Abba på Åland
Nu är hösten här och temperaturen har sjunkit avsevärt efter den heta sommaren. Den eländiga pandemin, som inte vill ge med sig ännu, har satt p för en del av sommarens händelser och evenemang som vi är vana vid att kunna uppleva. Men trots allt så har det ändå funnits rum för några minnesvärda händelser även denna sommar. Åtminstone i mitt liv. Bland dem finns bland annat ett bröllop, kräftskiva, härliga veckoslut på villan och nu när sommaren blivit höst så får vi uppleva Abbas comeback! Det är ju inte fy skam.
Ja allt känns inte så grått utan det kan även finnas roliga saker i livet. Senaste veckoslutet bjöd på en supertrevlig Ålandsresa. På Åland i Lemlands djupa skogar fanns nämligen mina vinterdäck som behövde skeppas över till Österbotten inför vintersäsongen. Det må ha varit huvudorsaken till resan men reseäventyret var ju mycket mer än så.
Att åka till Åland innebär att jag får träffa och bo hos min kära son och hans flickvän. Som en bonus är det i mitt hus som de bor i så på ett sätt kommer jag hem fast jag reser bort! Det blev också tid för att träffa min kära mor och till henne kom även min lillebror och hans fru. Det blev alltså rena rama släktträffen över lite kaffe. Alla verkade vara på sitt bästa humör och tiden gick alltför snabbt.
En annan aspekt är själva resan. Den kan vara rätt trevlig när man har sällskap med sig. Reser man ensam så är det inte alls lika roligt. Men när man har sin kära sambo med sig så blir allt så ofantligt mycket trevligare. Vi har inte haft möjlighet att resa så mycket tillsammans på grund av pandemin så även en mindre resa kan bli en stor upplevelse. När den dagen kommer som innebär att man kan börja resa fritt igen så ska vi nog företa oss något större reseäventyr tillsammans. Vi längtar båda två efter det. Man ska ju alltid ha något att längta efter så man får ta det från den positiva sidan helt enkelt.
De flesta av oss behöver njuta av lite musik då och då. Abba släpper nu ny musik efter en paus på närmare 40 år! Ja ingen trodde att det skulle kunna hända men plötsligt så händer det ändå. Det var nästan lika osannolikt som att The Beatles någon gång skulle återförenas. Abba var bland den första musiken som jag minns att jag hörde som barn. Något större Abba-fan har jag väl aldrig gett uttryck för att vara. Så det kan väl vara på sin plats att till sist avslöja att jag faktiskt gillar dem! Vem hade kunnat ana det? Dessutom så blir ett teknik-freak som jag rätt upphetsad av hologramshowen med Abbatarerna. Jag har dock inte ännu köpt någon biljett även om jag fått erbjudanden om detta på mejlen. För det var ju det här med resandet också. London vore ju inte fel om man säger så men med pandemin som fortsätter härja så minimerar jag allt resande tills vidare.
I Mariehamn råkade jag få lite Abba-abstinens. Jo det var på det sättet att jag bara måste köpa något med just Abba. I Mariehamn finns second hand skivaffären som heter Skivbörsen som jag brukar besöka då och då. Ja där måste det ju bara finnas något med Abba tänkte jag.
Väl på plats så såg jag att vinylskivor med Abba-medlemmarna fyllde en av väggarna. Men mitt val kom ändå att falla på något annat. Jag ville förstås ha något lite extra, eftersom jag är som jag är, och när mina ögon föll på en DVD med namnet Live in Japan så visste jag att det var rätt val för mig.
En japansk TV-show med Abba och två dokumentärer om deras besök i Japan lät rätt spännande. Den vita framsidan var väl inte världens roligaste men när man svängde på fodralet och läste texten under tre foton av Abba - Conquering Japan - så steg förväntningarna. Limited Special Edition stod det också på den. Det innebär väl att den bara finns i typ 10 miljarder exemplar. Det återstår att se om den är värd de 15 euro som den kostade. Den verkar dock vara i bra skick och troligtvis komplett med samlarbilder och texthäfte.
