Jakten på den försvunna konserten
Alltid i mellanåt laddar Nikonisten alla akkun, både kameronas och de egna.
Wasa Sinfonietta har Nikonisten alltid gillat. Bland annat för deras finurliga teman på konserterna. Inte för länge sedan vi fick njuta av alla teman ur James Bond -filmerna på Ritz! "License to Play"
Aftonens konsert var mycket speciell. Vi fick lyssna till ett speciellt verk av Yrjö Gunaropulos (1904-1968). Ett verk som har varit bortglömt och försvunnet i många år.
Olli-Pekka Tuomisalo agerade solist i Yrjö Gunaropulos saxofonkonsert i C-moll (1935). Nikonisten har aldrig tidigare varit på konsert där saxofonen innehade huvudrollen. Det var en fin upplevelse. Olli-Pekka var helt suverän.
Nikonisten gillade, förutom musiken, gårrmytsi, att det finns så mycket unga entusiastiska musiker i Wasa Sinfonietta. Nya förmågor som får växa upp och in i denna orkesters anda. Vem vet om Wasa Sinfonietta någon gång framför barnsånger i orkesterformat. Kan nog tänka mej att Heikki Kaukorantas och Jalo Haapasalos kontrabaser skulle vara ganska spännande i Griegs "I bergakungens sal"
Det lär i alla fall bli ett nytt spännande äventyr på Wasa Sinfoniettas vårkonsert - tyckte jag mig höra...
Konserten öppnades med en fartfylld polska av Timo Alakotila. Dirigent Ville Mankkinen.
Efter polskan blev det andra takter ovh toner i Yrjö Gunaropulos' saxofonkonsert i C- moll
Solisten Olli-Pekka Tuomisalo var helt fantastisk.
Efter pausen fotade inte Nikonisten alls, utan satte sej ner uppe på läktaren och njöt av Ludwig van Beethovens symfoni nr 5 i C-moll.
Dirigent Ville Mankkinen och dottern Alli Mankkinen. Nikonisten lovar att ni kommer att höra mera av dem - redan i vår!
En fin konsert på stadshuset. Verkligen synd att alla stolar inte var fyllda. Inträdet var billigt jämfört vad konserten gav,
Det finns inte videon i WEBFOTOALBUMET , men nog några minnebilder!
Nosferatu - vampyrskräck på Ritz
Alltid i mellanåt smakar det med lite skräckfilm i Halloween tider. Men inte vilken som helst. Kanske denna är en av alla vampyrfilmers moder? I alla fall en verklig klassiker. För en tid sedan spelade Vasa stadsaorkester under James Lowes ledning musiken till två Chaplin -filmer. Det blev succé. Nu var det dags att spela musiken till denna klassiska vampyrfilm, Nosferatu.
Musiken skrevs av Hans Erdmann och B.Heller och regisserades av F. W. Murnau. Filmen är från 1922. Egentligen är den ihopkopplad av spillror och delar av förstörda dokument. Lite som att göra film och musik av två ark papper som har körts genom en dokumentförstörare.
Nikonisten var imponerad av musiken, både romantisk och skräckinjagande - verkligen härligt!
Innan konserten diskuterade James Lowe och Marko Hautala både film och musik. Det var en verkligt spännande inledning. Det att Orlok scenerna var blå-svarta berodde på att man inte kunde filma honom dagtid, han tålde ju inte dagsljus. På natten var det för mörkt att filma. Så det blev i arla morgonstund innan soluppgången, därav färgen och av samma orsak blev skuggårna lååånga. Så regissören utnyttjade situationen ypperligt. Dessutom framkom det att regissören Murnau senare flyttade till Hollywood och regisserade där några filmer. Han lär ska ha omkommit i en bilolycka 1931.
Själva storyn handlade om ett förälskat par, alltså en kärlekshistoria, men utan happy end. Men kvinnans list (Ellen) lockade vampyren att dröja för länge och gryningens ljus förintade Orlok. Dock dog Ellen i sin älskade Hutters armar. Snyft.
