Att tanka själen med tankar
Alltid i mellanåt måste Nikonisten påminna sej själv om, att det finns bilder också efter jävla pandemin. Instängt, unkelt och spindelvävkänsligt mellan öronen! Ordnas det int nå häppenings får man fixa en själv.
Tankar, fyrön ca 17 kmutanför Kokkola har alltid varit kärt för mej. Redan som antipyroman (medlem av Gamlakarleby frivilliga brandkår som riktigt ung) fick jag resa med Seiskari till Tankar. Och så blev en lillan del av hjärtat kvar på Tankar. (damsektionen kallades f.ö. för Slanglösa Brandkåren, red anm).
Fyrön steg ur havet ca på 1200 talet. De första invånarna var säljägare, där finns ett litet museum ang säljakten. Ön kallades först för Klippan och senare för Tankokari. Själva fyren byggdes 1889 och blev elektrifierad 1961.
Har besökt Tankar nästan årligen, oftast på hösten i samband med Veneziaden, men i år lite tidigare. Någon gång skall jag sova över å njuta av morgonrodnaden med mina enögda vänner.
I Håsafors hade de värmebölja, på Tankar var det 13 grader (alla på plus!) och nordlig vind. Långkalsonger!!!
Till Tankar får man kyyti av ms/Jenny (byggd 1978 och döptes tidigare till Insula Linnea), en av de större skärgårdsbåtarna. Jenny kan ta upp till 177 passagerare. Färden tar ca 1 1/2 timme. Med många kilometrar på nacken, beslöt Nikonisten att denna gång sitta i lä och inte på övre däcket, som vanligt. Färden kostar bara 10 evrå! Sen blir det en tia till om man vill tillbaka!
För Nikonisten är inte själva fyrtornet det absolut viktigaste. Kyrkan (byggd 1754) är mysigt, inte underligt att det ordnas många dsäsbon varje sommar där.
En av världens grannaste altartavlor finns här på Tankar - Moder Natur!
Tidens tand påminner om tidens gång.
På något sätt känner Nikonisten på sej att pandemin har simmat ända till Tankar ...
Nikonisten är ju också usel botanist och ännu värre ornitolog. Gissar att denna blomma är antingen komljuva eller hjärtanskär. I alla fall är det varken kattfot eller krusmynta!
Älskar både byggnaderna på Tankar och naturen. Den är så verklig och valfläskfri. Havtorns- och enrisbuskarna fogar sej till naturens lagar. Det är meningen så.
Naturstigen är väl utmärkt och en del ställen trevligt utmanande. Klipporna är härliga - borde fotas i höststormar.
Foto: Pentti Pohjonen (c)
Lärde mej som liten en vaggsång.
"Grannas skithus ha vinka omkull - vår he staar å luutar. Bäter ti ha ein rokåan ein, än ti vara ritti uutan".
Måtte denna frö gro i dina tankar!
Mera foton från utfärden finns i WEBFOTOALBUMET!
Grattis kulturambassadören!
Alltid i mellanåt får Nikonisten äran att gratulera någn i sin vänkrets. Nu var det dags att gratulera kulturambassadören Henrik 'Henkka' Fågelbärj till Vasa stads pris 'Årets kulturgärning'. Övriga pristagare är Matts Andersén (känd för allt jobb han gjort för Meteorian samt Vähäkyrö-Seura för arbetet för kultur och lokalhistoria. Grattis till alla tre!
Nikonisten kommer i håg Henkka från 80-talet då han otaliga gånger kollade boarding passet på Vasa flygstation. Efter det har vi träffat varandra i många sammanhang. Han har gett otaligt många resetips, i synnerhet inför Nikonistens Norgeresor, allt från Lofoten, Nordkapp och Kirkenes inklusive Grense Jakobsälv med sin speciella kyrka. Han vet allt som är värt att veta, brukar Nikonisten tänka - en vandrande google/encyklopedia.
Han är aktiv i många föreningar, och en bekant person och skicklig guide inom föreningen Vaasa-Mustasaari oppaat / Vasa-Korsholm Guider. Guiderna uppvaktade Henrik med fin tårta på Alkula gård. Nikonisten passade på att ta några foton.
Henrik Fågelbärj dopar sej inför den stora olympiaden i tre grenar, som hans guidekollegor hade ordnat.
Stilprov på pilkastning. Bredvid Henrik står föreningens ordförande Eeva Reinikainen.
Jubilaren blev mycket gald över den synnerligen personliga tårtan.
Fotot taget av Nikonisten då Henrik guidade en grupp i Replot kyrka.
Prisbelönte kulturambassadören Henrik Fågelbärj.
