Nosferatu - vampyrskräck på Ritz
Alltid i mellanåt smakar det med lite skräckfilm i Halloween tider. Men inte vilken som helst. Kanske denna är en av alla vampyrfilmers moder? I alla fall en verklig klassiker. För en tid sedan spelade Vasa stadsaorkester under James Lowes ledning musiken till två Chaplin -filmer. Det blev succé. Nu var det dags att spela musiken till denna klassiska vampyrfilm, Nosferatu.
Musiken skrevs av Hans Erdmann och B.Heller och regisserades av F. W. Murnau. Filmen är från 1922. Egentligen är den ihopkopplad av spillror och delar av förstörda dokument. Lite som att göra film och musik av två ark papper som har körts genom en dokumentförstörare.
Nikonisten var imponerad av musiken, både romantisk och skräckinjagande - verkligen härligt!
Innan konserten diskuterade James Lowe och Marko Hautala både film och musik. Det var en verkligt spännande inledning. Det att Orlok scenerna var blå-svarta berodde på att man inte kunde filma honom dagtid, han tålde ju inte dagsljus. På natten var det för mörkt att filma. Så det blev i arla morgonstund innan soluppgången, därav färgen och av samma orsak blev skuggårna lååånga. Så regissören utnyttjade situationen ypperligt. Dessutom framkom det att regissören Murnau senare flyttade till Hollywood och regisserade där några filmer. Han lär ska ha omkommit i en bilolycka 1931.
Själva storyn handlade om ett förälskat par, alltså en kärlekshistoria, men utan happy end. Men kvinnans list (Ellen) lockade vampyren att dröja för länge och gryningens ljus förintade Orlok. Dock dog Ellen i sin älskade Hutters armar. Snyft.
Skuggorna användes som effekter, det fanns inte så mycket effekter att ta till på 1920 -talet.
Vasa stadsorkester gjorde en fantastisk konsert. Alls ingen vanlig konsert. Det kändes ända upp på läktaren hur James Lowe njöt.
Publiken njöt av konserten och Ritz var en verkligt ypperlig plats för denna. Tack för den!
Några extra foton kan du hitta i WEBFOTOALBUMET!
Beatles - som Beatles på Ritz
One Two Three - and I Saw Here Standing... blodet stannade upp för en stund!
Ett gäng killar från Liverpool spelar Beatles som Beatles. Allt är planerat i detalj. Inte bara sättet att framföra de bekanta låtarna, utan också instrumenten, kläderna, sättet att röra sej på scen för att inte glömma mellansnacken. I minsta detalj!
The Cavern Club Beatles konsert i den nästan fyllda Ritz-salen tog publiken från första takterna.
Publiken levde med och stornjöt (tjöt).
Några till bilder kan du hitta i WEBFOTOALBUMET!
Bo Sundström - artisten, låtskrivaren, människan
Alltid i mellanåt får Nikonisten möta frontfiguren bakom någon populär orkester. På inbjudan av Musik & Talang bjöds publiken på en angenäm tidsresa med Bo Sundström. Amie Borgar lotsade oss förträffligt och proffsigt genom denna kväll. Ritz var fylld till sista plats och det känns alltid lika skönt.
Bo Kaspers Orkester har också skördat många framgångar i Finland, börjandes från en skrubbkeikka på Socis i Helsingfors. Bandet har också uppträtt på Ritz i Vasa.
Bo berättade på ett trevligt och anspråkslöst sätt om hur låtar kommit till, varifrån texterna kommit och om en viss röd tråd i alla låtarna. Den tråden kändes påtagligt djup. Bo uppförde också Rauli Badding Somerjokis hit 'Paratiisi', den är så fin. Han jämförde också Badding med Ted Gärdestad. Fina artister, men så tragiskt trasiga.
Hela kvällen kryddade Bo med berättelser och humor. Han uppförde också många bekanta och någon helt ny låt. En från deras nya skiva och sen en herrlit jazzande låt, med text på svenska! Lite dialekt fanns också med.