Skuggorna användes som effekter, det fanns inte så mycket effekter att ta till på 1920 -talet.
Vasa stadsorkester gjorde en fantastisk konsert. Alls ingen vanlig konsert. Det kändes ända upp på läktaren hur James Lowe njöt.
Publiken njöt av konserten och Ritz var en verkligt ypperlig plats för denna. Tack för den!
Några extra foton kan du hitta i WEBFOTOALBUMET!
Beatles - som Beatles på Ritz
One Two Three - and I Saw Here Standing... blodet stannade upp för en stund!
Ett gäng killar från Liverpool spelar Beatles som Beatles. Allt är planerat i detalj. Inte bara sättet att framföra de bekanta låtarna, utan också instrumenten, kläderna, sättet att röra sej på scen för att inte glömma mellansnacken. I minsta detalj!
The Cavern Club Beatles konsert i den nästan fyllda Ritz-salen tog publiken från första takterna.
Publiken levde med och stornjöt (tjöt).
Några till bilder kan du hitta i WEBFOTOALBUMET!
Bo Sundström - artisten, låtskrivaren, människan
Alltid i mellanåt får Nikonisten möta frontfiguren bakom någon populär orkester. På inbjudan av Musik & Talang bjöds publiken på en angenäm tidsresa med Bo Sundström. Amie Borgar lotsade oss förträffligt och proffsigt genom denna kväll. Ritz var fylld till sista plats och det känns alltid lika skönt.
Bo Kaspers Orkester har också skördat många framgångar i Finland, börjandes från en skrubbkeikka på Socis i Helsingfors. Bandet har också uppträtt på Ritz i Vasa.
Bo berättade på ett trevligt och anspråkslöst sätt om hur låtar kommit till, varifrån texterna kommit och om en viss röd tråd i alla låtarna. Den tråden kändes påtagligt djup. Bo uppförde också Rauli Badding Somerjokis hit 'Paratiisi', den är så fin. Han jämförde också Badding med Ted Gärdestad. Fina artister, men så tragiskt trasiga.
Hela kvällen kryddade Bo med berättelser och humor. Han uppförde också många bekanta och någon helt ny låt. En från deras nya skiva och sen en herrlit jazzande låt, med text på svenska! Lite dialekt fanns också med.
Det var en mycket lyckad afton. Musik & Talang -gänget har i många års tid bjudit in intressanta musikproffsar och låtskrivare. Bland gästerna har också förekommit världsberömda basister och trummisar. Intressant att kolla vad 2020 bjuder på!
Amie Borgar och Bo Sundström på den anrika scenen på Ritz.
Du hittar mera foton i WEBFOTOALBUMET samt några korta videosnuttar.
Jerrys laglösa gäng öppnade Ritzhösten
Alltid i mellanåt blir det höst och konserterna drar sej inomhus undan regn, rusk och älgflugåna.
Jerry & The Outlaws öppnade Nikonistens höstsäsong på Ritz. Bandet är ju lokalpruducerat och bjuder på rockiga och rungande countrylåtar. Jerrys karaktärsfyllda röst passar till båda. Man får njuta av bandets egna låtar. Just nu populära "The Devils Cut" är producerat av Janne Hyöty. I webfotoalbumet finns en kort snutt, som smakprov.
Konserten besöktes av allt för lite publik, tyvärr. Det var skönt att lyssna till bandet, med sina väldigt proffsiga musiker.
Jerry Lindqvist, sång och gitarr, i bakgrunden basisten Carl-Johan Hultgren
Stefan Brokvist, bakom trummorna
Carl-Johan Hultgren, på elbas
Janne Hyöty på gitarr. Janne sår och skördar hitlåtar på löpande band också på andra sidan jordgloben.
Jerry & The Outlaws bjöd på en fin öppning på höstterminen.
Det andra bandet, Sam's Garage, måste inhibera deras insats på grund av sjukdomsfall. Outlawsgänget fyllde ut med en extra set.