När det skulle köpas lite bulla till besöket hos mor så hittade vi vad vi sökte på torget i Mariehamn. Det var då jag skulle ha behövt de där 15 eurona som investerades i Abba DVD:n. Sambon hade inga kontanter heller trodde hon. Det visade sig till sist att hon hade pengarna kvar från försäljningen av hennes gamla bil. Så det gick ungefär jämnt upp. Jag lade till två euro, som jag hittade i plånbokens mörkaste hörn, och så var saken biff - eller snarare bulla!
Mer spännande saker är på gång. Ja nästan lika stort som Abba är att jag äntligen fått hem två stycken LED-belysningspaneler så att jag kan filma inomhus. Reglerbar ljustemperatur får tekniknörden i mig att göra en volt i sinnet. Det ska bli kul att testa. Min musikvideoserie kanske kan fortsätta trots allt i förbättrad form. Jag hade ju ordnat två stora lampor för detta ändamål men de lämnades på Åland då de är för stora för mitt nuvarande hem i Korsholm. I mindre rum behövs ju sällan 1200 Watts halogenlampor. I så fall behövs nog även en bättre kylanläggning då de avger avsevärda mängder värme. Vi skulle förvisso kunna återuppleva sommaren men jag tror att vi är nöjda med det som varit så vi lämnar det därhän.
Det är alltså dags att bygga en videostudio även här i Österbotten. Nu när hösten kommer hade det ju även varit roligt att få till en hemmabio för att kunna kolla på lite banala Hollywoodfilmer också. Kanske dags att börja bygga ut huset för det här verkar bli rätt svårt annars…
Mer musik till folket
Ofta går jag och drömmer om att jobba med TV och video. Räddningen är väl att jag kan leka lite hemma ibland för att bli av med den värsta abstinensen. Jag spelar aldrig datorspel utan föredrar att använda datorn till att hålla på med video som jag tycker att är mycket roligare. Speciellt musik i videoform är som en drog för mig.
Nu blev det ett litet program igen. Det skulle ha kommit i somras var tanken ursprungligen men sedan har det bara skjutits på framtiden. Det har länge varit klart till 90 procent kan man nog säga. Dvs idén/manus och inslagen har varit nästan klara. Att filma presentationen är egentligen bara att rigga och filma. Det är sedan den roligaste delen börjar med att sammanställa allting. Första programmet som var ett litet pilottest hade för dåligt ljud i studion men nu är detta åtgärdat med en ny mikrofon. Den visade sig fungera både enkelt och bra precis som jag hade hoppats. Det finns fortfarande ett par saker som bör förbättras men som hobby kanske det fungerar nöjaktigt. Hade det varit ett betalt beställningsjobb så hade jag inte varit nöjd utan troligen gjort om det. Då menar jag förstås studiodelen men jag tänker inte gå in närmare på det för det märks ju ändå.. Inslagen är jag nöjd med då den ursprungliga kvaliteten lämnade mycket att önska och det bara kan förbättras så mycket efteråt.
Nu i coronatider så finns det inte så mycket att filma så då passar det ypperligt bra att dyka ner i videoarkivet och återupptäcka gamla inspelningar som jag inte gjort något med tidigare. Förr var det ju i princip omöjligt att göra ordentliga redigeringar. Det spelade ingen roll att jag ofta under olika filmningarna tänkte på hur man skulle kunna klippa materialet när tekniken ändå inte fanns då. Den teknik som fanns var inte bra och inte åtkomlig för någon som inte hade en smärre förmögenhet att spendera på något som bara TV-bolag sysslade med. Idag kan nästan vem som helst syssla med videoredigering hemma. Det är nästan bara kunskap och intresse som krävs. Ska man ha bra grejer så kan det ändå kosta hur mycket som helst men det är i alla fall möjligt att göra grejer även med en mindre budget.
Musik är alltid kul och i det här programmet finns det tre musikinslag. Det första från 1990 i dålig VHS-kvalitet. Nummer två är från 1999 filmat med en Video 8-kamera men ljudet på platsen var inte det bästa och det var utomhus. Det tredje inslaget är från 2004 så bilden från en DV-kamera är rätt trevlig men ljudet i lokalen var tyvärr inte heller där optimalt av någon anledning. Jag har dock gjort justeringar både för ljud och bild i olika omfattning för att göra materialet mer njutbart.
