Att tanka själen med tankar
Alltid i mellanåt måste Nikonisten påminna sej själv om, att det finns bilder också efter jävla pandemin. Instängt, unkelt och spindelvävkänsligt mellan öronen! Ordnas det int nå häppenings får man fixa en själv.
Tankar, fyrön ca 17 kmutanför Kokkola har alltid varit kärt för mej. Redan som antipyroman (medlem av Gamlakarleby frivilliga brandkår som riktigt ung) fick jag resa med Seiskari till Tankar. Och så blev en lillan del av hjärtat kvar på Tankar. (damsektionen kallades f.ö. för Slanglösa Brandkåren, red anm).
Fyrön steg ur havet ca på 1200 talet. De första invånarna var säljägare, där finns ett litet museum ang säljakten. Ön kallades först för Klippan och senare för Tankokari. Själva fyren byggdes 1889 och blev elektrifierad 1961.
Har besökt Tankar nästan årligen, oftast på hösten i samband med Veneziaden, men i år lite tidigare. Någon gång skall jag sova över å njuta av morgonrodnaden med mina enögda vänner.
I Håsafors hade de värmebölja, på Tankar var det 13 grader (alla på plus!) och nordlig vind. Långkalsonger!!!
Till Tankar får man kyyti av ms/Jenny (byggd 1978 och döptes tidigare till Insula Linnea), en av de större skärgårdsbåtarna. Jenny kan ta upp till 177 passagerare. Färden tar ca 1 1/2 timme. Med många kilometrar på nacken, beslöt Nikonisten att denna gång sitta i lä och inte på övre däcket, som vanligt. Färden kostar bara 10 evrå! Sen blir det en tia till om man vill tillbaka!
För Nikonisten är inte själva fyrtornet det absolut viktigaste. Kyrkan (byggd 1754) är mysigt, inte underligt att det ordnas många dsäsbon varje sommar där.
En av världens grannaste altartavlor finns här på Tankar - Moder Natur!
Tidens tand påminner om tidens gång.
På något sätt känner Nikonisten på sej att pandemin har simmat ända till Tankar ...
Nikonisten är ju också usel botanist och ännu värre ornitolog. Gissar att denna blomma är antingen komljuva eller hjärtanskär. I alla fall är det varken kattfot eller krusmynta!
Älskar både byggnaderna på Tankar och naturen. Den är så verklig och valfläskfri. Havtorns- och enrisbuskarna fogar sej till naturens lagar. Det är meningen så.
Naturstigen är väl utmärkt och en del ställen trevligt utmanande. Klipporna är härliga - borde fotas i höststormar.
Foto: Pentti Pohjonen (c)
Lärde mej som liten en vaggsång.
"Grannas skithus ha vinka omkull - vår he staar å luutar. Bäter ti ha ein rokåan ein, än ti vara ritti uutan".
Måtte denna frö gro i dina tankar!
Mera foton från utfärden finns i WEBFOTOALBUMET!
Närsemester
Alltid i mellanåt håller Nikonisten på att 'vaal göulå' då det inte finns varken konserter eller evenemang - total radio silence. Blir liksom avtrubbad. Kan bara avundas Uffes aktivitet...
I brist på både sällskap och aktiviteter har livet knallat på mest i närknutarna. Distansjobbet har hyvlat bort sociala kontakter. Utevistelserna har skett oftast utan kamera - usch!
Men intresseklubben noterar en par saker trots allt.
Äntligen har rivningen av byggnaderna på Smulterö kommit i gång. Säkert efter åtminstone 30 år (vinner över silorna). Men så blev det en paus i rivandet. Så en hemsk tanke kröp upp för ryggraden! Skall det här bli kvar???
E ju både hemskt och dessutom livsfarligt. 
Men älskade Brändö sunds vyer bevisar att vi rör oss på rekreationsområde - må då politikerna säga vad de vill
Nikonisten tog sej en sväng med kameran inom närturistområdet, Metviken. Prakkåt att fota med solbrillor å munskydd!
Eftersom Nikonisten skolkade ofta från geografitimmarna, kunde hen inte rekognisera arten. Så det blev Han - Hon - Hen!
Vid Metviksbron fick man gratis följa med en fin (övnings)konsert. Som emeritus manskörssångare var det enkelt att fantisera sej till dirigentens jobb att hålla koll på koristerna.
Den som flyger bort e säkert en första bas (di e sånde). Den som håller på att landa e en typisk första tenor som kommer lite sent efter att ha tagit en punsh i baren. De andra e mest bara med. Man kan bara beundra koristernas uppmärksamhet!