Bland björn å varg vid Vitmossen
Alltid i mellanåt hittar Nikonisten outforskade naturstigar. Många i Vörå. Denna söndag blev det en tur till Vitmossen i Tuckor. Redan efter några hundra meter möttes man av forntida boningar, varg och björn.
Bra skyltat och utmärkt utmärkt led.
Genast efter parkeringen kommer man till pausstället, där finns också boningar som representerar äldre bronsåldern - ingen internet?
Man kunde välja mellan två rutter, en på 5 km och en på 3 km.
Forntids boning eller det som finns kvar av den, högt uppe på en kulle
Vandringsleden var omväxlande, fina och stabila broar hade byggts över de mörka vårbäckarne
En till fornlämning, som kan ha haft många roller, bland annat som gravplats med kremeringar
I bland är det bäst att vara kreativ. Denna årstid för ofta med sej naturliga vattenhinder. Men bara att ta en liten omväg. Hellre det än att chansa på att plumsa över stövelskaftena
En trevlig vandringsled. Skönt att sen ta en kaffepaus. Solen värmde skönt. (foto: Peter Sjöblom)
Vappen i Vasa 2021
Alltid i mellanåt dyker Vappendagen upp i kalendern. Nikonisten tog en kort tur ut till Vasa centrum för att kolla hur det ser ut med CoronaVappen.
Topelius fick sin vita mössa trots pandemin, tack vare studeranden i Vasa.
Studenternas dag!
LIte Vappenfiilis fanns det ändå på torget
Ett härligt mysigt café har öppnat på torget! Nikonisten gillar nya idéer! Verkar väldigt mysigt och kunderna verkade trivas bra. Fin idé!
Nej! Det delades inte ut ämbare på torget. Folk köade till hattara och lakritsremmar i glada färger
En parad med CV2 'Rättisitikka' fick man njuta av
Paraden körde omkring i centrum, för att sedan köra till allaktivitetsplanen på iskall glass! Sen bar det av till Bilmuséet
Fina klassiska vrålåk får man ofta beubdra på Vappen. Här en äkta Mustang på Wolffskavägen.
Några till foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Vappenkonsert med stadsorkestern
Alltid i mellanåt får Nikonisten fotouppdrag. Årets Vappen fick Nikonisten fira med Vasa stadsorkester! Orkestern bjöd på en mycket vapplig konsert, som strimades live ut i binärrymden.
Konsertens solister var orkesterns egna damer helt enligt årets tema.
Öppningen, Bizets Carmen Overture, gav en aning om vad som komma skall. Finalen lämnade ingen oberörd, Lehtinens Pink champagne! Nikonistens senor ryckte till nu som då.
Det blir, hoppeligen, riktiga recensioner i våra lokala blaskor, så Nikonisten bjuder bara på några foton:
En av solistdaemerna Matilda Haavisto
Gästande dirigenten Maria Itkonen
Erica Nygård (flöjt) och Claudia Reyes Segovia (klarinett)
Anna-Leena Merikivi på fiol
Alla orkestermedlemmar höll tillräckligt avstånd och alla utom blåsarna bar ansiktsmask
Det samlades publik utanför stadshuset. Arrangörerna hade installerat högtalare på stadshusets balkong. En del i publiken lyssnade troget på hela konserten. Men vädret var ju helt ok!
Konsertpublik utanför stadshuset
Cellisten Elena Hämäläinen, en av konsertens solister
Lite Vappenfiilis bland orkestermedlemmarna. Nu är Vappen på vippen!
Lyssna och beundra hela konserten på:
DENNA LINK!
Nikonisten och Finlands kungs krona
Alltid i mellanåt hittar man extraspännande fynd på muséer. Snöstormsöndagen till ära gjorde NIkonisten en runda till Tikanojas konsthem. Där visas nu Olli och Bucklan.
"Konstnärsparet Olga Gummerus-Ehrström (1876–1938) och Eric O. W. Ehrström (1881–1934) är okända storheter inom finländsk konsthistoria. Deras mest aktiva arbetsperiod var på 1890-1930-talen. Tikanojas konsthems utställning som berättar om paret Ehrströms liv och konst presenterar båda konstnärernas arbeten på ett mångsidigt sätt. Den har gjorts i samarbete med museet Serlachius i Mänttä, där utställningen visades åren 2019-2020. Materialet som presenteras har sammanställts av en samling som innehåller över 4300 skisser och verk av paret Ehrström. De testamenterade på 1930-talet samlingen till Gösta Serlachius konststiftelse.
