Bannerdockorna

Visa inlägg taggade med 'film'

Hitchcocks rockabillyförbannelse

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 12.09.2020

Party

Telefoner och rockabilly tycks inte fungera ihop. Är det så att femtiotalsmusik inte gillar modern teknik? Måste den upplevas live på plats för att den inte går att återge på rätt sätt annars? 

 

Mitt senaste videoprojekt (filmen finns längst ner på denna sida) tyder onekligen på att vissa saker inte går att mixa problemfritt. Frågan är förstås vad det är exakt som gör detta så svårt? Mitt problem handlade om att jag hade filmat ett estniskt rockabillyband med min telefon och nu ville inte detta återges korrekt på YouTube. Filmen var som en bångstyrig och kissnödig häst framför ett hinder. Möjligen kunde det handla om en förbannelse. Ett dåligt tecken var ju också att bandet verkade ha splittrats sedan detta filmades. Eller så var det mästaren Alfred Hitchcock som hade invändningar mot projektet. Ja något sådant måste det nog ha varit för jag hittade ingen logisk teknisk förklaring.


Det hela startade flera år tidigare då jag av en händelse råkade bege mig till Mariehamns bästa musikpub. Där på scenen stod ett mycket intressant band. De spelade rockabilly på ett väldigt autentiskt sätt och spelade inte bara covers utan även mycket eget material. Jag föll direkt för bandet som hette Maryann & The Tri-Tones. Att de dessutom ibland framförde någon Elvislåt gjorde saken bara trevligare. 


Vid ett senare tillfälle då bandet återkom till samma ställe så måste jag naturligtvis uppleva dem igen. Jag älskar att dokumentera musikaliska uppträdanden men eftersom jag sällan går med en videokamera i bakfickan, fast jag egentligen borde göra det, så tog jag då fram telefonen och filmade en mängd av de härliga låtar som de framförde. Det var för bra för att inte göra det helt enkelt. Sångerskan kände igen mig sedan tidigare möten och ingen hade något emot att jag filmade. Det blev faktiskt några visuellt fina klipp även om jag i efterhand önskar att jag hade haft en riktig videokamera och att jag hade filmat hela showen. Nåja man får sällan allt som man önskar. Men något är alltid något!

Artur
Detta var 2016 och även om jag sedan dess har publicerat några klipp med bandet från både 2016 och 2017 så ville jag återvända till just den här kvällen då jag filmade mer än bara ett par låtar.  Jag ville sätta ihop en liten minishow helt enkelt. Att göra något sådant då man filmat med endast en kamera bjuder på en del utmaningar. Det är något helt annat än när man filmar med flera kameror i en studio och har mer kontroll. Å andra sidan tycker jag att musiken får en helt annan nerv och stämning när den framförs inför en publik på en liten pub. Ibland får man bara ta vad man har och göra det bästa av det. Den bästa utrustningen är alltid den som man har med sig.

 

Med tanke på hur jag hade filmat och inspirerad av Hitchcock-filmen Repet beslöt jag under redigeringen att låta klippen rulla på utan några inklippsbilder eller andra effekter. Musiken och kamerans (telefonens) rörelser fick vara tillräckligt för att göra filmen intressant och skapa en närvarokänsla.


Först lade jag klippen i en ordningsföljd som kunde fungera dels musikaliskt och dels visuellt och hur de gick att klippa ihop. Dessvärre blev jag tvungen att ”fuska” lite på en låt då det saknades lite av början. Jag tog ett par sekunder av ljudet från samma låt som jag tursamt nog hade inspelad från 2017 och lade till i början av klippet.

Mari 

Sedan behövde ljudets karaktär bearbetas. Ljud filmat med en telefon utan extra mikrofon är ju inte så roligt alla gånger. Det låter oftast väldigt platt och oengagerande och det behövs justeringar i flera steg för att få till det någotsånär. Ljudet har en väldigt stor betydelse i alla filmer och en musikvideo med dåligt ljud ger oftast mer huvudvärk än njutning. Man bör således göra vad man kan för att bättra på ljudet även om det sällan blir perfekt. Separat ljudinspelning är alltid att föredra men min ljudtekniker dök aldrig upp denna kväll precis som i fallet med min videokamera. Själv var jag förtrollad av musiken och tänkte mindre på tekniken just då.


