Visa inlägg taggade med 'filmare'
En hängd filmare
Att jobba med en Elvisfestival, vilket jag gör som bäst just nu och ännu några veckor framåt, får mig osökt in på området videofilmning. Jag har precis publicerat en videotrailer för festivalen som innehåller några klipp från våra tidigare evenemang. Ända från första gången som jag besökte festivalen i Västerås 1989 så har jag filmat många av de artister som uppträtt där. Då mina intressen för musik och att filma kan förenas på detta sätt så kan det ju inte bli roligare. Men det är ju inte färdigt bara för att man har filmat något. Länge låg mina filmer bara i mitt dammiga videoarkiv eftersom jag saknade möjligheterna att kunna redigera dem på ett bra sätt. Jag hade visserligen en vision om vad jag ville göra men då jag inte hade tillgång till den teknik som kunde förverkliga det så hände det inte så mycket mer.
I dag kan vem som helst redigera som vilket Hollywoodproffs som helst. Ja tekniskt sett åtminstone. Tekniken finns till mycket överkomliga kostnader men fortfarande krävs förstås ett visst kunnande och öga för vad som fungerar både visuellt och ljudmässigt. Nu har jag den utrustning som jag hade önskat att jag hade haft för 20 år sedan. Därför har jag också börjat dyka ner i mitt videoarkiv för att hitta de gömda skatterna där. Om det finns något som är bättre än själva filmandet så är det just redigeringen. Det finns så otroligt många möjligheter att påverka vilket intryck en video kan göra genom att klippa och redigera på olika sätt. Naturligtvis avgör grundmaterialet ramarna för vad som är möjligt. Så ett bra filmat material ger fler möjligheter än ett dåligt sådant.
Roligt är också att kunna restaurera gammalt material som inte är så roligt i originalskick. Alltså att förbättra bild och ljud. Tack vare den moderna datatekniken är sådant möjligt och inte bara i Hollywood utan även för filmentusiaster på lägre nivå. Idag kan man också enkelt nå en stor publik genom att publicera sina videor på tjänster som t ex YouTube och Vimeo. Det är kul varje gång när man får respons från människor i andra länder. Film i sig har ju inte förändrats så mycket men tekniken runt filmandet har utvecklats enormt.
Men hur började mitt intresse för filmandet som långt senare skulle resultera i riktiga videos och TV-program? Första gången som jag kom i kontakt med att göra videofilm var under högstadietiden. I ämnet svenska fick vi en gång pröva på att filma med videokamera. Min grupp valde att skriva och filma en gangsterhistoria. Både filmens rekvisita och kamerautrustning var så enkla som de kunde bli. Att en vanlig elevstol av plast fick fungera som elektriska stolen blev en humoristisk detalj i filmen. Vår hårdföra gangsterhistoria kom säkerligen att betraktas mer som en gangsterparodi gissar jag. Den gången stod jag inte bakom kameran men intresset väcktes onekligen. Filmen finns tyvärr inte längre bevarad och det är ju synd. Eller kanske det är tur för hur pinsamt vore det inte att se nu! För skådis blir jag nog aldrig. Ha ha! Vår film lär ska ha visats för andra elever långt senare, innan den försvann i någon större städning, så kanske det ändå var en liten skol-kultrulle!
Det var ju inte bara jag som blev intresserad av videofilmning efter den upplevelsen utan även en del av min kamrater som hade medverkat i filmen. Det resulterade i att vi skrev ett filmmanus om Ronald O’Haras Casino. Det var naturligtvis även det en gangsterhistoria som involverade pokerspel, pistoler och märkliga karaktärer. Vi planerade att filma över ett veckoslut hemma hos en av de medverkande. Källarvåningen gjorde om till ett illegalt kasino med roulette, kortspel och bar. Videokamera hyrdes in och en värmande 1.000 watts lampa lånades in för att vi skulle se allt från den lite ljusare sidan.
