Korsfararen.
Alltid i mellanåt, men oftast under semesterperioden drar Nikonisten i väg på korsfärd. Betyder att han svejpar landet runt, kors och tvärs. Precis som om han inte gjorde det i det vintrigare jobbet. Korsfärderna innehåller ofta stopp vid korskyrkor.
På väg neråt landet för att träffa korsfarare och tempelriddare blev det några pauser. Denna gång blev det lite smörbulla på Onnenkoski. På andra sidan rixåttan finns också kvarnkaféet, men dit hann inte Nikonisten som först till kvarn.
En bit efter Björneborg, vars kyrka inte besöktes denna gång, dyker en lillan skylt opp som visar Untamala. Dit far man oftast inte alls. Men Nikonisten hade vittring och belönades med en lillan avväg som gav en massa fina upplevelser o foton. Smidigast var det att stanna vid kyrkan, dessutom fanns där kafé med bulla o pajer.
Kyrkan var intressant - minst sagt.
Grann kyrka i sin enkelhet. Absolut värt ett besök, dessutom är hela omvägen sevärd.
Sen kördes det vidare till en hässäkkäkorsning, där man kunde fastna i rondellen. Tror bestämt att en bilist har kört där flera dagar utan att hitta ut. Tack vare centrifugalkraften hamnade Nikonisten till Nousiainens Neste på dubbeltankning. Då blev det ju naturligt att virsa in genom byn till Nousis kyrka. (första fotot Lena Sahlberg)
Grannan paikka.
Stilig hjältegrav. Nikonisten har lärt sig att hjältegravarna speglar ortens välmående och ordningsfullhet.
Som ni ser är det i slutändan nog S.t Henrik som vinner över Lalli. Är kanske Henrik vårt enda helgon?
Henrik har aldrig legat i sin egen sarkofag. Kvarlämnorna vilar sig i Åbo domkyrka.
Här finns det inte nå onödiga krusidullor. Fint.
Detta gillades speciellt myki av Nikonisten. Stilrent och symboliskt. Ta en sväng till kyrkan nästa gång du är på väg längs rixåttan, kolla Untamala och Nousiainen om du inte gjort det tidigare. Nästa evenemang blir medeltida marknad...
Helgvandring på Orisberg
Alltid i mellanåt söker sej Nikonisten inåt i landet. Ofta behöver man inte köra så värst långt för att hitta intressanta platser att fota o forska.
I slutändan av Johannehelgen kördes då till Orisberg. Läs mera om historien bakom järnbruket, jordbruket och mannen som grundade en egen 'kyrka' för byborna och arbetarna. Info finns hos Mr Google och direkt på Orisberg.fi och andra ställen.
Härligt rofyllt och vackert ställe, passar utmärkt som utflykt med kaffe, dopp och kanske en glass.
MAn kan gott starta vandringen med kaffe och dopp.
Kyrkan eller kapellet är ett verk av Engel, det märker man ju ganska snabbt. Made by an Angel.
Kloickstapeln är ett verkligt landmärke, fint beläget ute på en udde. Där lär Aino och Jean ha förlovat sig under aftonringningen. Det låter ju inte så illa.
Klockstapeln.
En Nikonist, en klockstapel och en herrgård. (foto Lena Sahlberg)
Naturen kring de tre kilometer ånga sjön är fiskrik och fridfull. Dett apar har fiskat här i så många år att de orkar inte räkna dem alla. Denna gång var det mete på agendan, mest för friska luften och lugnet.
Innre i kafeterian kan du skåda en Jean Sibeliustrampad orgel.
Kyrkans fattiggubbe var genialoskt planerad, undangämd och anti-vandalvänligt. Hit stoppar man sekinerna...
och här tar man bort dem. Lika enkelt som att tömma eturessu på en 20 pennis pajazzo.
Men ja inne i kyrkan tappar man nog snabbat andan. Liten, gemytlig, festiv och andlig.
Framme i koret kan man hitta vackra detaljer hela dagen lång.
Utsikten från läktaren är en av Nikonistfavoriterna.
Takkronan och kupolen kronar kyrkan.
Gamla anor.
Kyrkfönsterutsikt.
Kan detta vara broderat med silvertråd?
Om man, som Nikonisten, fotar takkronan från golvet upp mot kupolen bildas ett spännande mönster. Sikta mot stjärnorna.
