Gårrpeedase.
Alltid i mellanåt känner sej Nikonisten extra nöjd och belåten. Som just nu. Har just avverkat Botniacyklingen. Igen en gång. Tror första gången var 2009? Lite tungt kan det ju kännas i bland, men då det är förbi och avklarat sprider sig en en herrrlian tsänslå i kroppe.
Om det råkar vara lika fint väder som i fjol eller i år kan det vara ganska tungt i bland att kånka på all kamerautrustning, men som tur är får man ju köra bil mellan tankningsställena - och där vankas alltid kaffe, energibulla, saltgurkor och härliga äkta talkomänniskor. Så lite måste man väl tåla för allt detta.
Härlig natur får man på köpet. Vy från Öjskatavägen.
Teamwork.
Skicklighet krävs av både den som tar och den som ger. Snabbhet är en fördel för fotografen.
Vågar inte gissa på arten, men vi kan väl hålla med om att de är gula, vita och ganska gemytliga.
Hejarklackarna fick mycket beröm, flere cyklare nämnde att de aldrig varit med om något liknande, folk komer ut till vägkanten med frukostbord, spelverk, sitter på traktorlavor, hejar o ropar och uppmuntrar. En orsak till att de kommer tillbaka nästa år, sade ett gäng från Den Svarta Korvens Land.
Tankningsställena var populära, de som inte tävlade tankade också lite socialt - huvudsaken att man mår bra och har roligt.
Cyklartjejerna ställde gärna upp på kompisfoto. Där karafolk hellre visade upp sina splittansnya velocitrampverk, visade tjejerne mera upp glada leenden och kompisanda.
Utrustningen behöver inte vara så vädervärdig för att man skall trivas.
(för att ingen skall missuppfatta må skribenten nämna att detta par inte deltog i tävlingen, cykelhjälm är ju obligatorisk).
Tuurala tankstationen är trevlig, fåren kommenterade ivrig, ofta och högljutt tävlingen - men ganska ensidiga och likadana kommentarer var det hela tiden.
Evenemanget har blivit till en familjefest där alla trivs och nya upptäckter görs.
Här bjuds det på musik några kilometer före Norrvalla.
Ett evenemang att rekommendera oberoende om du peedar eller inte. Men inte så allvarligt, flere trampade genom 67 kilometersloppet på helt vanliga cyklar i ett trevligt sällskap i härligt solsken - och med öm rumpa i flere dagar på köpet.
Mera foton från evenemangen finns på KLICKA HÄR!
Tankar i mina tankar.
Alltid i mellanåt går Nikonistens tankar till Tankar i hemtrakten. Kommer i håg spännande äventyr till fyrön med Seiskari med Gamlakarleby Frivilliga Brandkår (damsektionen hette Gamlakarleby Slanglösa Brandkår, enligt kulturtidskriften Nattens Dagblad). Efter allt för många års paus har Nikonisten den senaste tiden besökt Tankar årligen, får bara aldrig fyllt behovet.
Redan då man ser fyren från ms Jennys soldäck blir man varm om hjärtat, värmen kompenserar lätt den lite kyliga nordanvinden, som håller effektivt bort bromsar o myggor. Man stiger in i en annan värld känns det som. Varje gång.
Till och med maskrosorna ser lite annorlunda ut på Tankar, lite utblommade men härligt brunbrända i havssolens sken.
Nikonistens absolut favorit är den sköna kyrkan. Jag envisas med kyrka fast det nog väl är ett kapell enligt alla regler och förordningar. Den långa vägen till sockenkyrkan (20 km) gjorde att man grundade en egen kyrka på ön. Där höll man gudstjänsterna. Tusentals historier kan man läsa om knivmärkningarna i kyrkbänkarna och om man bara ger sig lite tid kan man fantisera i hop lika många till.
Inbjudan.
Stämningen och stillheten lugnar ner vilken stresshjärna som helst. Att sätta sig ner i bänken och känna med fingerspetsarna längs psalmboksrännan. Titta på inristade bomärken. Stäng ögonen och i synnerhet mobilen. Njut.