Och här kommer Musikarkivet del 2:
Man kan även hitta det direkt på YouTube om man söker på Elvis Ahlgren och Musikarkivet
PREMIÄR: Musikarkivet
Nu när större delen av den underhållning vi är vana att matas med har ställts in så har ett nytt fenomen dykt upp. Eller kanske inte direkt nytt men i allt högre grad har många, såväl vanliga människor som du och jag likväl som artister, börjat lägga ut underhållning på och via nätet. Underhållningen har flyttat närmare oss på det sättet.
Artister streamar live och kommer på det sättet till publiken när inte publiken kan komma till dem. Huruvida de kan tjäna pengar är svårare att säga. Frivilliga inbetalningar för sådant tror jag kanske att inte ger så mycket. Däremot är det ju ett sätt för artisterna att kunna visa sin uppskattning för och kunna behålla sina fans. Någon dag så kommer det ju att bli mer normalt igen.
Många av oss mer vanliga människor vill också bidra lite. För den som har intressen och kunskaper så är det ett ypperligt läge att dela med sig av något som kanske även andra människor uppskattar och gläds åt. Naturligtvis slog detta an en ton även hos mig. Nej jag tänkte inte börja spela och sjunga framför en primitivt riggad telefon. Nå jag har testat det förr så det var faktiskt inte det första jag kom att tänka på.
Nej, det jag kom att tänka på var mitt intresse för kombinationen av video och musik. Jag har redan tidigare lagt ut en del musikklipp och videos från mitt videoarkiv. Senast blev det en musikal som jag filmade 2012. Peter Hägerstrand hade skrivit musiken och både skådespelare och musiker utgjordes av duktiga skolelever. Filmen bestod av två ihopklippta föreställningar och det är nog inte så många som har sett min filmade version då en annan filmare också har gjort en film. Hans film var dock mer en dokumentär om hur den kom till medan jag filmade själva föreställningen.
Men över till det nya som vi var inne på. Att göra olika TV-/videoprogram är det roligaste jag vet så varför inte göra mina besök i videoarkivet till ett riktigt program i stället. Alltså ta några inslag och väva samman dem med lite prat runt. Det blir mer underhållande än bara en enkel video. Samtidigt så ska formen vara rätt kort för att folk ska orka titta på sådant på nätet. Till sist bestämde jag mig för att göra ett försök med två olika artister i programmet. Programmets namn hade jag redan funderat ut för en tid sedan. Det naturliga namnvalet hade fallit på Musikarkivet vilket berättar lite vad det hela går ut på.
Det ena inslaget var redan färdigt och var en riktigt redigerad video med ett åländskt band. Att avsluta med det var givet då jag tyckte att videon faktiskt fungerade bra utan några större trollerikonster. Den videon består av två olika framträdanden av samma låt. Det kan låta som en smal sak att klippa ihop något sådant men det är sällan som det går lätt och automatiskt. Den här gången kändes det som att jag hade tur och att jag hade filmat med tanke på att de skulle redigeras ihop. Visserligen minns jag vagt att det var precis det jag hade haft i tankarna då jag filmade. Men det var 2001 som jag filmade och nu 19 år senare så skulle jag göra det som jag hade tänkt då. Men det fungerade och det enda som jag ändrade på var nog att jag ändrade det gamla fyrkantiga 4:3 bildformatet till bredbildsformatet 16:9. Det är förstås på gott och ont men fungerade tämligen väl i just detta fall.
Den andra videon som fick bli programmet första inslag är från 1996 och lider mer av tekniska tillkortakommanden. Inga avancerade klippningar då bristen på material förhindrade sådant. Det blev mer de normala trimningarna av bild och ljud som jag alltid gör på den här typen av material. I sista minuten insåg jag dock att jag måste förbättra synken mellan bild och ljud som alltid blir bli ett med problem med så gamla inspelningar. Jag är själv rätt känslig för när ljud och bild är alltför osynkade så jag gjorde ett försök att fixa detta. Inte perfekt men bättre i alla fall. Den japanske bluesartisten är tyvärr inte längre med oss men jag tror nog att han ler lite grann när han skådar ner från himlen och ser sin spelning på Åland 1996. Publiken gillar ju hans låt och det svänger bra.