Nu är det bara att invänta vår och vaccin!
Slottet i norr.
Alltid i mellanåt vinner nyfikenheten över lättjan. Under en tripp norrut (gårrkallt) viker Nikonisten in för att kolla snöslottet i Kemi - har missat det alla dessa år.
Nå måste ju erkänna att kortisar och jeans inte är bästa klädvalet, men hade ju dunjacka, pipo o handskar, dessutom hade jag packat ner varma skor. Så de viktigaste kroppsdelarna var väl bevarade.
De övriga besökarna hade just kommit från endera polerna, av klädseln att döma. Men å andra sidan frös de inte.
Så Nikonisten körde med taktiken: "rör på de så hindar int kölde mee"
Det var version 23 av slottet i år. Temat för i år är skogens djur. Låt oss skåda.
Snöresetaurangen var ganska imponerande, i synnerhet borden. Ölet hålls effektivt kallt.
Skogens djur var temat - Nikonisten kom att tänka på en låt av The Beatles...
Riktig isrutschbana. Åker man där en eftermiddag gör det gott för hemorrojdbesvären.
I snökapellet kunde man fira andakt eller annars bara varva ner. Passar bra för bröllop med svalare relation.
Alla hotellrum (ca -5 grader) hade egna teman.
Rekommenderar varmt(?) ett besök.
Mera foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Gråzon
Alltid i mellanåt är det grannt. Som till exempel mitt på Dopparedan. Annars har vi nog haft ganska omväxlande väder.
Som om man skulle ångra att man inte tog sig ut i naturen.
Det välomväxlande vädret tycks inte alls kunna göra beslut. Växlar från snö till vatten å plus till minus. Helt livsfarligt! Nikonisten testade på att ha fel skodon och halkade så både ryggen å bakhövå tämjs med värkpiller.
Men vem sa att inte gråzon kan vara grannt - matchar ju julens färger
Snöpyrå gillar vi i alla fall inte!
Vet int om man ska skratt elder gråt. Visst är det krångligt med myki snö och inte alltid så lätt att fixa en prydlig plogning. Det här kunde man nästan kalla en 'Plågsam plogning' på en fotoutställning.
Vandringen
Alltid i mellanåt löns det att ta en stadsvandring, en guidad sådan. Har egentligen inte förstått hur jag inte har tagit mej till Tallinn tidigare.
Från turistinfot ordnas det dagligen en stadsvandring, tar lite över 2 timmar och har man lite tur med vädret är det helt super.
Väljer man sen de där tre busslinjerna Hop On - Hop Off, ser man nog det mesta, men vintertid blir det inget vidare kvalitét på fotona - genom bussfönstren. Sommartid är det säkert toppen då taket rullas på övre våningen :)
En bildbomb från turen - börjar inte kommentera så myki.
Trevligt med skridskobana mitt i stan. Kanske något för Vasa?
Kyrkor tyckte jag mej se i varje kvarter.
Minnesmärket är ju betydligt finare när det är upplyst kvällstid.
Otroligt vacker kyrka, men som i många andra var det inte tillåtet att fotografera inne
Parlamentet.
Kan inte förstå hur jag kunde missa Fotomuuseum ...
Det blir nog att bli en ny resa till Tallinn, undrar vilken som är bättre årstid, våren eller hösten?
Äkta - Aito kaffipaussi
Alltid i mellanåt eller ännu tyklare, försöker Nikonisten på sina irrfärder hitta alternativa pausplatser. Orsakslistan är 17 kilometer lång.
Bland de främsta orsakerna är att Nikonisten vill stöda de små företagande utrotningshotade hjonen och att Nikonisten gillar kaffegotta som inte smakar objektivpaketeringsskumgummi oberoende om det står citronbulle eller pizzaslice på prislappen, om man hittar texten bland alla E E E E E E E märkningar på alfabetslappen. Tror att citronbullen står sej till 2080 -talet då en viss artist lovar ännu skriva låtar om sin kära.
Nikonisten har tidigare tipsat om några ställen, denna gång blir det att hylla Tiinan Tupa (Stinas Stugå, för jämlikhetens skull). Du hittar storyn bakom allt på: https://www.facebook.com/pages/Tiinan-Tupa/148869555179118 eller om du inte gillar föusbook så på: tiinantupa.com . En ganska härlig story kan jag lova.
