Visa inlägg taggade med 'elvis'
Extas i Uppsala
Den 14 januari firades Elvis födelsedag i Uppsala med ett riktigt Birthday Party. Födelsedagsbarnet själv, som skulle ha fyllt 88 år den 8 januari, log nog från himlen när tonerna från Elvisfesten trollband ett fullsatt Katalin.
Ett stort antal av Elvis i Nordens medlemmar i Sverige träffades tillsammans med massor av andra Elvisintresserade då Kulturhjältarna med Kent Wennman arrangerade Sveriges största årliga Elvisevenemang - Elvis Presley Birthday Party.
För mig innebar detta äventyr att jag fick ta flyget från Vasa via Helsingfors till Arlanda på lördag eftermiddag. Några timmar senare satte jag mig på tåget från Arlanda till Uppsala med höga förväntningar. Efter att nästan ha missat flyget från Helsingfors till Arlanda, på grund av att jag inte lyckades slå världsrekord i 5 kilometer flygterminal-löpning, så var det väldigt skönt att få stiga av pendeltåget på Uppsala centralstation.
Efter incheckning och en snabbdusch och så befann jag mig i hotellets restaurang där jag hade nöjet att träffa lite Elvisvänner. Jag var givetvis hungrig efter att inte ha haft möjlighet att äta något under min rätt hektiska resa. Dessutom var jag även rätt hungrig på att socialisera med mina vänner vilket inverkade märkbart på matintagets hastighet.
Ja klockan närmade sig 20 när vi öppnade dörren in till Stora scenen på Katalin och fick börja tränga oss fram. Det var packat med folk vilket naturligtvis var jättekul. Bekanta ansikten lite här och var så man fick försöka att hälsa snabbt innan showen drog igång.
Där på scenen var Kent Wenmann och hans rock and roll riddare som förberedde sig för drabbning. Men innan de släpptes lös på scenen så påmindes vi om det sorgliga som precis hade hänt. Min vän Harald Mjöberg från Göteborg hade fått hedersuppdraget att hålla en tyst minut för Elvis dotter Lisa Marie som tragiskt gick bort bara ett par dagar innan denna fest. Harald skötte detta bra och många uppskattade att vi hedrade Lisa Marie på detta sätt. Visst kändes det ledsamt och tråkigt och man kan bara konstatera att livet kan vara grymt ibland. Efter att ha tänkt på och visat respekt för Lisa Marie och hennes anhöriga på detta sätt så kändes det ändå bra att få hylla Lisa Maries far Elvis.
Det kan kännas svårt att kicka igång showen på ett glatt och positivt sätt efter något sådant men det var just vad Kent och hans tappra hjältar gjorde. Likt en riddare som träffar sitt mål med lansen så träffades publiken rätt i hjärtat när bandet drog igång med All Shook Up. Det är inte så många Elvislåtar, förutom möjligen Can't Help Falling In Love, som är något säkert allsångskort men Kent och grabbarna har gjort All Shook Up till just en härlig och rolig interaktiv låt där publiken stämmer in med ett "Elvisstön" på rätt ställen. Det är humor och det svänger så det är ett perfekt sätt att få med sig publiken. Att på detta sätt muntra upp och lämna den lite sorgliga stämningen som nog många kände fungerade perfekt.
Kent Wennman Band
-Well, it's Saturday night, and I just got paid...
Nej, det är inte Little Richard som äntrat scenen och river av sin Rip It Up i en grymt tuff version som kör över alla som står i vägen. Kent Wennman Rockabilly Kvartett levererar versionen från en av deras tuffaste plattor - Guitar Man & Other Great Rockabilly Tracks Associated With The King Vol 2.
Jack Baymoore
Kent hade den förstärkta versionen av sitt band med sig men även gästartisterna Jack Baymoore och Matte Lagerwall.
Jack Baymoore är ju numera ett känt och erfaret namn i rockabilly- och så även i Elviskretsar så det är inte förvånande att även han levererar i toppklass denna underbara kväll. Det är Elvis tidiga rockabillylåtar i stil med I'm Gonna Sit Right Down And Cry (Over You) och rocklåtar som I Need Your Love Tonight men även en del filmlåtar som exempelvis Shoppin' Around som verkar passa bäst och mest faller Jack i smaken.
Matte Lagerwall från The Boppers
Matte Lagerwall är minst sagt rutinerad inom rock and roll-branschen som medlem i The Boppers sedan starten 1977. Han har även varit gitarrist i Jerry Williams band. Liksom övriga musiker på scenen så gör han mycket bra ifrån sig denna magiska kväll. Var det kanske Elvis ande som var med och påverkade alla att göra den här spelningen extra bra? För här sitter allt som det ska och alla på scenen gör ett toppenjobb.
Tempot hölls uppe genom hela showen och det var rockers som gällde. Kent Wennman gjorde visserligen den mycket fina It Hurts Me som för en stund lugnade ner tempot, dock inte publikens uppskattning, och Matte sjöng den klassiska In The Ghetto men annars var uptempo och rock det som satte tonen. Flera gånger sades det från scenen att det skulle bli en ballad men sedan drog det iväg i 190 igen! Bandets motto för kvällen verkade vara "Rock till you drop!"
När man talar om Kent Wennman så handlar det inte bara om nya arrangemang av gamla klassiska hits utan lika kännetecknande eller kanske ännu mer typiskt är att han och bandet lyfter fram lite bortglömda pärlor som aldrig blev några större hits. Det kan vara filmlåtar som Let Yourself Go eller Percy Mayfields fenomenala blueslåt Stranger In My Own Home Town som Elvis spelade in 1969. Man kan alltid förvänta sig det oförväntade när Kent väljer låtar och det är uppskattat.
