Elvislåt gjorde saken bara trevligare.
Vid ett senare tillfälle då bandet återkom till samma ställe så måste jag naturligtvis uppleva dem igen. Jag älskar att dokumentera musikaliska uppträdanden men eftersom jag sällan går med en videokamera i bakfickan, fast jag egentligen borde göra det, så tog jag då fram telefonen och filmade en mängd av de härliga låtar som de framförde. Det var för bra för att inte göra det helt enkelt. Sångerskan kände igen mig sedan tidigare möten och ingen hade något emot att jag filmade. Det blev faktiskt några visuellt fina klipp även om jag i efterhand önskar att jag hade haft en riktig videokamera och att jag hade filmat hela showen. Nåja man får sällan allt som man önskar. Men något är alltid något!
Detta var 2016 och även om jag sedan dess har publicerat några klipp med bandet från både 2016 och 2017 så ville jag återvända till just den här kvällen då jag filmade mer än bara ett par låtar. Jag ville sätta ihop en liten minishow helt enkelt. Att göra något sådant då man filmat med endast en kamera bjuder på en del utmaningar. Det är något helt annat än när man filmar med flera kameror i en studio och har mer kontroll. Å andra sidan tycker jag att musiken får en helt annan nerv och stämning när den framförs inför en publik på en liten pub. Ibland får man bara ta vad man har och göra det bästa av det. Den bästa utrustningen är alltid den som man har med sig.
Med tanke på hur jag hade filmat och inspirerad av Hitchcock-filmen Repet beslöt jag under redigeringen att låta klippen rulla på utan några inklippsbilder eller andra effekter. Musiken och kamerans (telefonens) rörelser fick vara tillräckligt för att göra filmen intressant och skapa en närvarokänsla.
Först lade jag klippen i en ordningsföljd som kunde fungera dels musikaliskt och dels visuellt och hur de gick att klippa ihop. Dessvärre blev jag tvungen att ”fuska” lite på en låt då det saknades lite av början. Jag tog ett par sekunder av ljudet från samma låt som jag tursamt nog hade inspelad från 2017 och lade till i början av klippet.
Sedan behövde ljudets karaktär bearbetas. Ljud filmat med en telefon utan extra mikrofon är ju inte så roligt alla gånger. Det låter oftast väldigt platt och oengagerande och det behövs justeringar i flera steg för att få till det någotsånär. Ljudet har en väldigt stor betydelse i alla filmer och en musikvideo med dåligt ljud ger oftast mer huvudvärk än njutning. Man bör således göra vad man kan för att bättra på ljudet även om det sällan blir perfekt. Separat ljudinspelning är alltid att föredra men min ljudtekniker dök aldrig upp denna kväll precis som i fallet med min videokamera. Själv var jag förtrollad av musiken och tänkte mindre på tekniken just då.
Telefonen jag använde att filma med 2016 hade en rätt okej kamera och man kunde kanske tycka att bilden var godkänd från början. Men i likhet med vad jag gjorde med ljudet så var jag tvungen att försöka ta det ytterligare ett steg vidare även bildmässigt. När jag var klar så var jag faktiskt rätt nöjd med looken på bilden. Åtminstone om man betänker att det handlar om film från en telefon. Jämför man båda varianter, dvs före och efter bearbetningen, så kanske det inte är något som just du skulle ägna någon större tanke men för mig gjorde det en enorm skillnad.
Till sist lade jag in några textskyltar i inledningen, låttitlar och nedtoningar av bilden på några ställen. Den kreativa processen var sedan över och jag fylldes, som man alltid gör vid sådana tillfällen, av en känsla av tillfredsställelse över att ha skapat något. Min mamma skulle säkert säga att hela videon bara är trams i alla fall men föräldrar är alltid föräldrar.
Störningar i bilden
Vad gör man efter det? Jo det hela måste ju ut på nätet och delas. Delad glädje är dubbel glädje och hur mycket glädje blir det då inte med alla tusentals människor som får njuta av detta? Men det var nu det gick fel. Det var nu som förbannelsen slog till med full kraft! Hitchcocks förbannelse hade letat sig ändå till Åland. Hur jag än gjorde så dök det nämligen upp oförklarliga störningar i bildens övre del. Det som sett perfekt ut på skärmen såg bedrövligt ut på YouTube. Ett antal försök visade att störningarna inte var konsekventa och att fenomenet även dök upp om jag sparade lokalt på min dator. Om jag gjorde någon lite ändring i projektet och skapade filen på nytt så kunde störningarna flytta på sig och visa sig i olika omfattning. Det var precis då som jag skulle ha rivit mycket av mitt hår om jag inte redan hade haft så lite att ta av.