Vill nu extra påminna att detta inte är ett sponsorerat inlägg, blev bara på bra humör under visiten. Betalade nog för inköpen helt normalt.
Tiinan Tupa hittar du i Rautalampi. Där hittar du också Tiina bakom disken eller egentligen överallt. På webben kan du läsa storyn, men ta en paus där 'live' så förstår du vad Nikonisten menar.
Allt från motorpeeda ti vinyylskivor hittar du redan innan du kommit in.
Kopparkaffepannor... pepparkorn i en kopparpanna osv...
En egen komet för 1.850 evrå - inte illa.
Utsikten från terassen är huisigt grann.
Klart man måste 'trappa ner' till lugnet för att ladda akkuna.
Inne hos Tiinas allehanda hittar du det mesta du behöver, men du hittar myki sånt som inte finns på vanliga pausplatser.
Inredningen är enkel men utsikten är super.
Lite av urvalet
Handgjorda huvudbonader till billigt pris.
Varm och skön och håller älgflugorna borta från flinten.
En annan gång skriver Nikonisten om alla kaffetillbehör Tiina har att bjuda på. Bakverken är äkta och smakar äkta.
Kouvola - mera än betong
Alltid i mellanåt dras Nikonisten bort från betongen till vackra trähuskvarter. Du vet Neristan, Skata, Kaskö Kstad...
Dessa finns också österom Kokkola, till exempel i Kovby, tidigare Kovköping. Men innan vi vandrar i väg en betongbild.
För att visa hur vacker betong kan vara. Fotat på väg till Granngräsmattå stadsdel (Kaunisnurmi).
Man hälsas ren vi Kovbyhuset av mera konst.
I dessa trähuskvarter bodde mycket folk som jobbade på järnvägen, VR (Varaa Rutkaasti aikaa). Kvar finns ännu några hantverkare, sömmerska, fotograf (ateljen på bilden) keramikmakare, artesan, regndansare ... nå ändå inte. Fast om man kollar augustivädret är jag inte längre så säker.
Trevliga detaljer hittar man överallt på gårdarna.
I detta klappagrötfärgade huset fanns en butik med nästan vadsomhelst en turist bara måste köpa.
På gårdanrna fanns ofta kaffeservering och nu också gratisäppel, färdigt framdukat.
Kivoga välomskötta gårdar. Det fattar inte Nikonisten. Om VR höll tidtabellerna i början av 1900 talet lika bra som nu, skulle väl gräset borde vara Eino Nitti högt och äpplen skulle vara vin när tåget anländer hemstationen?
Trevliga, annorlunda trädgårdsmöbler. Inte att rekommendera vintertid för prostatabesvärade.
I detta hus miljömuseum. Dit for Nikonisten inte denna gång.
Rörradiomuséet kändes mera intressant. Fina skyltar.
Efter trähuskvarteret lite kontrast i vackert tegel. På andra sidan huvudleden fanns ju kasernområdet.
Romantiska små balkonger. De är på flit planerade så att man inte kan damma mattor på dem, utan man ska bara njuta där.
Officersklubben fungerade nuförtiden som beställningsrestaurang. På bakgården fanns en sommarterass - som på beställning!
Balkongblomstring.
Inom promenadavstånd fanns tre kyrkor att besöka, en ortodox, en katolsk och en evangelisk luthersk.
Nikonisten gillade speciellt skyltningen. Så nästa gång du rör dej här, ta en kvällspromenad och njut. Sen finns här ju två andra gårrsevärdheter. Den ena är Repovesi nationalpark, kvällspromenaden kan man ta på Ketunlenkki (ca 5 km, finns både hängbro och dragfärja) och sen naturligtvis miniatyrjärnvägsmuséet, Semaforo, med sådana Märklinbanor att oxat påis.
Gamla Vasa dagen - Vanha Vaasa päivä
Alltid i mellanåt trotsar Nikonisten vädergudarna och står framför spegeln och försäkrar för sej sjölv, att regnet far förbi Vasa. Dessutom påminde han att metereologerna löften inte är något att lita på. I synnehet inte nu då det är valår på kommande.
För att säkra att det inte börjar regna, nappar han ändå med paraskaftet. Det är inte mycket större än ett frimärke, men i alla fall.
Sen ut mot Gamla Vasa, där är det guidningar, loppisar, pop up caféer och äppeltjuvning på gång. Hela dagen.
Vandringen börjas vid muséet, Falanderska gården. Där får man en karta över säljställena.
Svänger upp på gatan och får koll på Bageriet Nöff's reklamskylt.