Men varför berättar jag rätt så ingående om detta? Jo för att premiären den här gången blir här i bloggen. Mitt bidrag till underhållning i dessa kristider kommer alltså här:
Länk även till musikalen Hitta hem
Jag är Arne Weise
Det finns många olika sätt att fira nyårsafton på. Ja förutom de vanligaste så finns de några av de ovanligare slaget också. Det här är berättelsen om ett av de ovanligare sätten för oss mer normala människor.
Plötsligt så var den bara där - nyårsaftonen. Vi fick sluta tidigare från jobbet så det var ju bra. Å andra sidan så skulle jag spendera årets sista dag alldeles ensam så någon större stressfaktor fanns inte. Efter att ha spenderat helgen före i Österbotten så kändes det ganska trist att nu tvingas vara ensam just på nyår. Eftersom nyårsaftonen den här gången inföll mitt i veckan så fick jag inte ihop ekvationen arbete + kärlek hur jag än försökte och ville. Hur jag än räknade så blev resultatet blev bara 1 och det var jag. Men ibland får man bara finna sig i ödet och göra det bästa av det.
Mat tillräckligt bra för att fira ingången till ett nytt decennium var redan inhandlad. Det hade jag ordnat med god framförhållning dvs dagen före. Ja det är ju bra för att vara av en man i alla fall. En flaska rödvin kunde dock vara på sin plats när jag nu hade en trevlig köttbit. Som så många gånger tidigare under de senaste åren så blev det ett italienskt vin.
Bastu verkade vara en bra idé för att få det rätta nyårshumöret. Det har jag ju lärt mig från Österbotten att i bastun måste man för att bli glad. Och se, där kom det en dos glatt humör från ingenstans! Eller det måste ju ha kommit med värmen. Det var nu det började hända saker. Var den märkliga idén egentligen kom ifrån vet jag inte men plötsligt så slog det mig bara. Varför inte göra ett TV-program på temat nyårskarameller? Efter att ha fått mig lite förrätt, eller kanske var det bara ett lyxigare mellanmål? så spenderade jag hela 10 minuter på att skriva ner ett manus. Det borde ju räcka när man planerar en nyårsgala för TV. I alla fall om man är ålänning så räcker det mer än väl.
Jo förresten idén tog nog sin början i alla inlägg på Facebook där många olika typer av årskrönikor började dyka upp. En årskrönika i videoform med inriktning på föreningen Elvisforum vore väl en bra grej, tänkte jag. Men kanske lite smalt och aningen tunt med material. Då slog det mig att varför inte göra en tillbakablick på våra festivaler under föreningens hela existenstid. Det handlade ju om 5 år eller snarare om 5 festivaler. Namnet infann sig ganska direkt. Såklart skulle det heta Elvisforums Nyårskarameller! Kanske inte helt originellt men ganska självförklarande vad det handlade om.
Ett sådant program kräver förstås en programvärd för att inte bara bli en bunt musikvideos. Ja tyvärr fick jag inte ihop artisterna för en live-gala så här ett par timmar före. Då får man förlita sig på befintligt material i mitt videoarkiv. Där finns material som ingen vet att fångats på film. Ibland blir jag överraskad själv över fynd som jag gör.
Det kunde verka som att manuset inte var så avancerat då det endast innehöll några namn på artister från alla fem festivaler. Jag strök under de namn som troligen skulle få en video med i programmet. Ett par visste jag redan att jag skulle välja men det kunde förstås ändra innan det var klart.
Manuset hade hållit tidsramen bra och arbetet med att få till nyårsmiddagen kunde fortskrida någorlunda ostört. Men med mig som anlitad programvärd så krävdes även en studio för inspelningarna. Jag funderade och kom underfund med att jag kunde avvara max en timme för studioskapande och riggning av tekniken. Egentligen krävdes mycket mer men med min erfarenhet från sådana jobb så tyckte jag att det får räcka. Annars skulle hela detta vansinnesprojekt falla samman innan vi kommit till de viktigaste delarna.
