Visa inlägg taggade med 'it'
Att jobba är viktigt!
Den här gången tänkte jag skriva enligt ett föreslaget tema. Så läser du andra bloggar med liknande innehåll så vet du vad det handlar om. Annars vill jag gärna vara lite unik men visst kan jag skriva om vad som helst. Nu ska det handla om jobb och karriär.
Arbete är viktigt för att överleva. Men inte bara för att ha mat på bordet och tak över huvudet. Det är ju även viktigt att ha något att sysselsätta sig med. Det får helst vara något man trivs med. Bara för att det heter jobb så måste det inte alltid vara jobbigt. Det finns ju människor som jobbar med det som som älskar att göra. Gör man det så har man funnit sitt drömjobb.
För närvarande jobbar jag som IT Sales Specialist. När jag fick anställning så var det en ny tjänst som chefen funderade på att kalla IT säljare. Naturligtvis måste man ha en lite mer internationellt gångbar titel nuförtiden tyckte jag så då fick det bli IT Sales Specialist. Någon kanske tycker att det är helt intetsägande men jag tycker att det är en rätt bra beskrivning.
Vad gör jag då? Säljer IT prylar? Javisst är det så. Datorer, skrivare och allehanda tillbehör som kunderna kan tänkas vilja ha. Vill en kund ha en lösning för ett specifikt ändamål, men inte själv vet exakt vad, så får jag klura ut vilken eller vilka produkter som behövs. Det kan ju även vara olika tjänster som vi kan erbjuda. Jag bör alltså ha koll på det mesta i IT världen och det är en hel del. Det jag inte vet måste jag ta reda på. Då underlättar det att man har en bred kunskapsbas. En specialist som har bredd som sin specialitet! Naturligtvis behövs lite djup på en mängd områden också så inte kommer man så lätt undan.
Utveckling och karriärsmöjligheterna kan vara rätt begränsade på en liten arbetsplats. Sedan beror det förstås på vilken bransch man jobbar inom. Inom IT världen händer förstås mycket hela tiden och då det är ett väldigt brett område så finns det mycket att lära sig. För mig kan det vara svårt att avancera då jag redan gör det mesta, dvs säljer, lämnar offerter, köper in, tar hand om leveranser som kommer, fixar på maskiner, ser till att det är ordning i affären osv. Chefen är VD och andra chefer har vi inte. Vi anställda har lite olika specialområden och kompletterar varandra och kan delvis också rycka in för varandra. Vill man avancera på vårt företag så är det väl jobb på någon annan större firma som skulle vara enda vägen att gå.
Stämningen på jobbet är bra och vi är rätt frispråkiga och munhuggs gärna med varandra. Ungefär som i en bättre klass i grundskolan.
Mitt nästa mål i karriären är väl att jobba mer med sådant som jag tycker är riktigt roligt. Men kanske det är sådant man gör som pensionär? För min del har det blivit mycket IT arbete på olika företag. Att få jobba inom handel, som jag gjort drygt två år nu, är förstås också kul då är utbildad merkonom och inte jobbat så mycket inom just det området. Efter två år så är man också väl inkörd på en arbetsplats och känner sig emellanåt rätt bekväm med tillvaron. När jag tittar tillbaka på min yrkeskarriär så har jag jobbat ungefär fyra år på varje arbetsplats. Oftast har bytet av arbete handlat om att få nya utmaningar och att försöka uppfylla fler av de kriterier som man ställer på en bra arbetsplats.
Ett kul jobb var att filma Hans On The Bass när låten Loveshine var alldeles färsk
Ett bra jobb som man vill stanna på bör uppfylla flera kriterier. Naturligtvis måste man ha uppgifter som man tycker är roliga och passar en själv. Lönen måste vara tillräcklig och vara i relation till uppgifter och ansvar. Det måste finnas utmaningar som kräver att man får utnyttja sina befintliga kunskaper och även lära sig nya saker. Arbetsklimatet bör vara bra och man bör ha bra arbetskamrater. De flesta spenderar ju trots allt väldigt mycket tid på sin arbetsplats så uppnår man inte en bra nivå i förhållande till sina personliga kriterier så kommer man inte att trivas.
Man kan diskutera mycket runt alla de saker som påverkar hur man trivs med sitt jobb men det är nog sällan som allting stämmer in 100%. Jag har i alla fall inte upplevt det även om jag varit nära.
Som chef kan man ha större möjligheter att påverka hur arbetet utformas och därmed också känna att det inte är statiskt utan att både arbete och man själv utvecklas. Samtidigt har man mycket ansvar och måste göra även tråkigare uppgifter. Som vanlig anställd med specifika uppgifter så kan man känna sig både mer fri när man går hem för dagen men även fångad i samma likadana uppgifter dag efter dag.
