tisdag 21 mars 2017 - 13:13

TALE AS OLD AS TIME - RECENSION PÅ SKÖNHETEN OCH ODJURET

Vet ni det där när man absolut inte kan tänka på nåt annat än just det där ena? Som när man är kär. Eller man har en resa framför sig. Eller man ska börja repetera musikal. Nåväl. Nu ska jag komma till saken.

I söndags såg jag Skönheten och Odjuret på bio. Och jag har inte kunnat tänka på annat sedan dess (för att inte tala om hur pirrig jag var hela söndagen och hur lite min mun kunde hålla käft påväg till bio, Wille trodde jag hade injicerat koffein eller nåt). Jag är en disneynörd. Om jag är något så är jag just det. Min all time favorit kommer alltid vara Lilla Sjöjungfrun, men strax efter kommer Skönheten och Odjuret. Tale as old as time. Kan alla repliker utantill och älskar karaktärsdragen i Belle. Lägger man på disneyversionen från -91 får jag rekord i gåshud redan vid introt. Vet ni den där melodislingan i början? Den här.

Och jag var ju förståss svinrädd att jag skulle ha för höga förväntningar och att allt skulle falla pladask och jag skulle gå hem helt förstörd av att inte fått känna någonting. Men jag slapp falla. Och om jag kände. Det var ett medvetet val att inte sminka mig innan, eftersom jag visste att det fanns risk för tårhav size atlanten. Och det blev Stilla havet.

Vad gjorde den så bra och mäktig då? Jo, de hade sparat de bästa delarna men inte gjort en replika. Så mycket mer ryms ju i en live-action film 2017. Fin ny dialog och härlig ny musik av Alan Menken som jag accepterade utan minsta fördröjning. Den enda repliken jag saknade var när Chip säger att det kittlas när Belle dricker ur honom. Allt annat köpte jag. Djupet i karaktärerna som blev så brilliant berättat. Castingen. Jag tycker Emma Watson gjorde sig jättebra som Belle, men då igen hade jag intalat mig att jag inte skulle lyssna på sångteknik eller störa mig på autotune. Man hör ju att hon inte är en sångerska. Sångfraserna blir ganska korta och frassluten ganska avklippta. Nåväl, jag valde att inte fokusera på det. Ewan McGregor som Lumiere (hjärtemojiögon) Audra McDonald som operaskåpet och Emma Thompson (alltså jag är så löjlig, fick ju gåshud av att skriva det där) som Mrs Potts. Ah. Vilken drömcasting! Och Dan Stevens gjorde ett jättebra jobb som odjuret. Förälskade mig i hans rollkaraktär i Downton Abbey och hoppade tre meter upp i luften när jag hörde att han är odjuret. Mycket mycket bra.

Har redan lyssnat ihjäl mig på hans version av Odjurets nya area Evermore.

Jag ursäktar mina metaforer och stora ord. Men det blir så här när jag ser Disney. Disney fick mig att drömma och längta efter musikalscenen. Disney har typ lärt mig allt jag kan om känslor och uttryck genom sång. För mig kommer det alltid att vara stort. Historien om Belle och sagan om att förälska sig i inte bara det yttre finns ju även som musikalversion, så ni kan ju säkert ana vad jag önskade mig när jag gick hem och såg ett stjärnfall? Magi alltså.

fredag 27 januari 2017 - 13:32

SEE THE LINE WHERE THE SKY MEETS THE SEE, IT CALLS ME

En kväll i New York spontangick jag på bio. Allt för att undvika Cats. Hatar Cats (den enda gången hatar och musikal infinner sig i samma mening). Moana har kommit ut på biograferna där och självklart ville jag se nyaste disneyfilmen. Köpte Twizzlers och en Snapple och satte mig i biosalongen. Ända sedan dess har sången How far I'll go snurrat i mitt huvud morgon till kväll. Älskar hur sången andas längtan ut till något större. Sådär som Disney bara kan göra det. Den väcker samma känsla av längtan ut till det okända och utmanande outforksade precis som Go the distance eller Part of your world också gör.