I Nikonistens ögon den vackraste altartavlan.
Om jag nu skriver att blåklockorna ringde aftonringningen, skulle någon bli sur, för att de inte är blåklockor, att det inte ser ut att vara afton och att de inte överhuvudtaget ringer. Så jag låter bli. Men fantasin får flöda fritt.
Tankar utrustades redan tidigt med ett sjömärke. Ett stenkummel restes för att vägleda sjöfarare och för att öka dess synbarhet försåg man det med järnstänger som kröntes med tunnor. Ön var tidigare känd som Klippan, men fick tack vare sjömärket namnet Tankokari (Stångskär), från vilket namnet Tankar senare härleddes. (Tankar historia)
Vy från naturstigen. Man går ganska nära de privata stugorna, men det tycks vara ok och överenskommet. JAg antar att dessa stugor aldrig kommer till salu - de ärvs väl nog av nya generationer.
Sammanlagt har man påträffat ca 180 växtarter på Tankar. Av dessa är bl.a. bottenvikens ögontröst, backnejlikan, månlåsbräken, besksöta och ärtstarr sällsynta. På grund av kommande gråstarr såg Nikonisten ingen av dessa, men det är ju ingen tröst.
Fyrtornen är alltid på något sätt majestetiska, lite synd att vissa moderna, onödiga, helt XXXX instanser har förbjudit besök i de flesta fyrarna i 1.237,5 sidor trycksvärta pga av det inte finns 'nödutgång'. Men jag håller snällt med, det skulle se lite underligt ut med en itellagul rutchbana med säkerhetsramper och xenonbelysning från fyrtoppen. Bättre så här.
Vill minnas mej höra ein berättelse, att de som kom från fastlandet skulle ha en sten med sig och slänga den i högen. Jag vet inte varför. Men då vi var hit för 100 år sedan nändes jag inte lämna hit min barndomskompis Sten Brandt. Vi hadd så myki gårrroolit tisammans.
Övernattningsmöjligheter finns i Tankar Inn (lotsstugen) eller i fyrvaktarstugan eller fyrmästarstugen. Fly Inn finns också för flygande turister.
På dit och återresan kan ser man Gamlakarleby Segelförenings segelpaviljong Mustakari. Upprustad och gårrfin. Tidigare var restaurangen privat (nuförtiden abc) och hade absolutgod mat. Senast jag åt där var tyvärr muikkåna så torra, att jag tror de hade fötts på simstranden och aldrig fick simma i saltvattnet. Men sånt händer ju i bland. Utsikten och miiljön skulle ha fått mej att äta upp tallriken vid behov.
Boka in gänget till Tankar på äventyr, antingen för en dagskeikka (Jenny avgår kl 12:00 och tilbaka kl 17:00) eller fixa en oförglömlig övernattning på tusenstjärniga Tankar. Tanka samtidigt in lite av Kokkolakulturen och Neristan.
Höjdskräck o Göulå folttsi
Alltid i mellanåt känner sig Nikonisten glad över att bo i Pampaslandia med slätter och ohöjder. Gillar inte ens att byta glödlampa på köksstegen. Men så finns ju Jonna o Hagge, varav Jonna e min dotter o Hagge lillbrorsan. Dit for den friden. För de här skulle Nikonisten kalla för galenpannor, om han vore rikssvensk.
Då jag visade åt dem hur folk hoppar mellan Svolvergeitan, blev de bitna. Dit! Men Så myki vett hittades, att de beslöt att börja med lite lägre ribba. De har ju aldrig klättrat.
Efter googlemaskineriet beslöt DE att VI skall klättra Via Ferrata på Skuleberget i Höga Kusten, juu nou over deer. Allt ska man nu bland sej i, tänkt jag då jag pakkade 17 kg kamerautrusning i bilen. JAG beslöt att DE ska klättra och jag kollar hur de klarar sej via optiska hjälpmedel säkert från marknivå. Dit försvann Lugna Helgen, ajöss.
Ännu vid ankomsten till grannlandet, verkade klättrarna glada och visade upp att de stöder varandra.