Några foton hittar du kanske i WEBFOTOALBUMET!
Blusigt värre på Mällis
Alltid i mellanåt drömmer Nikonisten om en halvdunkel hörna i passande pubmiljö, nersänkt i lädersoffan i hörnet. Den ädla cigarröken blandas med cigarretternas blåkalla rök, som i sin tur ersätts med en härligt doftande Half & Half eller annan mustig piptobak. Glasen fyllda med mämmaaktig öl eller saliglen singelmalt. Härliga toner från en fläskbas, som sänder både toner och akustiska meddelanden från den skickliga basisten. Ach so!
Konstantin Kovalev gästade Vasa med två konserter, en på fredag kväll klockan 23 och en på lördag klockan 16. Ville gärna gå på konserten, men med ålderns rätt, känns inte kl 23 så komfortabelt, Det är ju EFTER Peyton Place!!! No Deal!!!
I samarbete med Halloween Blues har Mikko Peltola och Anssi Marttinen tagit fram ett passande koncept. Varje månad är det spelning på fredag på Mällis och för oss sega gubbar och damer ges det repris påföljande lördag kl 16. Vilken härlig tid! Helt utomordentlig. Den i hemmet som inte är intresserad av blues kan t.ex. dammsuga i lugn och ro. 
Konstantin Kovalev kommer från Ryssland, men har bott i Finland i över 7 år. Han spelar gärna blues, som han blandar i hop med lite rockingredienser. Konstantin fixar också sången, han klarar verkligen av tolkningarna med bravur. Under lördagen vi publiken njuta av både UrbanBlues á la New York, som budskap från både Missouri, Mississippi och Chicago.
Jaska Prepula är en helt fantastisk basist. Medverkar i många sammansättningar. Ofta med Mikko Peltola och Tomi Leino. Under lördagens konsert spelade ha både på sin klassiska elbas som på en kontrabas, vilken ju är Nikonistens favorit. Jaskas roll är mera än en bas. När gitarristen Konstantin byggde upp konserten med sin gitarr, kryddade Mikko Peltola konserten så att den fick sin goda smak så tyckte Nikonisten att allt bars upp av Jaskas ryggradsbas. Någon kan tolka annorlunda, men Nikonisten skriver från hjärtat.
Jaska Prepula
Nikonisten vet inte hur beskriva Mikko på trummorna, han är definitivt inte en 'trummis' - han spelar med trummorna. Hans slag på snaren är alltid definitiva - no arguments! Inte som Brexit! Mikko är hela tiden närvarande och den som är uppmärksam kan njuta av de kryddorna han bjuder på
Jaska Prepula
Konstantin Kovalev gav en fin konsert. Förutom att han är fantastisk på gitarren (erna) så implementerade ha sin sångröst proffsigt i de olika blueastolkningarna från flera världsdelar.
Konstantin Kovalev, Mikko 'BluesPoika' Peltola och basisten Jaska Prepula på Pub O'Malleys
Kändes extrahääääälit då Jaska hanterade fläskbasen. Det är ganska sällan Nikonisten bevakar events på Mällis. En orsak är att jag aldrig lyckas med färgbalansen och ljuset i fotona. Inte heller i dag var vi överens med ljusgubben.
Men alla konserter är ju till för publiken, inte för fotografen...
Nikonisten tipras gärna om att för alla bluesdiggare ordnas härliga konserter fredagar klockan 23 (för nattpigga) och påföljande lördag kl 16 (bluesålderkompatibelt)! Herrlit!
Livets bilder - Pictures of Life
Alltid i mellanåt njuter Nikonisten av opera, inte bara i duschen. Musikfestivalen Korsholm bjöd på en mäktig njutning i Storkyro gamla kyrka (finns väl inte en bättre plats)
Enligt Pia Perkiös libretto handlar operan om en kostnär som skulle måla bibliska motiv, däran lämplig plats eftersom bibeltexterna är målade på väggarna. Folk kunde ju inte läsa så bilderna fick förmedla budskapet.
