Äventyr i Kajane - natur(plums)stig
Alltid i mellanåt laddar Nikonisten Nikonerna och laddar sen sej själv med äventyr i naturen och som oftast grillkorv å termoskaffe.
Denna gång blev det en helt ny bekantskap, Kajane lägerområde och vandringsled i Malax. Du hittar mera information på adressen:
Kajane vandringsled .
Lägerområdet hade övernattningsstugor och man kunde till och med boka ett helt hus och bastu för en liten slant. Området var snyggt och välskött. Det är Yrkesakademien i Österbotten som sköter området.
Nå eftersom det gick att läsa på förhand vilket typ natur det är frågan om, kunde man denna tid på våren ana att det skulle vara blött. Tog på mej långskaftade Haglöfs Grym Hi -goretex vandringskängor, men tog ingen flytväst. Dottern Jonna valde låga länkare. Det gick nog bra det också, men efter första kilometern beslöt hon att det är onödig att försöka undvika att bli genomblöt om fötterna. Enda vettiga skodon är nog 'stumigöulan'!
En spännande vandringled på ca 3 km (kändes som 33 km me allt plomsase). Fina vyer och ett vindskydd och en kåta på vägen runt.
Nikonisten tror att lite längre in i maj eller på höstkanten är det mindre blött. Antar att midsommartid har man sällskap av 23 miljoner myggor, men det måste ju kollas.
Några foton från plumsandet:
Vid lägerområdets parkering blir man hälsad välkommen.
Trevlig stuga som man kan hyra förmånligt. Många grillplatser, som gjort för coronavandringar.
Som du kan se var det lite flödigt i mellanåt, bron över Kwaidiket höll på att simma i väg. Och klarar man bron finns det nya utmaningar. Inte menat för dansskor...
Nikonisten tar långa steg med korta ben, men tack vare vandringskängorna inte alls våt om fötterna. (mobilfoto: Jonna Hagström)
Vy mot Lisansjön, några svanar hade miiting. Tyvärr var långa objektivet i bilen...
Men i mellanåt var det helt torrt. Luften var härligt vårlig och ljungdoften fanns kvar från dess blomstringstid
Invid vandringsleden fanns ett vindskydd och vissa tider tycks man kunna ta sej ut till den lilla holmen, men i dag lockade idén inte.
Vi gick vandringsleden medsols, så på finalrakan fick man testa spångarna ordentligt. En del var ovanför vattenytan och en del under.
Dottern Jonna är ju med i ett OCR team, så hon var van att bli dyblöt. Rottisen Dina följer med mattes vandring och förstår inte vad som är problemet?
Nå till midsommarn är strumporna nog helt torra.
Jess, jag vet att man inte skall torka nutida material så här, men å andra sidan ångade de ganska bra när jag svängde dem.
På hemvägen vek vi ännu in till Lisansjön, där fanns en trevlig grillkåta med ved och allt och en härlig utsikt över sjön. Måste ta kikaren med nästa gång. (Observera att Rottisen Dina var lös endast under fotograferingen)
Alltsomallt en vandringsled som jag gärna rekommenderar. Sköt om er!
Några till bilder hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Turistsvanar på Söderfjärden
Alltid in mellanåt blir det gliist imillan skriverierna. Nå en orsak att skyll på e ju coronapandemin.
Man kan ju förstå, att evenemangfotografens kalender tömdes på ett par dagar. Börja känns ganska overkligt.
Men det har i stället blivit lite turer i naturen, ett par gånger utan att fota överhuvudtaget.
Är ju absolut ingen fågelkännare, närmare då en fågelskrämmare, för så fort jag tar fram kameran försvinner alla, precis som i Kalle Ankas Jul, den där flamingon, ni minns. Får känna mej mera som Hacke Hakkspett som råddade till Kalles fotografiska expedition.
Några bilder (utan foto på grillkorv) från Söderfjärden, fjärden nära dig!
Dessa Moder Naturs Concorde - vilken design!