Det var en mycket lyckad afton. Musik & Talang -gänget har i många års tid bjudit in intressanta musikproffsar och låtskrivare. Bland gästerna har också förekommit världsberömda basister och trummisar. Intressant att kolla vad 2020 bjuder på!
Amie Borgar och Bo Sundström på den anrika scenen på Ritz.
Du hittar mera foton i WEBFOTOALBUMET samt några korta videosnuttar.
Jerrys laglösa gäng öppnade Ritzhösten
Alltid i mellanåt blir det höst och konserterna drar sej inomhus undan regn, rusk och älgflugåna.
Jerry & The Outlaws öppnade Nikonistens höstsäsong på Ritz. Bandet är ju lokalpruducerat och bjuder på rockiga och rungande countrylåtar. Jerrys karaktärsfyllda röst passar till båda. Man får njuta av bandets egna låtar. Just nu populära "The Devils Cut" är producerat av Janne Hyöty. I webfotoalbumet finns en kort snutt, som smakprov.
Konserten besöktes av allt för lite publik, tyvärr. Det var skönt att lyssna till bandet, med sina väldigt proffsiga musiker.
Jerry Lindqvist, sång och gitarr, i bakgrunden basisten Carl-Johan Hultgren
Stefan Brokvist, bakom trummorna
Carl-Johan Hultgren, på elbas
Janne Hyöty på gitarr. Janne sår och skördar hitlåtar på löpande band också på andra sidan jordgloben.
Jerry & The Outlaws bjöd på en fin öppning på höstterminen.
Det andra bandet, Sam's Garage, måste inhibera deras insats på grund av sjukdomsfall. Outlawsgänget fyllde ut med en extra set.
Några foton hittar du kanske i WEBFOTOALBUMET!
Blusigt värre på Mällis
Alltid i mellanåt drömmer Nikonisten om en halvdunkel hörna i passande pubmiljö, nersänkt i lädersoffan i hörnet. Den ädla cigarröken blandas med cigarretternas blåkalla rök, som i sin tur ersätts med en härligt doftande Half & Half eller annan mustig piptobak. Glasen fyllda med mämmaaktig öl eller saliglen singelmalt. Härliga toner från en fläskbas, som sänder både toner och akustiska meddelanden från den skickliga basisten. Ach so!
Konstantin Kovalev gästade Vasa med två konserter, en på fredag kväll klockan 23 och en på lördag klockan 16. Ville gärna gå på konserten, men med ålderns rätt, känns inte kl 23 så komfortabelt, Det är ju EFTER Peyton Place!!! No Deal!!!
I samarbete med Halloween Blues har Mikko Peltola och Anssi Marttinen tagit fram ett passande koncept. Varje månad är det spelning på fredag på Mällis och för oss sega gubbar och damer ges det repris påföljande lördag kl 16. Vilken härlig tid! Helt utomordentlig. Den i hemmet som inte är intresserad av blues kan t.ex. dammsuga i lugn och ro. 
Konstantin Kovalev kommer från Ryssland, men har bott i Finland i över 7 år. Han spelar gärna blues, som han blandar i hop med lite rockingredienser. Konstantin fixar också sången, han klarar verkligen av tolkningarna med bravur. Under lördagen vi publiken njuta av både UrbanBlues á la New York, som budskap från både Missouri, Mississippi och Chicago.
Jaska Prepula är en helt fantastisk basist. Medverkar i många sammansättningar. Ofta med Mikko Peltola och Tomi Leino. Under lördagens konsert spelade ha både på sin klassiska elbas som på en kontrabas, vilken ju är Nikonistens favorit. Jaskas roll är mera än en bas. När gitarristen Konstantin byggde upp konserten med sin gitarr, kryddade Mikko Peltola konserten så att den fick sin goda smak så tyckte Nikonisten att allt bars upp av Jaskas ryggradsbas. Någon kan tolka annorlunda, men Nikonisten skriver från hjärtat.