Jag känner det verkligen i hjärta och själ. Det liksom fyller upp varje ven och jag känner solen på näsan även fast det skulle vara en gråmulen dag. See the line where the sky meets the see, it calls to me. And no one knowes how far it goes. If the winds in my sail on the see stays behind me, no one knows how far I'll go. Ni hör ju själva! Tack Disney för att ni får mig att känna så här och inspireras. I en sång om att längra ut till ett okänt hav, finns det olidligt mycket symbolik som även passar in i en liten musikalartists värld. Ah Disney. Plain love.

Och sen är det ju ganska coolt att det är Lin Manuel Miranda som skrivit musiken. Ni som följer med bloggen vet ju att jag är head over heals for Hamilton.

fredag 22 juli 2016 - 09:52

EDELWEIS, EDELWEIS

Vips flög onsdag och torsdag förbi, och jag sitter på tåget hem till Åbo för att ha en ledig dag. Fokus ligger faktist på att inte bli sjuk eftersom så många i ensamblen är flunssiga nu. Speciellt han som Maria pussas med på scen. Ska försöka använda alla krafter jag har för att puscha iväg bobborna. För sjuk hinner jag inte bli!

Veckans föreställningar har varit helt magiska. Ja, jag hittar faktist inget bättre ord för att beskriva det! Över 2500 människor har suttit i publiken. Det är över 1200 per föreställning! DET ÄR HELT SJUKT. Kan ni förstå hjärtemoji-ögonen när jag springer upp för rampen och brister ut i sång och ser alla dessa människor som kommit för att titta och lyssna på just oss. På mig. Och känslan på scen har varit helt otrolig. Jag älskar den här musikalen. Älskar att bli ett med det! Älskar att få vara Maria.

Men tillbaka till publiken. Så många kära och älskade kommer och tittar! Även okända som ger en äkta edelweis. Kan ni förstå att man får en tår i ögat då? De vill ta bild. Vill tacka. Och de fina orden tystnar aldrig. Vet faktist inte nångång förut jag fått sån boost av härligt genuint fina komplimanger. Nu om nån gång tror jag på att det vi gör på scen verkligen är nåt alldeles extra.

image74

Och Saini från Tammerfors hade ritat en sån fin teckning. Mitt hjärta smälter! Tack. Från botten av mitt hjärta!

image75

image76

torsdag 9 juni 2016 - 13:07

VAD VET JAG OM DISNEY?

Som jag skrev tidigare så har våra två Lieslar Emilia och Selina hand om Raseborg sommarteaters instagram och social media denna vecka. Igår intervjuade dom mig och gjorde en liten frågesport om Disney. Kan jag alls nåt? Låt oss se.

image23

fredag 17 juli 2015 - 22:34

MINA BÄSTA DISNEYMOMENTS

Här kommer mina bästa disneymoments! Sjukt svårt att välja. Men dom här som följer är antingen såna som jag får gåshud från topp till tå av eller som helt enkelt betyder mycket på andra sätt! Hashtag disneynörd.

Jag kommer alltid att ha Lilla Sjöjungfrun på plats ett. Och finaste stunden enligt mig är denna, när hon just räddat prins Erik från att drunkna. Det finns nåt speciellt i känslan att längta nåt så otroligt. Och sen bestämma sig för vad man vill i livet. Och tindrande kärlek på det!

Om Ariel är nummer ett, kommer Pocahontas strax efter. Så. Himla. Bra. Film. Och nu varnar jag för öppnade tårkanaler. Här måste John Smith lämna Pocahontas land för att åka hem och recover från en skottskada. Hon bestämmer sig för att stanna hos sitt folk. Men ändå älskar dom varandra till döds och samtidigt som vinden virvlar kring hennes hår vinkar hon Wingapo från klippan och viskar I'll always be with you.