Showen var uppdelad i två set med en paus emellan och det kändes absolut nödvändigt för att publiken inte skulle svimma eller ännu värre! För hur mycket orkar man rocka utan paus? Musikerna i bandet måste ha slutit samma avtal som den legendariske bluesmusikern Robert Johnson gjorde vid den där vägkorsningen en mörk natt på 30-talet för där uppe på scenen så ler de bara och verkar outtröttliga. De enda som får vila lite är gästmusikerna som kör två låtar åt gången innan de byter och hoppar av scenen en stund.
När Matte framfört Layng Martine Jr:s Way Down från Elvis sista album så säger han att den är så bra att de borde spela in den tillsammans. Ja varför inte?
Efter två grymma långa set var det så dags för final. Kent påpekade att något som de INTE har gemensamt med Elvis är att de GÖR extranummer. Elvis gjorde ju aldrig sådana utan när han lämnade scenen så lämnade han också byggnaden. Så hörs de välbekanta tonerna från Burning Love strömma ut över oss och golvet framför scenen var nu så packat att de som under kvällens lopp passat på att dansa fick nöja sig med ytterst minimalt utrymme. På scenen stod alla medverkande musiker och strålade efter att ha avverkat en formidabel hyllning till Kungen.
Publiken jublar och klappar händerna när musikerna lämnar scenen. "En gång till!” skallar ropen från den extatiska publiken.
Extranumret blir Hound Dog med Jack Baymoore vid mikrofonen. Väldigt passande eftersom Elvis brukade sluta showerna på 50-talet med den låten. I stället för att slösa ytterligare tid på att låtsas lämna scenen så levererar man sedan kvällens sista låt direkt och det blir publikfavoriten Suspicious Minds. Publik och band är ett och är det ändå inte Elvis röst som hörs någonstans där i extasen som uppstår? I det läget var det fullständigt omöjligt att sluta mer på topp än så. Att bli hög på musik kan vara svårt för somliga att förstå. För oss som var där på Katalin var det inget annat än en självklarhet.
Mitt betyg på showen blir klara fem Elvisar av fem möjliga! Det är sällan jag delar ut det betyget kan jag garantera men nu hände det.
Sedan var den fantastiska kvällen över.... eller nej inte riktigt. Katalin stängde visserligen men vi var ett litet Elvis i Norden gäng som fortsatte att socialisera ytterligare en stund på Clarion Collection Hotel. Extra trevligt var att Jack Baymoore gjorde oss sällskap.
Jag lämnar Uppsala för den här gången.
Söndag innebar hemresa och den gick bra även om det blev en smärre försening för flyget från Helsingfors till Vasa. Jag hade varit borta endast drygt en dygn men upplevelsen kan mäta sig med vad man normalt upplever under en hel vecka. Jag fick inspiration och glädje som jag lever rätt länge på.
Hur kan man följa upp det här då?
Jo genom att göra om det! Den 13 januari 2024 så blir det ett nytt Elvis Presley Birthday Party och jag har förstått att det blir en ännu häftigare show då!
Smakprov från showen (Let Yourself Go, Way Down, Suspicious Minds):
Elvis - Back in the building
Det var rätt länge sedan meddelandet om firmafesten kom första gången. För min del passade datumet inte alls eftersom jag då hade jouren och således fick jag lämna återbud. Men ödet spelade in och pandemin såg till att hela evenemanget fick skjutas upp. Det sattes ett nytt datum som väl ingen visste om det skulle fungera när den dagen kom.
Till sist kom ändå partydagen och det visade sig att alla restriktioner var borta och att jag för första gången skulle få tillfälle att umgås med mina arbetskamrater under lite festligare former. Det var alltså dags för Höstparty!
Alla från kontoret i Vasa samt ett gäng från Helsingfors samlades först i ett konferensrum i stadens centrum. Vi började med det mer seriösa programmet där företagets ekonomi och framtidsplaner presenterades. Det var vår VD som presenterade detta på finska. Ja det var väl inte optimalt för en som är nästan analfabet när det gäller vårt lands största språk. Men det visades ju även skriftlig information på duken framför oss och VD:n tog det i ett sådant tempo så att även jag uppfattade en del av det muntliga. Det skriftliga är ju alltid lättare för mig och dessutom så är jag ju relativt van att läsa resultatsiffror i bokslut och liknande så där var jag nog med rätt bra trots allt.
Styrelseordförande i Sverige medverkade via länk som det brukar heta. Eller egentligen var det via internet som så mycket annat sköts nuförtiden. Men jag fick intrycket av att han är av den blygare sorten. Ja för vi hörde bara hans röst och såg inget av honom i bildväg. En svart ruta bara. Så den killen känns fortfarande lite som ett frågetecken för mig. Annars trodde jag att det var vi i Finland som är lite blyga och försiktiga av oss jämfört med svenskarna. Hans anförande var däremot inte på finska utan han gick snabbt över från svenska till engelska så att alla skulle kunna hänga med.
Ja den här tillställningen var enbart för den finska sidan så våra svenska kollegor får vi träffa en annan gång. Hittills har jag träffat väldigt få av dem i verkliga livet. Jag fick i alla fall tillfälle att träffa några av kollegorna i Helsingfors så det var trevligt. Men det är väl inte party när chefen pratar jobb kanske någon tycker. Exakt! Snart lämnade vi lokalen och begav oss till en bowlinghall för att råda bot på detta.
Bowlingskorna på och en kall läskande dryck i handen och så var man redo! Det var ett tag sedan jag bowlade senast. Jag var inte bra då och jag kunde tämligen omgående konstatera att jag dessvärre inte hade blivit så mycket bättre sedan sist. Eller bättre är kanske fel ord att alls använda i detta sammanhang. Humöret däremot var nog lika bra eller högst troligvis bättre den här gången. För den som väntar på något roligt får alltid vänta för länge! I detta fall var det coronalänge!
