Visa inlägg taggade med 'vin'
Satte tänderna i pingvinklubban
En del undrar kanske vad jag hållit på med den senaste tiden då jag inte synts till här på bloggen. Det har varit fullt upp för mig. Inte en massa roliga resor och utflykter som en del nu unnar sig.
Nå en liten tripp till Åland blev det i alla fall härom helgen när min kära mor fyllde 75 år. Då tog jag en dag ledigt från jobbet för att det inte skulle så extremt stressigt som det annars blir. Och nog var det skönt att kunna tillbringa två hela dagar på Åland. Minuset var att sambon inte kunde komma med på grund av att det var svårt att lösa hundfrågan. Jag åkte i väg på torsdagen efter jobbet medan hon sedan på lördagen tog en liten tur till Åbo.
Mitt stod kvar där jag lämnade det.
På Åland var det svårt att hitta en enda person som gick med ansiktsmask. Jag lyckades få syn på två maskklädda personer på ett köpcentrum. Ja förutom jag själv då som inte tummade på säkerheten bara för att alla andra gjorde det. Men ganska tryggt kändes det ändå då covidfallen på Åland är på den lägsta nivån i hela landet. Fredagen bjöd på ett besök på bilverkstaden. Inte så roligt kanske men nödvändigt. Dyrt blev det och dyrare ska det bli då de upptäckte ytterligare ett problem som måste fixas inom kort. Ja inte roligt alls kanske man kan säga. Bättre var det att besöka min gamla arbetsplats Mariehamns Persondatorer. Det blev en massa prat med de tidigare kollegorna. När en kund kom in så var jag nära att rusa fram till kassan och betjäna. Reflexerna tycks sitta i fortfarande trots att jag numera betjänar kunder endast via telefon och mejl. Jag insåg ändå någorlunda snabbt att jag för ovanlighets skull var helt ledig och besinnade mig från att ta över butiken och hjälpa kunden.
Smakbyns meny
Trevligt var det också på middagen på Smakbyn med min mor, min bror med familj och min härlige son med sambo. Micke Björklund var tyvärr inte på plats den här gången. Annars brukar jag nog passa på att tala något ord med honom. Han och familjen var på semester har jag förstått. Men servicen var utmärkt ändå. Min mor som önskade vin fick provsmaka och dömde helt ut vinet. Då provsmakade även min bror och han tyckte inte att det var så illa. Men då inflikade min mor att det var nog det sämsta vinet hon någonsin smakat! Oj, oj, oj! Det var ord och inga visor. Hur skulle tjejen som serverade reagera? Det var dock inga som helst problem att få byta till ett helt annat vin. Lyckligtvis visade sig det andra vinet vara helt i min mors smak. Sedan flöt det på. Middagen alltså! Ja nog vinet också . Själv körde jag bil och nöjde mig med en Stallhagen Delikat som är en av mina favoritölsorter. Vi beställde lite olika maträtter och alla verkade rätt nöjda. Jag gjorde en chansning och prövade Pingvinklubba som lät lite spännande. Nåja, nästa gång blir det nog oxfilén i alla fall. Oxar smakar trots allt bättre än pingviner och är nog också mer närproducerade.
Pingvinklubba
På Åland fick jag också en chans att rulla ut min kära Vespa och ta en tur i det, för årstiden, rätt fina vädret. Det blev en liten Vespa-safari i min gamla hemkommun. Det var riktigt härligt! Säsongen sista Vespatur. Det kom en liten tår i ögonvrån när jag sedan parkerade den i boden för vintervilan.
Det blev en tur genom Norrby.
Vespa-safarin bjöd naturligtvis på lite djur.
Söndag var det förstås hemfärd till Österbottens glada trakter som gällde. Roligt var det då att kunna hämta upp sambon i Åbo och ha bästa sällskapet med sig. Det hade ju varit tråkigt för oss båda att inte kunna spendera ”höstlovet” tillsammans.
Min Vespa var glad åt att se mig igen!
Mello - Vilket trams Danny Saucedo!
Ibland bryter man sina löften. Det kan vara ett livsavgörande steg eller så kan det vara helt obetydliga saker. Nu gjorde jag det själv. Var det livsavgörande? Det beror på hur allvarligt man tar på saken.
Vi backar bandet lite innan vi går in på sveket. Kvällen inleddes på bästa sätt då den närmaste släkten samlades för att fira min brors födelsedag. Det gjordes genom ett restaurangbesök i Mariehamn. Förutom gemytlig stämning och en, enligt uppgift, fullbokad restaurang så bjöds som väntat på bra mat. Med tanke på pandemin så händer det sällan att man kan uppleva sådant så det kändes rätt speciellt.
Bröder på restaurang som skrattar åt fotografen
Det skulle väljas förrätt och när de flesta verkade vilja ha Toast Skagen så funderade jag på de gratinerade sniglarna. När den munskyddsförsedde servitören kom för att ta upp beställningarna så var det toasten som verkade vara det enda valet. Jag funderade snabbt och ändrade mig så att även jag föll för det berömda grupptrycket och beställde samma rätt. Då måste jag ändå dryfta för servitören att jag hade övervägt sniglarna. Han svarade då att sniglarna kunde han verkligen rekommendera. Ja vad gör man då? Jag ändrade mig naturligtvis och återgick till det första valet.
