Råtkålaaxå
Alltid i mellanåt hittar man nya saker på bekanta platser. Nikonisten nötte landsväg 9 från Åmynne (Jojensuu) till Siklöjehuvudstaden (Kuopio) som såååå många gånger tidigare. Denna gång var arbetsdagen färdigjobbad och det gällde att ta sej härbärget. Efter Viihdekeskus Hojo Hojo dök en skylt upp om nå rotkolaakso.
Eftersom Nikonisten är minst lika nyfiken som galen så blev det en olaglig u-sväng och in på byavägen. Efter några kilometer böts destiaöljegruset ut mot äkta grusväg. Väl framme fanns något som Nikonisten måste återkomma till. Det inte var meningen att traska mera än till infoskylten det blev inte aktuellt med nå klädbyte.
Men grannt var det nog. Så grannt att Nikonisten måste lite bara naturstigsvandra ändå - bara några kilometer ...
Redan skylten verkade tillräckligt intressant.
Trevligt med pausstuga redan innan vandringen.
Välutrustat med blommor på borden, dett verkar lovande.
Och visst var det otroligt grannt och lugnt.
Man kunde känna höstens smak i gommen, hade ju ingen korv med, tyvärr.
Det fanns olika rutter att välja mellan, men rundvadringen verkade mest lockande.
Nästan som på dansgolvet, inte orkas det här bytas nå pjäxor inte.
Fast greppet mot höstblöta rötter och stenar kunde nog ha fixat Nikonisten till gipsfabriken.
Fin utsiktsplats fanns, den var både stadig pch säker.
Hujeda, det var nog en äkta rotko här.
Nikonisten rekommenderar nog denna rastplats med högt betyg, kom i håg att ta med korv och dricka och ordentliga skodon. Men framför allt - ta dej tid mitt i stressen att vara lite nyfiken.
Retro - rundi eller p####ralli - nostalgi
Alltid i mellanåt blir Nikonisten retronostalgisksnyftig. Numera sker det tyklare. Var på en arbetsresa till Kouvola (Kovby?) och innan solnedgången blev det en liten, längre promenad. Hittade sig plötsligt på stadsmuséet. Det kan väl låta konstigt, men eftersom Nikonisten har köpt Museokortti skall kortet nötas så det inte finns nå text kvar nästa år.
Nä, allvarligt talat blev Nikonisten nostalgisk av utställningen 'Mannerin lipan alla'. Vet inte vem Manner var, men troligtvis var det frågan om en fotobutik som hade ett ungdomsvänligt skyltfönsterbräde.
I Kokkola var det Apotekshörnet eller Slottes skobooda. I Jeppis var det säkert nå annat. Minns att det fanns en link till nå kvartersrallyreportage i Jeppis (på Facebook, där Anci Jylhä var med). Men vad det hette hade ingen betydelse. Det var fiilingen som räknades. Nikonisten vet inte om artikeln borde förbjudas för barn under 50 år, men tror att traditionen lever kvar ännu i någon form. I Kokkola ordnades förra veckan en 'rundi' där rallyt väcktes upp på nytt. Men där hade inte Nikonisten möjlighet att vara med.
Nå tillbaka till Kovby. Utställningen var så äkta att Nikonisten magrade flera kilon, skygglapparna hamnade till Stormossen och rynkorna flyttades från pannan till ett annat årtusende.
Fenomenet existerade inte bara i Kokkola å Jeppis liksom inte heller ungdomarna. Mannerin lipan alla visade upp 70 talsrummet. Kommer du ihåg de där sängöverkasten, som var något frotté, rutiga. Fanns åtminstone i brunt, beige, naturvitt och orange, kanske också rött. Bordslamporna. Kassettspelarna. Poppy hette min. Och mycket mer.
Bilar, bensin, däckrök, marlboro eller colt svidande i luftrören. Erkin Pikakiväri. Nutku. Bäst att sluta här och låta bilderna tala. Hoppas du har en möjlighet att droppa in till utatällningen i Kouvola, (googla på mannerin lipan alla) eller ännu mera hoppas Nikonisten att någon gårrgöulå fixar en likadan till Kokkolamuséet.