Kloten rullade och käglorna ramlade åt alla håll. Ja ibland åtminstone! Vi hade redan innan avfärd från konferenslokalen blivit uppdelade i olika grupper som sedan fick varsin bowlingbana att spela på. Vi hade turen att vara rätt så jämna i vårt gäng. Alltså lika bra …. eller … hm… jomen bra var vi nog om jag tänker efter.
Efter två timmars bowlande så började krafterna tryta och fingrarna bli blå. Vårt lilla gäng som delade bana hade hunnit spela tre omgångar och i den sista hade jag turen att sluta som vinnare. Det var ju tur att jag inte bara förlorade som min kära sambo hade varit rädd för. Hon hade planer på att jag måste intensivträna bowling inför detta evenemang för att jag inte helt skulle göra bort mig inför mina bowlingkunniga arbetskamrater. Hennes farhågor kom på skam och jag klarade mig hyfsat ändå trots min inkompetens och bristande erfarenhet av bowlingens tuffa värld!
När bowlingen var avklarad så begav vi oss till Sky Bar för att spendera resten av kvällen där. Det stället blev en ny erfarenhet för mig. Hela Sky Bar var reserverat för oss så vi umgicks med alla arbetskamraterna och lärde känna varandra lite bättre. Det bjöds på buffé vilket alltid är trevligt. En DJ spelade bakgrundsmusik och stämningen var god då vi hungriga muntert började plocka från alla de olika välfyllda faten.
Jag hade trott att vi skulle få nöja oss med musiken som diskjockeyn spelade men till min förvåning dök plötsligt en trubadur upp. Han verkade bekant och mycket riktigt så visade det sig vara samma kille som jag tidigare hade sett spela i centrum av Vasa under ”Konstens natt”. Trubaduren, som lyssnar till namnet Patrick Linman, höll även i den uppskattade musikfrågesporten. Det var en grej jag verkligen gillade och jag trodde nästan att vårt lag skulle vinna men konkurrensen var för hård. Nej det blev ingen seger i frågesporten men däremot skulle något annat lite speciellt snart hända där jag var inblandad.
Patrick Linman uppträder på Konstens natt i Vasa centrum.
Ja efter Vasabladets artikel om mig så hade mitt stora Elvisintresse blivit känt bland mina arbetskollegor. Nu verkade alla minnas detta och en efter en kom de fram till mig och undrade om jag inte kunde köra en Elvislåt. – Nej tyvärr inte! Sådant har jag slutat med för länge sedan, svarade jag artigt. Men mina arbetskamrater visade sig vara lika krävande som våra kunder och nöjde sig inte med ett sådant svar! När trubaduren hade avverkat sitt lilla Elvismedley så ökade pressen ytterligare. Jag började svara att jag skulle fundera på saken. De bad mig prata med trubaduren och till sist sade jag: – Okej jag kan prata lite med trubaduren så får vi se.
Nu började jag känna mig lite inträngd i ett hörn. Mitt sista hopp var att trubaduren inte skulle vara med på noterna. Han hade ju kört sina Elvislåtar redan och verkade mera hemma på Beatles så sannolikheten var ju rätt stor att han skulle ge tummen ned till en åländsk Elvis wannabe.
Jag berättade mitt ärende för Patrick och frågade lite sådär halvskeptiskt om han kunde köra Elvislåtarna som de låter i sina originalversioner (inte som han gjorde i medleyt) och om vi möjligen kunde göra något tillsammans. Ja han kunde nog låtarna förklarade han medan han samtidigt tittade på mig liksom för att bedöma om den här skumma killen alls borde ställa sig framför en publik. Tvekade han? För en sekund kändes det som att jag höll på att slingra mig ur knipan. Men då sade tvärsäkert: – Ja vilken låt ska vi köra då?
Oops! Mina sönderrostade stämband klarade knappast av några finstämda saker denna kväll. Å andra sidan brukar det alltid vara rock and roll som gäller då jag hittat upp på scenen. Det snurrade snabbt låtar i min skalle och rouletthjulet stannade som det oftast gör, då det gäller sådana här situationer, på Blue Suede Shoes, trodde jag. När jag skulle berätta det för Patrick så hoppade plötsligt roulettekulan vidare till Johnny B. Goode! Va??? tänkte jag när hörde mig själv säga titeln på Chuck Berrys mest kända låt. Den som finns på en guldskiva någonstans i yttre rymden. Patrick såg lika frågande ut som jag kände mig. – Ja men Elvis brukade köra den, förklarade jag snabbt. Herregud vet han inget om Elvis? tänkte jag medan jag försökte minnas första raden i låten.
Trubadur-Patrick rockar igång tidernas bästa låt och jag är med! Det är en comeback för Ålands Elvis. Shit, det här är ju kul! hinner jag tänka medan han kör gitarrsolot. Vi går in i sista versen och jag funderar på om jag kommer att avsluta snyggt eller inte. Jag har ingen aning om hur det gick men när applåderna kommer så drar Patrick igång med Suspicious Minds! Va? Ska vi köra den också? Ja tydligen….
Vi går till sist i mål och slutar på topp! Elvis was back in the building!
Hundar och samarbete
Det har varit tunt på bloggfronten men det betyder inte att det inte funnits saker att skriva om. Tvärtom så har det varit full rulle mest hela tiden. Så jag tänkte ta upp ett par saker som varit aktuella nyligen.
