Vaasan Marssi i blåsväder!
Alltid i mellanåt känns det blåsigt. Denna lördag var det moder natur som skötte om att myggorna hamnade till Saarijärvi eller så.
Har inte kollat på nätet, men det blåste så hårt, att Nikonisten var rädd att fotona skulle blåsa i väg från minneskorten.
Men rundan gjordes med hedern i behåll och kanske en aning mindre mjäll.
Starten gick för denna grupp från centrum med buss till Vinssitie. Maratonarna hade ju startat redan halv sju och befannn sej säkert vid tidpunkten i Stundars.
Högt uppe på berget, eller rättare sagt där havsytan befann sej ca 1350 a.d. möttes kortare ruttens vandrare och maratonarna - delvis. Den hårda blåsten kylde effektivt.
En av maratonvandrarna uppe på Markvägens knöl.
Navigationspalaver på knölen? Nej det var nog diskussion på gång om de kommande plättarna vid Gröna ön.
Paus vid Öjbergsdorffska alpincentret i Sundom.
Vandrarna närmar sig plättpausstället. Det var helt ypperligt vandringsväder.
Kära återseenden är en del av vandringsevenemangen. Nikonisten känner nog igen över hälften av deltagarna. Speciellt i år var det mycket nya ansikten.
Kön till plättarna växte tidvis, men ingen blev utan.
Nu är det bara resten kvar till Strampen, ca 7,3 km. En del kilometrar kan kännas längre än de andra.
Söndagen är ju avslutningsdag, det blir lite Molnträsk, Korsholms kyrka, Falanders, Sunnanvik samt målgång vid Strampen. En och annan medalj kommer också att delas ut.
Rambo - The Wanderer Dog
Alltid i mellanåt får Nikonisten chans att uppleva eller få ta del av helt fantastiska saker. En av dem handlar om Rambo, den vandrande hunden.
Nikonisten har haft glädjen att träffa Rambo ett antal gånger under de 10 år han haft fotouppdrag för Vaasan Marssi.
Vaddådå - en hund och Vaasan Marssi? Jeps, akkurat!
Husse Ivar E Hovland, från Sandefjord i Norge, med sin trogne vandrarkompis Rambo, för ett par år serdan.
Ett helt fantastiskt vandrarpar.
Ivar har själv vandrat inom IML i flere länder, Rambo har följt med i Norden av praktiska själ.
Rambo gick precis bredvid husse och han var allas kompis. Inte för att han brydde sej så mycket om andra.
Var nöjd med tillvaron. Aldrig ett skall eller ett gnäll. Viftande på svansen hälsade han artigt på andra vandrare.
Vid plättstället invid Gröna ön fick Rambo traditionellt en helt egen plättportion.
Vanligtvis åt Rambo sin portion snabbare än husse.
Rambos vandringspass, det är inte många hundar som fått så många stämplar.
Det är inte frågan om nå småpotatis. Rambo och Ivar har tillsammans vandrat 35.000 kilometer - det du!
Nikonisten blev smått både besviken och orolig när han såg Ivar i sin kännspaka vandringsuniform, men ingen Rambo syntes till?
Ivar berättade att Rambo nu gör sina vandringar ovanför molnen, där plättar dukas fram vid varje moln. Rambo blev nästan 13 år gammal. Rambo gjorde nog att stort intryck på Nikonisten, eftersom det gjorde så ont att höra nyheten.
Vandra i frid Rambo!
Härligt att vandra i gott sällskap i grannan miljö
Alltid i mellanåt trasslar Nikonisten in sej i häppenings som hänger kvar. Börjar snart bli 10 år sen Nikonisten sparade första fotona från Vaasan Marssi.
I dagens läge deltar ca 400 vandrare från 23 nationer, från Vasa torg via Brånx till Vasas fina naturupplevelser. Dagens tur kulminerade i plättar med sylt vid Strömsö. Det som Nikonisten gillar med denna motionsform är att det finns ingen tidtagning, det finns visserligen sträckor att vandras men ingen tävling. Många nationaliteter samlas kring dessa vandringar worldwide. I Finland är Vaasan Marssi enda evenemanget som är godkänt i dessa internationella sammanhang.
Här lite uppvärmning inför dagens vandringar. De som valde att uppleva Panike rutten startade redan tidigare. Den måste Nikonisten absolut deltaga i något år.
Reino Peltoharju har musicerat för vandrarna i flera års tid. Hans repertoar tycks vara oändligt lång och dyker någon upp från Böhmen - ja då byts det snabbt till rätt musik. Otroligt.