Jaska Prepula
Nikonisten vet inte hur beskriva Mikko på trummorna, han är definitivt inte en 'trummis' - han spelar med trummorna. Hans slag på snaren är alltid definitiva - no arguments! Inte som Brexit! Mikko är hela tiden närvarande och den som är uppmärksam kan njuta av de kryddorna han bjuder på
Jaska Prepula
Konstantin Kovalev gav en fin konsert. Förutom att han är fantastisk på gitarren (erna) så implementerade ha sin sångröst proffsigt i de olika blueastolkningarna från flera världsdelar.
Konstantin Kovalev, Mikko 'BluesPoika' Peltola och basisten Jaska Prepula på Pub O'Malleys
Kändes extrahääääälit då Jaska hanterade fläskbasen. Det är ganska sällan Nikonisten bevakar events på Mällis. En orsak är att jag aldrig lyckas med färgbalansen och ljuset i fotona. Inte heller i dag var vi överens med ljusgubben.
Men alla konserter är ju till för publiken, inte för fotografen...
Nikonisten tipras gärna om att för alla bluesdiggare ordnas härliga konserter fredagar klockan 23 (för nattpigga) och påföljande lördag kl 16 (bluesålderkompatibelt)! Herrlit!
Känner mej riktigt fisk!
Alltid i mellanåt hittar Nikonisten sej på matmässor och matmarknader. Vasas Sik- och strömmingsmarknad firar 30 år i Inrehamnen. Nikonisten har ngt svagt minne att det något år arrangerades fiskmarknad vid fiskarstranden, men minnet är nu inte något att skriva i CV:n. Det är Lions Club Vaasa Meri, som arrangerar evenamanget och säljer strömming och siksoppa vid långbordet. Om Nikonisten förstod rätt delas intäkterna sen ut till behövande familjer till jul.
Även om det sades riktigt på radio, att det är viktigt att det säljs fisk, grönsaker, närodlat hittade Nikonisten ändå Kalakukkona från Kuopio och muikkor från Puruvesi. Undrar vem som närodlar lakrits i julglada färger, kanske i Sundom? Nå Nikonisten var glad att det inte såldes dammsugspåsar.
Hantverk, stickade sockor, virkade pannlappar och dylikt välkomnar Nikonisten nog av hjärtat på dessa marknader.
Nikonisten vet att många kommer att kommentera, att det där är inte grillkorv, men tar ändå risken att publicera läckerbiten.
Fisklakrits till salu! Nikonisten har också smakat på lokaproducerad fiskchoklad, från Taiga.
Lite solsken skulle säkert ha öppnat terasserna och folk skulle ha trivts längre. En liten, men effektiv vindpust tillsammans med några droppar regn fick besökarna att värma händerna i rockfickan.
Korsholm Big Band öppnade lämpigt med en Herp Alperts klassiker. Big Band musik får ju alla att bli gladare, eller hur?
Här bjuds det på verkligen närodlat och färskt.
Matpaus!
Nikonistens andra maträtt var naturligtvis strömmingsbiffar. Härligt nystekta. Men i egna receptet ingår alltid dill???
Det var mindre säljare än tidigare år. Det berodde knappast på vädret, kanske mera på att samma veckoslut arrangerades ganska många marknader.
Nikonisten önskar lycka till med marknaden 2020 och kollar samtidigt om det finns kvar nå rökt sik i kylskåpet ...
Hövålöös anstallt!
Alltid i mellanåt planerar Nikonisten en hemlördag, med tillhörande hemstädning. Men dottern Jonna ville ha lite foton från nå't sportjippo i Vörå. Nå't Toughest OCR... Nå har ju fotat i Vörå olika sporter, som skidning, cykling, MTB ... allt utom TBC.
Men sen då jag förstod vad det handlade om tänkte jag köra hem tillbaka! Nå dottern har alltid varit våghalsad, hon hoppade babybenji innan hon lärde sej att gå. Som nysskonfirmerad hoppade hon på riktigt, i smyg.
Nå, det var bara att ta fram kameran och följa med. Men förnuftet lämnade jag i handskfacket, som alla andra.
Att hålla i en järnstång och flytta den ett steg uppåt utan att röra i marken, måste vara nå ny sorts fysik.
