Höjdskräck o Göulå folttsi

Skrivet av Johan Hagström 05.07.2015 | 0 Kommentarer

Alltid i mellanåt känner sig Nikonisten glad över att bo i Pampaslandia med slätter och ohöjder. Gillar inte ens att byta glödlampa på köksstegen. Men så finns ju Jonna o Hagge, varav Jonna e min dotter o Hagge lillbrorsan. Dit for den friden. För de här skulle Nikonisten kalla för galenpannor, om han vore rikssvensk.

Då jag visade åt dem hur folk hoppar mellan Svolvergeitan, blev de bitna. Dit! Men Så myki vett hittades, att de beslöt att börja med lite lägre ribba. De har ju aldrig klättrat. 

Efter googlemaskineriet beslöt DE att VI skall klättra Via Ferrata på Skuleberget i Höga Kusten, juu nou over deer. Allt ska man nu bland sej i, tänkt jag då jag pakkade 17 kg kamerautrusning i bilen. JAG beslöt att DE ska klättra och jag kollar hur de klarar sej via optiska hjälpmedel säkert från marknivå. Dit försvann Lugna Helgen, ajöss.

Ännu vid ankomsten till grannlandet, verkade klättrarna glada och visade upp att de stöder varandra.

Skuleberget från 'rätta' vinkeln. Myki större än RoskaRuka/Rapatunturi. Eftersom allt var nytt för alla, beslöt vi att fråga oss fram. Och den servicen vi fick vill vi verkligen rekommendera. Allt från rutt, led utrustning redde vi ut. Vad lönar sig, hur ska man börja, hur gör man för att det skall vara utmanande och testande, men ändå ska det ju vara roligt i slutändan. Tror nog vi kunde ha frågat om allt mellan fotsvett o olycklig kärlek av dem.

I Sverige är de som vanligt lite bättre på allting, också landhöjning.

 Allting testat o genomgånget. Beslutet blev att först känna på vita leden och sen eventuellt något annat eller avsluta karriären. Minerna berättar om en lätt knackkorv (helppo nakki) men vad väntar egentligen?

Men inte såg det så lätt ut, klättrara med sina färggranna t-skjortor sån på håll ut (låååångt håll) som minnesklisterlappar på en vägg. Köp mjölk! Jonna visar på fotot att det kunde vara ganska utmanande. Huuuuuuuu!

Andra klättringen sponsorerades redan med nya, gula och orange t-shirts, för de blåa t-shirtsen var genomsvettiga efter första klättringen. Och för att Nikonisten ska se oss bättre.

Under Jonnas o Hagges klättring beslöt Nikonisten att vandra upp för berget, kamerautrustningen lämpar sig lika lite för klättring som Nikonisthuvudet. Och skuleberget är ju bara 250 m e t e r så no problem. Förutom att det var ju uppförsbacke! - och hela vägen. Hur tänkte jag egentligen. De lata tog ju linabanan, men Nikonisten är är envis som en björkvedaklabb. 

 Jonna på vita linjen koncenterar sig på grepp. Nikonisten föredrar Linus på Linjen, bättre för hälsan. (foto: Hagge Hagström)

Envisheten belönades i Toppstugan med våfflor. I detta skede hade Nikonisten inte ännu tänkt på att det återstår en (brant) nervandring... Och nu var det ju tyngre, eftersom det fanns många mega med foton på minneskorten som skall forslas ner. (foto Hagge Hagström)

Väl på fast mark och med mindre darrande knäskålar fick Nikonisten se hur Bertel gillade nötter från proteinstängerna. Bertel var mera en bofink än en dårfink och flög aldrig högre än nödvändigt.

 En lycklig Jonna på Skulebergets topp. Det hon tyckte var värst var att hon måste hänga kvar i denna position onöding länge, för att fotografen skulle få fotat ögonblicket. (foto: Hagge Hagström)

Lyckliga göular, efter två klätterleder o lite våfflor. Du planeras det redan flere tripper till Skuleberget och jag tyckte mej höra att det finns massor av klättermöjligheter i bl.a. södra Tyskland där en av dessa ska tillbringa ett år för studier...

På något underligt vis har Nikonisten på känn att han kommer att bli inblandad ... 

Bertel, han tar det lugnt. Han väntar bara på mera nötter. Så ska det låta.

Mera äventyr kommer väl snart - 

Same Nikonisten-time! Same Nikonisten-channel!