Yrjö Saraste (i mitten) valde att med ålderns rätt 10 kilometersrutten i dag. Han är veteran i många avseenden, både i krig och i fred. Han har deltagit i mängder med vandringar och deltagit i Vasa flere gånger.
Första vattenhålet fanns i Brändö. Varje år kommer tyskar hit och varje år lika vänliga, stolta och exakta
Stormossen gänget har deltagit i Vaasan Marssi redan i flera års tid och de återkommer alltid
Följande vattenhål var Koivula i Storviken, förutom vatten och kryddgurkor smakade också de fina röda vinbären.
Strömsö bjöd på ännu mera upplevelser än TV programmet, nämligen nygräddade plättar med sylt.
Strömsö!
Nästsista anhalten vid Dallas - lite amerikanskt över stämningen?
Paikalla tauko skulle översergeant Kodis ha sagt 1978 i Hiukkavaara, Uleåborg. Pyörään nouse, hattu - päähän - laita, lusikka - käteen - ota, saappaat- jalkaan - vedä => låter ganska StarWarsaktigt. Men dessa killar delade inte ut nå kommandon - de bara trivdes.
Ingen vandring i livet kan vara så lätt att man inte kan njuta av en liten belöning.
Nikonisten funderar städåt på varför bara Stormossens personal deltar i en så fin lokal häppening. Det här passar ju alla kroppsformer, det är ingen tävling, viktigast är samvaron. Men i dagens läge är det väl bara extremsport och tusendedelssekunder som gäller - och absolut inte plättar med sylt! Det är ju egentligen ganska synd. Man måste ju i mellanåt njuta också - helst ofta!
Konstens Natt o startskottet för Vaasan Marssi
Alltid i mellanåt händer det så mytsi, att Nikoniosten bara inte hinner med.
Trevligt att Umeåvädergudarna höll i stormen och blixtarna och lät Vasa fira Konstens Natt i perfekt väder.
Det var helt klart att man inte hinner med allt, så antingen väljer man ut favoriter eller så låter man bara hitta sej på olika ställen.
Men ett häftigt fint evenemang ...
Nikonisten startade äventyret med att kolla kohjorna i Villa Sandviken skogen. Nils-Johan Lindbäck är en av byggmästarna som skapade 'miljonärsvillan'
Vågade inte testa Kuplafun bollarna, skyllde på kamerona
Samma sak på alla evenemang. Där det bildas kö delas antingen ut gratisämbare eller så är det frågan om ponnyridning
Uppvisning - huujeeda mej
Pekka Lehtinen med sin Ludwig virvel - startskottet för Vaasan Marssi -evenemanget.
Vaasan Kävelyklubi ry arrangerar vandringsevenemanget Vaasan Marssi årligen i augusti. Marschen är det enda finländska evenemanget i internationella IML-sammanhang. Vi erbjuder valfria sträckor och poängterar att evenemaget är ingen tävling med tidtagning. Vandrare från över 20 länder beundrar Vasa och Vasas natur årligen.
Joakim Strand, fullmäktigeordförande i Vasa, hälsade alla vandrare välkomna, tackade också Vaasan Käveluklubi för arrangemangen och för att evenemanget tar hit så många deltagare. Energiklustret kan man inte betona tillräckligt, energi behövs nog omman skall klara av både Panikeleden och npgra kortare sträckor.
Veteranen Yrjö Saraste (95) är en bekant person. Han har deltaig i Vaasan Marssi många gånger tidigare.
Väntan på samba -karnevalen.
Nikonisten skulle nog föreslå en lite finskare variant i nästa år - typ Finlands längsta letkajenkka startandes från Tropiclandia - helst med tuulipuku o Suomi -träningsdräkt. Hankkija lippis skulle vara ett plus
Riia Rantala o Pia Simons sambar loss
Vid avslutningskonserten (för Nikonistens del) bjöds det på modernt knyck-ryck-rapp-spark-musik. Men publiken gillade så torget skakade.
Herrlit att det ordnas evenemang i Vasa och viktigt att det kommer tillräckligt med publik.
Slipovers på Pation
Alltid i mellanåt tar sej Nikonisten till annorlunda konserter. Denna gång till Fondis Patio. Slipovers gjorde en spelning där.
Nå det kändes ju nog annorlunda efter Julius Röntgens Adagio, med Cecilia Zilliacus på violin och Mattias Wager på orgel. Men Nikonisten gillar ju också jazz, blues, å råketiråll.
Nikonisten hade väntat sej en riktig coverlåtöppning och blev lite besviken när Abbas Does You Mother Know kröp fram från PA högtalarna.