I mellanåt kunde man tro att det var ett vanligt sportevenemang
Uppåt väggarna, som Hela Stans Ville sa i barnboken. Att efter 8 km löpning och över 40 huvudlösa hinder ännu orka springa upp för en vägg kan man väl nog kalla en prestation.
Starten skedde i olika heat, det skulle nog annars ha varit ännu tuffare och farligare, med alla på en gång.
I plurret! I slutet, efter alla prövningar, skulle deltagarna ännu klättra upp typ 4 meter och sen hoppa ner i plurret. Vattnet såg ut lite som lånat från Metviken, men utan klumpar.
Det delades inte ut några stilpoäng, synd för en ung kille gjorde en volt innan plurret!
Lagandan var nog avgörande för många, utan den skulle många hopp ha uteblivit.
Efter hinder o svanhopp gällde det ännu att flytta på hinder, såg inte så lätt ut
Fotot påminner om en viss målning, i mellanåt kan 20 cm vara gårrlång!
Dottern Jonna nådde målet i sin envishet. Lite stolt måste ju Nikonisten ändå känna sej...
Olika stilar var tillåtet, manfick dessutom hjälpa kaverin i nöden
Gyttjebadet blev liksom rapågare efter hand då mera rapa drogs ner
Kom att tänka på Krakel Spektakel, men han hängde ju i en gardin. Det behövs förutom styrka och envishet också skicklighet att ta sej fram via kättingpinnar.
Men lite av en folkfest kändes det nog som. Dessutom såldes hälsosamma grillkorvar, så Nikonisten behövde inte svälta.
Allt möjligt, som sagt, men en intressant erfarenhet och vädret var bästa möjliga.
Några foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Vasamarschen i full gång
Alltid i mellanåt är Nikonisten med på natur/evenemang/sportevenemang oftast mest då det bjuds på musikaliska njutninger.
Nu är dock Nikonisten för tionde året i rad involverad i Vasamarschen 2019. Arrangör är Vaasan kävelyklubi som har som mål att sprida ut glädjen och nyttan av att vandra i bästa sällskap och i bästa natur.
Evenemanget ordnar föreningen för 23 gången och Nikonisten har fotodokumenterat häppeningen i 10 år.
Det är verkligen inte frågan om en elitsport inte heller ett obetydligt sammanträffande. I år deltog vandrare från över 20 länder. Vaasan marssi hör till de få organisationer som IML (världsomfattande) har godkänt och dessutom enda i Finland. Knappa 300 deltog i årets evenemang, där var och en kunde välja blan de fina rutterna i Vasas omnejd. Nämnas kan att i Holland måste man begränsa deltagarantalet till 45.000 och hade ett starkt kval.
Man kunde ju tycka, att Vasa med sin natur, energi, dragningskraft, kunde locka minst 1.300 deltagare. Varför är inte våra lokala arbetsgivare och företag intresserade att medverka? Ett ypperligt tillfälle till en personaldag, där alla kan deltaga på någon av sträckorna mellan 10 km och maraton, Samtidigt bekanta sej med härliga medvandrare. Priset är skamlöst billigt. Några foton från lördagens vandring:
Starten från morgonen i härligt solsken - ser du nå bittra miner?
Riktning mot Öjberget
Rutterna är väl utmärkta
21 kilometers gänget på väg upp till Öjberget
Maratongänget, som har startat tidigare och redan rundat Stundars möter det andra gänget uppe på Markvägen, kolla vilken stämning!
Gänget närmar sej Öjbergskontrollen
Sundom pausstället bjöd på dricka och saltgurka, man skall komma i håg att vattenintaget minskar på saltet och mineralerna, så lite banan, saltgurka och uppdatering av vätskeförrådet ... och möten mellan liksinnade ...
Vid Gröna Ön var det dags för sista kontrollen och därmed stekta plättar med sylt, kaffe, annat drickbart och en härlig vy.
Vilken annan sport kan erbjuda detta?