Juniors gamla rum möblerades snabbt om till TV-studio med två kameror. Det blev ju inte speciellt snyggt men jag hann inte hitta en bättre lösningen den här gången. En omplacering var allt jag hann med men egentligen borde jag ha börjat om helt. Det blev väldigt trångt men jag gav kameramännen ledigt så att det gick att få in det nödvändigaste. När allt var på plats och kamerorna verkade vara riktade mot mig så var det bara att köra. Med ett relativt fritt manus så fick det gå på min gamla radiopratarrutin att få ihop det hela. På ett ställe valde jag att göra en omtagning så där gick överskred jag tidsramen med cirka 2 minuter. På det stora hela så gick inspelningen i Studio 1 väldigt smärtfritt. Senare skulle jag komma att inse att jag borde ha förenklat ännu mer för att få till det som jag ville.
Följande del i processen var redigeringsarbetet på datorn. Så fort jag hade min del från studion på plats så var det dags för lite nyårsmiddag i lugn och ro. När jag var mätt och belåten så fortsatte arbetet med att lägga in musikvideos mellan mina olika kommentarer. Några hade jag färdiga som legat på YouTube redan tidigare. Många människor har inte sett dem men det vore ju ändå rätt tråkigt om det inte alls fanns med något material som inte visats tidigare. Men hade inte lämpligt videomaterial redan funnits i redigeringsprogrammet på min dator så hade det inte varit möjligt att hinna på en dag. Nu kunde jag också klippa till ett par videos som aldrig visats tidigare. Det kändes som att detta skulle kunna bli intressant för min målgrupp.
Ett klipp som funnits tillgängligt tidigare, men nu endast fanns kvar på Aftonbladets sajt, grävdes fram där det en gång placerats i mitt digital videoarkiv. Det var Carina Jaarneks sista framträdande innan hon dog. Onekligen lite speciellt att se det. Förutom till Aftonbladet så hade jag även sålt visningsrättigheter för klippet till svenska TV4. Det hade visats ett par gånger i sin lite förkortade form men nu skulle hela Love Me Tender få upplevas.
Jag hoppades få allting klart innan tolvslaget även om jag visste att det var mer en önskedröm. En video strök jag helt eftersom den artisten redan fanns med och för att tiden formligen rusade fram. Ett inslag gjordes med delvis lånat material och krävde en del jobb med att få ljus och färger att stämma någorlunda överens.
Nej till tolvslaget gick det inte. Att fixa nya textskyltar och ta bort en del gamla fick göras när det redan hunnit bli 2020. Nåja det skulle ändå inte bli någon direktsändning hur jag än gjorde. Efter att ha bevittnat lite fyrverkerier och pratat lite med en granne så beslöt jag att inte ha någon panik men att jag ändå skulle göra klart. Efter telefonkontakt och nyårshälsningar från och till Österbotten så var det dags att göra klart. In med de sista textskyltarna och så ett varv till med några kompletterande sådana då även låttitlarna skulle framgå. Sedan laddade jag upp programmet till YouTube vilket förstås tog en stund även det. Så småningom var allt klart för att publicera på Facebook. Nu började tröttheten infinna sig. Jag lade ut länken på ett par olika ställen till att börja med. Sedan sov jag sött.
Uppdraget var avklarat och under nyårsdagen så började faktiskt positiva reaktioner komma in. I en personlig chatt fick jag höra att jag var ”Elvisforums Arne Weise”. Jag fick ett gott skratt men även en känsla av uppskattning. För mig hade det varit mer en utmaning att försöka göra något annorlunda och krävande på en nyårsafton. För inte var jag helt nöjd med resultatet men det berodde också på förutsättningarna. Dvs tillgänglig tid och utrustning. Nu får jag höra att många hoppas på att jag gör om det nästa nyår så att det blir en tradition! Ja vem vet vad det blir nästa gång. En sak som det säkert blir är ändring i studion. Ja helst skulle jag nu vilja klippa bort mina scener i den eländiga ”studion” men det går förstås inte. Och någon tid för omtagningar var det ju inte tal om. Jag ger kameramännen sparken helt enkelt! De borde ju ha sagt till att det såg ut som en soptipp eller katastrofområde. Studiobygget har jag redan rivit ner. Nästa gång måste det bli bättre.