Att måla och därmed förmedla Bibelns texter kan vara en svår uppgift.
Operakören agerade dåtida folk och fä före starten. Det uppskattades av den blivande publiken.
Barnkören var helt fenomenal både till sång och uppträdande
De bringde med tröst och glädje
Anna-Maria Helsing ledde skickligt både körer och orkestern
Ett för Nikonisten ett känsligt ögonblick
Målaren Waltteri Torikka söker hjälp och stöd till det stora uppdraget
Hjälpen finns närmare än målaren kunde tro - inne i hjärtat
Waltteri Torikka i sin roll som målare i kyrko-operan Livets Bilder
Anna-Maria Helsing ledde körer och orkestern
För övrigt vill Nikonisten påpeka, att just denna kyrka är en av få där Gud Fader är avbildad i koret. Fadern, Sonen och den Heliga Anden är utsmyckade i koret
Det finns några foton i WEBFOTOALBUMET!
Festivalonsdag med fina konserter
Musikfestspelen Korsholm börjar närma avslutningskonserten. Det har varit en fin festival med skickliga och trevliga musiker. Nikonisten har fått bekanta sej med intressanta instrument både på slagverkssidan och stråksidan, harpan var speciallt intressant. Även om harpisten Stephen Fitzpatrick sade att det är ett så krångligt instrument att den aldrig borde ha uppfunnits. Nå skämt åsido, viss var han en mästare att hantera harpan.
Nikonistens dag bestod av en härlig konsert i baptistkyrkan (en förhandsglimt på kyrko-operan) samt en stämningsfull avslutningskonsert i Trefaldighetskyrkan.
Musethica -stråkkvintetten består av Avri Levitan, viola; Camille Joubert, violin; Kornelia Figielska, violin; Mikhail Balan, viola och
Sirja Nironen, cello.
Akustiken i baptistkyrkan överraskar varje år. Man kan på läktaren höra varenda viskning, varenda knäpp och varenda vassa konsonant. Härligt fylldes baptiskyrkan med bäde toner och publik. Torsdag ger gruppen en konsert i Umeå.
Håvard Gimse uppträdde, förutom på avslutningskonserten, också på många andra konserter. Han är minsann en fabulös pianist, från grannlandet. Nikonisten är mycket glad över att det var så många musiker från grannländerna.
Erica Back med Vertavokvartetten förstärkt med cellisten Kati Raitinen.
Ylvali Zilliacus, Stephen Fitzpatrick och flöjtisten Anders Jonhäll.
Ett till uruppförande av Lotta Wennäkoskis produktion, Tocca, för violin och harpa. Lotta var årets gästkompositör. Vi fick njuta av mångsidiga verk med intressanta inslag och instrumentkombinationer.
Årets musikfestival var på sätt och vis den bästa hittills, titeln får den väl bära ända till nästa sommar. Musikerna ville framhålla, att festivalen tar guldet i frågan om organisering, transporter, logi och mat. Men så är det ju världens bästa gäng som jobbar i bakgrunden.
Mera foton kan du hitta i WEBFOTOALBUMET!
Giftermål, skilsmässohot, livsresor och död
Alltid i mellanåt hakar Nikonisten på konsertkroken ordentligt. Tisdagen innehöll verkligen intressanta teman och konserter. Hmm ja ett framträdande var nog mera en show, kanske.
Först gällde Stundarskonserten på vinden, där det brukar sjungas julsånger under snöhalvåret. Cecilia Zillacus, Håvard Gimse och den magnifika Vertavo kvartetten från Norge framförde konserten "Relationer". Den var fylld av kärlek, skilsmässotankar och vardaglig misstänksamhet. Nästan alla stolar var upptagna.
Vertavo kvartetten med Håvard Gimse på pianot. Lite historia och tankar om verket bjöds det på innan spelningen.