Det tog dryga två timmar att skapa en ny filmfil så drog testandet drog ut något infernaliskt på tiden. Skulle jag vara tvungen att lägga ner hela projektet? Nej absolut inte för jag ger aldrig upp! hörde jag en röst säga bestämt. Det var den där envisa gubben som alltid ska ha rätt. Samtidigt hörde jag Hitchcocks kännspaka röst hosta fram något sorts hånskratt. Då blev jag förbannad och tänkte att nu ska jag visa var filmarkivskåpet ska stå!
En telefon skapar normalt videofiler som består av 30 bilder per sekund. Nu kommer vi in på ett besvärligt område inom filmens värld men en djupdykning på detta område får vi ta en annan gång om jag inte ska skriva tio sidor om bara det. Nåväl, jag försökte därför redigera och skapa filmfilen i detta format just för att undvika problem. Normalt jobbar man med andra format då man använder en riktig videokamera. Det är i precis detta skede då allting är klart förutom den slutliga filmfilen som man absolut inte vill börja om från början. När ett projekt är fem före klart så måste man därför försöka lösa problemet på något annat sätt. Googlandet på nätet gav ingenting och jag funderade på om uppdateringen av redigeringsprogrammet ett par dagar innan kunde vara boven i dramat. Det var ju mycket möjligt att något litet fel smugit sig in i programuppdateringen och jag var den första att råka ut för det.
Till sist fick jag en idé då jag misstänkte att problemet kunde ha något att göra med just formatet jag jobbade med. Jag skapade en ”normal” film med 50 bilder per sekund. Programmet blev då tvunget att köra en konvertering av filmklippen. Sådana konverteringar vill man normalt undvika och jag har praktisk erfarenhet av att sådant kan bli rätt dåligt. Samtidigt så var jag nyfiken på att se hur resultatet skulle bli. Skulle det bli tiofaldigt värre eller kunde det medföra en förbättring på något märkunderligt vis?
Jag blev förvånad över hur väl konverteringen lyckades den här gången. Att störningsränderna försvann på samma gång var trots allt lite överraskande men också väldigt välkommet! På slutet kan man dock fortfarande se någon liten minimal störning men det är också allt. Endast en liten påminnelse om eländet som föregick all frustration. Kanske är det just från det klippet hela problemet härstammade? Eller var det förbannelsen. Logiken valde att skylla på förbannelsen. Nåja jag lurade Hitchcock igen och nu är filmen tillgänglig för alla att se. Rock on!
Den färdiga musikfilmen:
PREMIÄR: Musikarkivet
Nu när större delen av den underhållning vi är vana att matas med har ställts in så har ett nytt fenomen dykt upp. Eller kanske inte direkt nytt men i allt högre grad har många, såväl vanliga människor som du och jag likväl som artister, börjat lägga ut underhållning på och via nätet. Underhållningen har flyttat närmare oss på det sättet.
Artister streamar live och kommer på det sättet till publiken när inte publiken kan komma till dem. Huruvida de kan tjäna pengar är svårare att säga. Frivilliga inbetalningar för sådant tror jag kanske att inte ger så mycket. Däremot är det ju ett sätt för artisterna att kunna visa sin uppskattning för och kunna behålla sina fans. Någon dag så kommer det ju att bli mer normalt igen.
Många av oss mer vanliga människor vill också bidra lite. För den som har intressen och kunskaper så är det ett ypperligt läge att dela med sig av något som kanske även andra människor uppskattar och gläds åt. Naturligtvis slog detta an en ton även hos mig. Nej jag tänkte inte börja spela och sjunga framför en primitivt riggad telefon. Nå jag har testat det förr så det var faktiskt inte det första jag kom att tänka på.
Nej, det jag kom att tänka på var mitt intresse för kombinationen av video och musik. Jag har redan tidigare lagt ut en del musikklipp och videos från mitt videoarkiv. Senast blev det en musikal som jag filmade 2012. Peter Hägerstrand hade skrivit musiken och både skådespelare och musiker utgjordes av duktiga skolelever. Filmen bestod av två ihopklippta föreställningar och det är nog inte så många som har sett min filmade version då en annan filmare också har gjort en film. Hans film var dock mer en dokumentär om hur den kom till medan jag filmade själva föreställningen.