En hängd filmare
Att jobba med en Elvisfestival, vilket jag gör som bäst just nu och ännu några veckor framåt, får mig osökt in på området videofilmning. Jag har precis publicerat en videotrailer för festivalen som innehåller några klipp från våra tidigare evenemang. Ända från första gången som jag besökte festivalen i Västerås 1989 så har jag filmat många av de artister som uppträtt där. Då mina intressen för musik och att filma kan förenas på detta sätt så kan det ju inte bli roligare. Men det är ju inte färdigt bara för att man har filmat något. Länge låg mina filmer bara i mitt dammiga videoarkiv eftersom jag saknade möjligheterna att kunna redigera dem på ett bra sätt. Jag hade visserligen en vision om vad jag ville göra men då jag inte hade tillgång till den teknik som kunde förverkliga det så hände det inte så mycket mer.
I dag kan vem som helst redigera som vilket Hollywoodproffs som helst. Ja tekniskt sett åtminstone. Tekniken finns till mycket överkomliga kostnader men fortfarande krävs förstås ett visst kunnande och öga för vad som fungerar både visuellt och ljudmässigt. Nu har jag den utrustning som jag hade önskat att jag hade haft för 20 år sedan. Därför har jag också börjat dyka ner i mitt videoarkiv för att hitta de gömda skatterna där. Om det finns något som är bättre än själva filmandet så är det just redigeringen. Det finns så otroligt många möjligheter att påverka vilket intryck en video kan göra genom att klippa och redigera på olika sätt. Naturligtvis avgör grundmaterialet ramarna för vad som är möjligt. Så ett bra filmat material ger fler möjligheter än ett dåligt sådant.
Roligt är också att kunna restaurera gammalt material som inte är så roligt i originalskick. Alltså att förbättra bild och ljud. Tack vare den moderna datatekniken är sådant möjligt och inte bara i Hollywood utan även för filmentusiaster på lägre nivå. Idag kan man också enkelt nå en stor publik genom att publicera sina videor på tjänster som t ex YouTube och Vimeo. Det är kul varje gång när man får respons från människor i andra länder. Film i sig har ju inte förändrats så mycket men tekniken runt filmandet har utvecklats enormt.
Men hur började mitt intresse för filmandet som långt senare skulle resultera i riktiga videos och TV-program? Första gången som jag kom i kontakt med att göra videofilm var under högstadietiden. I ämnet svenska fick vi en gång pröva på att filma med videokamera. Min grupp valde att skriva och filma en gangsterhistoria. Både filmens rekvisita och kamerautrustning var så enkla som de kunde bli. Att en vanlig elevstol av plast fick fungera som elektriska stolen blev en humoristisk detalj i filmen. Vår hårdföra gangsterhistoria kom säkerligen att betraktas mer som en gangsterparodi gissar jag. Den gången stod jag inte bakom kameran men intresset väcktes onekligen. Filmen finns tyvärr inte längre bevarad och det är ju synd. Eller kanske det är tur för hur pinsamt vore det inte att se nu! För skådis blir jag nog aldrig. Ha ha! Vår film lär ska ha visats för andra elever långt senare, innan den försvann i någon större städning, så kanske det ändå var en liten skol-kultrulle!
Det var ju inte bara jag som blev intresserad av videofilmning efter den upplevelsen utan även en del av min kamrater som hade medverkat i filmen. Det resulterade i att vi skrev ett filmmanus om Ronald O’Haras Casino. Det var naturligtvis även det en gangsterhistoria som involverade pokerspel, pistoler och märkliga karaktärer. Vi planerade att filma över ett veckoslut hemma hos en av de medverkande. Källarvåningen gjorde om till ett illegalt kasino med roulette, kortspel och bar. Videokamera hyrdes in och en värmande 1.000 watts lampa lånades in för att vi skulle se allt från den lite ljusare sidan.