Alltid lika roligt att följa med starten från landningsbanan (?) - det blir som att man håller andan och försöker 'hjälpa' dem att lyfta innan banan tar slut.
Det tredje hjulet...
Blått och vitt!
Sköt om er allihopa!
Kaffepaus
Alltid i mellanåt blir Nikonisten kaffesugen.
Var har Nikonisten kaffepausat (på bilden) flere gånger på väg på äventyr?
Den som först sänder in rätt svar till nikonisten@johanhagstrom.fi föår en herrlian signeera'an Nattens Dagblad bok på snigelposten (hoppas innan hösten).
Var?
Fotat vid stranden
Nå Kaj visste ju, att fotat vid stranden av Torisevan kahvimaja i Virdois. Boken kommer bara Kusti Polkee.
Härlig vandringsled
Alltid i mellanåt byter Nikonisten från konsertsalar till naturstigar. Det är bra för kropp och själ. Men skillnaden är inte så stor, om man vill så. Naturupplevelserna kan nog likans med Bachs fugor och många delar från Mozarts Trollflöjten. Var och en väljer själv vad han eller hon vill njuta av.
Nikonisten vill rikta en stor eloge till Forststyrelsen som underhåller dessa naturstigar, grillplatser och pausstugor. De skattepengarna går verkligen till rätt ställe.
Hade besök för något år sedan av en vän från Dortmund i Tyskland. Hon kunde inte förstå hur fint det var på vandringslederna och att man bara fick ta ved från lidret då man ville grilla korv. Kanske vi är för bortskämda eller så är det för liten procent av oss som förstår att njuta av dessa vandringsleder.
Vi har ju inte så höga fjälltoppar här nära, men härliga leder nära havet.
Nikonisten har traskat Bodvattnet runt och Långgrundet i alla väder. Har också besökt Björköby fiskehamn flere gånger, men nu var det premiär för vandringsleden.
Vandringsleden börjar lite före man kommer till parkeringen.
Varierande natur, men vandringsleden var i bra skick. Så här på hösten får man akta sej för hala stenar och rötter, i synnerhet när det finns blad på dem.
Denna gång hade Nikonisten sällskap av dottern Jonna och hennes rottistik Dina. Dina gillade särskilt mycket de härligt doftande fiskskinn hon hittade och absolut inte ville byta varken mot käppar eller godis. Grillkorven var dock bra valuta.
Dina gillar stora käppar och hittade snabbt en i rätt storlek.
Den ville hon inte ge bort - bättre då att bita av den, tyckte Dina.
Härligt höstlig spegling vid grillplatsen.
Pausstugan och lidret och Jonna.
Bakom pauststugan fanns det en hemlighetsfull stenboning, undrar vad det ha varit.
Lyx inne i pausstugan. Där finns också övernattningsmöjligheter och kökskärl. Helt otroligt mysigt.
Utsikt från grillplatsen vid stranden. Vilka härliga medtraskare man får möta på stigarna och i synnerhet vid grillplatserna. Nikonisten tycker att det är en viktig del av vandringen att träffa liksinnade. "Vi har vandrat i Värmland och Trampat i Skåne" sade alltid min pappa. En del förstår vad han menade.
Härliga vyer.
Gissa om Nikonisten njöt - här glömdes både såte å kiky effektivt. Bara det fina i livet fyllde tankarna.
Några bilder finns i WEBFOTOALBUMET!
Friluftsdag i Lauhanvuori
Alltid i mellanåt känner Nikonisten på sej att det är dags att vädra. Vädra hjärnan, själen o kamerona. Som tur är finns det oändligt många möjligheter.
Denna gång barkade det till skogs till Lauhanvuori nationalpark. Den besöker Nikonisten flere gånger i året.
Bara en gång har Nikonisten vandrat hela vägen från toppen, via Spitaalijärvi, Kivijata, Aumakivi och till Lauhansarvi för att avnjuta älgmaletköttbiffar på garanterat lokala råvaror. Det blir ca 12 km.