Även i närområdet finns fina fotoobjekt. Ta dej en tur till Orisberg, nära Dei.
Mera foton finns i WEBFOTOALBUMET!
Mera hyss i Etseri ...
Alltid i mellanåt blir inte Nikonisten mättad. Finns det dessutom rum på minneskortena, så kan det bära i väg på följande äventyr utan urladdning. Äventyret fortsatte i samma område, mellan solsken, regn och hagel. Just som vår sommar skall vara.
En kort runda i djurparken gav några trevliga minnebilder.
Första krabaten vi mötte var Järven Tuija. Eller så är det Tuijas kompis.
SmåBamnbina utforskade den nya världen med hoppar och skuttar.
Snöleoparden hade lite leidon. Kanske för att det inte fanns så myki snö.
Nikonisten är inte riktigt säker på vem det här är. Absolut för stor för att vara en pudel. Har ett svagt minne av av den hade något att göra med skjortor eller paitår eller kanske lågkonjunktur.
Så här på sommaren finns det myki småttingar att kolla in. Denna skall bli en ettögablinkare på MTV3 då hen blir stor.
Ingen småtting precis, men såg smått irriterad ut.
Men här kommer en småttingkulting.
Lokatten ser ju vänlig och kramgo ut.
Men skenet kan bedra.
Under tidigare besök har Nikonisten lyckats fota både öron och svanstopp på Mickel. Men nu hade vi båda nättre tur.
Kattbjörnen (Ailurus fulgens) är alltid lika snabb som klurig. Men då gällde det ju bara att fota klurigheten.
Kattbjörnen skall få närodlad bambu till buffén.
Nu har de också öppnat lantgården. Där finns mindre skygga djur. De riktigt ber om uppmärksamhet. Härligt att de kom på denna idé. Här är det jut besökarna som gör programmet och inte bara fungerar publik. Blir absolut säkert superpopulärt.
Kossorna blev bjudna på fräscht färskgräs.
Trevliga och annorlunda svinaktiga varelser. Dessa ullsvin var väldigt sällskapliga. De tyckte speciellt mycket om att gnaga på Nikonistens vandringsskor.
Ota kiinni mistä saat, skulle det heta på finska.
Två ponnyn verkade nog stortrivas och må bra i sin ganska stora hage. Också dessa kom fram för att bli klappad av publiken.
Nikonisten tycker nog att ni kunde, mellan alla andra aktiviteter, tra en sväng till Etseri. Finns nog att göra för två dagar minst. Den nya flowparken verkade också mycket popoulär. Både downstairs och upstairs, där de äldre hänge och klängde, som Kusin Vitamin i tiderna.
Med Kasper å Jesper å Jonatan i Etseri.
Alltid i mellanåt söker sig Nikonisten till sådant sällskap som inte stressar över ogjorda saker, obetalda räkningar och oroande för morgondagen. Det blev Etseri avstressningsanstallt denna gång. Till och med myggorna verkade lite mindre stressade. Det kan ju nog också bero på att de hade flera potentiella klienter, som inte var insmorda med raid eller off.
Där kring björnsläppet i mars fick vi ju veta att Mimmi och Mörri hade tre nya arvingar. Trevligt för Jaki att få småsyskon. Men eftersom storabröder i mellanåt kan bli sura, fick Jaki dela rum med farsan Mörri.
Here we go - det var nog fart på trillingarna, minsann.
Farsan Mörri höll på med sin helgdagstupplur och Jaki plumsade i poolen. Vi traskade vidare till nästa gård.
Här fanns inte en sekunds vila ...
Trots sin ålder kunde nog alla tre det där med att posera framför Nikonerna. Vet inte om det här är Kasper, Jesper eller Jonatan.
Här får Nokian kyyti
Definitivt Jonatan, i böckerna var det ju han som hela tiden måste ha något att tugga på. Här med sin morot.
Om man var på väg att hamna i underläge var det bäst att fly en runda upp på stenen fär att därifrån testa ett överraskningsanfall.
Helt klart ger vi många poäng åt nallarna. Dagens show var häftig.
Nikonisten återkommer dock inom kort med lite annat nytt från samma område. Stay on the channel!
Öst om Helvetet!
Alltid i mellanåt styr Nikonisten kosan mot fruktansvärda mål - denna gång blev det Öst om Helvetet. Jag skriver Ruovesi fast den kanhända heter Ruåvesi på svenska.