På lördag morgon var allt klart för tagning 1 av scen 1 av årets bästa åländska film. Den brokiga samlingen av udda karaktärer satt vid pokerbordet och ytterligare någon spelare anslöt sig till gruppen. Någon anklagades för att fuska och bråk uppstod. Ja där satt den! Första scenen blev precis som den var planerad. Men då hände det som inte fick hända i det läget. En av skådespelarna meddelade att han inte kunde medverka i fler scener! En kvart senare blev han han hämtad av sina föräldrar och de begav sig till villan. Inga protester accepterades utan vi fick bara gilla läget. Eftersom vi inte hade någon ersättare att ta in och det inte gick att skriva om manuset på några minuter så insåg vi att hela projektet föll samman som ett korthus i en åländsk orkan.
Jaha vad gör man när man har byggt upp en filmstudio och hyrt in en kamera för att filma? Man börjar att filma såklart! Spontana och galna infall som kunde se roliga ut på film utfördes framför kameran. Någon satte på bakgrundsmusik och samtidigt som 45:orna snurrade på skivtallriken så började rörelser utföras i takt med musiken. Snart utvecklades det hela till att bli någon sorts primitiva musikvideos där vi mimade till gamla 45:or eller kassettband. Inget manus behövdes utan vad som helst kunde hända under låtarnas gång. Någon bestämde en låt och mimade till den samtidigt som de andra kunde medverka som kör eller kanske bara bråka lite med ”sångaren”. Vi alternerade lite även i rollen som kameraman och det var nog vid detta tillfälle som jag filmade själv för första gången. Vi hade väldigt roligt under filmandet och ännu roligare då vi beskådade resultatet på TV:n. Att se sig själv på film var på den tiden få förunnat och kanske inte något som man uppskattar på samma sätt numera.
Filmandet av våra musikvideor skedde i februari 1983 och den slitna VHS-kassetten från detta existerar faktiskt ännu idag. Materialet är något som närmast skriker efter att restaureras. Tyvärr är ju en sådan inspelning något som endast den närmaste kretsen skulle glädjas åt. Därmed har det hittills haft rätt låg prioritet. Jag har i alla fall i något skede fört över VHS:en till digitala Video 8-kassetter. De är förstås i bättre skick än originalkassetten, rent fysiskt, och därmed borde materialet gå att rädda ännu en tid framöver.
Men historien slutade naturligtvis inte där. Bara två månader senare dvs i april 1983 gjorde vi om detta. Den gången i en annan väns hus. Det hela var dock mer planerat den gången. Vi visste att vi ville göra musikvideor och valde ut låtar i förväg. Det hela skulle vara mer seriöst och inte ha en massa spontana plojgrejer. Nej det fungerade förstås inte alls. Det var kul att spela in men resultatet var föga underhållande. Det var ju just det improviserade och oplanerade som hade gjort allting så roligt den första gången.
Men innan dagen var slut så fick vi en ny idé. Vi skulle spela in en reklamfilm! Snabbt hittade vi på ett manus om pappan i familjen som kom hem till barnen med ett TV-spel. Det var ju inne med TV-spel och jag och en av kamraterna hade samma sorts TV-spel. Det var som bäddat för en kanonfilm om det fantastiska Philips Videopac G7000. Jag hade rollen som ett av barnen. Naturligtvis spelade jag över rejält som tekniskt kunnig jättebebis. Eftersom det var en reklamfilm så var jag jätteimponerad över vad min jämnåriga pappa hade med sig hem! Det hela skulle sedan klippas ner rejält vilket inte har hänt ännu. Att klippa en film genom att kopiera från en VHS-spelare till en annan är ingen rolig process och resultatet blir inte speciellt imponerande med dagens mått mätt. Men kanske det snart är dags att färdigställa den katastroffilmen som inte hade många rätt. Kanske det ändå finns några nostalgipoäng att hämta där?
Något år senare var det åter dags för nästa filmprojekt. Kompisgänget spenderade då ett flertal kvällar med att skriva manus till den hemskaste skräckfilm som någonsin skulle produceras på Åland. Då var det äventyr ”on location” som gällde. Vi packade all utrustning, rekvisita och sovsäckar. Färden gick från Mariehamn ut till min nuvarande hemkommun Lemland. Där tog vi en snurrebåt ut till en liten holme där en av kompisarnas föräldrar hade en villa.
