Bannerdockorna

Visa inlägg taggade med 'jul'

Panik till Österbotten

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 06.01.2021 | 1 kommentar(er)

GodJul

Några dagar före julafton så drabbas jag alltid av panik då julstressen lägger i högsta växeln. Det kan verka som dålig planering men jag vet inte om det är bara det. Det är alltså samma sak varje år. Plötsligt har månaderna och veckorna som låg framför oss fram till jul bara försvunnit. Hur det går till vet jag inte men ungefär en vecka före julaftonen så brukar jag märka det.

Jag hatar julklappar. Ja det är sjukt stressande och frustrerande att försöka hitta på något till de närmaste som man bör ge något. Ingen önskar något eftersom alla redan har allting de vill ha. Åtminstone inom rimliga ekonomiska gränser. Vore jag miljonär kanske det skulle vara lättare? Bara att ge bort några Ferrari… eller skulle det vara Lamborghini? Eller är det Tesla som gäller nu??? Nja kanske det inte skulle vara lättare trots allt…


I år så har vi även pandemin som gör att man inte bör springa omkring i alla affärer alltför mycket. Även om jag som vanligt var sent ute så tänkte jag försöka att inte göra som det alltid blir för min del. Det vill säga att springa omkring och leta i samma affärer flera gånger innan jag till sist ändå köper en massa presentkort som känns som en dålig och löjlig nödlösning. Att vara tvungen att använda ansiktsmask och knappt kunna andas gjorde inte saken roligare på något sätt. Glasögonen immar igen så fort jag sätter på mig en mask. Varför slutade jag att använda kontaktlinser frågar jag mig ofta när allt jag ser framför mig är ett grått fuktigt dimmoln.

Elvismask
Jag har inte heller fler att köpa julklappar till än de flesta andra utan troligen färre. Likväl är det så svårt. Om någon frågar mig om vad jag önskar i julklapp så är det förstås samma sak. Jag har ingen aning och jag önskar inget speciellt. Varifrån kom den där dumma traditionen med julklappar? En gång kanske det fungerar att hitta på något men varenda år tills man trillar av pinn?


Den där berömda julfriden ser jag inte röken av när det ska stressas fram julklappar och samtidigt ska man hinna göra en massa annat. Som att lyssna på julmusik med Elvis! Lite julmusik har faktiskt en lugnande effekt mitt i allt kaos. Synd att man inte hinner pröva på det så mycket. Naturligtvis så är det även full fart på jobbet så att man knappt hinner gå hem och det bidrar säkert också till den goda upplevelsen.

Granen
I år blev det att resa till Österbotten och det var ju trevligt men det gjorde schemat än mer stressat då jag dessutom måste få ledigt från jobbet, boka färjor och packa. Det var förstås osäkert in i det sista vilka dagar jag kunde ta ledigt från jobbet. Tack vare coronan så fanns det ändå platser på färjorna när jag bara någon dag före resan bokade. Tallink ville dock ha över 200 euro för en enkel bilresa tillbaka så totalsumman för den bokningen överskred budgeten konstaterade jag. Viking hade något humanare prissättning just den dagen så bokningen blev ungefär hälften så dyr i jämförelse. Man vill ju även lämna hemmet i skick så att man inte möts av något kaos när man kommer hem. Ja typ äckliga sopor som stinker, döda blommor och elektriska apparater som är på som det kan hända något med. Mycket att tänka på innan avförd alltså.


Till sist ordnade det sig med julklappar och det var en kväll kvar att ta det lite lugnare på inför resdagen. Eller nej naturligtvis blev det inte så. Det skulle ju fortfarande packas och fixas hemma. Jag hann bara hem då min bror plötsligt dök upp och vi skulle köra lite fakturering för hans firma. Precis vad jag behövde! När natten närmade sig och vi inte verkade vara i närheten av att vara färdiga fick jag börja ta vara på lite tvätt som hängt på tork och packa ner kläder för resan. Emellanåt så knappade jag in lite olika siffror på fakturorna. Det började verka som att sömn inte skulle hinnas med den natten. Men vem behöver egentligen vila när man kan köra 180 rätt in i väggen?

Molly
Nåväl efter en kort natt och en lång färje- och bilresa så blev det en underbar jul och likaså en härlig nyårsafton. Tempot gick ner med närmare 200 procent. Snö fanns det också i Korsholm så det kändes som att jag hamnat i någon sorts drömvärld. 

LyktanElvissnow
Nu är jag sorgligt nog tillbaka på ön där corona-incidensen för närvarande är högst i Finland. Jag drömmer redan om att åka tillbaka till Österbotten där jag trivs så bra.

Hannah


Julkortet som kom tillrätta

Skrivet av Mikael Elvis Ahlgren 16.12.2019

Kategorier:
Taggar:

Jag svängde mig runt och tittade ut genom köksfönstret. Ja, mörkret hade redan sänkt sig över byn. I gatlampans gula sken kunde jag se duggregnet. Så skulle jag stanna inne eller skulle jag ta den promenad jag så väl behövde? Det var ingen mening att tveka så jag tog direkt på mig mina vindbyxor och den värmande vinterjackan. En ålänning som bor nära havet är naturligtvis van vid lite regn och vind. Det här var ju bara som en ljum bris i jämförelse med vad min morfar måste ha upplevt under sin tid på segelfartygen ute på världshaven. 