Jag har tillsammans med min flickvän upplevt underbart goda sniglar ett par gånger så det var ju onekligen ett lockande alternativ. Senast var det på en restaurang i Vasa som det mumsades sniglar. Nå nu var det dags igen då. Tyvärr utan min flickvän som den här gången samtidigt befann sig på ett annat födelsedagskalas. Kanske var det också därför som dessa sniglar inte smakade riktig lika bra?
När det gällde varmrätten så brukar det ofta bli ett och samma val när jag besöker just denna restaurang. Med tanke på att det var länge sedan senast så föll jag till föga ännu en gång och beställde således, precis som vanligt, den ryska kryddoxen! Husets röda vin till detta och vad mer kan man begära?
Efter en lång och trevlig middag så kommer jag hem och det är ju då det händer. Vadå? Jo att jag bröt mitt löfte. Kanske inget att gråta över men det handlade om den svenska melodifestivalen eller Mello som de flesta säger nuförtiden.
Förra året så lovade jag mig själv att aldrig mer se på denna patetiska och löjliga musiktävling. Det var nog samma löfte som jag avlade året före det och kanske till och med året före det året också! Hur som helst så slogs TV:n på och det första avsnittet av årets Mello drog igång. Ja bara detta att man ska ha flera deltävlingar så att man garanterat ska bli tvingad att höra en massa dyngmusik som borde ha gallrats bort innan man ens började fundera på vilka artister som skulle framföra dem.
Programledarna är en punkt som irriterat mig oerhört de senaste åren. Något geni på SVT tycks ju vara övertygad om att ju fler och tramsigare programledare som man lyckas trycka in i programmet så desto bättre borde programmet bli! I min bok så har programledarna vanligen varit sämre än artisterna och kanske tanken också varit att man då ska tycka att artisterna är oerhört bra? Jag vill oftast börja gråta när jag ser på eländet men har hända följt det hela i hopp om att det plötsligt ska ske ett underverk. Fast vad skulle egentligen kunna rädda den showen? Det vore väl bara om Elvis återuppstod och skakade på ”the Pelvis” så att programledarna svimmade och fick köras iväg med ambulans och alla Mello-artister blev rädda och gråtande sprang hem då de insåg att de inte skulle kunna tävla med Kungen…
Något underverk hände inte den här gången heller får jag väl understryka. Men på den positiva sidan var att programledarna gjorde ett bra jobb. Det var Lena Philipsson och Christer Björkman som axlade rollerna den här gången. Jag har aldrig varit något stort fan av dessa två tidigare men på något märkunderligt vis så framstod de som både seriösa och underhållande. Ja ett rejält lyft jämfört med många av de flamsiga ”förmågor” som stått i dessa roller de senaste åren. Det kan ju också vara så att man sparkat tidigare manusförfattare och tillsatt en med mer talang den här gången. Jag får väl också erkänna att Lena Philipsson kan vara en riktig entertainer och har talang för det. Björkman kändes inte heller lika torr som jag brukar tycka att han är.
Nåja det handlar ju ändå sist och slutligen om musiken. Hur var den då? Jodå det fanns faktiskt en del variation även om del som vanligt kändes rätt slätstruket. På den positiva sidan var också att det inte medverkade någon svensk medelmåttig förorts-hiphop-rappare utan sångröst i just denna deltävling. Det brukar annars vara lag att en sådan måste finnas med. Det är förvisso inget fel att ha med denna genre men låt det i så fall vara åtminstone lite kvalitet på deltagande bidrag.
Danny Saucedo var sist ut i den första deltävlingen men blev inte sist resultatmässigt.
Jag fick direkt två favoriter eller ska jag säga två bidrag som jag trodde skulle nå framgång. Det var Arvingarna och Danny Saucedo. Arvingarna körde förstås på lite dansbandsstuk men med lite old fashioned melodifestivalsfeeling och ett snyggt och väl inövat framförande. Jag tippade först på att de skulle komma till andra chansen för det var tätt gällande andraplaceringen för den moderna popmusiken som ungdomarna röstar på. Men sist i deltävlingen kommer Danny loss i en riktigt tramsig låt som har ett härligt groove som fastnar ganska omgående. För mig tar det ändå en minut innan jag inser att här har vi onekligen en finallåt. Det skulle faktiskt kunna vara en vinnare i Sverige även om det är omöjligt att säga innan man har hört alla bidrag.
Danny plockar förstås majoriteten av rösterna hos de unga. Det ger då Arvingarna chansen att glida upp och direkt gå vidare då de säkerligen har stort stöd bland den lite äldre publiken. Min känsla och tippning höll alltså. Kanske hjälpte det till att jag uppfattade kvällens program som ovanligt underhållande.