Vi filmade både ute på holmen och ute i skogarna på fasta Åland. Vi lärde oss att det är mycket jobb med att göra spelfilm. Under ett veckoslut hinner man inte filma speciellt många scener då man dessutom måste ta om scenerna ett flertal gånger. Det vi hann filma under dessa dagar hade kunnat resultera i mindre än 5 minuter färdig film. Vi insåg att utmaningarna är många för en filmproduktion. Planen var att återvända senare för kompletterande inspelningar.
Speciellt scenerna som krävde specialeffekter var något som fanns mest på idéstadiet. Den grymmaste scenen där någon skulle få huvudet avskjutet ställde till den kanske största utmaningen. Vi tänkte ordna lite slakteriavfall för den sekvensen. Sedan skulle vi göra en människodocka som vi skulle skjuta på med hagelgevär. Antagligen så skulle vi ha brutit mot en del lagar om vi hade genomfört det hela. En sekvens som vi däremot filmade var när huvudpersonen som hade hyrt en villa ute på den mystiska ön fick en obehaglig överraskning. Han kom upp på vinden och upptäckte att personen som tidigare hade liftat med honom hängde livlös från taket med en snara runt halsen.
Liftaren som var hängd spelades av mig. Det var en liten roll för jag hade väl redan insett mitt kall att stå bakom kameran. En historia som jag ibland berättar som kan verka rätt dramatisk är just om inspelningen av den där scenen. För när jag skulle hängas så höll jag nästan på att bli hängd på riktigt! Ja det var inte så lätt att bli hängd i takbjälkarna på film utan att bli hängd i verkligheten också.
Efter mycket kollektivt funderande så förstod jag att vi inte skulle kunna få till det i en enda tagning. I stället fick vi göra två separata tagningar som skulle korsklippas i redigeringen. Först skulle man se min nakna överkropp och sedan bara de dinglande benen. För överkroppsscenen så balanserade jag på en rätt så ostadig pall vilket innebar vissa risker. När pallen gungade till under min vikt så kippade alla efter andan. Men jag återfick balansen och det blev ingen hängd Elvis den gången.
Hur gick det sedan? Blev det någon film? Nej tillfället som passade alla att återvända för kompletterande tagningar infann sig aldrig. Tiden gick och tillfället försvann då saker hann förändras. Idag återstår endast några minuter av inspelningarna i en ihopklippt version på en dålig VHS-kopia. Av hängningsscenen som tog en halv dag att spela in finns endast 1 sekund med! Den roligaste scenen, som började som ett skämt från min sida, finns tyvärr inte alls bevarad. När huvudpersonen vaknade på morgonen efter sin skräckupplevelse på vinden så satte han sig på en potta för att uträtta sina behov. Vi gjorde cirka 10 tagningar av scenen som alla slutade i gapskratt. -Det här är för galet att ha med! sade huvudrollsinnehavaren till sist och det var det förstås. Vi hade endast kameraman, ljudkille och huvudrollsinnehavaren i sovrummet under tagningarna men det gick ändå inte att undvika skrattattackerna.
Hela historien var förstås ett hopkok av de otaliga skräckfilmer som vi hade sett. Det här utspelades ju då videobandspelaren var som mest populär. Att plötsligt kunna se alla de klassiska storfilmerna, som man tidigare bara kunna se på bio, hemma i vardagsrummet gav en fantastisk känsla. Vi som så många andra tonåringar konsumerade även alla de värsta skräckfilmerna. Att det stod 18 eller 20 års åldersgräns på omslagen hindrade oss inte.
Det var VHS-filmerna och de första egna upplevelserna av att filma som skapade grunden till mitt stora intresse för att jobba med video. Tyvärr tänker många likadant och det är svårt att få jobb i den branschen. När någon erbjuder mig ett jobb som innebär att filma och redigera så tackar jag naturligtvis ja. Jag jobbade delvis med detta under 6 år och det gav onekligen mersmak så vem vet vad som händer i framtiden.