Skuleberget från 'rätta' vinkeln. Myki större än RoskaRuka/Rapatunturi. Eftersom allt var nytt för alla, beslöt vi att fråga oss fram. Och den servicen vi fick vill vi verkligen rekommendera. Allt från rutt, led utrustning redde vi ut. Vad lönar sig, hur ska man börja, hur gör man för att det skall vara utmanande och testande, men ändå ska det ju vara roligt i slutändan. Tror nog vi kunde ha frågat om allt mellan fotsvett o olycklig kärlek av dem.
I Sverige är de som vanligt lite bättre på allting, också landhöjning.
Allting testat o genomgånget. Beslutet blev att först känna på vita leden och sen eventuellt något annat eller avsluta karriären. Minerna berättar om en lätt knackkorv (helppo nakki) men vad väntar egentligen?
Men inte såg det så lätt ut, klättrara med sina färggranna t-skjortor sån på håll ut (låååångt håll) som minnesklisterlappar på en vägg. Köp mjölk! Jonna visar på fotot att det kunde vara ganska utmanande. Huuuuuuuu!
Andra klättringen sponsorerades redan med nya, gula och orange t-shirts, för de blåa t-shirtsen var genomsvettiga efter första klättringen. Och för att Nikonisten ska se oss bättre.
Under Jonnas o Hagges klättring beslöt Nikonisten att vandra upp för berget, kamerautrustningen lämpar sig lika lite för klättring som Nikonisthuvudet. Och skuleberget är ju bara 250 m e t e r så no problem. Förutom att det var ju uppförsbacke! - och hela vägen. Hur tänkte jag egentligen. De lata tog ju linabanan, men Nikonisten är är envis som en björkvedaklabb.
Jonna på vita linjen koncenterar sig på grepp. Nikonisten föredrar Linus på Linjen, bättre för hälsan. (foto: Hagge Hagström)
Envisheten belönades i Toppstugan med våfflor. I detta skede hade Nikonisten inte ännu tänkt på att det återstår en (brant) nervandring... Och nu var det ju tyngre, eftersom det fanns många mega med foton på minneskorten som skall forslas ner. (foto Hagge Hagström)
Väl på fast mark och med mindre darrande knäskålar fick Nikonisten se hur Bertel gillade nötter från proteinstängerna. Bertel var mera en bofink än en dårfink och flög aldrig högre än nödvändigt.
En lycklig Jonna på Skulebergets topp. Det hon tyckte var värst var att hon måste hänga kvar i denna position onöding länge, för att fotografen skulle få fotat ögonblicket. (foto: Hagge Hagström)
Lyckliga göular, efter två klätterleder o lite våfflor. Du planeras det redan flere tripper till Skuleberget och jag tyckte mej höra att det finns massor av klättermöjligheter i bl.a. södra Tyskland där en av dessa ska tillbringa ett år för studier...
På något underligt vis har Nikonisten på känn att han kommer att bli inblandad ...
Bertel, han tar det lugnt. Han väntar bara på mera nötter. Så ska det låta.
Mera äventyr kommer väl snart -
Same Nikonisten-time! Same Nikonisten-channel!
Heimååt.
Alltid i mellanåt inser Nikonisten att det är dags att rikta nosen heimååt. Så gäller det bara att navigera rätt. Som tur finns det hjälpmedel.
Hmmm ... Ett väderstreck är ju färdigt borta ur planerna, ingen skylt pekar ju ditåt. Bra med uteslutningsmetoden.
Sedan bara att ta upp kampen mot plåtpoliserna. Denna gång tänkta jag trötta i hjäl dem
och inte alls köra överhastighet - alternativt då över ljusets hastighet.
Men vad såg mitt trötta öga - en riktian tröskå. Jag bara måste få kolla den närmare - ptruuuu å sväng. Men hur det nu kunde råka sig, så hade den på pensionsdagarna fått ett nytt jobb. Den var ju nu en kiosk som sålde jättegoda softisar. Bara måste smaka, det blev då resans sista glass (om man nu inte räknar med den på torget just före hemkomsten).