Telefonen jag använde att filma med 2016 hade en rätt okej kamera och man kunde kanske tycka att bilden var godkänd från början. Men i likhet med vad jag gjorde med ljudet så var jag tvungen att försöka ta det ytterligare ett steg vidare även bildmässigt. När jag var klar så var jag faktiskt rätt nöjd med looken på bilden. Åtminstone om man betänker att det handlar om film från en telefon. Jämför man båda varianter, dvs före och efter bearbetningen, så kanske det inte är något som just du skulle ägna någon större tanke men för mig gjorde det en enorm skillnad. 

 

Till sist lade jag in några textskyltar i inledningen, låttitlar och nedtoningar av bilden på några ställen. Den kreativa processen var sedan över och jag fylldes, som man alltid gör vid sådana tillfällen, av en känsla av tillfredsställelse över att ha skapat något. Min mamma skulle säkert säga att hela videon bara är trams i alla fall men föräldrar är alltid föräldrar.

storningarStörningar i bilden


Vad gör man efter det? Jo det hela måste ju ut på nätet och delas. Delad glädje är dubbel glädje och hur mycket glädje blir det då inte med alla tusentals människor som får njuta av detta? Men det var nu det gick fel. Det var nu som förbannelsen slog till med full kraft! Hitchcocks förbannelse hade letat sig ändå till Åland. Hur jag än gjorde så dök det nämligen upp oförklarliga störningar i bildens övre del. Det som sett perfekt ut på skärmen såg bedrövligt ut på YouTube. Ett antal försök visade att störningarna inte var konsekventa och att fenomenet även dök upp om jag sparade lokalt på min dator. Om jag gjorde någon lite ändring i projektet  och skapade filen på nytt så kunde störningarna flytta på sig och visa sig i olika omfattning. Det var precis då som jag skulle ha rivit mycket av mitt hår om jag inte redan hade haft så lite att ta av. 

 

Det tog dryga två timmar att skapa en ny filmfil så drog testandet drog ut något infernaliskt på tiden. Skulle jag vara tvungen att lägga ner hela projektet? Nej absolut inte för jag ger aldrig upp! hörde jag en röst säga bestämt. Det var den där envisa gubben som alltid ska ha rätt. Samtidigt hörde jag Hitchcocks kännspaka röst hosta fram något sorts hånskratt. Då blev jag förbannad och tänkte att nu ska jag visa var filmarkivskåpet ska stå!


En telefon skapar normalt videofiler som består av 30 bilder per sekund. Nu kommer vi in på ett besvärligt område inom filmens värld men en djupdykning på detta område får vi ta en annan gång om jag inte ska skriva tio sidor om bara det. Nåväl, jag försökte därför redigera och skapa filmfilen i detta format just för att undvika problem. Normalt jobbar man med andra format då man använder en riktig videokamera. Det är i precis detta skede då allting är klart förutom den slutliga filmfilen som man absolut inte vill börja om från början. När ett projekt är fem före klart så måste man därför försöka lösa problemet på något annat sätt. Googlandet på nätet gav ingenting och jag funderade på om uppdateringen av redigeringsprogrammet ett par dagar innan kunde vara boven i dramat. Det var ju mycket möjligt att något litet fel smugit sig in i programuppdateringen och jag var den första att råka ut för det. 


Till sist fick jag en idé då jag misstänkte att problemet kunde ha något att göra med just formatet jag jobbade med. Jag skapade en ”normal” film med 50 bilder per sekund. Programmet blev då tvunget att köra en konvertering av filmklippen. Sådana konverteringar vill man normalt undvika och jag har praktisk erfarenhet av att sådant kan bli rätt dåligt. Samtidigt så var jag nyfiken på att se hur resultatet skulle bli. Skulle det bli tiofaldigt värre eller kunde det medföra en förbättring på något märkunderligt vis? 


Jag blev förvånad över hur väl konverteringen lyckades den här gången. Att störningsränderna försvann på samma gång var trots allt lite överraskande men också väldigt välkommet! På slutet kan man dock fortfarande se någon liten minimal störning men det är också allt. Endast en liten påminnelse om eländet som föregick all frustration. Kanske är det just från det klippet hela problemet härstammade? Eller var det förbannelsen. Logiken valde att skylla på förbannelsen. Nåja jag lurade Hitchcock igen och nu är filmen tillgänglig för alla att se. Rock on!

