Bland björn å varg vid Vitmossen
Alltid i mellanåt hittar Nikonisten outforskade naturstigar. Många i Vörå. Denna söndag blev det en tur till Vitmossen i Tuckor. Redan efter några hundra meter möttes man av forntida boningar, varg och björn.
Bra skyltat och utmärkt utmärkt led.
Genast efter parkeringen kommer man till pausstället, där finns också boningar som representerar äldre bronsåldern - ingen internet?
Man kunde välja mellan två rutter, en på 5 km och en på 3 km.
Forntids boning eller det som finns kvar av den, högt uppe på en kulle
Vandringsleden var omväxlande, fina och stabila broar hade byggts över de mörka vårbäckarne
En till fornlämning, som kan ha haft många roller, bland annat som gravplats med kremeringar
I bland är det bäst att vara kreativ. Denna årstid för ofta med sej naturliga vattenhinder. Men bara att ta en liten omväg. Hellre det än att chansa på att plumsa över stövelskaftena
En trevlig vandringsled. Skönt att sen ta en kaffepaus. Solen värmde skönt. (foto: Peter Sjöblom)
Farsdag på Rövarskäret
Alltid i mellanåt är det farsdag, oftast i den hemska månaden november. Covidårets farsdag var härlig, 4 grader på plus och solsken. Så vi bagavo oss, dottersonen Alex, dottern Jonna, hennes pojkvän och den gamla farzan till Rövarskäret. Vilken fin farsdag!
Mycket fin skog i början av stigen, bara naliiti klåttå. Alex tog genast ledningen av truppen. Farsan hade lite problem med inställningarna.
Vi var ute i god tid, så lite av soluppgången hängde kvar. Det är lite Alexas mat och sovklocka som styr tiderna. Var som att vandra i naturguld
Klart man börjar med att laga upp eld
Trots allt fick farsgubben lägerelden att brinna - och röka (foto: Jonna)
Känner du doften och smaken?
Lite vy från fågeltornet - svanarna flög trumpetande mot varmare länder
Visst e he grannt!
I mellanåt tyckte truppledaren Alex att nu är det stopp!
När korvarna låg på grillen började mera folk lockas till vandringsleden - nästan till rusning
Om någon läsare inte varit till denna rastplats, så rekommenderar jag varmt. Bara att googla eller köra till Gamla hamnen, där skyltas det 'Lintutorni' på ren finska.
Äventyr i Kajane - natur(plums)stig
Alltid i mellanåt laddar Nikonisten Nikonerna och laddar sen sej själv med äventyr i naturen och som oftast grillkorv å termoskaffe.
Denna gång blev det en helt ny bekantskap, Kajane lägerområde och vandringsled i Malax. Du hittar mera information på adressen:
Kajane vandringsled .
Lägerområdet hade övernattningsstugor och man kunde till och med boka ett helt hus och bastu för en liten slant. Området var snyggt och välskött. Det är Yrkesakademien i Österbotten som sköter området.
Nå eftersom det gick att läsa på förhand vilket typ natur det är frågan om, kunde man denna tid på våren ana att det skulle vara blött. Tog på mej långskaftade Haglöfs Grym Hi -goretex vandringskängor, men tog ingen flytväst. Dottern Jonna valde låga länkare. Det gick nog bra det också, men efter första kilometern beslöt hon att det är onödig att försöka undvika att bli genomblöt om fötterna. Enda vettiga skodon är nog 'stumigöulan'!
En spännande vandringled på ca 3 km (kändes som 33 km me allt plomsase). Fina vyer och ett vindskydd och en kåta på vägen runt.
Nikonisten tror att lite längre in i maj eller på höstkanten är det mindre blött. Antar att midsommartid har man sällskap av 23 miljoner myggor, men det måste ju kollas.
Några foton från plumsandet:
Vid lägerområdets parkering blir man hälsad välkommen.