Här var Nikonisten också i fjol
och visste således att här säljs gott bröd. Smakade också på knäcket med hemgjort smör. Nam.
Stig Finne hade mycket intressant på sin gård, bland annat arméns gamla Sergei, sådan som Nikonisten vevade i militäär. Men här spelar han ett eget arrangemang av Orbisons 'California Blue'. Tyvärr.
Nikonisten tycker att handelsmännen blir bara yngre och yngre för varje år. Eller kan det möjligen bero på att ...
Här såldes kaffe med dopp - även té för dem som föredrar det. Ända fram till klockan te.
Populärt med guidade vandringarna, trots lite duggregn koiranilma heter det väl på finska. Varför vet jag inte.
Urvalet var mycket brokigt.
I fjol var det vackert väder, då gällde det mexikansk mat. Detta år såldes mat från Gambia. Kocken var närproducerad.
Man hade också möjlighet att diskutera planläggningen med Anne Majaneva. Detta foto har dock inget med den saken att göra.
Om opsten skulle återgå till dessa stiliga väskor? Nå gräsklippare ryms ju nog inte i dem, men nog några ikeaverktyg.
Nikonistens matklocka alarmerade, dags att hitta nå ätbart, som till exempel plättar med sylt. Det står faktiskt på klockan: "Martin Widlund, G:Carleby No 83". Klockan säkert då av gårrkvalitee.
Så var det då dags att ladda nenergiförrådet med lite plättar.
Nikonisten passade också på att köpa lite av de lokalnärrökta ostarna.
Talliravintola Tuulia bjöd på kaffe mm i verkligen mysig miljö.
Sen var det dags att skaka av paraskaftet och bila hem till Brånx och käka lite ost.
Lite mera foton laddas upp i WEBFOTOALBUMET!
Visby on my mind
Alltid i mellanåt besöker NIkonisten vårt grannland, det som lånat och nästan förstört vårt modersmål. Denna gång en lillan besök på Gotland.
En liten koll på vad den gamla Hansastaden bjuder på under en kort vandring. Får senare återkomma med lite annat från trippen.
Säkrast att börja med deras vindkraftverk. De är både tystare och myki snyggare än de som vi har.
Vet inte vad byggstilen heter, men den känns bekant.
Klackskor och dansskor är inte att rekommendera.
Muren påminner om son tillvaro hela tiden och aftonpromenader både inanför och utanför är härliga.
Till och med utanför muren kan man logga in innanför muren.
Det tog helt enkelat aldrig slut. Speciella o granna byggnader så länge fötterna håller. Dessutom var de så granna att man bra kunde ta extra varv utan att mättas.
Men first things first. Glassmagasinets bar bjöd på nästan 200 olika sorter. Det blidde såna trebollars och tre gånger om dagen i fem dagars tid. Dock hoppade jag över den smurffiga sorten.
Missa för allt i världen inte glassmagasinet - man kan inte låta bli att älska glassmagasinet. (foto L Sahlberg)
Återkommer med lite mera Gott-land senare.
Tunnlan å grann landskape
Alltid i mellanåt frågar sig någon om Nikonisten ha firi på alternertingsledigt. Svar: nej. Inte heller är han svunnen på pappaleedit. Noup.
Full (film)rulle har det varit i Nikonerna. Editeringtalkot har börjat.
På väg till landet som har lånat vår språk värmde Nikonisten upp avtryckningsfingret på en holme utanför torget i Hesa.
Så de blidde vandringar o knäppningar sökande efter kiva objekt.
Äventyrert startades nedanför kyrktrappona.
Gårr livligt me trafik utanför de här villa. Både större o mindre kapteenan.
Men grannt o skönt o havssvalka bjuds på helt gratis.
Verkligt fosterländskan tunnel.
Tunnlan å döran. Måst nån vacker dag fota bara dörrfotokonst på Sveaborg. Finns att välja mellan o he e iont nå kåpypaistarbeitan.
Föbstran sko kona vara en projekt föt sej.
Klappagrötsfärg har använts myki. Mpst ha vari nå realisation på gång, för länge sen.
En del har vidlyfti gravmonument, super utsmyckning.
Kungsporten från ena sidan.
Nikonisten såg inga vallhundar varken på vallarna eller i vallgravarna.
Kyrkan var lika grann som stängd. Så det för bli en senare uppdatering om den. Fundeerar om det finns andra i landet, som inte har besökt Sveaborg under de första 50 levnadsåren?