Nu blev det bara en tur till utsiktstornet, Spitaalijärvi och till djävulsåkern Kivijata.
Vi börjar från början. Utsiktstornet är beläget på högsta platsen i nejden. Bra trappor och till och med en med höjdskräck klarar av tornet. Glöm inte att skriva i gästboken.
Vädergudarna var ju nog på Nikonistens sida, mitten av oktober och 19,5 grader - alla på plus sidan! Normalt ser man lätt till Kristinestad, men nu var det inte tillräckligt klart.
Från högt uppe på berget är det ca 2 km till Spitaalijärvi. Ytan är 175 m över havet. Hör till Lappfjärds vattendrag.
Forstyrelsen har fixat till grillplatsen. Det finns många grillplatser längs lederna. Man kan ta sej till grillplatsen med t.ex barnvagn från toppen (ca 2 km) eller från parkeringen (400m). Hit ska moffa och Alex nästa sommar!
Spitaalijärvi är 1,5 - 2 m djupt, vattnet är mycket klart.
Här finns frid för kropp och själ.
Kroppen behöver ju dessutom lite energi.
Kivijata är nog den mäktigaste djävulsåkern Nikonisten har sett.
StenåldersNikonisten kollar stenarna och deras röda färg.
Lauhanvuori ligger nog högt på Nikonistens rekommendationslista. Det tar ca 1 timme 45 minuter från Vasa. På vägen kan man ju besöka Storholmen i Pärus och Bötombergen om man hinner.
Några extra foton finns i WEBFOTOALBUMET!
Blåsten vädrar tankarna
Alltid i mellanåt kan Nikonisten i samband med jobbresa skarva i med miniloma. Efter NääsRatikkaWille ett par svängar till fina Borgå och efter ändrade planer till Håsafors.
Tänkte först alarmera alla släktingar, vänner, klasskamrater, fd grannar och övriga fiender för överraskande kaffebesök och myki äventyr.
Men så slapp de enklare undan. Blev ingen Joe Bonamassa eller andra massor, utan Nikonisten färjade över till Sveaborg, trots det höstligt blåsiga vädret. Så pass mycket blåste det att mjällen inte hade en chans. Inte heller myggen. Endast de mest härdade älgflugorna skulle ha klarat båtresan.
Visst är Sveaborg härligt på sommaren, har även besökt vintertid, men inte tidigare så här vid höststormarnas högtid.
Så här från Pampas kommande blev klädseln valt enligt vädret och inte enligt trender och högtider. Tror att vissa asiater var de enda som var bättre utrustade, men vantar, mössor och dunjackor samt en massa varmt i termosarna.
Kanske just beroende på vädret, blåsten och regnet plus den dammiga hjärnan som trippen passade bra in.
Blev mycket sittande och funderande på olikfärgade bänkar. Inte så mycket fokus på sevärdheter eller muséiföremål.
Toppen på karriären?
Café Piper bjöd på het laxsoppa med rågröd
Dörren.
Kungsporten
(Lovar att inte blanda mej i rikspolitiken, men som det nära träffar känns det obegripligt att vissa instanser funderar på hur man skall kunna steka en broilerbit med mindre stekyta för att minska fettet då åldringar körs som slaktdjur mellan halvruttna 'vårdhem')
Tillbaka till bänkarna och tankarna. Det värsta är ju inte vädret utan allt det man inte kan göra något åt.
Nikonisten fick i alla fall en chans att vädra både norra och södra hjärncellen under vistelsen.
Kanske en funderingsminiloma skulle sitta bra lite oftare?
Mera foton finns här WEBFOTOALBUMET!
Att tanka tankar på Tankar
Alltid i mellanåt måste både kameran och telefjongen laddas - så ock hjärnan. Ofta känns det som om laddningstiden har blivit längre med åren.
En av de käraste laddningsstationerna är Tankar, fyrön utanför Kokkola. Tror Nikonistens första resa till Tankar var på 60-talet (hoppsan!) med ett fartyg som hette 'Seiskari'. Det var nog med Gamlakarleby Frivilliga Brandkår, vill jag minnas.