Slipovers gjorde trots öppningen en bra keikka. Flyttet mellan låtarna för nog extra beröm, detr gjordes smidigt och uten pauser. Gamla godingen Funky Town (Lips Ink) fick vara med på setlist och det kändes bra.
Dessutom måste man ju berömma och notera att alla bandmedlemmarna också sjöng, vilket inte är så vanligt numera.
Som gammal bandtrummis måste man ju notera en klassisk Premier trumset med en spetsig Yamaha virvel.
En bra'an keikka, men Nikonisten kan ändå inte annat än sakna gamla goda street jazz och street blues på gågatan. Där spelades utan hårda stenväggar ggr 4 och publiken kom och gick och trivdes. Det var nog bättre stämning då, men kanske sämre kommers.
Tyvärr vann lättjan över förnuftet och Nikonisten fotade med pocketOlympusen så bildkvaliteten är inte optimal. Kiitos ja anteeks!
Mäktig final på Musikfestspelen Korsholm
Alltid i mellanåt känns det lite vemodigt på Musikfestspelen Korsholms sista dag. Å andra sidan borde det kännas som en lättnades suck. 9 dagar intensivfotodokumentering i tropisk värme, you know.
Men man fick ju umgås med båda nya och gamla bekantskaper och vara med om att svetsa (eller svettas) i hop ett ganska kompakt lapptäcke. Redan det var en upplevelse, för att inte tala om nästa 30 fina konserter.
Dagens lunchkonsert med Fauré kvartetten bjöd på lunch för själen. Visste nog att de var berömda, men när jag hörde dem live förstod jag varför.
Erika Geldsetzer, Sascha Frömbling, Dirk Mommertz och Konstantin Heidrich i Mendelssohns pianokvartett f-moll opus 2. De framförde också verk av Lepo Sumera och Robert Schumann. Mästerligt.
Kristiiina Poska ledde Vasa stadsorkester genom avslutningskonserten. Estlands 100 års jubiléum till ära öppnades konserten med Erkki-Svan Tüürs verk.
Cecilia Zilliacus, festspelens nya konstnärliga ledare, spelade själv i 10 konserter. Henns uppförande av Julius Röntgens Adagio i Trefaldighetskyrkan kommer jag aldrig att glömma. Den var så fin att Nikonisten inte nändes ens ta ett foto i kyrkan. Hon fogade sig smidigt in i olika grupper med olika musik som om det vore vardag för henne. Solodelen i Johannes Brahms violinkonsert D-dur Op 77 spelade hon med mästerlig inlevelse och utan noter i Korsholms kyrka.
Det var en verkligt fin avslutningskonsert, som avslutades med Felix Mendelssons symfoni 3 A-moll. Årets festival bestod av aningen kortare konserter med blandat innehåll, lite som en härlig buffé. Något som Nikonisten uppskattade.
År 2019 kör festivalen i gång igen i Korsholms kyrka den 24 juli. Be there!
Lauri Porra på Ritz
Alltid i mellanåt, eller kanske bättre säga varje år, bjuder Musikfestspelen Korsholm på åtminsone en annorlunda konsert. I år var det Lauri Porra Flyover Ensemble som bjöd på en fin upplevelse på Ritz.
Porra är ju känd också från Stratovarius. Han har också spelat cello innan han blev intresserad av elbasen.
Konserten bjöd på fusion och proge samt mäktiga soloprestationer.
Mikko Kosonen och Lauri Porra
Lauri Porra bjöd också på svävande lugna toner i sitt soloframförande, samma som han spelade på Salteriet
Mycket samspelta, låtarna flöt in i varandra utan pauser
Mikko Kosonen
Mikko Kosonen, Ville Pynssi och Lauri Porra
Musiker:
Lauri Porra, bas
Mikko Kosonen, gitarr
Aki Rissanen, keyboard
Juho Viljanen, dragbasun, slagverk
Nikonisten tyckte Musikfestspelen Korsholm hade gjort ännu ett ypperligt artistval.
Några foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Från Adalminas pärla till Bach på elbas och cello
Alltid i mellanåt blir det stora variationer i Nikoninstens konsertbesök.
Dagens första bilder togs på Masterclass konserten i Stadshuset kammarmusiksal.
Emma Strömbäck blev undervisad av Kati Raitinen. Här Emma på konserten, på pianot Anton Ylikallio.
Sedan blev det lite Topelius, Adalminas pärla på familjeevenemanget på Fanny. Den lästes av Stina Ekblad (Kalle Halmén på finska) och för musiken stod Adalminakvartetten.
Kvällskonserten hölls i Korsholms kyrka. Där framfördes bland annat "14 sätt att beskriva regn", Stina Ekblad läste dikter av Harry Martinsson.