Cecilia Zilliacus med Håvard Gimse framförde César Francks
Violinsonat i A-dur M.8 med känslor. Det ,naturligtvis, om man tänker på innehållet.
Dagens andra konsert var ganska spännande den också, men på ett annat sätt. "EI HUONO" showen, med självaste Jorma Uotinen, Trio Avec samt Helena Lindgren.
Showen handlade om Jormas färgrika och sprakande liv bland teatrar, operor, musikeler, baletter, klädmode i tiotals länder och hundratals städer.
Skrev jag redan fartfyllt?
Jorma har sedan tonåren varit intresserad av kläder. Hans mamma var sömmerska, ensamförsörjare. Hon hade fullt upp med att sy alla Jormas önskekläder.
Jorma och Helena Lindgren bodde tillsammans i över 18 år. I dagens läge är de ännu väldigt nära vänner och uppträder tillsammans.
Musiken bestod av kända shanson -tolkningar, bland annat ur Edith Piafs repertoar. Jorma älskar Paris.
Showen kändes äkta på något sätt - något speciellt sätt.
Dagens konsertrunda avslutades med en stämningsfull konsert i stadshusets trappuppgång. Norska Vertavo -kvartetten framförde Franz Schuberts (1797-1828): Stråkkvartett nr. 14 i d-moll "Döden och flickan". Det var passligt trångt i trapporna.
Som du ser är utbudet på konserterna mycket varierande. Onsdag är det konsert i Baptistkyrkan och avslutningskonserten i Trefaldighetskyrkan. Kyrkooperan framförs på torsdag i Storkyro kyrka.
Skickligtsvängit på stadshuset
Alltid i mellanåt är Nikonisten på konsertuppdrag. Musikfestspelen Korsholm har pågått redan nästan en vecka och Nikonisten har fjäskat mellan olika konsertplatser med sina två enögde japaner bundna kring kroppstackarn.
Det har bjudits på gårrfina och mycket varierande konserter. Öppningskonserten var oerhört fin. Har inte hunnit skriva om dem alla.
Men i dag var det dags för två speciella konserter i stadshuset. Den första var en Järnefelt -konsert, med inslag av Armas Järnefelts konsert i samma hus anno 1892. Cecilia Zilliacus (violin), Erica Back (mezzosopran) och Håvard Gimse (piano). Konserten väckte den romantiska själen i Nikonisten. Innan konserten höll Lasse Zilliacus ett anförande om Armas Järnefelt.
Den andra konserten på samma scen 1 1/2 timme senare vill jag gå närmare in på av personliga skäl.
"Music for a while" gav en helportion med upplevelser, Nikonisten uppskattade naturligtvis rytmerna och i synnerhet att konserten var så aalejs.
Liksom tre söner på scenbilden; Anderssén, Steinway -sonen samt Trygve Brøske. Han var helt suverän på tangenterna.
Programmet var både gammalt och omväxlande, men kärleken lurade lite överallt. Vissa riktiga klassiker hade fått lite nya detaljer, en del hade fått mera. Allt flöt verkligen bra.
Mezzosopranen Tora Augestad, uppträdde redan tidigare i Oravais kyrka. Då gällde det mera barock. Nu fick hon använda hela breda registret. Tora sjunger också cabaré och hennes scenuppträdande ger mycket åt publiken. Det fanns nog temperament så det räckte.
Musikerna var härligt proffsiga. På trumpet Matias Eick, på tuba Martin Taxt samt han som verkligen spelade på trummorna, Pål Hausken. Nikonisten spärrade med ögonen dreglade säkert, så skickligt hanterade Pål sina instrument. Det kan nog gå några dagar innan Nikonisten sätter sig bakom trummorna på Sundsgatan.
Nikonisten tyckte att många låtar var trevligt uppjazzade. Konserten avslutades med John Dowlands
Come again. En härlig upplevelse hela konserten.
Mera foton hittar du i Musikfestspelen Korsholms WEBFOTOALBUM!