På lördag morgon var allt klart för tagning 1 av scen 1 av årets bästa åländska film. Den brokiga samlingen av udda karaktärer satt vid pokerbordet och ytterligare någon spelare anslöt sig till gruppen. Någon anklagades för att fuska och bråk uppstod. Ja där satt den! Första scenen blev precis som den var planerad. Men då hände det som inte fick hända i det läget. En av skådespelarna meddelade att han inte kunde medverka i fler scener! En kvart senare blev han han hämtad av sina föräldrar och de begav sig till villan. Inga protester accepterades utan vi fick bara gilla läget. Eftersom vi inte hade någon ersättare att ta in och det inte gick att skriva om manuset på några minuter så insåg vi att hela projektet föll samman som ett korthus i en åländsk orkan.
Jaha vad gör man när man har byggt upp en filmstudio och hyrt in en kamera för att filma? Man börjar att filma såklart! Spontana och galna infall som kunde se roliga ut på film utfördes framför kameran. Någon satte på bakgrundsmusik och samtidigt som 45:orna snurrade på skivtallriken så började rörelser utföras i takt med musiken. Snart utvecklades det hela till att bli någon sorts primitiva musikvideos där vi mimade till gamla 45:or eller kassettband. Inget manus behövdes utan vad som helst kunde hända under låtarnas gång. Någon bestämde en låt och mimade till den samtidigt som de andra kunde medverka som kör eller kanske bara bråka lite med ”sångaren”. Vi alternerade lite även i rollen som kameraman och det var nog vid detta tillfälle som jag filmade själv för första gången. Vi hade väldigt roligt under filmandet och ännu roligare då vi beskådade resultatet på TV:n. Att se sig själv på film var på den tiden få förunnat och kanske inte något som man uppskattar på samma sätt numera.
Filmandet av våra musikvideor skedde i februari 1983 och den slitna VHS-kassetten från detta existerar faktiskt ännu idag. Materialet är något som närmast skriker efter att restaureras. Tyvärr är ju en sådan inspelning något som endast den närmaste kretsen skulle glädjas åt. Därmed har det hittills haft rätt låg prioritet. Jag har i alla fall i något skede fört över VHS:en till digitala Video 8-kassetter. De är förstås i bättre skick än originalkassetten, rent fysiskt, och därmed borde materialet gå att rädda ännu en tid framöver.
Men historien slutade naturligtvis inte där. Bara två månader senare dvs i april 1983 gjorde vi om detta. Den gången i en annan väns hus. Det hela var dock mer planerat den gången. Vi visste att vi ville göra musikvideor och valde ut låtar i förväg. Det hela skulle vara mer seriöst och inte ha en massa spontana plojgrejer. Nej det fungerade förstås inte alls. Det var kul att spela in men resultatet var föga underhållande. Det var ju just det improviserade och oplanerade som hade gjort allting så roligt den första gången.
Men innan dagen var slut så fick vi en ny idé. Vi skulle spela in en reklamfilm! Snabbt hittade vi på ett manus om pappan i familjen som kom hem till barnen med ett TV-spel. Det var ju inne med TV-spel och jag och en av kamraterna hade samma sorts TV-spel. Det var som bäddat för en kanonfilm om det fantastiska Philips Videopac G7000. Jag hade rollen som ett av barnen. Naturligtvis spelade jag över rejält som tekniskt kunnig jättebebis. Eftersom det var en reklamfilm så var jag jätteimponerad över vad min jämnåriga pappa hade med sig hem! Det hela skulle sedan klippas ner rejält vilket inte har hänt ännu. Att klippa en film genom att kopiera från en VHS-spelare till en annan är ingen rolig process och resultatet blir inte speciellt imponerande med dagens mått mätt. Men kanske det snart är dags att färdigställa den katastroffilmen som inte hade många rätt. Kanske det ändå finns några nostalgipoäng att hämta där?
Något år senare var det åter dags för nästa filmprojekt. Kompisgänget spenderade då ett flertal kvällar med att skriva manus till den hemskaste skräckfilm som någonsin skulle produceras på Åland. Då var det äventyr ”on location” som gällde. Vi packade all utrustning, rekvisita och sovsäckar. Färden gick från Mariehamn ut till min nuvarande hemkommun Lemland. Där tog vi en snurrebåt ut till en liten holme där en av kompisarnas föräldrar hade en villa.