Men tillbaka till sanningen.
Nikonisten tror att många känner igen sej. Kolla glasögonen, jeansen, gemenskapen, hoppet. Pojkspolingarna hittar ju sig bakom 'kameran' spanande. Ganska samma klädsel och fiiling. Delar några bilder från utställningen och ett par erfarenheter.
Alla kommer väl i håg bilmodellen och i synnerhet färgen. Den lite plånboksvänligare rundaren.
En del hade ju lyckan att ha skuldsatt sej i en Mopar. Men blickar och intresse väckte de ju nog.
Skolbanden var ju hjärtat på konventen. I synnerhet om de var längre i från. Zotch och Exodus var ganska pop hos oss, men i Kouvola hette de tydligen The Demons. Namnen har ingen betydelse, för fiilingen var säkert densamma landet runt och den ingen ta i från oss, evö!
Ja sen de egna erfareneheterna. Den första var ju den kära Herbie -62.
I bland fick Nikonisten låna pappas Plymouth Fury III -66, då var det fest.
De sista rundina kördes med Impala -71. Den drog aldrig under 28 liter på 100 km. Efter tre varv var det kollekt. Men som tur var fick man många liter för 20 mark.
Men alla förbrukade bensinliters kom till nytta och glädje, de förvandlades till guldkanrade minnen för livet. Nikonisten ångrar absolut ingen liter.
Vaasa Super Weekend -KIDS
Alltid i mellanåt känner Nikonisten sej lycklig med sina årsringar.
Annars kan det hända att han hade hittat sej till exempel in en benjiiiiiitrampoliiin. Iiiik!
Barnens trafiksäkerhetsdag har firats som evenemang i Vasa säkert i 10 års tid. Barnen får lära sig trafikvett, som de sedan skall lära sina föräldrar. Första delen av provet brukar gå galant, andra delen får vi alla vara med om dagligen.
Tidigare år har vi inte kopplat i hop så många olika evenemang. I år var det ju 'de stora pojkarna', trafiksäkerhetsdag och Street Food. Alla på en gång. Senare på kvällen sen ännu nå smakmässa.
Inte undra på ett det fanns myki folk på torget - och i alla åldrar.
Skodan fick en helt ny färg - och det blev ganska artistiskt, kanske nå't för fabriken att fundera på. Men berätta nu åt alla barn att de inte skall måla med Miranol pappas bil, inte så ofta åtminstone.
Jukka 'spiikerlegenden' Nieminen i farten.
Polisbilen är nog intressant, samma gäller ambulansen, men polismotorcykeln tar nog alltid priset.
Usch vad det tar i magen bara att fota....
Räddningsverkets brandbil hör också till favoriterna...
För att inte glömma lokaribilarna med riktiga motorer. Övning på många saker här på gång.
Lite som Karlsson på taket - fast utan tak och utan Karlsson.
Det finns några foton till i WEBFOTOALBUMET!
Ett 1/2 äventyr på Stora Karlsö
Alltid i mellanåt funderar Nikonisten på hur nära det finns helt fantastiska platser att uppleva. Nå en lite längre bort än Såka stenkyrka är ju nog Gotland, men det går enkelt o smidigt att ta sej dit.
Ett halvt äventyr fick Nikonisten uppleva på Stora Karlsö. Egentligen var utfärden inte från börkjan inprickad överhuvudtaget.
Det ordnas olika utflykter till naturreservatet. Gnidig å håsig av sej valde Nikonisten en halvdagstripp. Man fick lite info av guiden och ett kiva häfte med utmärkt vandringsled och förklaringstexter. Funkade helt hyvä.
För samma pris skulle man ha fått en heldagstripp med komlett guidning. Bra affär, eller hur? Nå på halvdagstrippen hann man se och uppleva det mesta, tar en timme för vanligt folk att traska naturstigen. För Nikonisten tog det väl tre timmar.