Nu hemma - och vänta bara - nya hyss planeras under natten, så Stay on channel:
Same Nikonisten-time! Same Nikonisten-channel!
Vild Mans Strand
Alltid i mellanåt gör Nikonisten avvikare från rutten, denna gång via Fredrikshamn, och då måste man publicera ett foto antingen på rådhuset eller ortodoxa kyrkan, som är tillägnad Petrus och Paulus. Man kan också utan att jävlas konstatera att stadens hemsida finns på tre språk.
Alternativfotot.
När man skulle ta sig ut ur staden fanns det en fyndig (?) vägvisare. Kommer i håg en gammal lottoreklam där en lottare sa att om han vinner skulle: ensin pitää kuntoutuslomaa ja sitten katella vähän maalimaa ... Alltså hit alla lottovinnare.
Hittade flere roliga skyltar - Ihanaa att köra i Ihamaa - Iihahhaa.
Nå väl framme i Vild Mans Strand träffade jag omedelbart på Stål och Lod.
Månne det hade något att göra med besöket i Bergstaden Borgå?
"Stål så hette en, den andra
Gick i fält med namnet Lod;
Båda liknade varandra
Så i kraft som mod."
Säkert bland de första hakkapeliterna.
Nu var det dags för en supertigerstorboll - obs, bara EN boll.
Fästningsområdet är intressant, där finns muséer, konstateljéer, sommarteater, restauranger och cafeterior. Man kan vandra omkring där kors och tvärs. Bland annat finns där landets äldsta ortodoxa kyrka.
Det är ju bara skönt att dessa byggnader hålls i skick och i användning.
På området hittade jag också familjens svarta får. Modemedvetet sådant, med slingor i afron.
Teleingenjören har jobbat systematiskt, måste ha varit SentraaliSälli som har varit framme.
Vyn från murarna är vacker.
Båtar i parti och minut - prydliga torgkojor och massor med restauranger. Förstår att folk samlas här.
Ingen jörsbyrå INTE tycker jag INTE är ett bra namn, men inte var nu skylten så fin heller, för att inte nämna precisionen med kabelarbetet.
Ja, det där med Vild Mans Strand kommer av drottning Kristina, hon 'gav' vapnet i form av sigillet.
Sen fick Brahe i uppgift att grunda staden.
Parkstad o Kotkan ruusu
Alltid i mellanåt söker sig Nikonisten till parker på sin aftonvandring. Har noterat att t.ex Uleåborg har många fina parker, men det har också Kotka. Många och otroligt fina. För övrigt också en trevlig stad med många intressanta byggnader och sitt eget torn, som landmärke.
Denna finurlighet får Nikonisten att le och smila. Vilken trevlig ock kreativ idé. Pojken med sin ballong svävar över en av de livligaste huvudlederna. Fly me to the moon, eller up up and away eller jag vill ha en blåå ballong - alla sånger passar in.
Denna park hette någonting International Park of någotkrångligt, Men vilken park! Planen var att jag skulle gå längs havsbandet o nästan runda stan, men jag blev kvar i närheten av denna park ganska länge. Alla möjliga blommor och växter och finurliga stigar och trappor.
Vattenfall har vi ju inte för mycket av i Pampas. Här går trappor på båda sidorna.
Minsann havsstad, kunde Nikonisten konstatera vid första tvåbollarsdepån.
Tittut!
Men ack inte ens på Wanha Fiskari hittade Nikonisten Kotkan Ruusu... Annars verkade stället ganska internationellt.
Även ett tråkigt elskåp kan bli lysande grann.
I en park hittade jag en fin kyrka.
Mera kreativitet, denna är absolut en av mina favoriter.
Men sockret på jordgubben, en av Nikonistens absolut toppfavoriter. Notera att tornet har också kommit med.
Nu fram med penslar och de målfärger som blev över på skären - och bara börja på.
Och så vänder vi på skivan och vad hittar vi väl där?
Snabbvisit i Bergstad
Alltid i mellanåt besöker Nikonisten sin Bergstad. Tyvärr brukar det vara frågan om jobbresor, med gårrtajt tidtabell. Men den där vandringen måste man bara hinna med, å glassen förståss.