Som anställd försöker jag se till att jag sköter alla uppgifter exakt så som det förväntas. Att kunna skoja och ha roligt med sina kollegor gör mycket för stämningen. Är man chef så är man inte med i gänget på samma sätt. Och alla gillar väl att prata lite strunt om sin chef? Ja det blir annorlunda den dagen man axlar rollen som chef.
Som chef försöker jag driva verksamheten framåt och förbättra den. Jag försöker lyssna och diskutera med mina anställda så att jag vet deras åsikter innan beslut tas. Eftersom de är mitt ansvarsområde så försvarar jag dem också när någon kritiserar dem. Jag har dessvärre erfarenheter av chefer som inte stöttar sina anställda på samma sätt. Det bästa är om de som man är chef över själva inser sitt ansvar och sköter sina uppgifter på rätt sätt. Då behöver chefen inte styra och övervaka så mycket utan får mer produktiv tid själv. Men vissa människor behöver mer ledning än andra. Det är chefens ansvar att se till att arbetet rullar på så man får behandla de anställda på rätt sätt och då kan det innebära att det är olika från person till person. Man ska förstås inte behöva övervaka och vägleda i varenda sak. Måste man det så har man troligtvis praktikanter på sin arbetsplats. Förtroende mellan chef och anställda måste finnas åt båda håll för att jobba så effektivt som möjligt.
Som chef vill jag ge mina anställda ganska mycket eget ansvar. Det har jag tagit efter från chefer som jag själv har haft på vissa arbetsplatser. För mig är det naturligt att försöka vara en sådan chef som jag själv skulle vilja ha. Man måste kunna lita på sin chef likväl som man måste kunna lita på sina anställda. Tyvärr är det inte alltid så. Jag har haft chefer som har ljugit både för mig och för andra för att de inte kunnat ta sitt eget ansvar i olika frågor. När en sådan situation uppstår så slutar det sällan bra.
Arbetsplatser kan vara som krigszoner där man ska akta sig för att stiga på en mina. Det finns konflikter och personer som inte går ihop. Vissa frågor är känsliga och olika grupperingar råder. Som nyanställd kan saker vara svåra att förstå innan man hunnit sätta sig in i läget och klimatet som råder på arbetsplatsen. Oavsett om man är chef eller anställd så kan man bli en bricka i ett spel. På sådana arbetsplatser så är det vanligen bara inom den egna närmaste gruppen som stämningen kan vara någorlunda bra. Sådant går naturligtvis att lösa även om det krävs arbete från alla inblandade.
Jag har uppnått många olika mål under min yrkesverksamma tid. Bra arbetskamrater, bra lön, bra och kreativa arbetsuppgifter, stort ansvar osv. Kanske inte alla på samma ställe så det blir väl på drömjobbet i framtiden som allting kommer att stämma. Något som jag brukar lyfta fram i det här sammanhanget är att jag på alla arbetsplatser lärt mig något som jag senare har haft nytta av. Alla jobb ger dig nyttiga erfarenheter så jag säger aldrig att något jobb varit bortkastad tid.
Kul på jobbet med KAJ i studion
Om jag ska nämna någon person som jag ser upp till karriärsmässigt så är den enda jag kommer att tänka på Steve Jobs. Han gick sin egen väg och lät visionen styra. En mycket speciell person som ställde väldigt hårda krav. Kanske är han ingen idealbild i alla hänseenden men just att han jobbade för det han trodde på imponerar på mig. Att han inte lät sig nöjas med enklare lösningar utan ville uppnå sin vision. Helt galet ibland men till slut nådde han ändå den framgång som han drömde om. Han jobbade alltid vidare och när han gick bort så hade han naturligtvis idéer kvar som han hade velat förverkliga.
Till sist, vad är då drömjobbet? Ja troligtvis något inom media. Att filma och redigera är det roligaste jag vet. Göra radio är också kul. Tidningsbranschen är inte fel den heller. Eller något inom underhållningsbranschen skulle förstås vara roligt även om arbetstiderna kanske inte är de bästa. Eget företag brukade vara en tanke som dyker upp då och då men än så länge har jag inte fått en tillräckligt bra företagsidé. Ja vem vet vad det kan bli? Men gärna något där man gör flera olika saker. Att vara chef har sina fördelar men även nackdelar så anställd fungerar också. Äh jag är flexibel och kan vara antingen anställd eller chef och jag kan göra det mesta. Så har du ett roligt jobb att erbjuda så är jag troligen intresserad.