Googla på Stora Karlsö och du får mera information. Nikonisten bjuder på några foton.
Man tog sej till ön med denna bastanta farkost, som var laddad med ca tusen hästar. Ingen taxfree ombord.
Redan ankomsten fick avtryckarfingret att krampa sej ordentlig. Färden gick förbi Lilla Karlsö. Den måste någon gång besökas.
Färden påbörjades så fort Nikonisten hade avtackat guiden och frågat efter närmaste vägen till fyren. Det var ganska många trappor. Inte i fyren, utan till fyren. Den finns ju uppe, uppe, uppe, uppe.
Härligt. Man kan övernatta i fyren om man vill. Och det borde man absolut. Då kunde man få uppleva ett helt dygn där.
Uppe fanns det an utsiktsplats och vyn var mera än det stod på receptet.
I bakgrunden Stora Karlsö i bakgrunden skymtar Lilla Karlsö. (foto Lena Sahlberg)
Mäktiga klippor.
I juni kastar siig ungfåglarna (sillgrisslor) ned för stupet i havet, det lär vara något att se det. Men nu hade alla redan teståkt.
Men en massa pip och gnäll fanns nog kvar. Och matningen i full gång.
Ganska så mäktigt.
På en annan klippa fannsett till samhälle.
En tordmule poserade vackert när Nikonisten bad snällt.
Mäktig natur.
Här står Nikonisten uppe på en av klipporna med en annan klippa o bakgrunden.
På hemvägen plockade vi upp ett par passagerare från Lilla Karlsö. Så egentligen har Nikonsten nästan varit där.
Men nästan räknas ju som alla vet bara i Jakobstad på fredagskvällar efter klockan 18.
Alla var nöjda med utfärden. Vissa var våtare än andra. Detta sällskap älskade stå i aktern och samla upp skvättvattnet, det var ganska hård nordanvind på gång.
Ett halvt äventyr? Jo absolut. För att det skulle ha varit ett helt, borde man nog ha tillbringat en eller två nätter också.
Det blir absolut en ny färd hit.
Film på Fårö
Alltid i mellanåt kan Nikonisten bli filmsugen. Det sker inte för ofta. Men det kan hända att någon scen i en film plötsligt dyker upp och då kan det hända att Nikonisten bara måste se filmen på nytt. Det hände så också på Fårö.
Men vi börjar äventyret vid Fårö kyrka.
Tornet, eller spiran, är vackert utformat och snickrat i äkta trä.
Stiligt och stämningsfullt, tycker Nikonisten.
Ute på gravgården finns en till synes anspråkslös grav. Men den var ett av huvudmålen för Nikonistresan.
Genast efter, eller naturligtvis skulle det fikas först, klev Nikonisten in i The Filmvärlden. Bergmancenter!
Persona, Skammen, Såsom i en spegel, Scener ur ett äktenskap är Bergmanfilmer, som har spelats in på Fårö. Begmancenter bjuder på olika safarin för intresserade. Den stora safarin inkluderar en guide och busstur till de olika platserna och man får till och med se hur en scen fixades. Innan turen en guidning på 45 minuter i biografsalongen.
De mindre safarin kunde man göra på egen hand efter en introduktion och att man fått kartan i hand med alla platser inprickade.
Muséet har mycket att bjuda åt den som är intresserad av Bergman, film, utrustning, historia, fotografering etc...
Varje kväll spelas en Bergmanfilm i biografsalongen. Känner du kanske igen vilken film på fotot?
Persona är kanske den mest kända filmen av dem som filmades på Fårö. Dock inhandlade Nikonisten 'Det sjunde inseglet' i filmbutiken, eftersom filmsuget föddes av scener just från den filmen, schackspelet.
Gammal kamera- och filmkamerautrusting finns också på Bergmancenter.
Dagen var ännu fylld med kommande äventyr, så det blev att puttra i väg till Fårösund. Ingen kö på Fårösidan, men flere timmars kö på andra sidan. Sedan siktet på nya vyer.