Det har varit mycket som rört det alldeles färska samarbetet mellan Elvis i Norden och OEPFC of Finland. Närmast har det handlat om samarbete mellan våra fanklubbars tidningar Elvismagasinet och Elvari. Jag har både skrivit och översatt texter och skapat en ny logo med mera med mera. Men nu är Elvismagasinet nummer 4 ute hos våra medlemmar och det innehåller ett par artiklar som vi fått genom detta nya samarbete. Nästa nummer av finska Elvari produceras som bäst och innehåller material som kommit från oss. Nya kontakter knyts och nya erfarenheter fås. Ett samarbete mellan olika klubbar på detta sätt är ganska unikt. Samarbete är något som gynnar båda parter och som jag gärna skulle se mer av. Tråkigt nog är det ofta rätt svårt att få till samarbeten inom Elvisvärlden. Därför är det extra roligt att två klubbar nu gjort gemensam sak och spänt Elvismusklerna tillsammans. Dessutom är det ett samarbete över språkgränserna som ibland medför lite extra utmaningar.
Nu över till något mer personligt. Förvisso är allt som rör Elvis rätt personligt för mig men ändå. Det är nämligen så att min son med flickvän och hundvalp kom från Åland hit till oss i Österbotten. Det blev min bästa födelsedagspresent även om den kom en vecka efter själva födelsedagen. Normalt så är födelsedagar inte så mycket att fira när man som jag redan hunnit börja känna mig ganska vuxen. När man får sådant här finbesök så finns det dock all orsak för lite fest i alla fall. Lite speciellt var det också när det var deras första besök sedan jag flyttade hit. Det blev mat, shopping, lite sightseeing och till och med lite padelspel. En påse gott och blandat helt enkelt!
Junior hade inte spelat padel tidigare men tyckte att det var kul och han var också väldigt duktig för att vara helt oerfaren inom sporten. Det var tur att jag hade hunnit spela några gånger fler än honom för annars hade han nog sopat banan med farsan Baloo!
Shopping blev det i Vasa centrum, Stenhaga och även en tur ut till nya Prisma Liselund supermarketen/köpcentret. Att som i denna sprillans nya Prisma-affär kunna välja på 57 mjölsorter och 342 olika mjölkmärken är ju en mänsklig grundrättighet. Därför misstänker jag att många kommer att vallfärda till den affären, i utkanten av Vasa, för att ha denna möjlighet. Själv hittade jag tre par kalsonger för 10 euro så där var ju resekostnaden intjänad! Junior var väldigt sugen på en ny keps så visst kom den nya affären som en riktig räddning för alla med stora behov!
Sightseeingen bjöd bland annat på Replotbron som är Finlands längsta bro.
Sedan var det ju det här med att leva ett hundliv. Vår mogna hunddam Molly, som är en 8-årig welsh springer spaniel, höll noga koll på golden retriever-valpen Milo. Det fanns no-go zoner för Milo helt enkelt. Molly bevakade dessa stenhårt. Minsta gränsöverträdelse medförde ett bryskt tillrättavisande till mer neutral mark.
Milo, som den valp han är, gillade att busa och leka, men Molly, som börjat få lite gråa hår, var inte lika intresserad av sådant ungdomspjasas. Milo var på hugget och när han fick vittring på hundmat var han inte sen att börja glufsa i sig. Att det inte var hans mat, utan Mollys, bekymrade honom inte. Det skulle senare visa sig vara mindre smart då hans lilla mage inte var riktigt redo för sådan föda. I dessa krigstider såg det närmast ut som en massa minigranater hade exploderat i snön då det blev akuta nattliga turer ut på gården för lilla Milo.
Milo och Molly
Det blev många upplevelser under dessa dagar men bäst var att kunna umgås lite mer än vad något telefonsamtal eller en chatt kan bjuda på. Det blev slutet på mitt rätt stillsamma två veckor långa födelsedagsfirande kan man säga. Sedan var vardagen tillbaka med sina rutiner. Nästa sak att egga upp sig lite inför är väl påsken.
Milo på äventyr i Korsholm
Sommar och sol med tex-mex i februari!
Söndagen började bra. Vaknade hyfsat pigg och hyfsat tidigt. Sovit bra i nytvättade sängkläder. Det var väldigt ljust för utanför sken solen. Lite frukost bestående av karelska piroger och yoghurt med müsli följde. Det äter jag förvisso sex dagar i veckan men det är alltid lika gott.
Sedan avverkades sista touchen på månadens Elvistidning och utskick av densamma. Ja när tidningen är utskickad och lite reklam gjorts för detta på Facebook så känns det bra! Riktigt bra! Så är det alltid med kreativt arbete att man känner sig väldigt tillfredsställd när allt är klart. Jag är även tacksam över att ha så bra medarbetare som alla bidrar på bästa och sina egna unika sätt.
Ett uppslag ur nummer 57 av Elvisforums medlemstidning.
Trots att tidningsarbetet är helt oavlönat, då det handlar om en idéell förening och ett intresse, så tror jag att vi alla i redaktionen känner oss väldigt nöjda efter varje nummer vi färdigställt. Belöningen är den kick man får över att ha producerat något unikt. Ibland är det även någon läsare som berömmer arbetet och det blir då lite extra grädde på moset. Nästan så att man känner sig lite förlägen för så märkvärdigt var det kanske inte ändå? Så brukar åtminstone jag tänka.
Lite kaffe och ett par smörgåsar för att fira utgivningen. Där satt den! Vad ska vi köra nästa gång? Ja vi har ett par grejer på gång redan så det verkar lovande även inför nästa nummer. Men nu får vi vila någon vecka innan vi tänker på det.
Dammsugning del två följde på det. Ja även den andra våningen behövde tydligen dammsugas vilket någon inte orkade fixa igår. Sedan var vi där vid det oundvikliga. Blicken drogs mot fönstren. Utanför var det fortsättningsvis strålande solsken vilket tedde sig synnerligen inbjudande. Jajamän ut skulle jag!