VM i agility eller hur man lever ett hundliv
Det är en hektisk tid just nu för mig. Elvisföreningen är mitt inne i slutspurten av festivalplaneringen och det betyder alltid mycket jobb. Den här gången blev det extra mycket beroende på att både en artist och att även husbandet plötsligt föll bort och måste ersättas. Det blev nästan som att starta från scratch men svårare eftersom det fanns faktorer kvar att beakta som man inte behöver göra då man verkligen startar helt från början. Att på en vecka få till det som man annars gör under ett halvår påverkar både humöret och sömnen märkbart. Men nu är allting på spåret igen och vi rullar säkert framåt. Den andra november händer det grejer på Stadshotellet i Västerås!
Mitt i allt detta tog jag en paus genom att ta färjan till Åbo förra helgen. Eller kanske inte helt en paus eftersom jag nog jobbade vidare under resan också men i alla fall mindre intensivt.
Jag anlände till Åbo på lördag kväll där jag möttes av min flickvän som kommit ner från Korsholm dagen innan. Trots lite härligt frossande bland läckerheterna i buffén på Viking Grace så hade jag lite plats kvar i magen för kinamat. För vem kan väl tacka nej till det? Inte jag i alla fall. På Åland finns det dessutom än så länge ingen kinarestaurang. Med andra ord så gällde det att passa på när chansen gavs.
Söndag morgon var det bara att masa sig upp till hotellfrukosten. Hotellsängen hade varit förvånansvärt skön att ligga i så lite sömn hade jag nog fått även om energinivån knappast var riktigt på topp. Frukostbuffén fick godkänt även om min favorit, plättarna, saknades helt.
Så var det dags att hitta bussen ut till Gatorade Center och FCI Agility World Championship 2019. Med tanke på att hela torget i Åbo, där bussarna vanligen utgår från, är avstängt pga byggnation av en parkeringsgrotta så var det inte självklart hur busstrafiken fungerade. Det hela löste sig ändå snabbt och snart satt vi i bussen på väg mot mässcentrumet.
Men agility? kanske någon frågar sig. Ja det kanske inte är riktigt min sport så det kan ju förvåna både en och annan som känner mig. Men ibland får man leva ett hundliv. Speciellt när flickvännen råkar ha det som sin hobby. Men å andra sidan har jag nästan hela livet hört att: -You ain’t nothin’ but a hound dog! Ja man börjar liksom vänja sig antar jag för det var med ett öppet sinne som jag följde med på detta äventyr.
Min härligt hundälskande flickvän tävlar visserligen ibland i agility men nu var det alltså VM finalerna som vi skulle beskåda. Det är ju på en lite annan nivå av sporten. En novis som jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta. VM lät ju spännande så jag lockades med ganska lätt på detta äventyr. Sedan är det ju alltid kul att åka någonstans tillsammans med flickvännen och uppleva nya saker. Kanske det här också skulle bli skoj?
Gatorade Center uppenbarade sig framför oss. Det lät ju inte speciellt finskt utan påminde mig om USA och Elvis Presley. Under många av sina konserter skämtade nämligen Elvis om just drycken Gatorade som han gillade. Som när han frågade sig själv vad den var bra för: -Well I guess it aids your gator! Javisst man måste definitivt ta hand om sin alligator. Själv föredrar jag nog hundar framför alligatorer. Men kanske mer självklart med alligatorer för någon som hade lite crazy humor. Elvis gillade ju också Monthy Python och det låter ju onekligen som något de killarna skulle kunna ha sagt.
När vi kom in och kunde se in i själva arenan så kändes den ganska imponerande trots att den inte var jättestor med dagens mått mätt. Den togs i bruk 1990 och tjänar mest som ishockeyarena (hemmaarena för TPS) och rymmer cirka 12.000 personer. Här hölls ishockey VM 1991 och artister som t.ex. Bruce Springsteen har haft konserter här.
Den här gången var det alltså VM i agility som gällde och planen var täckt av konstgräs. Omkring 400 hundar skulle göra upp om de olika titlarna i tre storleksklasser både individuellt och i lag. Tävlingarna hade redan pågått några dagar och denna söndag var sista tävlingsdagen. Det var nu dags för finalerna i klasserna för små, mellan och stora hundar. Då vi hade prioriterat frukost i mänsklig tid framför att se de minsta hundarna så anlände vi lagom för att följa de mellanstora hundarna tävla. Det är även i den klassen som min hundkompis welsh springer spanieln Molly brukar delta fast på en något lägre nivå.