Beträffande fortsättningen med övriga deltävlingar så lovar jag ingenting. Mitt löfte var egentligen att jag åtminstone inte skulle se deltävlingarna utan att det räcker med Mello-finalen. Om jag nu alls ska se något av detta spektakel. Jag var även tveksam inför det faktum att det inte finns någon publik på plats. Men även där får jag krypa till korset och erkänna att det fungerade trots allt.
Till er som vågar vägra Mello så hyser jag största beundran. Själv är jag svag och hoppas fortfarande på det där underverket…
Mark Levengood och jag åker till Åland
Jag såg att Jonas Gardell skulle komma till Mariehamn med sin show. Nej jag var inte intresserad. Han är inte i min smak helt enkelt.
En kväll när jag slog på TV:n så var han ju där med just den aktuella showen. Jag stängde inte av utan tänkte att jag kan väl titta lite hur showen är. Det tog förvisso inte länge innan mina farhågor hade besannats. Han är ju inte rolig. Hans skämt kändes ganska plumpa och oslipade. Ingen finess och känsla. Hans sångnummer lyfte inte heller showen enligt min mening. Nej jag hade precis rätt uppfattning om hur hans show skulle kännas.
Jag hade gett Gardell en chans men min uppfattning om honom som underhållare förändrades inte. Uppenbarligen har han ändå sin publik. Folk är olika och det är ju tur det! För hur skulle det vara om alla hade samma smak? Då skulle det bli rätt enformigt och tråkigt.
När han började dra lika plumpa skämt om sin äkta hälft Mark Levengood och deras föräldraskap så kändes det lite smått olustigt. Det hade väl kanske passat för någon mindre känd stand up komiker på en liten pub men på den här nivån förväntar man sig mer. Eller jag förväntar mig mer åtminstone.
Ibland åker Mark med färjan till Åland som en helt vanlig man.... ja nästan
Och Mark denne charmige och trevlige finlandssvensk är snarast raka motsatsen till Jonas. Men det sägs ju att motsatser kan attrahera varandra så det finns ändå någon logik i att de funnit varandra.
En gång träffade jag Mark på färjan mellan Sverige och Åland. Det var i april 2017 som jag råkade befinna mig ombord samtidigt som honom. Den kände svenske radioprofilen Ulf Elfving hade nämligen bjudit in Mark som gäst under denna båtresa. Elfving körde en serie samtal med olika kända personer ombord på Viking Lines M/S Rosella och detta var en del i det programmet.
Jag satt i baren och väntade på att programmet med Ulf Elfving skulle börja. Efter en stund fick jag syn på killarna som stod där i korridoren utanför baren. Kryssningsvärden Patrik ”Putte” Häggblom stod där med Ulf Elfving och Mark. Patrik är jag bekant med sedan tiden på radiostationen Steel FM där vi båda var verksamma som radiopratare. Jag ville förstås hälsa på honom men väldigt gärna även på Mark Levengood som jag aldrig träffat tidigare men som jag hade ett positivt intryck av. Ulf Elfving var ju bara en radiopratare som jag hört så många gånger förr så han var väl inte lika intressant.
Radioprofilen Ulf Elfving, kryssningsvärden Patrik Häggblom och Mark Levengood ombord på M/S Rosella
Det blev ett glatt möte med herr Levengood. Han var precis så som han verkar i TV. Genomtrevlig och med en oerhörd utstrålning. Det var inga problem att få hälsa på honom även om tiden var väldigt kort då de just skulle in på scenen. Jag brukar inte alltid ta bilder på kändisar när jag träffar dem för de är ju också vanliga människor som kanske inte alltid vill vara i rampljuset. Men den här gången var en sådan där jag inte kunde hålla mig.
-Skulle det var okej om jag tog en bild…. började jag säga lite försynt till Mark.
-Javisst vi kan ta en selfie! föreslog den leende Mark.
Jag förvånades något över den extremt positiva attityden men insåg att Mark njöt av resan till Åland.
-Härligt! Eller det blir väl en groupie, mumlade jag medan jag drog fram telefonen.
Av någon anledning drog sig Ulf tillbaka när det skulle fotas. Kanske var det något som han var trött på? Jag tänkte att det är onödigt att besvära honom om han inte vill och kanske han laddade inför den förestående intervjun/samtalet. Patrik började backa även han men då sade jag: -Klart att ”Putte” också ska vara med!
Så fick det bli! Bild med mig, Patrik och Mark. Det var roligt att Mark var så med på noterna och showade lite extra genom att peka med ett finger mot kameralinsen.
-Där är vi!
Men strax måste de rusa in till scenen och jag satte mig ner för att lyssna. Mark fick berätta även för publiken att han var på väg till Åland för att hälsa på sin mamma som bor här. Han förenade alltså jobb med nöje. Fast jag tror nog att det blev att förena nöje med nöje. Talkshowen var både intressant och underhållande. Men något annat kan man väl inte vänta sig då den karismatiske Mark Levengood medverkar.
Tiden gick väldigt fort och snart gled vi in i hamnen i Mariehamn och det var dags för mig och Mark att stiga av. Tyvärr blev det bråttom och jag hann inte se vart Mark tog vägen innan jag satte mig i min bil på bildäck. Annars kunde han ju ha fått lift med mig till sin mamma.