Jag öppnade dörren och lät den stå öppen då jag klädde mig bara för att känna den härliga friska luften. Sedan iväg på en skön promenad. Det kändes nästan som en sommardag. Solsken över landskapet som jag passerade och lekande barn lite här och där. Någon var ute med hunden och vid byns affär stod ett par bilar parkerade och chaufförerna pratade med varandra genom de öppna fönstren. På något vis så var det oerhört befriande. För en stund så släppte coronaskräckens klor och det kändes som vilken försommardag som helst. Snö stod ingenstans att finna medan det gröna gräset och solskenet verkade utstråla någon mystisk kraft mot mig. En kraft som fyllde mig med glädje och energi.
En strålande dag går mot sitt slut.
Jag passerade församlingshemmet där de öppna åkrarna kan få vinden att kännas som en grym piska i ansiktet när vädret inte är det bästa. Men så var det inte idag. Visserligen kom det lite vindpustar men de kändes inte speciellt kalla. När solen lyste upp landskapet så kändes vintern som gårdagens bleknade nyheter. När jag passerade skolgården så kändes sommarkänslorna verkligen i kroppen. Jag tänkte att det brukar ju var lite fler barn i farten här men i nästa stund så insåg jag åter vilka tider vi lever i.
Slutligen så var jag hemma igen och det var dags att äta middag. Det skulle bli rester. Jo det låter väl inte så kul i normala fall. Men den här typen av rester fungerar alltid bra. Vad var det då? Gårdagen hade bjudit på tortillas och jag hade förstås inte orkat äta upp de fyra portionerna själv. Det mesta var bara att plocka fram ur kylskåpet och sedan värma på köttfärsen i stekpannan. I köttfärssåsen är taco-kryddmixen förstås en nödvändig ingrediens men även en burk chunky salsa och lite hot taco-sås bidrar till smakupplevelsen. Normalt är de hårda taco-skalen min tex-mex favorit men nu blev det tortilla bröd. Sedan på grönsakerna och lite mer taco-sås. Mmmm… Det sköljer man naturligtvis ner med ett välsmakande rött italienskt vin. Lite crunchiga nacho-chips vid sidan om är också alltid trevligt.
Att äta detta ensam är kanske inte helt optimalt för upplevelsen men man gör vad man kan för att njuta av tillvaron. Normalt hade betyget blivit en 3:a under dessa förutsättningar men tack vare den härliga promenaden och den kreativa tillfredsställelsekänslan så får dagen faktiskt en 4:a i betyg!
Jag är Arne Weise
Det finns många olika sätt att fira nyårsafton på. Ja förutom de vanligaste så finns de några av de ovanligare slaget också. Det här är berättelsen om ett av de ovanligare sätten för oss mer normala människor.
Plötsligt så var den bara där - nyårsaftonen. Vi fick sluta tidigare från jobbet så det var ju bra. Å andra sidan så skulle jag spendera årets sista dag alldeles ensam så någon större stressfaktor fanns inte. Efter att ha spenderat helgen före i Österbotten så kändes det ganska trist att nu tvingas vara ensam just på nyår. Eftersom nyårsaftonen den här gången inföll mitt i veckan så fick jag inte ihop ekvationen arbete + kärlek hur jag än försökte och ville. Hur jag än räknade så blev resultatet blev bara 1 och det var jag. Men ibland får man bara finna sig i ödet och göra det bästa av det.
Mat tillräckligt bra för att fira ingången till ett nytt decennium var redan inhandlad. Det hade jag ordnat med god framförhållning dvs dagen före. Ja det är ju bra för att vara av en man i alla fall. En flaska rödvin kunde dock vara på sin plats när jag nu hade en trevlig köttbit. Som så många gånger tidigare under de senaste åren så blev det ett italienskt vin.
Bastu verkade vara en bra idé för att få det rätta nyårshumöret. Det har jag ju lärt mig från Österbotten att i bastun måste man för att bli glad. Och se, där kom det en dos glatt humör från ingenstans! Eller det måste ju ha kommit med värmen. Det var nu det började hända saker. Var den märkliga idén egentligen kom ifrån vet jag inte men plötsligt så slog det mig bara. Varför inte göra ett TV-program på temat nyårskarameller? Efter att ha fått mig lite förrätt, eller kanske var det bara ett lyxigare mellanmål? så spenderade jag hela 10 minuter på att skriva ner ett manus. Det borde ju räcka när man planerar en nyårsgala för TV. I alla fall om man är ålänning så räcker det mer än väl.
Jo förresten idén tog nog sin början i alla inlägg på Facebook där många olika typer av årskrönikor började dyka upp. En årskrönika i videoform med inriktning på föreningen Elvisforum vore väl en bra grej, tänkte jag. Men kanske lite smalt och aningen tunt med material. Då slog det mig att varför inte göra en tillbakablick på våra festivaler under föreningens hela existenstid. Det handlade ju om 5 år eller snarare om 5 festivaler. Namnet infann sig ganska direkt. Såklart skulle det heta Elvisforums Nyårskarameller! Kanske inte helt originellt men ganska självförklarande vad det handlade om.
Ett sådant program kräver förstås en programvärd för att inte bara bli en bunt musikvideos. Ja tyvärr fick jag inte ihop artisterna för en live-gala så här ett par timmar före. Då får man förlita sig på befintligt material i mitt videoarkiv. Där finns material som ingen vet att fångats på film. Ibland blir jag överraskad själv över fynd som jag gör.
Det kunde verka som att manuset inte var så avancerat då det endast innehöll några namn på artister från alla fem festivaler. Jag strök under de namn som troligen skulle få en video med i programmet. Ett par visste jag redan att jag skulle välja men det kunde förstås ändra innan det var klart.