Nedre delen av Gotlandsäventyret
Alltid i mellanåt förstår Nikonisten att lyssna på infödingarna. Trippen till Fårö böts ut mot södernäventyr pga av frukosten avnjöts först kl 8. Startar man då norrut hamnar man i Fårösund i en lååååånng färjkö. Du som gillar köer stortrivs säkert i den 3 och en halvtimmekön. Far på kvällen eller stig upp tillräckligt tidigt sade frukostkallskänkan.
Det blev då i sället att ställa in Astrid mot öster och rynda Gotland från öst via söderudden. Lika härligt i alla fall. Vallmona blommade på pärålanden gårrgrannt.
Tyvärr hittade NIkonisten inte någon lämplig automat för kortbetalning på denna mack. Så det blev att köra på fotsvett o lite helig ande till följande bensinstation.
Öjakyrkan hade växt till sej sedan Nikonistbarndomen? Nå nää det fanns ju nog en egen Öja på Gotland. Kyrkan var mäktig. Nikonisten beslöt redan på flyget att det inte bara går att fota 111 kyrkor på några dagar, så de flesta fotades bara på näthinnan.
Mera möllor. Inte alls besvärligt att hitta dessa, tror de vandrade i medvind längs landsvägarna.
Fäljande rastplats var en äkta rastplats även för rastlösa...
... som tänkte (nästan) hoppa i det svalande klara plasket.
Tyvärr hette inte denna fyr Elise. Dock är det nog Gotlands sydligaste fyr.
Prismat var imponerande.
Utsikten grann...
Nå myki mera söderut kommer man inte torrskodd.
Är man så här pass långt kommen, ska man nog passa på att besöka Hobergsgubben, eller svalka sej i grottsvalkan.
Han har haft både röd och gul näsa, nu var den åter gul.
Åter tillbaka i Visby, blev det en aftonpromenix. Nikonisten passade på att promenixa varje afton, myki att se i Visby.
Visby on my mind
Alltid i mellanåt besöker NIkonisten vårt grannland, det som lånat och nästan förstört vårt modersmål. Denna gång en lillan besök på Gotland.
En liten koll på vad den gamla Hansastaden bjuder på under en kort vandring. Får senare återkomma med lite annat från trippen.
Säkrast att börja med deras vindkraftverk. De är både tystare och myki snyggare än de som vi har.
Vet inte vad byggstilen heter, men den känns bekant.
Klackskor och dansskor är inte att rekommendera.
Muren påminner om son tillvaro hela tiden och aftonpromenader både inanför och utanför är härliga.
Till och med utanför muren kan man logga in innanför muren.
Det tog helt enkelat aldrig slut. Speciella o granna byggnader så länge fötterna håller. Dessutom var de så granna att man bra kunde ta extra varv utan att mättas.
Men first things first. Glassmagasinets bar bjöd på nästan 200 olika sorter. Det blidde såna trebollars och tre gånger om dagen i fem dagars tid. Dock hoppade jag över den smurffiga sorten.
Missa för allt i världen inte glassmagasinet - man kan inte låta bli att älska glassmagasinet. (foto L Sahlberg)
Återkommer med lite mera Gott-land senare.
Korståget till Finlands minsta stenkyrka i Såka.
Alltid i mellanåt snokar Nikonisten i hemsoporna. Denna gång i byn där Nikonisten både har höbärgat och varit till grannen för att hämta rumppdreiji. Det blir sen en annan story.
År 2010 beslöt Leena Harjunpää att bygga en egen kyrka åt sin make till hans 50 års dag. Så gör ju alla makar. Kyrkan är ju nog privat, men alla är ändå välkomna till 'de öppna famnarnas kyrka'. Kyrkan är alltid öppen.
Kokkola stad har sponsorerat en liten parkering för besökarna.
Kyrkan har medfört två traditioner. Till advent samlas byborna (rekordet är 44 av 77) i kyrkan för gemensam högtid. Den andra traditionen är kvällsringningen.