Olga Gummerus-Ehrström och Eric O. W. Ehrström var kända under smeknamnen Olli och Bucklan. Olga hade kallats för Olli sedan hon var barn och hon fick till och med officiell post med det här namnet. Eric fick smeknamnet Bucklan på grund av sin runda mage. Namnet kom förmodligen från svenskans ”att buckla koppar” och det syftade på koppargrytornas traditionella runda form." texten från Tikanojas konsthems hemsida.
Fina konstverk, men Nikonisten blev intresserad av den kungakrona, som aldrig burits av en kung.
"Konungariket Finland var ett försök att göra Finland till monarki efter inbördeskriget 1918. Fredrik Karl av Hessen valdes till kung den 9 oktober 1918, men han tillträdde aldrig utan meddelade i december samma år att han avstår från kronan. I stället blev Finland republik i juli 1919, såsom det var planerat vid självständighetsförklaringen i december 1917. " (källa Wikipedia)
Kronan designades av Eric O. W. Ehrström hösten 1918. Den hann man dock inte tillverka innan regeringsformen ändrades. Guldsmedsmästaren Tuomas Hyrsky tillverkade den utifrån Bucklans skisser år 2018. Kronan fick alltså aldrig en kung under sej. Undrar hur Finland skulle ha sett ut i dag om Fredrik Karl av Hessen skulle ha tackat ja?
Lärare och konststuderanden på Ateneums trappa.
Pojke med ett kors i handen - Olga Gummerus-Ehrström
Typ Corona toalettpapper, inte av sorten som finländarna hamstrade i fjol
Omslagspapper till Fazers godis!
Bäst du tar dej till TIkanojas konsthem och ser hela utställningen 'live'!
Mera foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Nikonisten besöker 'Kuntsis Stiftelse 50 år' utställningen
Alltid i mellanåt kommer TAKATALVI! Man blir varje år lika överraskad och lika besviken. För en vecka sedan var det härligt vårsoligt på vandringslederna - nu är det svinkallt och nordanvinden, som blåser från alla håll går igenom kläderna och man fryser så att skr-ppåna skramlar.
Men perfekt väder för att besöka någon av Vasas fina muséer. Nikonisten valde Kuntsis muséum för modern konst. Där visas 'Kuntsis Stiftelse 50 år'. Nikonisten rekommenderar varmt ett besök. Utställningen pågår till slutet av maj.
Allra först avläser Nikonisten QR koden med telefonen. Klart man har 'Museokortti' och med den inträde till alla muséer! Det du!
Sen blir Nikonisten både glad och förvånad, ett bekant skivomslag!
Rolling Stones' Sticky Fingers - Andy Warhol (1928 - 1987). Den väckte beundran och många minnen ...
Risto Vilhunens blandteknikverk satte fart på fantasin.
Plötsligt minns Nikonisten de tråkiga kaligrafitimmarna - i dag är det närmast frågan om hemlig skrift, som bara vi äldre kan läsa.
Nikonisten kan inte förmedla konstverkens innehåll via Nikonerna. Man måste bara besöka utställningen 'live'. Alla bar ansiktsmask, avstånden hölls mera än rekommenderat. Så ta dej tid och njut av utställningen.
Mera foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Nikonistens irrfärder i Kimoskogarna
Alltid i mellanåt påminns Nikonisten, att det var dumt att vara på röjkpaus när kompasserna delades ut åt folket. Hjälpte inte ens med att sluta röka. Antar att det inte skulle vara varken omöjligt eller överraskande att gå vilse på Brändövägen.
Denna söndag testades den obefintliga kompassen i de djupa urskogarna i Kimo. Starten togs hurtigt vid Kimo bruk. Nikonisten valde 3 km rutten. Det fanns också en på 1,5 km och en på 8 km. Mestadels gick vandrigsleden på forna skidspår, från bl.a. Botnia Vasan.
Alltid lika herrlit me brusande vatten. Här gick startskottet.
Eftersom vandringsleden gick på forna skidspår, var det ställvis både snöigt och isigt
Men den varierande terrängen fixade torra etapper. Hittade snabbt första rastplatsen.
Efter en stund blev det stopp, eftersom Nikonisten inte hade simringen med i bagaget. Men det fanns en om/genväg genom huggen skog och sen räddade en skogsväg resten
Vid rastplats nummer två blev det lite proviant, havrekex å kaffe i herrit solsken.
På denna rastplats träffade jag Atos, Portos och Aramis. Dessa tre myggmusketörer ledsagade mej sen resten av vandringen.
Pissmyrorna påminde Nikonisten att det snart börjar vara dags för vårstädning.