Men över till det nya som vi var inne på. Att göra olika TV-/videoprogram är det roligaste jag vet så varför inte göra mina besök i videoarkivet till ett riktigt program i stället. Alltså ta några inslag och väva samman dem med lite prat runt. Det blir mer underhållande än bara en enkel video. Samtidigt så ska formen vara rätt kort för att folk ska orka titta på sådant på nätet. Till sist bestämde jag mig för att göra ett försök med två olika artister i programmet. Programmets namn hade jag redan funderat ut för en tid sedan. Det naturliga namnvalet hade fallit på Musikarkivet vilket berättar lite vad det hela går ut på.
Det ena inslaget var redan färdigt och var en riktigt redigerad video med ett åländskt band. Att avsluta med det var givet då jag tyckte att videon faktiskt fungerade bra utan några större trollerikonster. Den videon består av två olika framträdanden av samma låt. Det kan låta som en smal sak att klippa ihop något sådant men det är sällan som det går lätt och automatiskt. Den här gången kändes det som att jag hade tur och att jag hade filmat med tanke på att de skulle redigeras ihop. Visserligen minns jag vagt att det var precis det jag hade haft i tankarna då jag filmade. Men det var 2001 som jag filmade och nu 19 år senare så skulle jag göra det som jag hade tänkt då. Men det fungerade och det enda som jag ändrade på var nog att jag ändrade det gamla fyrkantiga 4:3 bildformatet till bredbildsformatet 16:9. Det är förstås på gott och ont men fungerade tämligen väl i just detta fall.
Den andra videon som fick bli programmet första inslag är från 1996 och lider mer av tekniska tillkortakommanden. Inga avancerade klippningar då bristen på material förhindrade sådant. Det blev mer de normala trimningarna av bild och ljud som jag alltid gör på den här typen av material. I sista minuten insåg jag dock att jag måste förbättra synken mellan bild och ljud som alltid blir bli ett med problem med så gamla inspelningar. Jag är själv rätt känslig för när ljud och bild är alltför osynkade så jag gjorde ett försök att fixa detta. Inte perfekt men bättre i alla fall. Den japanske bluesartisten är tyvärr inte längre med oss men jag tror nog att han ler lite grann när han skådar ner från himlen och ser sin spelning på Åland 1996. Publiken gillar ju hans låt och det svänger bra.
Men varför berättar jag rätt så ingående om detta? Jo för att premiären den här gången blir här i bloggen. Mitt bidrag till underhållning i dessa kristider kommer alltså här:
Länk även till musikalen Hitta hem
KAJ KAJ KAJ
En dryg vecka har gått och den där varma, upprymda och positiva känslan har sakta och behagligt tonat bort. Jag tänker på konserten i Botniahallen med den underbara gruppen KAJ. Deras jubileumskonsert var verkligen något utöver det vanliga. Något annat väntade jag mig inte heller. Dock är det alltid bäst att skruva ner förväntningarna och försöka nollställa sig inför något som har potential att bli en stor upplevelse. Annars kanske man inte inser hur bra det faktiskt är. Dessutom kan man bli väldigt besviken om man har för stora förväntningar.
Namnet KAJ 10 var bara det lite underhållande då jag som ålänning nära alla sjöfartstraditioner tyckte att det lät som något från en hamn! Och det skulle också komma att visa sig att grabbarna i KAJ visste exakt hur man skulle ta en sådan här stor show i hamn. Namnet innebar förstås att showen byggde på 10 år av underbara, roande och unika låtar på österbottnisk dialekt som bara just killarna i KAJ skulle kunna producera.
Vi hade biljetter till den andra föreställningen. Innan det var dags för oss att bege oss till Botniahallen så hann vi se lite av trafikkaoset som uppstod i samband med den första föreställningen. Eller något riktigt kaos kanske det ändå inte var men bilar stod överallt i stort antal och tydligen försenades den första föreställning något pga av den besvärliga trafiksituationen. För naturligtvis väntade KAJ så att alla hann in innan de drog igång showen.
Vi hade ett litet glöggparty för familj och vänner innan vi promenerade iväg till Botniahallen. Stämningen var alltså god även före konserten. Att det skulle bli två entimmes set med paus emellan visste vi. Men att den första timmen skulle gå så fort hade jag inte anat.