Helvetinjärvi nationalpark är grundat 1982 då solen hade gått ner. Dess areal är ungefär 50 kvadratkilometer och där finns sammanlagt utstakade leder över 40 kilometer. Det är forststyrelsen som ansvarar för området.
Nikonisten har i bland stött på uttrycket "dra till Helvetet" - så därför denna vandring och detta äventyr.
Startskottet kan bra skjutas vid restaurang Helvetinportti, Helvetinkoluntie 775 i BakomTakana.
Den gamla stigen är väldigt grann, men man får inte traska den längre. Den är pensionerad. Den nya är i bra skick och tillräckligt bred för en VW bubbla 1962.
Ett av målet, utsiktspaikkan, är nog lika djup som fin.
Ett av de klassiska vyerna, måste alltid fotas.
Ett av fotointresserades standardställen, måste ha fotats tusentals gånger men såg inte alls nött ut.
Efter utsikten kan man navigera sej neråt till Helvetinjärvi, där finns lämpligt en pausstuga. MAn kan också vandra ner via kanjonen om man har försäkringen i skick. Många gick nog ner för den.
Men javisst. Helvetinjärvi är nog en fin sjö och vacker natur.
Pausstugan är på en fin paikka och var prydligt och bra omskött. Ved fanns i lidret, man fick såga och hugga så mycket man ville.
Grillkorv och kaffe ute i naturen - mums.
Man får inte lämna Helvetinjärvi utan att fota denna pinne. Gör man det kommer man att drabbas av en hemsk förbannelse - en vacker dag kommer kamerans minneskort plötsligt intagas av onda andar och tömmer sig på alla bilder. Hujeda!
Sen är det bara att traska upp tillbaka, antingen via kanjonen eller de minst 200 trapporna.
Väl uppe på berget tar man ju sej en sista fokusering av vyn, den granna.
De som klarar äventyret och lyckas ta sej tillbaka hälsas prydligt av en skylt.
All mat på restaurang Helvetinportti är ganksa närproducerat.
Efter att ha tryckt i sej en rejäl vildsvinsburgare och knapprat på strutskött kan det vara dags för ... innan hemfärden.
Alltsomallt en fin upplevelse. Nästa gång blir det mera vandring också på andra sidan. Men innan det blir det dags för några björntjänster.
Mera foton hittar du ju i WEBFOTOALBUMET!
Måsen i grottan.
Alltid i mellanåt söker Nikonisten objekt utanför lådan. I samband med besöket i högkvarteret blev det ett besök i grannlokaliteterna. I den grotta som egentligen skulle bli högkvarter, men i stället fick hysa ett av krigsfinlands viktigaste centraler, signalcentralen Måsen. Den är insprängd i Naisvuori -berget bredvid högkvarterskolan.
Det kostar hela 7 euro för biljetten till båda muséerna. Man kan få på avbetalning.
Den egentliga signalcentralen bestod av tre kontor, ett fjärrskrivarrum. en telefoncentral och ett ställningsrum.
Telefoncentralen befann sig i bakre delen av grottan. Där stod växelborden genom vilka högkvarterets telefontrafik sköttes.
Personalstyrkan var som mest 130 personer, de flesta var Lottor.
Absolut värt ett besök om inte annat, så för att kolla de häftiga telefonerna och fjärrskrivarna.
The Entré.
Det är alltså frågan om samma typ av kryptering som används i dag för att skydda dina filer och meddelande och hårdskiveinnehåll. Men bara lite på ett annorlunda sätt. Häftigt tangentbord. Observera att det fanns skandinaviska tecken, men då via 'alt' , 'ctrl' eller 'shft'.
Kolla så häftiga tyngdtaljor som håller reda på att ledningarna inte tållas. Sko vara användbart ännu i dag få iiföönens hörlurar?
Högmekanik på gång. Kan inte räkna dem alla - releerna.
Ring så spelar vi!
Sentraali Santra Lotta.
Vilken fin och fantastisk bruksanvisning. Släng er i grottväggen både IKEA och Microsoft.
Mechanical Cipher MAchine Hagelin funkar både med och utan ström. Både med och utan bredbandskoppling och oberoende av användarens humör. Här fixas krypterade/schiffrade meddelanden.
Ta en sväng via S:t Michel då du far till Operafesten i Nyslott.
I Högkvarteret.