Modellen till både kyrkan och klockstapeln har tagits från Pyttis.
När du besöker kyrkan, skriv in ditt namn och glöm inte att betala kyrkoskatten. Där finns en bössa väntande på slantar och sedlar för att underhålla kyrkan.
Nikonisten och stenkyrkan. Foto Lena Sahlberg.
Antikhandlaren Raol Pohjonen har gjort väggmålningarna.
På gården hittar du också Noa, arken och över 200 djur.
Ta en tur till kulturarvet och besök Såka stenkyrka. Passa på att besöka de andra enastående kyrkorna i området, Karleby sockenkyrka samt kapellet på Tankar.
Några foton hittar du i WEBFOTOALBUMET! (på samma ställe hittar du mera korstågsfoton)
Korståg i Nyslott
Alltid i mellanåt fortsatte korståget trots regnet. Menar det regn som började då resan började och envist följde med på färden.
I Nuslott brukar det hända en massa på torget, men nu var torget ganska tomt. Båda skagen av lörtsy fanns nog till salu men man fick sitta under tak i Kalakoju ätande stekta siklöjor. Lippakiosken måste klara sig utan att ha sålt glass åt Nikonisten, för det kändes inte aktuellt eller passande.
Båtresan inhiberades också - inget trevligt cruisingväder, alltså.
Förutom stora kyrkan finns det i Nyslott också en mindre kyrka, som tidigare var ortodoxt. Den är populär, men tyvärr släpptes Nikonisten inte in i kyrkan. Dörren förblev reglad.
Ute på kyrkgården fanns en relisjöösan fågelholk.
Domkyrkan var däremot nog lika öppen som vacker.
Kanske något för en var att tänka på ...
Sen började hungern eller snålheten ta över och det var dags för kaffe med dopp på Kahvila Raide i gamla järnvägsstationen.
Mums. Och sen då vidare mot ... ???
Korståget pausar i Olofsborg.
Alltid i mellanåt påminner Nikonisten sig själv att han är i verkligheten dubbad till förste riddare av Olofsborg av den andre medlemmen i Nyslotts Svenska klubben, Olli Österlund. Men det var länge sedan, numera besöker Nikonisten slottet/borgen som en vanlig man.
Wiki berättar:
Man började bygga Olofsborg år 1475. Borgens danskfödde grundare Erik Axelsson Tott bestämde att en mäktig fästning skulle byggas som skydd för det strategiskt viktiga Savolaxområdet. Borgen skulle avvärja ryssarnas anfall österifrån och därmed försäkra att herraväldet över Savolax förblev hos svenska kronan. Olofsborgs historia är en blandning av vapenslammer, kanonbuller och vardagssysslor inom borgens stadiga murars skydd.
Maktskiftena har satt sin prägel på Olofsborg vilket syns i borgens mångskiftande arkitektur. Idag kan borgens festsalar hyras och användas till flera slags evenemang.
Hursomhelst finns det oändligt många stories om och inom Olofsborg. Bland annat den om jungfrun som släppte in sin älskare (fienden) och samtidigt en massa fientlige typer i slottet. Hon lär ska ha blivit begravd levande i muren och från hennes tårar började sen en vacker rönn växa. Finns till och med en sång om detta. Men en liten vandring:
Det sägs att dessa är världens första vattenklosetter. Och det behöndes knappast nå kodinputkimies.
Det lilla kapellet är väldigt intimt och andligt. Där finns också landets minsta piporgel. Kolla detta alla ni som skall gifta er nästa sommar. Men glöm klackskorna.
Olofsborg beöks varje år av ca 80.000 personer. Sen drar ju operafesten ännu ca 60.000. Så Nyslott växer nog explosivt sommartider.
När Nikonisten bodde i Nyslott, noterades festligeheterna med att allt blev minst dubbelt så dyrt. Det gällde att hitta de lokala ställena, för lönen var ju densamma hela tiden.
Här blickar Tott över sin Olofsborg.