Yrjö Saraste har vandrat länge, han traskade i dag 10 km länken. Observera att han är född 1923, så han har varit med t.o.m. i världskriget. Trots alla fina evenemang i världen, är han ändå en trogen deltagare i Vasamarschen och mottages alltid med erfordrat värdighet.
Evenemanget ordnas som sagt med helt frivilliga krafter. Till och med flaggorna är handsydda! Man efterlyser sponsorer för att trygga fortsättningen. Kunde vi inte tala om en Vaasa Energywalk?
Några extra foton kan du hitta här WEBFOTOALBUM!
Livets bilder - Pictures of Life
Alltid i mellanåt njuter Nikonisten av opera, inte bara i duschen. Musikfestivalen Korsholm bjöd på en mäktig njutning i Storkyro gamla kyrka (finns väl inte en bättre plats)
Enligt Pia Perkiös libretto handlar operan om en kostnär som skulle måla bibliska motiv, däran lämplig plats eftersom bibeltexterna är målade på väggarna. Folk kunde ju inte läsa så bilderna fick förmedla budskapet.
Att måla och därmed förmedla Bibelns texter kan vara en svår uppgift.
Operakören agerade dåtida folk och fä före starten. Det uppskattades av den blivande publiken.
Barnkören var helt fenomenal både till sång och uppträdande
De bringde med tröst och glädje
Anna-Maria Helsing ledde skickligt både körer och orkestern
Ett för Nikonisten ett känsligt ögonblick
Målaren Waltteri Torikka söker hjälp och stöd till det stora uppdraget
Hjälpen finns närmare än målaren kunde tro - inne i hjärtat
Waltteri Torikka i sin roll som målare i kyrko-operan Livets Bilder
Anna-Maria Helsing ledde körer och orkestern
För övrigt vill Nikonisten påpeka, att just denna kyrka är en av få där Gud Fader är avbildad i koret. Fadern, Sonen och den Heliga Anden är utsmyckade i koret
Det finns några foton i WEBFOTOALBUMET!
Festivalonsdag med fina konserter
Musikfestspelen Korsholm börjar närma avslutningskonserten. Det har varit en fin festival med skickliga och trevliga musiker. Nikonisten har fått bekanta sej med intressanta instrument både på slagverkssidan och stråksidan, harpan var speciallt intressant. Även om harpisten Stephen Fitzpatrick sade att det är ett så krångligt instrument att den aldrig borde ha uppfunnits. Nå skämt åsido, viss var han en mästare att hantera harpan.
Nikonistens dag bestod av en härlig konsert i baptistkyrkan (en förhandsglimt på kyrko-operan) samt en stämningsfull avslutningskonsert i Trefaldighetskyrkan.
Musethica -stråkkvintetten består av Avri Levitan, viola; Camille Joubert, violin; Kornelia Figielska, violin; Mikhail Balan, viola och
Sirja Nironen, cello.
Akustiken i baptistkyrkan överraskar varje år. Man kan på läktaren höra varenda viskning, varenda knäpp och varenda vassa konsonant. Härligt fylldes baptiskyrkan med bäde toner och publik. Torsdag ger gruppen en konsert i Umeå.
Håvard Gimse uppträdde, förutom på avslutningskonserten, också på många andra konserter. Han är minsann en fabulös pianist, från grannlandet. Nikonisten är mycket glad över att det var så många musiker från grannländerna.
Erica Back med Vertavokvartetten förstärkt med cellisten Kati Raitinen.
Ylvali Zilliacus, Stephen Fitzpatrick och flöjtisten Anders Jonhäll.
Ett till uruppförande av Lotta Wennäkoskis produktion, Tocca, för violin och harpa. Lotta var årets gästkompositör. Vi fick njuta av mångsidiga verk med intressanta inslag och instrumentkombinationer.
Årets musikfestival var på sätt och vis den bästa hittills, titeln får den väl bära ända till nästa sommar. Musikerna ville framhålla, att festivalen tar guldet i frågan om organisering, transporter, logi och mat. Men så är det ju världens bästa gäng som jobbar i bakgrunden.
Mera foton kan du hitta i WEBFOTOALBUMET!