Vi filmade både ute på holmen och ute i skogarna på fasta Åland. Vi lärde oss att det är mycket jobb med att göra spelfilm. Under ett veckoslut hinner man inte filma speciellt många scener då man dessutom måste ta om scenerna ett flertal gånger. Det vi hann filma under dessa dagar hade kunnat resultera i mindre än 5 minuter färdig film. Vi insåg att utmaningarna är många för en filmproduktion. Planen var att återvända senare för kompletterande inspelningar.
Speciellt scenerna som krävde specialeffekter var något som fanns mest på idéstadiet. Den grymmaste scenen där någon skulle få huvudet avskjutet ställde till den kanske största utmaningen. Vi tänkte ordna lite slakteriavfall för den sekvensen. Sedan skulle vi göra en människodocka som vi skulle skjuta på med hagelgevär. Antagligen så skulle vi ha brutit mot en del lagar om vi hade genomfört det hela. En sekvens som vi däremot filmade var när huvudpersonen som hade hyrt en villa ute på den mystiska ön fick en obehaglig överraskning. Han kom upp på vinden och upptäckte att personen som tidigare hade liftat med honom hängde livlös från taket med en snara runt halsen.
Liftaren som var hängd spelades av mig. Det var en liten roll för jag hade väl redan insett mitt kall att stå bakom kameran. En historia som jag ibland berättar som kan verka rätt dramatisk är just om inspelningen av den där scenen. För när jag skulle hängas så höll jag nästan på att bli hängd på riktigt! Ja det var inte så lätt att bli hängd i takbjälkarna på film utan att bli hängd i verkligheten också.
Efter mycket kollektivt funderande så förstod jag att vi inte skulle kunna få till det i en enda tagning. I stället fick vi göra två separata tagningar som skulle korsklippas i redigeringen. Först skulle man se min nakna överkropp och sedan bara de dinglande benen. För överkroppsscenen så balanserade jag på en rätt så ostadig pall vilket innebar vissa risker. När pallen gungade till under min vikt så kippade alla efter andan. Men jag återfick balansen och det blev ingen hängd Elvis den gången.
Hur gick det sedan? Blev det någon film? Nej tillfället som passade alla att återvända för kompletterande tagningar infann sig aldrig. Tiden gick och tillfället försvann då saker hann förändras. Idag återstår endast några minuter av inspelningarna i en ihopklippt version på en dålig VHS-kopia. Av hängningsscenen som tog en halv dag att spela in finns endast 1 sekund med! Den roligaste scenen, som började som ett skämt från min sida, finns tyvärr inte alls bevarad. När huvudpersonen vaknade på morgonen efter sin skräckupplevelse på vinden så satte han sig på en potta för att uträtta sina behov. Vi gjorde cirka 10 tagningar av scenen som alla slutade i gapskratt. -Det här är för galet att ha med! sade huvudrollsinnehavaren till sist och det var det förstås. Vi hade endast kameraman, ljudkille och huvudrollsinnehavaren i sovrummet under tagningarna men det gick ändå inte att undvika skrattattackerna.
Hela historien var förstås ett hopkok av de otaliga skräckfilmer som vi hade sett. Det här utspelades ju då videobandspelaren var som mest populär. Att plötsligt kunna se alla de klassiska storfilmerna, som man tidigare bara kunna se på bio, hemma i vardagsrummet gav en fantastisk känsla. Vi som så många andra tonåringar konsumerade även alla de värsta skräckfilmerna. Att det stod 18 eller 20 års åldersgräns på omslagen hindrade oss inte.
Det var VHS-filmerna och de första egna upplevelserna av att filma som skapade grunden till mitt stora intresse för att jobba med video. Tyvärr tänker många likadant och det är svårt att få jobb i den branschen. När någon erbjuder mig ett jobb som innebär att filma och redigera så tackar jag naturligtvis ja. Jag jobbade delvis med detta under 6 år och det gav onekligen mersmak så vem vet vad som händer i framtiden.