Alltid i mellanåt krigar Nikonisten till sej. Historiskt. Denna upptäcktsfärd framkallades i S:t Michel i Siklöjornas lovade land.
"I en fördragning för Försvarsrådet 17.7.1939 beslöts det att krigets högkvarter skulle stationernas i S:t Michel. På hösten 1939 började insprängningen av ett grottverk inne i berget Naisvuori. Det var meningen att grottan skulle hysa högkvarterets kontor. Men tiden blev för knapp, så högkvartetet inhystes i en närbelägen folkskola." (broschyr, muséet)
Några iakttagelser från vandringarna.
Folkskolan.
Redan början känns spännande och intressant.
Mannerheim.
Domkyrkan, detalj ur miniatyrmodell av staden.
Militärpass o annat militärt.
En rittia kåljar med vår kokard.
Vapnet och tillståndet.
Kartrummet.
Ingen varningstext?
Förr i världens excel och word.
Ett sevärt muséum för alla som är intresserad av fosterlandet.
Men om högkvarteret inte hystes i Naisvuorigrottan - vad tjänade den då till? Fortsättning följer.
Stay tuned.
Nikonisten på krigsstigen ...
Alltid i mellanåt packar Nikonisten ryggsäcken med proviant, vapen och stridshumor och drar långt bort. Vapnen bestod mest av elddon, puukko, grillgaffelteleskoppinnar och provianten av vatten, Grannasäppeljuice, grillkorv, åländska äpplen, en påse ahlgrenska bilar, pingvinens saltpastiller och nå annat smått och gott.
Denna gång navigerande lååångt in i helt obekanta djupa skogar kännande av förbiswischande kanonkulor och doftande svartkrut samt trampande i fårskit.
Krigsstigens start beslöt Nikonisten! Dags att navigera till den knappt 5 kilometer långa vandringsleden, som nästan kändes som drygt 12 kilometer. Så dubbelt mera för samma pris - inga illa!
Första rastplatsen var upptagen och grymt aggressivt bevakad av en vakthund och en snäll dam från nuvarande Sveariket. Hon visade vänligt vart Nikonisten skulle vandra medan vakthunden voffade i ett lämpligt tempo.
Eftersom det var en dryg helkilometer till nästa rastplats, rånade Nikonisten snabbt och girigt lite nödproviant. Försöken att muta vakthunden var skrattretande.
Väl uppe på första berget bankade Nikonisten på, men eftersom ingen öppnade och bjöd på aftonkaffe med tilltugg, fick han snällt börja tära på den egna provianten. Notera de vackra stenarnas både färg och formation - herrlit.
Vägen till nästa rastplats såg ut att vara ganska utmanande och höjdskillnaden var helt kännbar. Måste lite bromsa tempot, eftersom det kan vara tunnare luft uppe på Djävulsberget.
Djävulsberget, 62 meter över nuvarande hav. Därav törsten och godishungern.
Bomarsunds fästning förstördes ju totalt 1854. Den hann aldrig bli ens färdigbyggd. Men planerna och ritningarna var mäktiga. Nikonisten vet inte om det jobbades för långsamt, eller om en del var på alterneringsledighet eller om det var någon föregångare till vissa 'organisationers' byråkratiska fyrkantiga kugghjul som stoppade byggandet. Varken EU eller NTM centralen fanns ju inte då ännu, vet inte hur det var med de andra instanserna.
Berget lär ska ha hetat Vårdberget förr och där har funnits en optisk twittertelegraf.
Utsikten från Djävulsberget var makalöst grann.
Tur att Nikonisten vandrade medsols, annars skulle de här trapporna varit tyngre att traska.
Höstliga färger fanns att skåda i all oändlighet.
Vid Puttegästhamnen fick ögonen mättas med skön vy och magen fick några korvar.
Ha - Nikonisten hittade fabriken där canonerna tillverkas...
Väldigt tacksamma får vi vara att ruinerna är kvar, man kan lätt fantisera sig till hur det har gått till under krigstiderna.
Skön är den jord ...
Kanonhål och vina vyer.
Väl sedan tillbaka längs den grusiga vägen till startrutan, för att ännu beundra byggnadsverken.
Vy mot Bomarsunds muséum. Lite längre fram hittade NIkonisten något som kallades kulturstigen. Det beslöts enhälligt att den skall vadras vid första bästa tillfälle.
Märken efter canonkulor i murarna, fantiserade Nikonisten.