Nu uppstod lite navigeringsproblem. Följde noga med alla skyltningar, för har en tendens att gå vilse. Efter en stund slog mej tanken att var månne jag riktigt är för tillfället. Det gick skogsvägar och forna skidspår kors och tvärs. Slutligen såg jag en röd motionslåda (vid en T-korsning) med en karta. Kartan visade artigt hur leden gick och med gröna punkter var rastplatserna var belägna. Men saknade den röda pricken med 'här är du'. Så den kartan var bara onödig information. Trackern visade igen var jag var, men förståss inte var vandringsleden går.
Tur det fanns Korv-Görans frysta kebab i ryggsäcken (och naturligtvis mikrovågsugnen) så Nikonisten tänkte i alla fall inte svälta i hjäl i Kimoskogarna.
Lite på måfå och känsla valde jag vänster trodå och traskade vidare. Efter en stund kom jag till stället där stigen var översvämmad??? Så bara att gå i motsatt håll.
Kom sedan tillbaka nära starten där det fanns en vandringsskylt, den såg bekant ut. Tog vägen med björntassen, gissade att det skulle vara den där 1,5 km leden.
Efter en stund hörde jag bruset från brukets fördämning, betydlig mera anspråkslös än Hoover dam. Nu var jag så nära civilisationen som man bara kan komma i Kimo.
En bekant syn - jag hade hittat tillbaka från irrfärden. Blev att öppna en vichy, som hade guppat i ryggsäcken hela vandringen. Efter att en tredjedel av plastflaskans innehåll hade fräschat upp Nikonisten, var det skönt med törstsläckare.
Väl hemma i Brändö skulle jag med stort intresse kolla hur många kilometers det blev totalt. Konstaterade med fasa att jag glömde stoppa trackern vid bruket, så den tickade troget ännu på Sundsgatan, s-it!
Men summa summarum - vandringsleden får bra poäng, trots att någonstans saknades nog skyltningar, skulle väl räcka med liten sprutmålad fläck på några träd.
Några till bilder hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Herrgårdsleden - herrrlian vandringsled
Alltid i mellanåt tar Nikonisten sej i kragen å tar sej ut i naturen. Denna härliga vårlördagseftermiddag blev det ett äventyr till Tottesund.
Från herrgården börjar en trevlig vandringsled på ca 3,5 km (1 km längre för Nikonisten eftersom han missade en trodåkorsning!). Leden går genom skogen, men man är ganska nära vattnet hela tiden. Närmast då man kommer till Bytesdholmarna, leden går ända tills vattnet möter udden. Där finns en grillkåta och en grillplats med mäktig utsikt. Har du inte testat ännu, så gör det!
Vandringsleden börjar vid herrgården, där finns också en karta.
Början nästan som Autobahn
På vissa ställen var det rapå fööre. Så välj inte dansskorna eller de vita länkarna.
Stairways to Heaven
Ute på udden finns en fin grillkåta och en grillplats utanför - fin utsikt
Vid grillplatsen på udden
Det fanns flere grillplatser längs leden. Notera, att på vissa ställen var leden ganska isig, så bäst man är lite försiktig.
Närsemester
Alltid i mellanåt håller Nikonisten på att 'vaal göulå' då det inte finns varken konserter eller evenemang - total radio silence. Blir liksom avtrubbad. Kan bara avundas Uffes aktivitet...
I brist på både sällskap och aktiviteter har livet knallat på mest i närknutarna. Distansjobbet har hyvlat bort sociala kontakter. Utevistelserna har skett oftast utan kamera - usch!
Men intresseklubben noterar en par saker trots allt.
Äntligen har rivningen av byggnaderna på Smulterö kommit i gång. Säkert efter åtminstone 30 år (vinner över silorna). Men så blev det en paus i rivandet. Så en hemsk tanke kröp upp för ryggraden! Skall det här bli kvar???
E ju både hemskt och dessutom livsfarligt. 
Men älskade Brändö sunds vyer bevisar att vi rör oss på rekreationsområde - må då politikerna säga vad de vill
Nikonisten tog sej en sväng med kameran inom närturistområdet, Metviken. Prakkåt att fota med solbrillor å munskydd!
Eftersom Nikonisten skolkade ofta från geografitimmarna, kunde hen inte rekognisera arten. Så det blev Han - Hon - Hen!
Vid Metviksbron fick man gratis följa med en fin (övnings)konsert. Som emeritus manskörssångare var det enkelt att fantisera sej till dirigentens jobb att hålla koll på koristerna.
Den som flyger bort e säkert en första bas (di e sånde). Den som håller på att landa e en typisk första tenor som kommer lite sent efter att ha tagit en punsh i baren. De andra e mest bara med. Man kan bara beundra koristernas uppmärksamhet!
Nu är det bara att invänta vår och vaccin!