 

Den färdiga musikfilmen:

 

 

 


En hängd filmare

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 13.10.2019

Att jobba med en Elvisfestival, vilket jag gör som bäst just nu och ännu några veckor framåt, får mig osökt in på området videofilmning. Jag har precis publicerat en videotrailer för festivalen som innehåller några klipp från våra tidigare evenemang. Ända från första gången som jag besökte festivalen i Västerås 1989 så har jag filmat många av de artister som uppträtt där. Då mina intressen för musik och att filma kan förenas på detta sätt så kan det ju inte bli roligare. Men det är ju inte färdigt bara för att man har filmat något. Länge låg mina filmer bara i mitt dammiga videoarkiv eftersom jag saknade möjligheterna att kunna redigera dem på ett bra sätt. Jag hade visserligen en vision om vad jag ville göra men då jag inte hade tillgång till den teknik som kunde förverkliga det så hände det inte så mycket mer. 


I dag kan vem som helst redigera som vilket Hollywoodproffs som helst. Ja tekniskt sett åtminstone. Tekniken finns till mycket överkomliga kostnader men fortfarande krävs förstås ett visst kunnande och öga för vad som fungerar både visuellt och ljudmässigt. Nu har jag den utrustning som jag hade önskat att jag hade haft för 20 år sedan. Därför har jag också börjat dyka ner i mitt videoarkiv för att hitta de gömda skatterna där. Om det finns något som är bättre än själva filmandet så är det just redigeringen. Det finns så otroligt många möjligheter att påverka vilket intryck en video kan göra genom att klippa och redigera på olika sätt. Naturligtvis avgör grundmaterialet ramarna för vad som är möjligt. Så ett bra filmat material ger fler möjligheter än ett dåligt sådant. 

 
Roligt är också att kunna restaurera gammalt material som inte är så roligt i originalskick. Alltså att  förbättra bild och ljud. Tack vare den moderna datatekniken är sådant möjligt och inte bara i Hollywood utan även för filmentusiaster på lägre nivå. Idag kan man också enkelt nå en stor publik genom att publicera sina videor på tjänster som t ex YouTube och Vimeo. Det är kul varje gång när man får respons från människor i andra länder. Film i sig har ju inte förändrats så mycket men tekniken runt filmandet har utvecklats enormt.

 
Men hur började mitt intresse för filmandet som långt senare skulle resultera i riktiga videos och TV-program? Första gången som jag kom i kontakt med att göra videofilm var under högstadietiden. I ämnet svenska fick vi en gång pröva på att filma med videokamera. Min grupp valde att skriva och filma en gangsterhistoria. Både filmens rekvisita och kamerautrustning var så enkla som de kunde bli. Att en vanlig elevstol av plast fick fungera som elektriska stolen blev en humoristisk detalj i filmen. Vår hårdföra gangsterhistoria kom säkerligen att betraktas mer som en gangsterparodi gissar jag. Den gången stod jag inte bakom kameran men intresset väcktes onekligen. Filmen finns tyvärr inte längre bevarad och det är ju synd. Eller kanske det är tur för hur pinsamt vore det inte att se nu! För skådis blir jag nog aldrig. Ha ha! Vår film lär ska ha visats för andra elever långt senare, innan den försvann i någon större städning, så kanske det ändå var en liten skol-kultrulle!

 
Det var ju inte bara jag som blev intresserad av videofilmning efter den upplevelsen utan även en del av min kamrater som hade medverkat i filmen. Det resulterade i att vi skrev ett filmmanus om Ronald O’Haras Casino. Det var naturligtvis även det en gangsterhistoria som involverade pokerspel, pistoler och märkliga karaktärer. Vi planerade att filma över ett veckoslut hemma hos en av de medverkande. Källarvåningen gjorde om till ett illegalt kasino med roulette, kortspel och bar. Videokamera hyrdes in och en värmande 1.000 watts lampa lånades in för att vi skulle se allt från den lite ljusare sidan.