Manuset hade hållit tidsramen bra och arbetet med att få till nyårsmiddagen kunde fortskrida någorlunda ostört. Men med mig som anlitad programvärd så krävdes även en studio för inspelningarna. Jag funderade och kom underfund med att jag kunde avvara max en timme för studioskapande och riggning av tekniken. Egentligen krävdes mycket mer men med min erfarenhet från sådana jobb så tyckte jag att det får räcka. Annars skulle hela detta vansinnesprojekt falla samman innan vi kommit till de viktigaste delarna.
Juniors gamla rum möblerades snabbt om till TV-studio med två kameror. Det blev ju inte speciellt snyggt men jag hann inte hitta en bättre lösningen den här gången. En omplacering var allt jag hann med men egentligen borde jag ha börjat om helt. Det blev väldigt trångt men jag gav kameramännen ledigt så att det gick att få in det nödvändigaste. När allt var på plats och kamerorna verkade vara riktade mot mig så var det bara att köra. Med ett relativt fritt manus så fick det gå på min gamla radiopratarrutin att få ihop det hela. På ett ställe valde jag att göra en omtagning så där gick överskred jag tidsramen med cirka 2 minuter. På det stora hela så gick inspelningen i Studio 1 väldigt smärtfritt. Senare skulle jag komma att inse att jag borde ha förenklat ännu mer för att få till det som jag ville.
Följande del i processen var redigeringsarbetet på datorn. Så fort jag hade min del från studion på plats så var det dags för lite nyårsmiddag i lugn och ro. När jag var mätt och belåten så fortsatte arbetet med att lägga in musikvideos mellan mina olika kommentarer. Några hade jag färdiga som legat på YouTube redan tidigare. Många människor har inte sett dem men det vore ju ändå rätt tråkigt om det inte alls fanns med något material som inte visats tidigare. Men hade inte lämpligt videomaterial redan funnits i redigeringsprogrammet på min dator så hade det inte varit möjligt att hinna på en dag. Nu kunde jag också klippa till ett par videos som aldrig visats tidigare. Det kändes som att detta skulle kunna bli intressant för min målgrupp.
Ett klipp som funnits tillgängligt tidigare, men nu endast fanns kvar på Aftonbladets sajt, grävdes fram där det en gång placerats i mitt digital videoarkiv. Det var Carina Jaarneks sista framträdande innan hon dog. Onekligen lite speciellt att se det. Förutom till Aftonbladet så hade jag även sålt visningsrättigheter för klippet till svenska TV4. Det hade visats ett par gånger i sin lite förkortade form men nu skulle hela Love Me Tender få upplevas.
Jag hoppades få allting klart innan tolvslaget även om jag visste att det var mer en önskedröm. En video strök jag helt eftersom den artisten redan fanns med och för att tiden formligen rusade fram. Ett inslag gjordes med delvis lånat material och krävde en del jobb med att få ljus och färger att stämma någorlunda överens.
Nej till tolvslaget gick det inte. Att fixa nya textskyltar och ta bort en del gamla fick göras när det redan hunnit bli 2020. Nåja det skulle ändå inte bli någon direktsändning hur jag än gjorde. Efter att ha bevittnat lite fyrverkerier och pratat lite med en granne så beslöt jag att inte ha någon panik men att jag ändå skulle göra klart. Efter telefonkontakt och nyårshälsningar från och till Österbotten så var det dags att göra klart. In med de sista textskyltarna och så ett varv till med några kompletterande sådana då även låttitlarna skulle framgå. Sedan laddade jag upp programmet till YouTube vilket förstås tog en stund även det. Så småningom var allt klart för att publicera på Facebook. Nu började tröttheten infinna sig. Jag lade ut länken på ett par olika ställen till att börja med. Sedan sov jag sött.
Uppdraget var avklarat och under nyårsdagen så började faktiskt positiva reaktioner komma in. I en personlig chatt fick jag höra att jag var ”Elvisforums Arne Weise”. Jag fick ett gott skratt men även en känsla av uppskattning. För mig hade det varit mer en utmaning att försöka göra något annorlunda och krävande på en nyårsafton. För inte var jag helt nöjd med resultatet men det berodde också på förutsättningarna. Dvs tillgänglig tid och utrustning. Nu får jag höra att många hoppas på att jag gör om det nästa nyår så att det blir en tradition! Ja vem vet vad det blir nästa gång. En sak som det säkert blir är ändring i studion. Ja helst skulle jag nu vilja klippa bort mina scener i den eländiga ”studion” men det går förstås inte. Och någon tid för omtagningar var det ju inte tal om. Jag ger kameramännen sparken helt enkelt! De borde ju ha sagt till att det såg ut som en soptipp eller katastrofområde. Studiobygget har jag redan rivit ner. Nästa gång måste det bli bättre.
Elvis Ahlgrens Karaokeparty
Senaste helg var det alltså Elvisfestivalen i Västerås som ”min” förening Elvisforum arrangerade. Det blev många glada människor och underbar musik med våra begåvade artister. Innehållsmässigt så kan vi bara vara nöjda. Som en besökare sade till mig så var det den bästa Elvisfestivalen någonsin! Då pratar vi om 38 festivaler i Västerås och jag tror vi kan räkna Elvisforums festivaler på andra orter också. 
En föreläsare blev dessvärre sjuk men luckan täcktes upp genom att vår första föreläsare fick lite mer utrymme och dessutom auktionerade ut ett raquetball set till högst bjudande. Alltså två racketar och en boll som varit i Elvis ägo i början av 70-talet då han fattade stort intresse för sporten. Jag accepterade ingångsbudet på 3.000 kronor men sedan gick det snabbt uppåt och auktionen avslutades med det vinnande budet på 11.500 kronor. Det hade varit kul att ha racketarna hemma på väggen men så blev det inte då min festivalbudgetnivå passerades vid 5.000. Jag känner killen som vann auktionen så jag kan ju alltid åka dit och beundra dem.
