På gång i Riga - gamla stan
Efter dagen i sovjetska tecken blev det en privatguidad vandring med Lïga, samma kunniga guide.
Den sovjetska smörgåsen fyllde inte Nikonistens mage så det blidde en biff på Tinto, nära Radisson hotellet.
Turen till gamla stan började med fina arkitektoniska mästerverk. Även om Mihail Eisenstein (1867 - 1920) stod för bara ett tjugotal byggnader, var hans stil mycket stark.
Mycket dekorativa byggnader, där människoansikterna var mycket uttrycksfulla.
Ofta kvinnoansikten. Han var Baltisk-Tysk ingenjör och konverterade från judendomen och blev ortodox. Ingenjörskapet ser man nog tydligt i hans verk.
Huisigt granna trappuppgångar.
Allting så väl dekorerat.
Presidentens residens, dock bor han inte här.
Lite Finland kunde man också uppleva!
Riga björnen var ett populärt selfie objekt.
Kanske de mest plåtade i Riga, musikanterna från Bremen. Alla vile känna på nosarna, för det bringar lycka!
De tre frassarne är också populära fotomål. En handelsman blev inte medlem i ett tyskt handelsgille så han fixade tre frassar att visa vad han tyckte om det. Denna frass är inte den mest fotade, han hittar du i webfotoalbumet.
Det fanns flera jultorg i Riga. De påstår ju att de var de första att dekorera julgranen! Det kan väl diskuteras över en glühwein.
Kommersen i hangarerna var otrolig. I dessa gamla zeppelinhangarer handlar ca 100.000 dagligen, det fanns egna hangarer för kött, fisk och grönsaker. Firrarna var så färska att de inte ville hållas på säljbordet.
Den ortodoxa kyrkan i sin prakt, inne i den fick man inte fotografera.
Ja, det går väl inte att vandra någonstans utan att hitta en finsk kapakka. Denna var dock stängd och öppnas bara på beställning.
Från Radisson SkyLine baren utsikt över Riga. Nikonisten rekommenderar Riga som besöksmål. Det är rent, snyggt och tryggt. Poliser syns i varje hörn, de verkar vaka över turisterna. En aning annorlunda än Vilnius men mera annorlunda än Tallinn, tycker Nikonisten.
Några till foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Sovjet på spåren i Riga
Alltid i mellanåt får Nikonisten tokiga idéer. Bland annat att tillbringa julen i Riga med en sovjethistorisk guidad tour. Men det verkade vara intressant.
Visst har vi mycket gemensamt med Estland, Lettland och Litauen i historien, både med Ryssland och Sovjetunionen.
Viator förmedlar Raami Travels guidade turer, en av dem fastnade Nikonisten genast för, Soviet Ghosts and Heritage Tour.
Līga Vanaga skötte sin guidning på ett härligt och proffsigt sätt. Detta kan Nikonisten rekommendera varmt.
Det hör väl till att börja vid vid frihetsmonumentet, med sina dekorationer och skulpturer samt soldaterna som står på vakt.
För att komma till något helt annat.
Den Baltiska kedjan var en manifestation för självständighet från Sovjetunionen som ägde rum i Estland, Lettland och Litauen den 23 augusti 1989 (på 50-årsdagen för Molotov–Ribbentrop-pakten). Under manifestationen tog cirka två miljoner människor varandra i händerna under 15 minuter och bildade en 600 kilometer lång mänsklig kedja som sträckte sig över de tre baltiska sovjetrepublikerna.
Lïga var själv med i kedjan och visade foton från händelsen.
Det finns ännu många symboler kvar i räckena. På vissa ställen hade någon lösgjort och antingen slängt i älven eller så ståtligar de på väggen ovanför öppna spisen.
Vi kom tille de sovjetiska kvarteren. Alla hus byggda enligt samma ritningar i alla östblockländerna. Till och med bostäderna var identiska.
Lïga berättar för en turist från Singapore om sovjetska tiden.
Han bara ville på med på foto.
Skidande på gång.
Sovjetiska monumenten är sej nog alltid lika!
I sådana vagnar deporterades människorna till hemska förhållanden. Även inom Ligas familj hände det.
Det började dagas att ta sej tillbaka till Riga.
Vi tog tåget.
Efter turen ett varv till restaurang, eller kanske kvarterspub?
De klassisksa.
Smakade gott med en smörgås after över 3 timmars vandring. Men turen var intressant, annorlunda och proffsigt genomförd.
Nästa tur blev kanske lite mera traditionell, mera om det senare.