 
När jag med raska steg passerade den mörka skolbyggnaden så tänkte jag på den gångna helgen. Trots att det bara hunnit bli måndag så kändes den ändå en aning avlägsen. Kanske berodde den känslan på att min hjärtevän som varit på besök nu inte längre fanns kvar här på ön? Det hade varit ett par underbara dagar tillsammans med henne. Speciellt känslorna från den härliga lördagen smakade nog fortfarande lite sött när försökte minnas alla små detaljer. Alla vardagsbekymmer hade känts som bortblåsta. 

 IMG 9348
Det hade varit ett trevligt besök på ett av stadens bättre kaféer och lite senare en utflykt till Micke Björklunds restaurang Smakbyn. Med tanke på hur mätta vi båda sedan hade blivit av det dignande och välsmakande julbordet så gick det inte att förstå att vi inte hade lyckats smaka av alla läckerheter som fanns uppdukade. Inför efterrätten så hade jag funderat på om jag ändå inte skulle ta lite mer av någon förrätt eller varmrätt. Lyckligtvis gjorde jag inte det utan gick på finalen och beklagade mig över de små desserttallrikarna. En stund senare kändes ändå tallriken väldigt stor och fylld av alltför många godsaker som inte gick att lämna. 

IMG 9356IMG 9363
Jag väcktes ur mina mattankar av att en person passerade förbi mig i det nya bostadsområdet. Där stod en rad postlådor och när jag min blick sänktes tyckte jag mig se ett vykort på gatan. Adressidan uppåt i regnet och troligtvis var det ett julkort. Skulle jag stanna och undersöka det? Nej det skulle väl se konstigt ut för personen som just passerade om jag började bete mig underligt där vid postlådorna. Andras post ska man ju inte röra. Jag gick vidare utan att minska farten. 


Men jag kunde inte sluta tänka på det där kortet. Borde jag ha stannat och försökt hitta rätt postlåda? Var det brevbäraren som hade tappat det? Eller kanske den som hämtade sin post hade tappat det? Nåja, det är väl någon som ser det snart, tänkte jag. Men det var förstås rätt mörkt och kanske det skulle blåsa bort? Regnet kanske skulle förstöra adressen så att det aldrig hittade fram till mottagaren…

 
Skulle jag vända då? Nej jag hade ju redan gått ett par hundra meter. Jag vandrade vidare i regnet. Det var en av mina vanliga promenadrutter och självklart skulle jag följa min plan och gå den precis som vanligt. Borde jag ändå inte ha försökt leta upp rätt låda, grubblade jag vidare. I min högra hand fanns ju ficklampan som säkerligen skulle göra det möjligt att hitta rätt postlåda utan alltför stora bekymmer. 

Julkortet, ja jag hade bestämt mig för att det handlade om just ett julkort, kanske skulle betyda mycket för mottagaren. Det var ju möjligt att det här var det enda julkortet som personen skulle få. Hur skulle det kännas om det då inte kom fram? Skulle personen sakna det? Bli undrade över varför det inte kom något kort just i år?

 
Nej det gick inte längre! Trots att jag hade gått minst en halv kilometer vidare så vände jag om. Det började sakta att kännas bättre. När jag var nästan framme vid raden med postlådor, som jag hade passerat tio minuter tidigare, så mötte jag en dam med en hund. Kanske hade hon hittat kortet och räddat det? Eller hade det blåst bort nu och jag skulle aldrig få reda på hur det gick? I nästa stund fick jag syn på något som låg på den blöta asfalten. Vad var det? Det var liksom böjt upp från marken i båge. 

 
Jomenvisst var det kortet! Fukten hade fått det ändra form. I ficklampans sken såg jag att texten fortfarande var läslig. God jul och gott nytt år! stod det precis som jag hade anat. Under hälsningen fanns förnamnen på en man och en kvinna.  Adressaten var en kvinna. Men om hon var gammal eller ung kunde jag förstås inte veta. Jag lyste med ficklampan på postlådorna och där hittade jag samma namn som på kortet. Uppenbarligen så hade kortet fallit ner precis under lådan och stannat där. Kanske hade damen ifråga hämtat sin post och kortet hade legat mellan ett par tidningar och sedan obemärkt glidit ner på marken? 

 
Efter att jag hade lagt julkortet i rätt låda så gick jag med lättare steg vidare hemåt. Kanske var det mina erfarenheter från när jag i unga år jobbade som brevbärare som fick mig att förbarma mig över det vilsna kortet? Mer troligt var det kanske att jag, som precis hade känt mig rätt lyckligt lottad, också gärna såg att andra människor också fick någon orsak till att vara glada, även om det bara handlade om något så enkelt som ett julkort. 

 IMG 9420