Så var det bara att ta kål på resten av matsäcken och ta sig bilandes hem till härbärget innan de sistsa solstrålarna gömmer sig bakom skog och berg.
Nikonisten rekommenderar varmt vandringsleden, fuskare kan ta sej till vissa ställen bilandes och skämmas lite.
Stresslessssss ....
Alltid i mellanåt känner Nikonisten på sej att det är dags för lite avstressning. Liksom he bara händer heila tiidä. Inget ont med det, njuter oerhört av action å fartfyllda evenemang. Men i bland kan det kännas som om 'ondrantråå e ååv'
Alla som har mekat med en symaskin vet vad jag menar. Man bara syr o syr men he vaal int ti na sööm.
Då kan man ta med sina bästa enögda japanska vänner och varför inte tvåögda inhemska vänner också och traska i väg ut i naturen. Här i Vasanejden behöver man ju inte resa långt.
Sätt dej ner, häll upp en kaffe från termosen, bry dej inte om omvärldens stress, hat, disk, olyckor och skatter. De finns nog kvar då du kommer hem. Jag lovar!
Kolla naturens konstverk och njut en stund. Du behöver inte håsa på, räcker ofta att från samma ställe bara vända på huvudet och ett nytt kostverk har skapats framför dej. Bara du vill se och uppleva. Akkuna laddas snabbt och effektivt.
'The Flight', 'Stressless' och 'Rock' © M. Nature, 2015.
Amen.
Vandraren
Alltid i mellanåt funderar Nikonisten på olika sporter och evenemang. Oftast mera på evenemang. Men om man är tillräckligt stor i käfta, kan man hamna på en trevlig vandrande fotoutflykt i dagarna tre eller mera.
Vaasan marssi är den enda promenaden i Finland som är godkänd medlem i IML sammanhang - där har ni att googla över.
Det är inte en tävling och man kan välja själv hur trött man vill bli eller hur många blåsor man vill ha i fötterna. Ingen tidtagning heller, om man är långsam och vördig vandrare kan man ha mera nytta av en kalender än en klocka.
He om he, evenemanget är mycket populärt och lockar till vasa 400 - 500 vandrare årligen för att umgås, vandra, beundra våra vackra landskapsvyer och men tur får träffa en trevlig och angenäm vasabo.
Det som man lite grann skäms över är att det är mera utlänningar på vandringen än inhemska, det kunde vi nog åtgärda nästsa år. Samla i hop ett gäng (före eller efter vandringen) och ta en vandring tillsammans. Räcker med att anmäla sig på webben: klicka här för info På samma sida hittar du en massa foton från evenemanget.
Norrmän brukar ofta vara väl representerade - och det gör ju inget, för de är ju verkligt glada och trevliga.
Nos iungat ambulare! Vandringen förenar oss! - säger man och det stämmer precis.
Yrjö Saraste, snart 92, vandrar flitigt varje år och har många bekanta. Det brukar stå på hans t-skjorta:
Finland - Veteran World War II. Inte illa alls
Alla laddar upp sej till start som man bäst tycker.
Till och med fotografen möter en massa bekanta på vandringen.
En del stressar ännu mindre än andra under den avkopplande vandringen Arttu och Aliina har varit på gårrmånga vandringar.
Man kan välja mellan olika sträckor dagligen, längsta är som maraton och kortaste är 10 km. Tankningsstationer med allehanda gott finns på vägen.
Vandringen förenar oss!
Rambo (hunden alltså) har varit många gånger till Vasa på vandring. Rambo har ett eget vandringspass och är ganska populärt fotoobjekt. Tycker om plättar.
Vandringarna vidgar vyerna på mångahanda sätt.
Verkligen stressfri vandring.
Arttu och Aliina och en massa plättar på återseende.
Reinos repertuar är fantastiskt bred, ser han en flagga kan han byta till passande melodi, i flykten.
Kön till plättstationen vittnar om plättarnas hälsosamhet. Alla som sitter med plättarna framför sig ser glada ut och det är ju hälsosamt - det mest hälsosamma Nikonisten vet.
Kring plättarna samlas olika nationaliteter och olika språk ljuder över pausstället
Det är viktigt att dricka när man vandrar
Vandraren garanterade att det är bara vatten i flaskan, men han såg extra glad ut
After Plätt Stund i solens sken
Nos iungat ambulare! Vandringen förenar oss! Definitivt!