 
På lördag morgon var allt klart för tagning 1 av scen 1 av årets bästa åländska film. Den brokiga samlingen av udda karaktärer satt vid pokerbordet och ytterligare någon spelare anslöt sig till gruppen. Någon anklagades för att fuska och bråk uppstod. Ja där satt den! Första scenen blev precis som den var planerad. Men då hände det som inte fick hända i det läget. En av skådespelarna meddelade att han inte kunde medverka i fler scener! En kvart senare blev han han hämtad av sina föräldrar och de begav sig till villan. Inga protester accepterades utan vi fick bara gilla läget. Eftersom vi inte hade någon ersättare att ta in och det inte gick att skriva om manuset på några minuter så insåg vi att hela projektet föll samman som ett korthus i en åländsk orkan. 

Elvis Meduza Filmen I februari 1983 
Jaha vad gör man när man har byggt upp en filmstudio och hyrt in en kamera för att filma? Man börjar att filma såklart! Spontana och galna infall som kunde se roliga ut på film utfördes framför kameran. Någon satte på bakgrundsmusik och samtidigt som 45:orna snurrade på skivtallriken så började rörelser utföras i takt med musiken. Snart utvecklades det hela till att bli någon sorts primitiva musikvideos där vi mimade till gamla 45:or eller kassettband. Inget manus behövdes utan vad som helst kunde hända under låtarnas gång. Någon bestämde en låt och mimade till den samtidigt som de andra kunde medverka som kör eller kanske bara bråka lite med ”sångaren”. Vi alternerade lite även i rollen som kameraman och det var nog vid detta tillfälle som jag filmade själv för första gången. Vi hade väldigt roligt under filmandet och ännu roligare då vi beskådade resultatet på TV:n. Att se sig själv på film var på den tiden få förunnat och kanske inte något som man uppskattar på samma sätt numera. 


Filmandet av våra musikvideor skedde i februari 1983 och den slitna VHS-kassetten från detta existerar faktiskt ännu idag. Materialet är något som närmast skriker efter att restaureras. Tyvärr är ju en sådan inspelning något som endast den närmaste kretsen skulle glädjas åt. Därmed har det hittills haft rätt låg prioritet. Jag har i alla fall i något skede fört över VHS:en till digitala Video 8-kassetter. De är förstås i bättre skick än originalkassetten, rent fysiskt, och därmed borde materialet gå att rädda ännu en tid framöver. 

ElvisBigBossManFilmen II april 1983
Men historien slutade naturligtvis inte där. Bara två månader senare dvs i april 1983 gjorde vi om detta. Den gången i en annan väns hus. Det hela var dock mer planerat den gången. Vi visste att vi ville göra musikvideor och valde ut låtar i förväg. Det hela skulle vara mer seriöst och inte ha en massa spontana plojgrejer. Nej det fungerade förstås inte alls. Det var kul att spela in men resultatet var föga underhållande. Det var ju just det improviserade och oplanerade som hade gjort allting så roligt den första gången. 


Men innan dagen var slut så fick vi en ny idé. Vi skulle spela in en reklamfilm! Snabbt hittade vi på ett manus om pappan i familjen som kom hem till barnen med ett TV-spel. Det var ju inne med TV-spel och jag och en av kamraterna hade samma sorts TV-spel. Det var som bäddat för en kanonfilm om det fantastiska Philips Videopac G7000. Jag hade rollen som ett av barnen. Naturligtvis spelade jag över rejält som tekniskt kunnig jättebebis. Eftersom det var en reklamfilm så var jag jätteimponerad över vad min jämnåriga pappa hade med sig hem! Det hela skulle sedan klippas ner rejält vilket inte har hänt ännu. Att klippa en film genom att kopiera från en VHS-spelare till en annan är ingen rolig process och resultatet blir inte speciellt imponerande med dagens mått mätt. Men kanske det snart är dags att färdigställa den katastroffilmen som inte hade många rätt. Kanske det ändå finns några nostalgipoäng att hämta där?

VideopacG7000

Något år senare var det åter dags för nästa filmprojekt. Kompisgänget spenderade då ett flertal kvällar med att skriva manus till den hemskaste skräckfilm som någonsin skulle produceras på Åland. Då var det äventyr ”on location” som gällde. Vi packade all utrustning, rekvisita och sovsäckar. Färden gick från Mariehamn ut till min nuvarande hemkommun Lemland. Där tog vi en snurrebåt ut till en liten holme där en av kompisarnas föräldrar hade en villa. 