Några till foton finns i WEBFOTOALBUMET!
Lill-Jumbo på spåren
Alltid i mellanåt känner sej Nikonisten att han är på spåre!
Det fick han vara i lördags. Det blev en nostalgisk tur från Vasa till Laihela och tillbaka med Lill-Jumbon, ångloket.
Haapamäki museoveturiyhdistys har också tidigare hälsat vasaborna välkomna på tur med bl.a. klassiska lättähattu. I dag var det Lill-Jumbo som fick spela huvudrollen - ja och naturligtvis självaste julbocken som följde med på resan.
Det var visst 2008 som Nikonisten tjuvåkte till Vasklot...
Lill-Jumbo väger 78 ton, och som bränsle duger bara fina inhemska björkklabbar. 
Start och ändstation
Lill-Jumbo bär numret 1136
Det var många som ville ha en selfie med Lill-Jumbo
Nödbromsen med noggranna anvisningar
Vid Laihela stationen var det dags att flytta lokomotivet, det var många intresserade ögonpar som fäljde med.
Lill-Jumbos mekanik...
Alltsomallt en lyckad tillställning, resenärerna var nöjda och glada och själva julbocken delade ut godis åt alla
Mäktig Bach i Korsholms kyrka
Alltid i mellanåt kan man klämma in en fin konsert som avslutning på veckändan.
Kammarkören Psallite och Korsholms kammarorkester bjöd publiken på J. S. Bachs mäktiga juloratorium tillsammans med solisterna Kajsa Dahlbäck, Monica Groop, Niall Chorell och Kristian Lindroos. Allt detta under ledning av Susanne Westerlund.
På konserten framfördes delarna 1-3, det blir ännu en konsert, den 5 januari, med de senare delarna. Bach skrev verket år 1734 i Leipzig.
Psallite -kören med solisten Kristian Lindroos i förgrunden.
Tenoren Niall Chorell, en av solisterna i juloratoriet
Kammarkören Psallite och Korsholms kammarorkester med solisterna Kajsa Dahlbäck, Monica Groop, Susanne Westerlund (dirigent) och Kristian Lindroos.
Ett mäktigt verk, fyllt med jubel och glädje framfördes mycket finslipt. Kammarkören Psallite får en extra applåd. Fortsättning följer, Nikonisten har inte hört de senare delarna live tidigare, så det blir spännande.
Sanna Nielsen - Stämningsfullt!
Alltid i mellanåt fotodokumenterar Nikonisten två konserter samma dag. Efter de svängiga Gubbrockarna blev det mera stämnigsfullt med Sanna Nielsen.
Stämningsfullt var nog rätta ordet. Sanna är nog en artist med stort A, eller S. Man kunde känna hennes äkthet ända till sista stolraden. Folkkär - ja det är nog ett ord som beskriver Sanna mycket bra.
Sanna hade fixat en varierande repertoar. Med sej hade hon sitt lilla storband, Joakim Ramsell. En verklig gitarrvirtuos.
Salen var fylld till sista plats. 900 sålda biljetter. Arrangörerna The Perfect Monday Group och Studio Ticket Live satsade nog mitt i prick.
Hon småpratade med publiken mellan låtarna. Det handlade om vardagliga saker, men också om mobbning och osäkra känslor. I den känslofyllda ”Ni ville se mig svag, men jag blev starkare” bjöd hon in publiken att sjunga med. Och det gjorde publiken gärna.
En fantastisk artist med en vacker röst. Här är det dags för "Schuberts Ave Maria", bönen. Den var så vacker, att Nikonisten kände att linsen blev fuktig. Alltså inte kameralinsen.
Det finns några foton i WEBFOTOALBUMET!
Rockig o svängig julshow
Alltid i mellanåt sitter en svängig julshow bra in. Gubbrockarnas tredje Rocking Around the Christmas Tree på Ritz var nog svängigt värre.
Dagsföreställningen på lördagen tyckte Nikonisten skulle vara bra val att fotodokumentera. Gissade att det inte skulle vara så mycket publik. Men nää, salen var nog fyllda med en entusiastisk publik. Inte många som var yngre än Nikonisten ...
Showen var varierande med både jultema och kryddad med andra låtar, som t.ex. Beatles You'll gonna loose that girl.
Trion Mauri Lagerström, Roffe Sahlström och Tuuli Sivusaari skötte om sjungandet.
Ritz Lindy Hoppers medverkade med fartfyllda dansnummer
Mauri Lagerström i solonummer
Gitarrkomparna med akustiska gitarrer
Gitarrkomparna med elgitarrer, närmast på bild KG Wingren.