Trevlig stuga som man kan hyra förmånligt. Många grillplatser, som gjort för coronavandringar.
Som du kan se var det lite flödigt i mellanåt, bron över Kwaidiket höll på att simma i väg. Och klarar man bron finns det nya utmaningar. Inte menat för dansskor...
Nikonisten tar långa steg med korta ben, men tack vare vandringskängorna inte alls våt om fötterna. (mobilfoto: Jonna Hagström)
Vy mot Lisansjön, några svanar hade miiting. Tyvärr var långa objektivet i bilen...
Men i mellanåt var det helt torrt. Luften var härligt vårlig och ljungdoften fanns kvar från dess blomstringstid
Invid vandringsleden fanns ett vindskydd och vissa tider tycks man kunna ta sej ut till den lilla holmen, men i dag lockade idén inte.
Vi gick vandringsleden medsols, så på finalrakan fick man testa spångarna ordentligt. En del var ovanför vattenytan och en del under.
Dottern Jonna är ju med i ett OCR team, så hon var van att bli dyblöt. Rottisen Dina följer med mattes vandring och förstår inte vad som är problemet?
Nå till midsommarn är strumporna nog helt torra.
Jess, jag vet att man inte skall torka nutida material så här, men å andra sidan ångade de ganska bra när jag svängde dem.
På hemvägen vek vi ännu in till Lisansjön, där fanns en trevlig grillkåta med ved och allt och en härlig utsikt över sjön. Måste ta kikaren med nästa gång. (Observera att Rottisen Dina var lös endast under fotograferingen)
Alltsomallt en vandringsled som jag gärna rekommenderar. Sköt om er!
Några till bilder hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Härlig vandringsled
Alltid i mellanåt byter Nikonisten från konsertsalar till naturstigar. Det är bra för kropp och själ. Men skillnaden är inte så stor, om man vill så. Naturupplevelserna kan nog likans med Bachs fugor och många delar från Mozarts Trollflöjten. Var och en väljer själv vad han eller hon vill njuta av.
Nikonisten vill rikta en stor eloge till Forststyrelsen som underhåller dessa naturstigar, grillplatser och pausstugor. De skattepengarna går verkligen till rätt ställe.
Hade besök för något år sedan av en vän från Dortmund i Tyskland. Hon kunde inte förstå hur fint det var på vandringslederna och att man bara fick ta ved från lidret då man ville grilla korv. Kanske vi är för bortskämda eller så är det för liten procent av oss som förstår att njuta av dessa vandringsleder.
Vi har ju inte så höga fjälltoppar här nära, men härliga leder nära havet.
Nikonisten har traskat Bodvattnet runt och Långgrundet i alla väder. Har också besökt Björköby fiskehamn flere gånger, men nu var det premiär för vandringsleden.
Vandringsleden börjar lite före man kommer till parkeringen.
Varierande natur, men vandringsleden var i bra skick. Så här på hösten får man akta sej för hala stenar och rötter, i synnerhet när det finns blad på dem.
Denna gång hade Nikonisten sällskap av dottern Jonna och hennes rottistik Dina. Dina gillade särskilt mycket de härligt doftande fiskskinn hon hittade och absolut inte ville byta varken mot käppar eller godis. Grillkorven var dock bra valuta.
Dina gillar stora käppar och hittade snabbt en i rätt storlek.
Den ville hon inte ge bort - bättre då att bita av den, tyckte Dina.
Härligt höstlig spegling vid grillplatsen.
Pausstugan och lidret och Jonna.
Bakom pauststugan fanns det en hemlighetsfull stenboning, undrar vad det ha varit.
Lyx inne i pausstugan. Där finns också övernattningsmöjligheter och kökskärl. Helt otroligt mysigt.
Utsikt från grillplatsen vid stranden. Vilka härliga medtraskare man får möta på stigarna och i synnerhet vid grillplatserna. Nikonisten tycker att det är en viktig del av vandringen att träffa liksinnade. "Vi har vandrat i Värmland och Trampat i Skåne" sade alltid min pappa. En del förstår vad han menade.