Men under dagsprogrammet var mitt uppdrag som vanligt att dokumentera det mesta på film. Klockan 17 slutade dagsprogrammet och jag plockade undan filmutrustningen och fick skynda iväg till middagen som började klockan 18.
Trevligt att ta det lugnt en stund men klockan 20 återupptogs festivalen. Först spelade The High-Jacks ett set innan det var dags för mig att agera karaokevärd i Elvis Ahlgrens Karaokeparty. En timme med enbart Elviskaraoke avverkades rätt snabbt och intresset var stort. Sedan spelade bandet ett set till och liksom i första set så blev det några gästinhopp med bl.a. festivalens stora stjärna Henrik Åberg.
Folk dansade till bandet men även under karaoken dansades det en del. Ibland har vi kört Elvisdisco som avslutning på festivalerna men den här gången blev det ytterligare ett set med karaoke. Extra kul var det då bandets sångerska Nina ville sjunga Always On My Mind som hon förstås gjorde med bravur.
En tjej ville sjunga en låt men hon visste inte vilken hon skulle välja. Hon frågade mig vilken jag trodde att passade henne bäst. Hon förklarade att hon var helt nybörjare på att sjunga Elvis så hon hade ingen aning om vad hon skulle välja. -Oj det var svårt! sade jag. Jag vet ju inte hur du sjunger. Tio minuter senare så kom hon tillbaka och hade då fått hjälp att välja Burning Love. -Kanonlåt! sade jag och hon körde igång denna underbara rocker. Kanske inte det bästa framförandet men för att vara första gången och med en väldigt positiv attityd så blir det pluspoäng i alla fall.
En kille som verkade väldigt berusad ville sjunga. Såklart fick han försöka och det visade sig att det inte alls var så illa som jag hade befarat. Nej det var ju faktiskt bra även om han knappt kunde stå på benen. Han återvände flera gånger för nya låtar och under en av låtarna så lade han sig ner på scenen! Små shotglas började samlas på scenkanten så jag fick städa undan lite så ingen skulle råka ut för en olycka på scenen.
Någon tyckte kanske att det blev lite för mycket karaoke. Men kan det verkligen bli det? Inte när man hade ett helt gäng duktiga karokesångare som det var den här gången! Under kvällen framfördes cirka 40 stycken karaokelåtar och bara någon enstaka dubblering. Jo jag passade förstås på att själv sjunga några låtar också. Festivalens absolut sista låt blev min då jag avslutade det hela klockan 01:00 med Elvis sista hitlåt Way Down. Följande dag var mina nuförtiden otränade stämband något rossliga. Ja det brukar kunna bli så när det dyker upp karaoke nära mig. Nästa år blir det karaoke igen. För det är inte bara roligt att lyssna på Elvis musik utan det är minst lika roligt att sjunga den själv också!
Tirsdag i norsk radio
Det var ett tag sedan sist men i tisdags hände det. Att jag pratade i radio. Inte så revolutionerande för en gammal radiopratare kanske men det blev faktiskt en ny sak även för mig. Jag har blivit intervjuad i olika radiokanaler i Finland och Sverige förut men nu blev det premiär för mig att medverka i norsk radio!
Steinar Lyshaug som är programledare för programmet TCE-Radioshow i Radio Riks Oslo kontaktade mig för att jag skulle berätta lite om Elvisfestivalen i Västerås. Naturligtvis var det ett tillfälle man inte kunde tacka nej till av flera orsaker. Ja jag är en radiot men det andra skälet var förstås att det var en mycket bra möjlighet att marknadsföra både vår förening Elvisforum och själva festivalen som vi arrangerar i Sverige. Vi försöker ju nå ut till alla nordiska länder både med vår festival och vår E-tidning. Det kanske inte kommer så värst många festivalbesökare från Norge men även svenskar lyssnar på programmet över internet och då är potentialen förstås större. Jag passade dock på att under radiointervjun nämna en i dessa kretsar känd norrman, vid namn Erik Lorentzen, som kommer för att sälja sina Elvisböcker. Javisst kände Steinar honom vilket inte var så förvånande.
Intervju förresten… Jag fick ganska fria tyglar att berätta vad jag ville då de utmanande frågorna som jag lite förväntade mig inte verkade dyka upp. Som alltid inför en intervju så måste man förbereda sig lite. Lite faktakoll kan vara bra så att det man säger verkligen stämmer. Och om inte för annat så åtminstone så att man är mentalt förberedd på vad man ska berätta i det stora hela så att man är lite strukturerad. Steinar och hans fru Turid som också var med som programledare ställde någon fråga och då körde jag bara på en stund. Tog en sekunds paus för att se om de vill avbryta med någon följdfråga men körde vidare då de tvekade och verkade okej med att jag fortsatte lite till.
Jag funderade på om de förstod allt vad jag sade? Pratade jag för fort för dem? Själv hade jag också tänkt lite på att språket skulle kunna ställa till det om vi plötsligt inte skulle förstå varandra och pratade om olika saker. Även om norska är lätt att förstå för en svenskspråkig så kan t.ex. olika dialekter göra det svårare. Det gäller förstås åt båda håll. För att undvika onödiga misstag så hade jag börjat lyssna på programmet ända från start och därmed under cirka 25-30 minuter växlat över hjärnan till det norska språket. Det blev således inga språkproblem även om Turids dialekt skilde sig något från Steinars. Jag försökte inte prata norska utan jag körde på med min vanliga aningen rikssvenskklingande radioröst.
Före radiosändningen så hade jag upplyst Steinar om att jag befann mig på Åland och följde finsk tid. Han hade ju tyckt att det var lätt med tiden för norsk tid var ju samma som svensk tid. Om han sedan var med på att Åland hör till Finland är jag inte säker på då han sade något i stil med att de skulle gå till Sverige och prata med Åland! Ja det var säkert förvirrande att som norrman ha kontakt med en svensk förening vars vice ordförande fanns på Åland som hör till Finland!