Det finn mera foto i WEBFOTOALBUMET!
Wasa Sångargilles Julkonsert
Alltid i mellanåt funderar Nikonisten på det breda utbudet på konserter. Först lite fenomenalt med Pedavoces, som startade julfiilisen, sen klassiskt med Wasa Sinfonietta. Efter det lite aaleis med Uriah Heep. Och i afton The Julkonsert med Wasa Sångargille. På lördag blir det rivigt värre med Gubbrockarna på Ritz, senare på kvällen stämning med själva Sanna Nielsen på gamla handelsinstitutet. På söndag blir det Juloratorie i Korsholms kyrka. Om man inte kommer i julstämning med detta paket är det nog lite konstigt. Nikonisten är redan nu i sådan julstämning, så julstädningen flyttas ett år framåt.
Wasa Sångargille brukar ju sin vana trogen nog bjuda på fina upplevelser och många fina solister. Detta års gästande solister var Gabriel Suovanen (baryton), Siri Alanko (oboe), Katri Tikka (harpa) samt Christian Ahlskog (orgel och piano). Christian har nog tidigare också medverkat.
Detta års konsert bjöd på spännande arrangemang och det är inte så ofta man hör harpa och oboe med manskör, men väldigt lyckat tycker Nikonisten.
Stefan Wikman dirigerade
Gabriel Suovanen, baryton, solist i bland annat Adams O Helga Natt
WSG med Katri Tikka på harpa
Christian Ahlskog, orgel och piano, har också tidigare samarbetat med WSG. Hans improvisation var väldigt intressant.
Gästande artisterna Katri Tikka, Gabriel Suovanen och Siri Alanko
Alltsomallt en härlig konsert, med fina arrangemang och toppklass gästande artister.
Några till foton kan du hitta i WEBFOTOALBUMET!
Uriah Heep - very 'umble
Alltid i mellanåt sade en figur ”very ’umble” i Charles Dickens’ ”David Copperfield” roman. Den figuren kallades Uriah Heep. Råkar också vara namnet på Nikonistens andra favoritband sedan Jungsborgslivet.
Efter att i somras fått uppleva Deep Purple med Paise/Glover & Co kändes det helt som en naturlig fortsättning att avnjuta Uriah Heep i Promenadikeskus i Björneborg söndagen den 2 december.
För Nikonisten var det ju som att kela tillbaka (jag vet det heter spola!) till 70 talet och nere i Jungsborgs källare (Karleby UF:s lokal) där vi hela gänget lyssnade till vinyler och spelade pidro så att alla färgers pidrona ännu spökar där.
Debutalbumet heter Very ‘eavy very ‘umble och första låten en verklig hit ”Gypsy”. Klart konsertens klassikerdel öppnades med just den låten, men där fanns ju också vackra ”Come Away Melinda”!
Uriah Heep består idag av Mick Box (gitarr), Russell Gilbrook (trummor), Bernie Shaw (sång), Phil Lanzon (keyboards) och Davey Rimmer (bas). Mick Box är den enda originalmedlemmen. Klassiska medlemmar är bland annat Ken Hensley, David Byron och Lee Kerslake (vi kallade honom för Likör Slejk). Nigel Olson har också trummat i Uriah Heep, men bytte till Elton Johns läger ungefär vid tiden för Yellow Brick Road.
Mick Box och Bernie Shaw.
Davey Rimmer inte bara spelade bas, han levde bas. Fina trioler!
Russell Gilbrook bakom trummorna, tyvärr lite symbalskymd. Han var verkligen grym på trummorna!
Phil Lanzon på keyboards, också han en mästare. Dock gillade inte Nikonisten hans tolkning i "July Morning". Lite gammalmodigt tänkande, men den är så klassisk.
Mick Box på gitarr, den enda originalmedlemmen.
Bernie Shaw gjorde nog allt för att publiken skulle trivas, han drog med publiken som kör i 'Lady in Black'. Hela Promenadikeskus skakade.
Största framgången upplevde bandet med uppsättningen Ken Hensley (keyboards och gitarr), Mick Box (gitarr), David Byron (sång), Lee Kerslake (trummor) samt Gary Thain (elbas). Dessa spelade bland annat in vad som ofta anses vara deras bästa skivor, vid sidan av Look at Yourself, nämligen Demons and Wizards (med hiten "Easy Livin' ") och The Magician's Birthday
Nåväl, det var ju en helt fantastisk känsla att rota i gamla minnen och mätta sinnet för en lång framtid framöver.