Staden har också ett mera officiellt namn, Borgå, men Nikonisten har döpt om den till Bergstaden. Emedan det är två uppskattade Berg som har nära anknytning till staden, Runeberg och Brunberg. Nikonisten älskar båda. Punkt.
Det här är väl nog ganska synonymt med sommarstad. Bara pakkå att någon gång komma hit för några dagar.
Såg statyn i parken, men ville ändå traska upp till gravvården. Kan absolut inte förstå uttrycket puhuu kuin Runeberg, mej veterligen var han mera en kynämies. Men världens bra på texter enligt Nikonisten. Odödliga texter.
Det som investerades med anknytning till andra Berg, Brunberg, finns icke längre, hann inte ens bli fotade, varken kyssar, lakrits eller tryffel. Magen tackar.
Gatorna i gamla stan är verkligen vristfälliga. Kan berätta att tunnbottnade gummitossor inte är bästa valet, men absolut mycket bättre än högklackade. Hur jag än försökte lura mej själv, att just tack vare de tunna bottnen får fotbottnen praktiskt och gratis massage, så trodde jag inte på mej själv. Aj.
Omöjligt att fota i Bergstaden utan att fota domkyrkan - så är det bara.
Sommarfiilis på riktigt.
Inte alls svårt att välja matställe denna gång. Undrar om det finns någon Nikonistrestaurang?
Kanonrestaurang finns ju nog, det är ju arméns soppatykki.
I Love You
Alltid i mellanåt möts vi två, blott för en liten, men intensiv stund nära varandra. Glassen. Denna avnjuten i Nagu gästhamn.
Herrlian tiid vi lever i.
Glad att jobbet tog mej hit, har aldrig besökt Nagu tidigare. Men allt var ändå inte så huippu denna gång. Strandboendet var i och för sig trevligt, men internätet i rum fyra kunde man bra jämföra med Greklands ekonomiska situation. Receptionisten löste problemet med att tycka att det var konstigt.
Andra konstigeheten upplevde jag i matsalen, där satt receptionisten och åt, han hade slutat skiftet o nu var det dags att per fööön högljutt uppdatera alla partyn. Men ingen servitör eller betjänt. När receptionisten förde bort sin disk, vaknade ett hopp i Nikonistens magsäck. Han tipsade säkert köket att det finns en kund i salen. Men nada.
Så Nikonisten for till grannen o tryckte ner en beduinsandalpizza i stället. Sen lite kolla omgivningen.
Misdommarstången hade förfrusit sig under midsommarhelgen, men den kunde ha varit ståtlig, speciellt kreativt med de där seglen som funkade som motor och roterade med vinden.
Hittade ännu heller ingen korkek, men nu hittade jag Ferdinand bland alla sommarblomster på ängen.
Vacker kyrka har de där, klockstapeln befann sig en bit längre bort på en kulle.
Högtidlig inne och en präktig orgel.
På naturvandringen mötte jag en glasögonorm, trodde de använder kontaktlinser nu för tiden. Men nog läppstift.
LamaSuomen kesävene hittade jag vid en brygga, den var nog mäktig. Tur att man inte har båtfeber.
Men sen! Högt uppe på berget, hittade Nikonisten en intressant byggnad. Väderkvarnsvingar på kvarntaket. Nu moderniserad så man kan svänga den efter vinden med elmotor. Kvarnstenarna tjänstgjorde nu som dörrtrappa.
Inte konstigt att stället hette Bok Mal. för det var fyllt av böcker. Där kunde man byta till sig intressant sommarläsning. Biblioteket var just anpassat till vår sommar, fyra väggar böcker räcker just för den som läser bort de regniga dagarna.
Utsikten från boendet kunde man inte klaga på, granne med flere glasskiosker, man bara måste få en glass till.
Livräddningsbojen såg inte alls så säker ut, som EU föreskriver. Men väldigt somrig var den ju.
Nikonisten drar sig till ro, kollar bara ännu en gång om glasskiosken ännu skulle ha öppet ...