Chiaroscurokvartetten uppträdde också
Under ledning av Mattias Wager blev det tillsammans med de övriga musikerna en härlig improvisationsexplosion. Musikerna var utspridda i kyrkan och bland publiken.
Dagens konsertmaraton avslutades i Stadshusets trapphus. Lauri Porra och Kati Raitinen spelade Bach tillsammans. Kati på cello och Lauri på elbas. Slutresultatet blev en höjdare, något man absolut inte har upplevt tidigare. Publiken stormnjöt. Lauri Porra Flyover Ensamble på Ritz tisdag kl 20. Där blir det proge!
Årets dukning av konserter har varit gårrbra. Kortare konserter med varierande utbud passar Nikonisten utmärkt.
Hav, vind samt blixtar och dunder
Alltid i mellanåt känns det extra gårrbra att komma ut i skärgården. Kvävande hett har det varit i flere dagar. Nikonisten har suttit o fotat på bastuvarma orgelläktare. Svedjehamnen bjöd på lite fläktande vindar.
Men innan det började dagen med en intressant musikalisk brunch på Villa Sandviken. 'Är musik och bildning annat än tonbildning?' Medverkande var musikmag Wivan Nygård-Fagerudd (mezzosopran), prof Gustav Djupsjöbacka (piano) och lektor Bo Kronqvist, som moderator. Diskuterades allt möjligt kring inlärning, språkbad, bildning. Kyddades mellan varven med visor och sånger, bl.a. Karin Månsdotters vaggvisa för kung Erik XVI (Wegelius/Topelius).
Nikonisten återkallade i minnet livets gång. Människan dör egentligen två gånger. Den första gången då hon inte vill lära sig något nytt. Den andra gången är då mera för de anhöriga.
Sedan bar det av på äventyr till Svedjehamnen.
Men nog var där varmt på vinden också.
Helt unikt, uruppförande av 'The Gauntlet' av Lauri Porra, på elbas. Verket är döpt efter ett Commodore 64 spel, som Lauri gillade, nostalgiskt. Cecilia Zilliacus, Johanna Persson, Kati Raitanen och Lauri Porra på bilden. På tisdag kl 20 bjuder Porra på sin show på Ritz.
Fina toner i världens vindaste och virsåaste kyrka i Replot. Någon påstod att den är vind på grund av nordanvinden. Då måste den ha blåst på Replot från alla väderstreck.
Cecilia Zilliacus, Kati Raitanen och Johanna Persson gav en fin konsert i nästan fylld kyrka. Åskvädret kompade.
Chiasorcuro kvartetten i St Nikolaos kyrka. Här började konserten med Bach ur Die Kunst der Fuge.
Konserten komppades av ett sjudundrande åskväder och otroligt många blixtar. I mellanåt blixten och smällen samtidigt och så väste det och fräste och det blev livligt i elskåpet.
Karin Dornbusch spelade Karg-Elerts sonat för klarinett. Pontus Grans medverkade på kontrabas i finalen.
En minnesvärd dag med många fina framträdanden. Mera på kommande i dagarna tre. Måndagens favorit är väl nog '14 sätt att beskriva regn' i Korsholms kyrka kl 18.
Nikonsten funderade på hemvägen på att skaffa flytväst till bilen. Donnerwettern hade effektivt fått gatubrunnarna att översvämma.
Krig, fred och aftoneldar
Alltid i mellanåt blir det konserter på rad - i flera dagar.
Lördagen bjöd på många fina upplevelser. Svenska Vokalharmonin uppträdde flere gånger under dagen under Fredrik Malmbergs ledning. Maria Forsström stod för fina solonummer.
Korsholms kulturhus var fylld till sista kökspall.
På fotot Anders Kjellbeg Nilsson, Cecilia Zilliacus, (i bakgrunden Bengt Forsberg), Johanna Persson och Kati Raitinen.
Lite mera krigiskt på dramaturen vid slagfältet.
Vid Lotta Svärds sten. Lotta Svärd hjälper en sårad soldat.
Efter det krigiska kom freden med en fin konsert i Oravais kyrka. På fotot Anders Kjellberg Nilsson, Heini Kärkkäinen och Kati Raitinen.
Storkyro gamla kyrka är mycket vacker och ger en alldeles speciell atomsfär
På fotot Kati Raitinen och Vokalharmonin.
Söndagen börjar vid Villa Sandviken och avslutas i St Nikolaos kyrka kl 22. Därimellan bjuds det på äventyr och konserter i Salteriet och Replot kyrka.
Väldigt fin dukning i år tycker Nikonisten. Hoppas du också hittar till någon konsert, det finns ännu biljetter.