Skidföre
Alltid i mellanåt funderar jag på att börja sporta med något. Om jag inte hittar på någon bättre orsak, så får jag ty mej till tidsbristen. Någon vacker dag skall jag hitta på ett alternativ - till orsaken.
Varje år hittar jag på nytt mina svenska arméskidor (har aldrig vågat undersöka hur det kommer sig att de heter så). Vårligen blir de tjärade på balkongen, mest för doftens skull. Men något år har jag luftat på dem i alla fall. I dag skulle vara en perfekt dag för det.
Men i dag har mycket annat att göra efter bloggningen, tyvärr.
Så jag skall förbereda min skidsäsongöppning till en dag som lämpar sig bättre.
Måste väl bara hoppas på att skidföret då är lika bra.
En god vän konstaterade en gång: "Jag är bra på att skida men kan inte stava!"
Ja, och gott folk, kom i håg den vintrigt trevliga utemotionsdagen inkommande söndag 22 februari. Om man rör sig tillräckligt kan man belöna sig med pannkaffe och några grillkorvar, under tiden arvingarna åker hundsläde.
Wentus Blues Band
feat. Louise Hoffsten
Alltid i mellanåt funderar jag på varifrån riktigt bra musik kommer. Du vet sånt som far in i märg o ben, genom all gåretex och Rukkas regnrokkan. Nu vet jag lite mera om den hemligheten. En stor och njutbar del av musiken har sett glödlampsljuset i källarlokaliteterna i Villa skola. Där har många toner fötts och en del strängar brustit. Dessutom började allt för 29 år sedan, så nästa år blir det ramajubileum.
De kommer alltså från kulturens hemvist och vagga och alla vaggor vaggar i takt med deras blues. Det är föståss Wentus Blues Band:
Niko Riippa, Juho Kinaret, Robban Hagnäs, Pekka J.V. Gröhn och bakom trummorna, Daniel Hjerppe.
Denna Vändagsafton gjorde de en fantastisk konsert med Louise Hoffsten:
Louise Hoffsten är ett av de tuffaste bluesnamnen i Sverige. Lyssna på hennes sång, läs hennes texter, njut.
Torsdagen 12 februari publicerade Vasabladet ett helt uppslag om Louise - läs mera där om henne.
Det är inte första gången dessa ger konsert tillsammans, men varje gång de gör det är det den bästa konserten. Det bara bubblar i hela kroppen.
Lyckliga du om du har en biljett till deras andra konsert som går av stapeln vid Ritz i Vasa Vändagen till ära.
Fotona är från konserten i Schaumansalen 13.2.
Robban Hagnäs skryter på Louise och säger att hon är gårrkålkkåbra! Louise tackar och lovar att hon skall öva på sin finska.
Dessutom har jag nu en egen signerad bok: "En näve grus" (Louise Hoffsten).
Tack för att du tittade in hos Nikonisten!
Några bilder till hittar du i webalbumet!
Erja Lyytinen @ Ritz
Finlands okrönte bluesdrottning
Erja Lyytinen besöker årligen Vasa och Ritz. Om du missade årets konsert, så korrigera misstaget nästa år.
Erja är en oerhört skicklig gitarrist och hon kör sina häftiga blueslåtar så blodet kokar.
Några till foton hittar du på / lisäkuvia:
Erja Lyytinen at Ritz
Vi har vår i luften!
... var har ni er?
Alltid i mellanåt funderar jag på de ljuva läten våren börjar med. Tänkte inte ännu så långt som på snapshanen, kanske mera på när isen smälter och smältvattnet droppar och plaskar. Barnen stampar, med eller utan gummistövlar i vattenpölarna så det skvättar o sprättar. Det ljudet. Och ljudet när barnen får ta ut sina cyklar på våren och alla ringer i ringklockorna.
Kommer i håg en liten sann eller osann lögn från hemtrakterna, när Vidar hade kommit hemcyklande från Villa skola med sin ganska nötta ped. Har frågade farfar Enok, va betyder he att man förlovar sej? Enok förklarade, att det är som om vi nu sko köp en ny ped åt dej, men du får böri använd he först i vår! Vidar tugga på Enoks svar, betraktade sin gamla ped och frågade sen: "Sko int man ens na liiti få pingel på ringklockå helder?"
Kreativ fart.
Vauhtia ja vaarallisia tilanteita
säger man väl på finska då det går till så där ordentligt. Men å andra sidorna visar ju ungdomarna på bilden inte bara en farlig situation, utan även tecken på lydighet genom att fortskaffa sig kollektivt och allvarlig kreativitet. Desutom finns det nog en nypa kaveria ei jätetä med i generna. Visst saknas mycket på bilden, bland annat cykelhjälm? Kanske det också fattas lite jäitä hattuun.
Amen!
Amen!
Alltid i mellanåt pallrar jag mej i långsam takt mot olika konserter och festivaler. Än är det Kokkola Rock med Matti Nykänen, Pandora o Scooter, eller Keskinens Vesas MiljoonaRock, med Deep Purple eller Scorpions. Det liksom rycker i alla senor och leder lite ännu, bara av blotta tanken. Nå det gäller kanske ändå inte Mattis uppträdande.
Hittade mej nog också på räntärock, Rockperry, just den, som ordnades på Vasklot. Där uppträdde bland andra Apocalyptica, Tarja Turunen, Lordi, Freud, Marx, Engels och Jung. Placerade mej, klyftig som en banan som jag är, mellan tvenne baselement stående på två ölkorgar (utan öl) för att ta bästa sikte på Lordi.
Men ack när basisten fick skåpen att vakna. Jag magrade bums flera kilo, som jag aldrig fick tillbaka. Men Mr Amen närmade sig självsäkert och gned till ett gnissligtylandemäktigt gitarrsolo framför objektivet, så I shot him! Härunder ser ni resultatet - gubben är nog ful som Hen Hårige - men bilden är jag stolt över. Saknar bara de där kilona som försvann med delar av min tarm.
Betydligt snällare gick det till då Beatles spelade på Ritzzzzz. Och de spelade gårrbra, the Silver Beatles!
Silver Beatles har igen nya projekt på gång - Help?
SportNikonisten.
Isig sport o peedase.
Alltid i mellanåt kan jag hitta mej själv under rubriken sport. Då stiger pulsen. Inte för att jag är vidare intresserad av att följa med sport - än mindre kvalificerad att själv utöva en sådan. Noup. Mest blir det att kolla upp vad som händer genom några grupper Nikkoriska okulärelement och alltid på den säkrare sidan av kamerahuset.
Det kan verkligen se ganska kusligt ut, kolla 40ans Rh- till exempel. Färgen tyder på ganska låga Hb värden.
De där som trrrrrampar igenom våra vackra landskap varje sommar ser ut att vara mera varmblodiga av sej.
Som till exempel de här. Han som viftar vill vara anonym, men han heter Janne å brukar peed lite mera norrut.
Han e passlian kaveri, hande Janne.
Som man sår får man plåster.
Take-off!
Alltid i mellanåt kommer jag i håg scoutdevisen att man ska alltid vara redo. Nu känner jag mej mera redo för start här på Nikonisten. Min kompis Adda på bilden, som är mera än redo, fotade jag i Metviken - nu byri vi!