Vi lyckades hitta några lediga sittplatser och snart var jag uppslukad av stämningen och de nya upplevelserna. Att samspelet mellan hund och hundförare var det viktigaste stod klart för mig ganska fort. Det hjälper inte hur duktig hund man har eller hur bra en hundförare är om inte samspelet fungerar perfekt när man tar sig runt hinderbanan.
När det var dags för de stora hundarna byggdes banan om och den blev ännu svårare. Nu var också hundarnas hastighet högre och det ställde förstås högre krav på både hundar och hundförare att göra snabba och korrekta beslut. Det märkte man genom att antalet diskvalificerade hundar blev stort. Själv funderade jag på om man inte gjort banan alltför svår då de flesta verkade bli diskvalificerade. T.ex. så lockades flera hundar att fortsätta rakt fram in i en tunnel, i stället för att svänga sig mot nästa hinder, när de kom från gungan och då var de naturligtvis ute ur tävlingen. De som klarade banan, vilket tog runt 40 sekunder, drog oftast på sig någon minuspoäng.
Jag filosoferade över om det inte hade varit värt att ta det lite försiktigare och på så sätt klara av banan. Då hade man ändå fått en hyfsad placering. Men det är klart att på VM-nivå så vill man vinna. Marginalerna kunde vara extremt små och hundradels sekunder helt avgörande. Det är nog så att man måste köra fullt och klarar man det så kan man vinna. De tävlande verkade också ta det med ro när det blev diskade. Trots att de kanske hade åkt runt halva jorden för att delta i tävlingen här i Finland för att sedan göra ett simpelt misstag och åka ur tävlingen. Publiken klappade händerna för att stötta dem och de fortsatte runt banan och in i mål. Det hände ju att en miss vid sista hindret kunde förstöra chanserna till en väldigt bra placering. Det var lite som vid slalomtävlingar att man kör för allt eller inget men att man kan vara en god förlorare också då risken att helt åka ur är hög.
Border collier hundarna dominerade den stora klassen även om några andra raser också fanns representerade. Hundarnas ålder skilde väl lite men det var kanske mer anmärkningsvärt att hundförarnas ålder på VM-nivå varierade mellan 17 och 74 år! Jag tror inte att man hittar så många andra sporter där man ser detta.
I arenakorridorerna kunde man köpa både hundgrejer och snabbmat. Eller så trodde vi. Under en paus så ville vi stilla hungern som hade infunnit sig efter ett par timmar. Vi ställde oss sålunda i matkön. Dock fanns det inte så många alternativ att välja på från menyn men pirog med korv verkade vara det rätta för hungriga människor. Och korv kan t.o.m. en ålänning uttala på finska så vad kunde gå fel? Då det blev vår tur så meddelade personalen högt och tydligt på vårt andra inhemska språk att maten var slut! Åh nej! Vadå? Var det helt slut? Lyckligtvis fanns det fyra stycken grillade korvar kvar i botten av grytan så vi tog dem utan piroger. Ja det fick bli en stor popcorn till detta för att få något från hela kostcirkeln. Sedan snabbt tillbaka till tävlingarna.
Sammanfattningsvis så var det både spännande och roligt att bevittna tävlingarna. Några mer dramatiska ögonblick som jag minns var t.ex. när en hund sprang rakt in i ett hinder. Kanske tittade den för mycket efter instruktioner och glömde att titta framåt? Den hunden verkade ändå klara sig väl men såväl hundar som människor begick misstag. En hundförare ramlade faktisk omkull. Nej det var inte någon av de äldre. Hundförarnas fysik var speciellt viktig för att hänga med då de stora hundarna tävlade. Blev de efter så visste inte hunden vad den skulle göra när den kom genom ett hinder. Hundföraren måste visa vart de skulle fortsätta. Åtminstone borde hunden vänta på tecken för att inte riskera att göra fel. Jag var imponerad över hur väl hundförarna klarade detta trots att de hade endast 8 minuter på sig att memorera banan före tävlingen började! Jag skulle inte ens ha hittat runt banan och än mindre varit kapabel att visa en hund det och samtidigt göra det så snabbt det bara är möjligt.
Att vara med om helt nya upplevelser kan vara både intressant och berikande. Trots att jag är en man i mina bästa år och har upplevt mycket så finns det ännu många saker att uppleva. Detta var ett bevis på detta. Man kanske bara behöver ge något en chans som man inte trodde var så speciellt. Oftast är det kul att få uppleva något åtminstone en gång så att man kan relatera till det. Nästa VM i den här sporten går 2020 i Tallinn. Är jag där då? Vem vet för konstigare saker kan hända.