Det var första gången som jag besökte ett speciellt evenemang på Botniahallen. Tidigare hade jag bara kikat in. Den är stor den sporthallen. Ja det stod faktiskt på en skylt att det är den största hallen i Finland. Det fanns sittplatser för drygt 4.000 personer och det är väl vad man vågar ta in om man ska se fram till scenen också. Annars hade man nog fått in lite mer än så. Jag noterade att det fanns många videokameror på plats och även några publikmikrofoner. Det var alltså inte bara bilder för de stora skärmarna som producerades utan konserten spelades även in. Det ska bli roligt att se den filmen när den kommer.
Scenen var riktigt stor och med tanke på att KAJ består av tre killar så kunde man tro att den var ordentligt överdimensionerad. Men icke så. Med en stor orkester bestående av Vasas bästa musiker så fyllde man ändå upp rätt bra. Och om det inte var nog med den gigantiska scenen så hade man även en lång gångväg ut från scenen så att artister och musiker kunde komma ut i publikhavet. Den nyttjades också rätt flitigt under showen. Ljud och ljus var av hög klass. Här fanns allt som behövs för en supershow så det var endast upp till Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård att avgöra om detta skulle bli succé eller ej.
Första låten blev Kom ti byin och vi störtdök in i KAJ:s underbara Österbottniska värld. Med Karalåtin gick vi sedan lite längre tillbaka i tiden. Men det blev inte bara gamla hits utan showen innehöll även flera nya låtar såsom Text-TV och den underbart komiska pojkbandspastischen/-parodin Vems pojk e do?
Naturligtvis blev det också flera låtar från succémusikalen Gambämark med rätt scenkläder och med gästande skådespelare från föreställningen. Sanslösa Bäriking som var en av musikalens höjdpunkter fanns med i kvällens repertoar och publiken var inte sen att klappa takten. En annan favorit var Mäskis Gunnar som var den mest speciella karaktären i Gambämark och hade han inte funnits med nu så hade nog många blivit besvikna.
Vägg i vägg på rikssvenska och dansbandsfeeling blev det med Kajz. Rockabilly blev det förstås när grabbarna förvandlades till Vörjeans och levererade Born to börn och Volvorägöör.
Ja man kan inte säga annat än att publiken fick vad de kom för och lite till. Avslutningen på hela showen med de största hitlåtarna Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo följt av Pa to ta na kako? fick publiken i någon form av KAJ-extas som det tar dagar att återhämta sig från.
Trots att man möjligen kunde sakna någon låt så blir det helt klart högsta betyg. Den här dagens över 8.000 Kaj fans kan inte ha fel! Hur de ska kunna slå den här showen i framtiden vet jag inte men jag är ändå rätt säker på att de kommer att kunna göra det.
KAJ och jag
Då var årets sista Elvistidning producerad och utskickad. Det blev ett rekordnummer med över 60 sidor. Normalt har vi ca 40 sidor så det blev en riktig julklapp till våra läsare. Mycket jobb men det är kul när det är klart och folk blir glada åt resultatet.
Jag rapporterade själv från Elvisfestivalen i Västerås både i text och i bilder. Det föll sig naturligt på det sättet att jag filmade hela dagsprogrammet och från det materialet kan plocka ut bilder till tidningen. Mina bilder fick även illustrera en artikel om frågesporten. En kul artikel som är av det lite ovanligare slaget är en intervju med den kända svenska 107-åriga bloggaren Dagny Carlsson. Även ett par fina reportage från USA utmärker sig. I övrigt är det som vanligt skiv- och konsertrecensioner mm.
Nästa nummer kommer i slutet av januari så nu får jag en månad ledigt från tidningsarbetet. I helgen får jag tänka på något helt annat än Elvis men ändå i musikens tecken. Då går färden ännu en gång till Korsholm och på lördag ska vi se humorgruppen KAJ:s jubileumskonsert i Botniahallen.
Grabbarna i KAJ är både roliga och trevliga. Senast jag såg dem så var det i musikalen Gambämark som var hur bra som helst. För några år sedan hade jag nöjet att filma dem under ett besök på Ålands Radio och TV, där jag jobbade då, i samband med en show på Åland. Naturligtvis har de även uppträtt på den åländska Rockoff festivalen men det var många hitlåtar sedan. Jag ser fram emot att få uppleva KAJ igen men mest ser jag naturligtvis fram emot att komma till mitt andra hem i Korsholm.