På Tankar finns det mesta; hav, natur, vind, fåglar, bär - dessutom ett café och sist men inte minst en kyrka, eller ett kapell om någon vill så.
Ganska snart efter det m/s Jenny har passerat Mustakari Segelpviljong kan man börja skymta Tankar. Nikonisten var så ivrig så Tankar skymtade redan i bilen.
Väl i land känner Nikonsten sej hemma.
Bekanta vyer - äkta tavara
Brukar alltid börja med att besöka kyrkan.
Den måste ha världens vackraste altartavla, som lever med årstiderna och vädret. I bänkarna finns inristat församlingsmedlemmarnas tecken. Det var ju enkelt att se vem som 'fuskade'. Vägen till Gamlakarleby kyrka var ju lång och det fanns ju årstider som man bara inte kunde ta sej till kyrkan. Så en egen kyrka var bästa lösningen.
Denna gång hade Nikonisten tur, för ett litet sällskap hade fixat med besök i fyren, den är ju normalt stängd. Men Nikonisten pratade sig med i gänget genom att berätta att han gör reportage för internationell media, kanske artikeln publiceras någon gång i National Geography (?). Utsikten var det inget att klaga på.
Lotsstationens byggnader och tornet.
Lite över 100 trappor, alltså bara lite mera än på Sundsgatan, men Tankartrapporna var betydligt trängre. Bäst att lämna 200-500 mm objektivet och ryggsäcken nere. Till prismat fick man inte fara, eftersom fyren är verksam och inte pensionerad.
Det finns ett gemytligt café vid stranden, laxsoppa finns att köpas dagligen.
Byggnaderna är bara så mysiga.
Utsikten från lotstornets bröllopssvit är inte heller fyskam.
Bröllopssviten är i ganska flitig användning - det firas många bröllop på Tankar sommartid.
I mellanåt njuter man av att tiden verkar stå stilla.
Klockan 15:30 är det dags för avgång med m/s Jenny (som byggdes i Nederländerna 1978 till flodbåt!) Färden tar ca 1 1/2 timme till Kokkola havsparken.
Det är just på återvägen som Nikonistens tankar flyr verkligheten och bara njuter av tillvaron. Sällan man får uppleva ett så mäktigt äventyr för futtiga tjugolappen.
Det finns mera foton i WEBFOTOALBUMET!
Fyrfaldigt äventyr till Sälgrund
Alltid i mellanåt tipsar FB vänner om olika evenemang. Denna gång var det Johanna Peltoniemi som tipsade om nationella fyrdagen och att det ordnas nonstop transport till Sälgrund i Kaskö. Har besökt holmen 2016, men måste bara nappa på tillfället. Min gode vän och fotokompis Johan 'Skalman' Geisor gjorde mej sällskap.
Det är bara ett par gånger i året, som transporter ordnas till Sälgrund. Förra gången var starten vid gästhamnen, men nu från fiskhamnen. Mycket kortare båtfärd så mera människor hinner besöka Sälgrund under dagen.
Min brassankompis Batman (heter på riktigt Hugo) mötte mej på bryggan, så jag beredde mej en ordentlig brassanstund med den söndertuggade fotbollen. Men det blev ingen fotismatch. Batman hade jus blivit stungen av en geting och hade fått kortison. Men det hindrade inte honom att komma och be mej skrapa bakom örat. Nästa gång Batman!
Skalman skjuter skarpt på skarvarna!
Det var ganska skvättigt före vid stranden
Lite höst kunde man också ana
Fyren var öppen för allmänheten. Biljetten kostade 6 evrå, men kan kom inte ända upp av säkerthetsskäl. Genom de smutsiga fönstrena var det ingen vits att fota.
I kafeterian såldes kaffe, smårgåsar, våfflor, laxsoppa mm. I byggnaden finns det bäddar för 30 personer och i den andra byggnaden för ytterligare 14. Det är Kaskinen Sea-Charter som driver stället och sköter båttransporterna. Från knuten går en trevlig liten naturstig till stranden och de fina klipporna.