Härliga vyer.
Gissa om Nikonisten njöt - här glömdes både såte å kiky effektivt. Bara det fina i livet fyllde tankarna.
Några bilder finns i WEBFOTOALBUMET!
Att tanka tankar på Tankar
Alltid i mellanåt måste både kameran och telefjongen laddas - så ock hjärnan. Ofta känns det som om laddningstiden har blivit längre med åren.
En av de käraste laddningsstationerna är Tankar, fyrön utanför Kokkola. Tror Nikonistens första resa till Tankar var på 60-talet (hoppsan!) med ett fartyg som hette 'Seiskari'. Det var nog med Gamlakarleby Frivilliga Brandkår, vill jag minnas.
På Tankar finns det mesta; hav, natur, vind, fåglar, bär - dessutom ett café och sist men inte minst en kyrka, eller ett kapell om någon vill så.
Ganska snart efter det m/s Jenny har passerat Mustakari Segelpviljong kan man börja skymta Tankar. Nikonisten var så ivrig så Tankar skymtade redan i bilen.
Väl i land känner Nikonsten sej hemma.
Bekanta vyer - äkta tavara
Brukar alltid börja med att besöka kyrkan.
Den måste ha världens vackraste altartavla, som lever med årstiderna och vädret. I bänkarna finns inristat församlingsmedlemmarnas tecken. Det var ju enkelt att se vem som 'fuskade'. Vägen till Gamlakarleby kyrka var ju lång och det fanns ju årstider som man bara inte kunde ta sej till kyrkan. Så en egen kyrka var bästa lösningen.
Denna gång hade Nikonisten tur, för ett litet sällskap hade fixat med besök i fyren, den är ju normalt stängd. Men Nikonisten pratade sig med i gänget genom att berätta att han gör reportage för internationell media, kanske artikeln publiceras någon gång i National Geography (?). Utsikten var det inget att klaga på.
Lotsstationens byggnader och tornet.
Lite över 100 trappor, alltså bara lite mera än på Sundsgatan, men Tankartrapporna var betydligt trängre. Bäst att lämna 200-500 mm objektivet och ryggsäcken nere. Till prismat fick man inte fara, eftersom fyren är verksam och inte pensionerad.
Det finns ett gemytligt café vid stranden, laxsoppa finns att köpas dagligen.
Byggnaderna är bara så mysiga.
Utsikten från lotstornets bröllopssvit är inte heller fyskam.
Bröllopssviten är i ganska flitig användning - det firas många bröllop på Tankar sommartid.
I mellanåt njuter man av att tiden verkar stå stilla.
Klockan 15:30 är det dags för avgång med m/s Jenny (som byggdes i Nederländerna 1978 till flodbåt!) Färden tar ca 1 1/2 timme till Kokkola havsparken.
Det är just på återvägen som Nikonistens tankar flyr verkligheten och bara njuter av tillvaron. Sällan man får uppleva ett så mäktigt äventyr för futtiga tjugolappen.
Det finns mera foton i WEBFOTOALBUMET!
Fyrfaldigt äventyr till Sälgrund
Alltid i mellanåt tipsar FB vänner om olika evenemang. Denna gång var det Johanna Peltoniemi som tipsade om nationella fyrdagen och att det ordnas nonstop transport till Sälgrund i Kaskö. Har besökt holmen 2016, men måste bara nappa på tillfället. Min gode vän och fotokompis Johan 'Skalman' Geisor gjorde mej sällskap.
Det är bara ett par gånger i året, som transporter ordnas till Sälgrund. Förra gången var starten vid gästhamnen, men nu från fiskhamnen. Mycket kortare båtfärd så mera människor hinner besöka Sälgrund under dagen.