Både Steinar och Turid var i alla fall glada människor och lätta att prata med. Å andra sidan är inte alla norrmän det? Jag berättade om vår huvudartist Henrik Åberg. Att han slog igenom 1996 i TV-programmet Sikta mot stjärnorna och att han samma år hade medverkat just på Elvisfestivalen i Västerås. Åbergs nya skiva är inspelad i Finland så naturligtvis nämnde jag även det. Henrik är ju välkänd även i Norge så de lyssnade intresserat.
När vi efter cirka 10 minuter rundade av intervjun, och Steinar spelade min favoritlåt Jailhouse Rock från filmen med samma namn, så tänkte jag att det blev ju bara ungefär hälften sagt av allt det jag hade tänkt att prata om. Inte för att det spelade någon större roll då det viktigaste nog ändå hade blivit sagt. Men hade jag suttit med i studion, i stället för att prata via telefon, så hade det nog lätt kunnat bli en halvtimme eller kanske t.o.m. en hel timme. Det hade nog blivit alltför mycket ålänning i etern för norrmännen misstänker jag. Lagom är bäst som svenskarna säger!
Elvisforums medlemstidning kan du bekanta dig med här: http://www.elvisforum.se/free/ElvisforumEmag46.pdf
Kapitel 1
Mitt första minne av Elvis är från när jag var 7-8 år. Familjen bodde då i Värmland i Sverige och mitt musikintresse hade ännu inte börjat att utvecklas. På TV visades under en period flera olika Elvisfilmer. Jag förstod inte så mycket av vare sig dialog eller musik då jag inte kunde engelska och jag just hade börjat att lära mig läsa. Vad jag däremot förstod var att denne Elvis måste vara speciell på något sätt. Ja varför skulle man annars göra en massa filmer med honom?
I filmerna så var Elvis hela tiden i centrum och syntes i varje scen. Han slog grabbarna på käften och vann flickornas hjärtan. Något tycktes han ha som var bra för det var ju samma sak i alla de där filmerna. Kanske var det redan då som ett litet frö såddes till det som skulle komma många år senare.
Att komma från Åland till Sverige då man ska börja skolan kan förstås medföra vissa obehagligheter då man avviker lite från mängden. Man pratar annorlunda och om man dessutom klär sig lite annorlunda så är det nog någon som börjar att reta och trakassera en. Åland hör ju till Finland så då fick jag förstås finna mig i att t.ex. bli kallad ”Finnjävel”.
När jag två år senare skulle börja tredje klass så hade en skilsmässa medfört att mamma hade tagit mig och mina två bröder med tillbaka till Åland. Ny omgivning igen och nu var jag plötsligt ”svenskjävel”. Lyckligtvis fick jag snart riktiga vänner i skolan och blev accepterad som ålänning. En del av vännerna lyssnade på den där Elvis Presley eftersom deras föräldrar hade sådana vinylskivor.
1977 dog Elvis och på radion spelades hans skivor kontinuerligt. Då hade jag ingen aning om hur många miljoner skivor som såldes men något som alla märkte var ju att den gamla 50-tals rocken var väldigt inne under några år. Filmen Grease kom 1978 och efter det gick ju alla grabbar med brylcreme i håret. Grupper som Boppers och Teddy & The Tigers poppade upp som svampar ur jorden.
I sexan gjorde vi en klassresa till Stockholm. Vid det laget hade jag upptäckt Elvis och mina favoritlåtar var Hound Dog och Jailhouse Rock. Jag hade en flera kassettband fyllda med Elvislåtar som jag spelat in från kompisarnas skivor. När jag och mina Elvistokiga vänner kom in på varuhuset Åhléns skivavdelning så var vi i himmelriket. Där fanns en separat Elvisavdelning och där fanns alla album som vi hade hört talas om plus några till! Att chefen där var ett stort Elvisfan visste vi naturligtvis inte då. Det skulle komma att bli många resor till denna skivavdelning under de kommande åren. Den där första gången köpte jag ett lågbudget dubbelalbum som blev mitt första Elvisalbum i samlingen. Det innehöll mest obskyra filmlåtar och gick under det intetsägande och kanske också vilseledande namnet ”The Elvis Presley Collection”.
Snart hade jag fått Elvis på hjärnan och det fanns inget annat. Nu blev det att själv samla vinylskivor och jag hade snart ett femtiotal och tog upp kampen med min mest Elvisfanatiske vän. Behöver jag säga att min mamma som man tycker borde gilla Elvis blev tokig när jag spelade Elvis skivor hela tiden? Jag gav Elvisskivor som födelsedagspresenter och julklappar till henne men hon uppskattade det inte alls…
Elvis Ahlgren rockar med Tommys
Vi spolar fram bandet lite…. Året är 1992 och jag ska gifta mig. Svensexan firas naturligtvis i Elvis tecken. Vännerna har sytt upp en Elvisdräkt åt mig och Ålandsturnén drar igång. På bröllopsfesten så undrar några av brudens närmaste vart brudgummen tagit vägen.
-Han står på scenen och sjunger Elvis med bandet, svarar min nyblivna fru lite uppgivet.
Under åren skulle tusentals ålänningar och svenskar få stifta bekantskap med Elvis Ahlgren som skulle bli mitt artistnamn. Men det hade jag aldrig själv kunnat gissa då.
Idag många år senare är jag skild, separerad och har utflugna barn och är kärare än någonsin. Jag är med och driver en Elvisförening med medlemstidning och Elvisfestivaler. Vänner och släkt har kommit och gått under årens lopp. Arbetsplatser har bytts ut och både dåliga och bra erfarenheter har gjorts. Mycket har förändrats i livet men en sak har jag alltid haft med mig i både glädje och sorg - Elvis Presley!