Så var det dags att båta hemåt. Men innan hemfärden besökte vi ännu Storholmen vid Pärusforsen. Där var det ganska lugnt och stilla. Vitsipporna blommade inte längre.
Mera foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Var är vandringens mål?
Alltid i mellanåt funderar Nikonisten på varför vandringsevenemang är så populära utomlands men inte i Finland. 400 deltagare i Vaasan Marssi från 20 länder är ju ok, men organisationen skulle med samma resurser klara av 1000 deltagare.
I Nederländerna begränsar man antalet deltagare - till 45.000!!!
Att vandra kanske inte känns så utmanande för tävlingsorienterade finnar, inte alls så extremt att vandra? Det är ju inte frågan om en tävling mot tid. Men tar du en tur på fredag på 21 km, sedan lördag och söndag 42 km var så känns det nog.
Sverre Slotte (80 fyllda gjorde det), kände sig lite trött på söndagen, men efter bastun och vila var det reinarama dynamit igen.
En annan orsak kan vara att vandringen sker ofta i små grupper och det sociala är väl inte heller finnarnas starkaste sida.
Å andra sidan är vandringsevenemangen nog en utmaning - en inre sådan. Världens bästa sätt att skaka av sig vardagens händelser. En del föredrar att vandra i grupp och andra vill helt enkelt bara vandra för sej själv.
Söndagens rutt gick via Edvinsstigen och Molnträsket. Vid kyrkotid anlände en del vandrare till Korsholms kyrka.
På väg mot nästa mål. Dessa vandrare hade kommit från Ryssland för att vandra.
Ända från Vladivostok!!! He langt heimifrån he!
Falanders bakgård är en populär pausplats - där vankas alltid plättar och jordbubbssylt.
Enni gillar!
Verkligen mysig pausplats. De som ville fick besöka muséet.
Plötsligt dök en kvartett upp och framförde en trevlig och rolig set med sånger
Lite målfotografering hör till!
Stämningen på topp!
Var är då dessa vandrares mål? Om man lyssnar på deras spontana svar, så är det nästa vandring och ett nytt mål.
Så egentligen är själva vandringen det verkliga målet!
Rambo - The Wanderer Dog
Alltid i mellanåt får Nikonisten chans att uppleva eller få ta del av helt fantastiska saker. En av dem handlar om Rambo, den vandrande hunden.
Nikonisten har haft glädjen att träffa Rambo ett antal gånger under de 10 år han haft fotouppdrag för Vaasan Marssi.
Vaddådå - en hund och Vaasan Marssi? Jeps, akkurat!
Husse Ivar E Hovland, från Sandefjord i Norge, med sin trogne vandrarkompis Rambo, för ett par år serdan.
Ett helt fantastiskt vandrarpar.
Ivar har själv vandrat inom IML i flere länder, Rambo har följt med i Norden av praktiska själ.
Rambo gick precis bredvid husse och han var allas kompis. Inte för att han brydde sej så mycket om andra.
Var nöjd med tillvaron. Aldrig ett skall eller ett gnäll. Viftande på svansen hälsade han artigt på andra vandrare.
Vid plättstället invid Gröna ön fick Rambo traditionellt en helt egen plättportion.
Vanligtvis åt Rambo sin portion snabbare än husse.
Rambos vandringspass, det är inte många hundar som fått så många stämplar.
Det är inte frågan om nå småpotatis. Rambo och Ivar har tillsammans vandrat 35.000 kilometer - det du!
Nikonisten blev smått både besviken och orolig när han såg Ivar i sin kännspaka vandringsuniform, men ingen Rambo syntes till?
Ivar berättade att Rambo nu gör sina vandringar ovanför molnen, där plättar dukas fram vid varje moln. Rambo blev nästan 13 år gammal. Rambo gjorde nog att stort intryck på Nikonisten, eftersom det gjorde så ont att höra nyheten.
Vandra i frid Rambo!