Min brassankompis Batman (heter på riktigt Hugo) mötte mej på bryggan, så jag beredde mej en ordentlig brassanstund med den söndertuggade fotbollen. Men det blev ingen fotismatch. Batman hade jus blivit stungen av en geting och hade fått kortison. Men det hindrade inte honom att komma och be mej skrapa bakom örat. Nästa gång Batman!
Skalman skjuter skarpt på skarvarna!
Det var ganska skvättigt före vid stranden
Lite höst kunde man också ana
Fyren var öppen för allmänheten. Biljetten kostade 6 evrå, men kan kom inte ända upp av säkerthetsskäl. Genom de smutsiga fönstrena var det ingen vits att fota.
I kafeterian såldes kaffe, smårgåsar, våfflor, laxsoppa mm. I byggnaden finns det bäddar för 30 personer och i den andra byggnaden för ytterligare 14. Det är Kaskinen Sea-Charter som driver stället och sköter båttransporterna. Från knuten går en trevlig liten naturstig till stranden och de fina klipporna.
Så var det dags att båta hemåt. Men innan hemfärden besökte vi ännu Storholmen vid Pärusforsen. Där var det ganska lugnt och stilla. Vitsipporna blommade inte längre.
Mera foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Vaasan Marssi i blåsväder!
Alltid i mellanåt känns det blåsigt. Denna lördag var det moder natur som skötte om att myggorna hamnade till Saarijärvi eller så.
Har inte kollat på nätet, men det blåste så hårt, att Nikonisten var rädd att fotona skulle blåsa i väg från minneskorten.
Men rundan gjordes med hedern i behåll och kanske en aning mindre mjäll.
Starten gick för denna grupp från centrum med buss till Vinssitie. Maratonarna hade ju startat redan halv sju och befannn sej säkert vid tidpunkten i Stundars.
Högt uppe på berget, eller rättare sagt där havsytan befann sej ca 1350 a.d. möttes kortare ruttens vandrare och maratonarna - delvis. Den hårda blåsten kylde effektivt.
En av maratonvandrarna uppe på Markvägens knöl.
Navigationspalaver på knölen? Nej det var nog diskussion på gång om de kommande plättarna vid Gröna ön.
Paus vid Öjbergsdorffska alpincentret i Sundom.
Vandrarna närmar sig plättpausstället. Det var helt ypperligt vandringsväder.
Kära återseenden är en del av vandringsevenemangen. Nikonisten känner nog igen över hälften av deltagarna. Speciellt i år var det mycket nya ansikten.
Kön till plättarna växte tidvis, men ingen blev utan.
Nu är det bara resten kvar till Strampen, ca 7,3 km. En del kilometrar kan kännas längre än de andra.
Söndagen är ju avslutningsdag, det blir lite Molnträsk, Korsholms kyrka, Falanders, Sunnanvik samt målgång vid Strampen. En och annan medalj kommer också att delas ut.
Missomarsdrööm
Alltid i mellanåt måste man vara annorlunda. Gäller också naturen. Ett år för en tid sen va he grannt på missåmare! Händer inte för ofta.
Men nu spår grodorna vid Emetsjön i Terjärv att 2032 vaal en grannan missåmar.
Nikonisten sko gärna rekommender en grannan naturstig i nejderna där åpp, men rekommenderar gärna en utflykt ti Österbottens Ruka - Lauhanvuori. Blir så de 12 kilometer, beror på planering.
Verkligen något att uppleva.
Utsikt ända till Kristinestad.
Spitaalijärvi e fin också på vintern. Tror di tvätta spätelskan av sej här - trodde så i alla fall
Spitaalijärvi, ganska högt över havsytan
Nyfiken å hungrig, lite som Nikonisten
Myki olika natur på 12 km
Kivijata är en stor stenåker
Efter den historiska Aumakivi, kan man börja söka sej mot Lauhansarvi för en matbit.