Och så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där?
Für Enskär - ballad i dur.
Alltid i mellanåt funderar Nikonisten hur han bara hamnar på olika irrfärder, villovägarna är ju nog bekanta. Denna gång med m/s Diana (hittade ingen m/s Fantomen, var säkert o jagade skarv med Guran) till Enskär på füräventyr.
Något 24 km från Nystad. Först en matpaus på nå Pursiseuraholme o sen i väg på böljan den blå. Tror väderguden hade glömt att trycka på regnknappen.
Vi gå över daggstänkta berg fallera ...
Tror de har apat efter vår landhöjning, då det har bildats en sötvattens sjö mitt på holmen (ursprungligen fanns det tre holmar o den där sjön var en havsvik). Trodde vi hade ensamrätt på landhöjningen.
Vilken ståtlig fyr - man blir nästan yr. Färdigtbyggd 1833 - ännu i bruk.
Tror bestämt att det var fyrvaktarens dotter som nycklade dörren.
Under tiden hann jag kolla in konstiga blommor, en hårig ljusröd-pink-blomma. Vet int på latin.
Sen en typ blå viol, som liknar de blommor morzan brukar ha på sin balkong, vågar inte tippa på pelargon.
Efter 200 trappsteg -pust- vackra vyer att skåda åt alla väderstreck. Guiden berättade att man kan se ända till Åland, Brändö. Men Nikonisten slog de rekorden, med sitt falköga såg han ända till månen. Det Ni!
Nikonistens lins kände sig ganska ynklig framför detta handslipade konstverk. Verkligen fantastisk. Fyrens ljusintensitet motsvarar 1.000.000 stearinljus.
Egentligen kunde det ha snöat i dag, då skulle jag komma fortare till kaffestugan, där ropar en stor bit äppelpaj mitt namn så det hörs ända till fyren.
Tykki o myyntitykki. Nikonisten orkade hänga kvar precis lika länge som det tog för kamerautlösaren att fota (10 sek).
Katson autiota hiekkarantaa, sjöng visst den blåvita Helenan.
Idyll på fyrön. Finns det ett fyrtorn måste det ju också finnas en släpvagn.
Lämpligt till hemfärden hiffade väderguden sin glömhet o tryckte på både 'blås hårt' och 'regn myki' -knappen.
Tvivlade lite på skepparens navigationsförmåga, verkade som vi i regndimman skulle närma oss Britannien ... men tog oss nog tillbaka till Nystad. Enskär hamnar nog på Nikonistens rekommenderar lista.
Och så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där? Nagu?
Lillan stad vi strande
Alltid i mellanåt tycker Nikonisten att det är skönt med småstadsmiljö. En an våra städer, som man oftast kör förbi utan att ens notera är Nystad. Gustav II Adolf grundade staden 1617. Här är lugnt och skönt, men så har ju här förekommit fredsförhandlingar ända sedan 1721, så he så.
På kvarnbacken / Myllymäki var det fritt fram att fajtas mot vädervärdiga väderkvarnar. Först till kvarn osv
Ta dej över bron o kolla intressanta uppfinningar på Bonk.
Myki vattne o grann bååtan. Å mitt i stan. Klart toispuol' var fylld med trevliga magasinrestauranger.
Gamla kyrkan var fin, intressanta målningar o en massa stjärnor i taket. Fick en trevlig och intressant guidad tur.
He som int Henrik har e int oppfunni ännu - om då inte på Bonk, eller om Appla just håller på att uppfinna.
Detta kan man väl nog kalla en still-going-strong-klädaffär - häftig logga o skylt, tur att den är bevarad. Undrar från vilket årtal.
Vad vore en hamnstad utan vatten o segelbåt.
Om man inte vill boka in sej på ett vanligt hotell, kan man bo på Pooki och, om det inte snöar, kan mat äta sin frukost, lunch o middag på gårdsterassen. (na liiti prakkåt ti ita me kåljare å stjinnhanska).
I morgon en äventyr ti Enskär - Same Nikonisten-time! Same Nikonisten-channel!