Vi filmade både ute på holmen och ute i skogarna på fasta Åland. Vi lärde oss att det är mycket jobb med att göra spelfilm. Under ett veckoslut hinner man inte filma speciellt många scener då man dessutom måste ta om scenerna ett flertal gånger. Det vi hann filma under dessa dagar hade kunnat resultera i mindre än 5 minuter färdig film. Vi insåg att utmaningarna är många för en filmproduktion. Planen var att återvända senare för kompletterande inspelningar. 


Speciellt scenerna som krävde specialeffekter var något som fanns mest på idéstadiet. Den grymmaste scenen där någon skulle få huvudet avskjutet ställde till den kanske största utmaningen. Vi tänkte ordna lite slakteriavfall för den sekvensen. Sedan skulle vi göra en människodocka som vi skulle skjuta på med hagelgevär. Antagligen så skulle vi ha brutit mot en del lagar om vi hade genomfört det hela. En sekvens som vi däremot filmade var när huvudpersonen som hade hyrt en villa ute på den mystiska ön fick en obehaglig överraskning. Han kom upp på vinden och upptäckte att personen som tidigare hade liftat med honom hängde livlös från taket med en snara runt halsen. 


Liftaren som var hängd spelades av mig. Det var en liten roll för jag hade väl redan insett mitt kall att stå bakom kameran. En historia som jag ibland berättar som kan verka rätt dramatisk är just om inspelningen av den där scenen. För när jag skulle hängas så höll jag nästan på att bli hängd på riktigt! Ja det var inte så lätt att bli hängd i takbjälkarna på film utan att bli hängd i verkligheten också. 


Efter mycket kollektivt funderande så förstod jag att vi inte skulle kunna få till det i en enda tagning. I stället fick vi göra två separata tagningar som skulle korsklippas i redigeringen. Först skulle man se min nakna överkropp och sedan bara de dinglande benen. För överkroppsscenen så balanserade jag på en rätt så ostadig pall vilket innebar vissa risker. När pallen gungade till under min vikt så kippade alla efter andan. Men jag återfick balansen och det blev ingen hängd Elvis den gången.

FilmHangd
Hur gick det sedan? Blev det någon film? Nej tillfället som passade alla att återvända för kompletterande tagningar infann sig aldrig. Tiden gick och tillfället försvann då saker hann förändras. Idag återstår endast några minuter av inspelningarna i en ihopklippt version på en dålig VHS-kopia. Av hängningsscenen som tog en halv dag att spela in finns endast 1 sekund med! Den roligaste scenen, som började som ett skämt från min sida, finns tyvärr inte alls bevarad. När huvudpersonen vaknade på morgonen efter sin skräckupplevelse på vinden så satte han sig på en potta för att uträtta sina behov. Vi gjorde cirka 10 tagningar av scenen som alla slutade i gapskratt. -Det här är för galet att ha med! sade huvudrollsinnehavaren till sist och det var det förstås. Vi hade endast kameraman, ljudkille och huvudrollsinnehavaren i sovrummet under tagningarna men det gick ändå inte att undvika skrattattackerna.


Hela historien var förstås ett hopkok av de otaliga skräckfilmer som vi hade sett. Det här utspelades ju då videobandspelaren var som mest populär. Att plötsligt kunna se alla de klassiska storfilmerna, som man tidigare bara kunna se på bio, hemma i vardagsrummet gav en fantastisk känsla. Vi som så många andra tonåringar konsumerade även alla de värsta skräckfilmerna. Att det stod 18 eller 20 års åldersgräns på omslagen hindrade oss inte.


Det var VHS-filmerna och de första egna upplevelserna av att filma som skapade grunden till mitt stora intresse för att jobba med video. Tyvärr tänker många likadant och det är svårt att få jobb i den branschen. När någon erbjuder mig ett jobb som innebär att filma och redigera så tackar jag naturligtvis ja. Jag jobbade delvis med detta under 6 år och det gav onekligen mersmak så vem vet vad som händer i framtiden.