Absolut värt ett besök, men varför inte grodorna i Emetskön och en måsburgare?
Fångad av Fortet
Alltid i mellanåt skippar Nikonisten soffan å tar en tur i natur. Ett ofta återkommande resemål är Fort Sommarö på Replot. Något med dragningskraft, som inte Nikonisten kan motstå.
Nära är det och smidigt att komma hit.
Kollade rastplatsen och gav godkänt. Överhuvudtaget är allt väl omskött här. Det är visst forststyrelsen som bär ansvaret. Allt är toppenfint. Nikonisten växlade några ord med traktorföraren, som körde ut ved till rastplatsen. Sådan service finns väl inte annorstädes. Hade en vän från Tyskland på besök som tappade andan när det fanns ved, såge och yxa vid rastplatserna.
Moder sol gav energi att orka ända till korvgrillningen.
Less is more (Roger More). Perfekt plats attöppna drickflaskan sittandes på berget. En gårr storan glassportion me varm chokladsås skulle ha krönt ögonblicket.
Framme vid rastplats två, ska vara korta o effektiva etappintervaller!
Somliga går med trasiga skor o somliga har dubbar bara på en fot.
Ojdå, de där solstrålarna på det gröna guldet - kann int vaal na mytsi bäter. Stötte inte på nå ormar, såg inga fåglar, hörde dem nog, ingen delade ut reklam, glest också mellan kamelerna. Härlig tystnad. Kunde höra sina tankar - därför blev det bråttom att traska vidare :)
Den kulan vissta var den satt ...
Kurret i magen har redan länge överröstat all fågelsång, men nu var det mytsi foltsi på härbärget ...
Eftersom Nikonisten är folkskygg, blyg och tystlåten, traskade han tillbaka till viken för att i lugn o ro gårrgrilla.
Korven förtärdes så snabbt att de inte hann med på bild.
Dessert i naturen - undrar vad de där bubbolrona vill berätta om NIkonistens framtid???
En vars till Panike resulterade i den härliga synen av smältande isar och öppet vatten ...
Herrlian land vi lever i !!!
Råtkålaaxå
Alltid i mellanåt hittar man nya saker på bekanta platser. Nikonisten nötte landsväg 9 från Åmynne (Jojensuu) till Siklöjehuvudstaden (Kuopio) som såååå många gånger tidigare. Denna gång var arbetsdagen färdigjobbad och det gällde att ta sej härbärget. Efter Viihdekeskus Hojo Hojo dök en skylt upp om nå rotkolaakso.
Eftersom Nikonisten är minst lika nyfiken som galen så blev det en olaglig u-sväng och in på byavägen. Efter några kilometer böts destiaöljegruset ut mot äkta grusväg. Väl framme fanns något som Nikonisten måste återkomma till. Det inte var meningen att traska mera än till infoskylten det blev inte aktuellt med nå klädbyte.
Men grannt var det nog. Så grannt att Nikonisten måste lite bara naturstigsvandra ändå - bara några kilometer ...
Redan skylten verkade tillräckligt intressant.
Trevligt med pausstuga redan innan vandringen.
Välutrustat med blommor på borden, dett verkar lovande.
Och visst var det otroligt grannt och lugnt.
Man kunde känna höstens smak i gommen, hade ju ingen korv med, tyvärr.
Det fanns olika rutter att välja mellan, men rundvadringen verkade mest lockande.
Nästan som på dansgolvet, inte orkas det här bytas nå pjäxor inte.
Fast greppet mot höstblöta rötter och stenar kunde nog ha fixat Nikonisten till gipsfabriken.
Fin utsiktsplats fanns, den var både stadig pch säker.
Hujeda, det var nog en äkta rotko här.
Nikonisten rekommenderar nog denna rastplats med högt betyg, kom i håg att ta med korv och dricka och ordentliga skodon. Men framför allt - ta dej tid mitt i stressen att vara lite nyfiken.