Här ser vi Simba i Lejon Kungen som har sprungit från sitt förflutna alldeles för länge. Musiken är otrolig! Och underscoret ni hör när Mufasa träder fram finns med i musikalversionen som en otrolig sång sjungen av Nala. Googla Shadowland så hittar ni den.

http://youtu.be/K_OMPrqhA_4

 

Här kommer en gammal goding. När jag var liten ville jag ha buketten som ligger på den sovande Snövits kropp. Och jag drömde om prinsen som skulle ta mig till slottet som fanns ovanför molnen. Helt for real kunde jag sitta och titta på molnen i horisonten och spana slott. Gör det kanske ännu lite idag hehe..

När det gäller disneyprinsessor har jag alltid sett upp till Belle allra mest. God moral, smart och självständig tjej. En god förebild bland tecknade kvinnor som annars bara irrar runt efter prinsar. När hon springer ut på ängen känner jag längtan efter något större ända in i benmärgen. I want adventures in the great wide somewhere, I want it more than I can tell.

What makes a monster and what make a man? I det här klippet, som även är slutet på Ringaren i Notre Dame, får vi se godheten vinna bigtime. Quasimodo som förut varit ett monster och hånats av stadens folk träder fram och hyllas efter hans hjältedåd. När barnet rör vid honom vill jag spricka av kärlek. Han må vara annorlunda, men i grund och botten är vi ju alla lika. Plus att berättarens snygga belt där på slutet gör att jag nästan kissar på mej.. Sjukt bra!

Trots alla snygga animerade nymodigheter som kommit har jag en endaste favoritkärleksscen. Och den finns med i Robin Hood. Tänk att kärlek mellan två rävar kan kännas så äkta. Det står ut genom rutan! Och sången är mycket bättre på svenska än engelska. Texten är ljuvlig: allt som finns är det som känns. Kärlek utan gräns. Om jag nångång gifter mig ska denna sjungas under dagen!

 

Och för att rap it up. Om ni nångång känner er lite knäppa. Tryck på play och andas in Alices ord. Cause all the best people are!

måndag 16 februari 2015 - 19:56

UNELMIIN MÄ JÄÄN

I lördags satt jag ju i Hartwall arena och väntade med spänning på att Disney on ice skulle börja. Jag och fyraåringarna, haha. Har i många år velat se detta komersiella spektakel och nu skulle drömmen besannas. Men jag visste inte att i drömmen kostar popcorn 16 euro! Eller en slushy ur Snögubben Olof en tjugis. Stackars barnfamiljer med småflickor som vill ha allt krääsä som såldes i vilken vrå man än tittade.

Hur som helst hade vi jättefina platser! Kan ärligt säga att jag kände mig som en liten flicka på julafton. Josefine var rädd att mina förväntningar skulle vara för höga, men så var inte fallet. Såklart var föreställningen riktad till en yngre publik, och musikalartisten kanske inte skall sitta i publiken och påpeka att de mimar istället för sjunger påriktigt. Kanske lite mycket krävt att de både ska göra sjutusen piruetter på isen samtidigt som de beltar Let it go i 70 km i timmen. Musiken och allt mellansnack är alltså inspelat, playback, och för varje land de turnerar i måste alltså konståkarna lära sig nya texter att mima till. I princip öppnar de bara munnen och stänger den igen.

Konståkarna var sjukt duktiga! Skickliga på isen, vackra som disneyprinsessor och många gånger drog jag åt andan för det var rent magiskt. Grät gjorde jag också två gånger, så det är ett ganska gott betyg. Bäst var Ariel och Belle, medan Frozen temat (som alla barn ÄLSKADE! Ni skulle ha sett när Anna frös till is. Alla barnen ropade EEEEI!) var ganska tråkigt. Där var Olof i särklass roligast. Måste vara svårt att skrinna omkring i en stor snögubbedräkt.

Kort och gott, ta med barnen och gå och se! Det är ett nöje för både barn och vuxna (men ändå kanske mest för barnen). Ta med er popcorn som ni poppar färdigt hemma så slipper ni bli ruinerade!

image13

image14