Easy Living satt nog mycket bra i eviga piirimyyjä Nikonistens själ.
Om konsertplatsen kan man ju tycka olika. Som paikka är den ju helt super, men kanske konserten skulle ha kännts ännu ädlare på en somrig rockfestival, med pissljummet öl och flitiga myggor som njuter av buffén. Men Promenadikeskus funkade ändå helt ok.
Setlistan:
1. Grazed by Heaven
2. Return to Fantasy
3. Living the Dream
4. Too Scared to Run
5. Take Away My Soul
6. Knocking at My Door
7. Rainbow Demon
8. Waters Flowin'
9. Rocks in the Road
10. Gypsy
11. Look at Yourself
12. July Morning
13. Lady in Black
14. Sunrise
15. Easy Livin'
Nikonisten var mycket skeptisk till de nya låtarna, hade inte lyssnat på alls på förhand. Men måste nog erkänna att det fanns gårrmytsi Heep i dem också.
Några foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Eld och Lågor på konsert
Alltid i mellanåt rycker det extra mycket i Nikonistens klassiska strängar .... hmm senor ...
Botemedlet ligger bara på andra sidan Brändöbron.
Wasa Sinfonietta gav en fin konsert på Vasa stadshus, "By the Fireside".
Konserten inleddes med Gounods (The Funeral March of a Marionette), det var länge sedan Nikonisten hörde den live, om ens någonsin.
Erik Nygård dirigerade Wasa Sinfonietta under första delen
Första halvlek bjöd också på Robert Schumanns "Kinderszenen" op. 15, där också Am Kamin/By the Fireside ingår plus 13 andra. Det var en trevlig dukning med olika nyanser.
Innan pausen, överräckte Patrik Karlsson (Finlands svenska sång- och musikförbund) Långbackapriset till Erik Nygård för sina meriter som dirigent.
Efter pausen bjöd Wasa Sinfonietta på Fredrik Pacius' violinkonsert i fiss-moll. Det är inte ofta den framförs och i synnerhet inte i sin helhet. Erik Nygård solist (violin) och dirigent Johan Sundqvist.
Nikonisten har aldrig tidigare hört konserten och alltid i mellanåt kändes det som om man inte riktigt visste om man var med längre...
Wasa Sinfonietta hör till Nikonistens favoriter. Gillar skarpt deras idéer till konserter, "Sata lasissa" och "License to Play" med alla Bond teman har hittat sin plats på Nikonistens hårdskiva. Vad månne Wasa Sinfonietta har för intressanta planer för nästa konsert.
Några foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Det Strålar en Stjärna
Alltid i mellanåt funderar Nikonisten på allvariga saker. Som t.ex. när börjar julen? Enligt marketarna börjar den efter påsk eller midsommar.
För Nikonisten, som nu inte pyntar eller ställer till julen, så börjar den absolut med vissa julkonserter. Utan dessa skulle det inte bli nå jul - lite samma gäller med sommaren, det är inte kalendern som ger startskottet, det är sångarglädjen på Wappen! Men det här är ju bara Nikonistens funderingar, men dem håller jag städåt fast vid.
Det Strålar en Stjärna heter Pedavoces körens adventskonsert anno i år. Nikonisten beökte mellankonserten på fredagskvällen, kören ger en konsert ännu på lördag o Trefaldighetskyrkan.
Kören sjöng på fem språk under konserten och den var både finslipad och hyvlad under Maria Timoshenkos ledning.
Jonathan Fagerström medverkade på slagverk, vilket gav en extra krydda också på bekanta sånger.
Förutom de klassiska och fina framträdanden, stod Nikonistens hjärta en stund stilla när koristerna Benjamin Fridlund (ten) och Kristoffer Back (bas) sjöng solo i "It Is Well With My Soul" - publikens ovationer känns ännu.
Pedavoces 'Alleluja' håller nästan på att bli deras varumärke, men både publik och kör njuter varje gång.
Maria Timoshenko har under åren verkligen trimmat kören, men hon vet vad kören kan prestera och bara det bästa duger.
"Du å jag, storebror, på Pedavoces Adventskonsert". Ovationerna efter konserten var många och långa - de två solisterna fick publiken att till och med muntligt visa uppskattning.
Konseten avslutades traditionellt med "Härlig är jorden", där Maria Timoshenko och kören bjöd publiken att sjunga med. Om inte förr, så nu tändes julkänslan.
Nu kan Nikonisten med gott mod tända ljusstaken i advent.
Några till foton hittar du, om tomten så vill, i WEBFOTOALBUMET!