Härlig vandringsled
Alltid i mellanåt byter Nikonisten från konsertsalar till naturstigar. Det är bra för kropp och själ. Men skillnaden är inte så stor, om man vill så. Naturupplevelserna kan nog likans med Bachs fugor och många delar från Mozarts Trollflöjten. Var och en väljer själv vad han eller hon vill njuta av.
Nikonisten vill rikta en stor eloge till Forststyrelsen som underhåller dessa naturstigar, grillplatser och pausstugor. De skattepengarna går verkligen till rätt ställe.
Hade besök för något år sedan av en vän från Dortmund i Tyskland. Hon kunde inte förstå hur fint det var på vandringslederna och att man bara fick ta ved från lidret då man ville grilla korv. Kanske vi är för bortskämda eller så är det för liten procent av oss som förstår att njuta av dessa vandringsleder.
Vi har ju inte så höga fjälltoppar här nära, men härliga leder nära havet.
Nikonisten har traskat Bodvattnet runt och Långgrundet i alla väder. Har också besökt Björköby fiskehamn flere gånger, men nu var det premiär för vandringsleden.
Vandringsleden börjar lite före man kommer till parkeringen.
Varierande natur, men vandringsleden var i bra skick. Så här på hösten får man akta sej för hala stenar och rötter, i synnerhet när det finns blad på dem.
Denna gång hade Nikonisten sällskap av dottern Jonna och hennes rottistik Dina. Dina gillade särskilt mycket de härligt doftande fiskskinn hon hittade och absolut inte ville byta varken mot käppar eller godis. Grillkorven var dock bra valuta.
Dina gillar stora käppar och hittade snabbt en i rätt storlek.
Den ville hon inte ge bort - bättre då att bita av den, tyckte Dina.
Härligt höstlig spegling vid grillplatsen.
Pausstugan och lidret och Jonna.
Bakom pauststugan fanns det en hemlighetsfull stenboning, undrar vad det ha varit.
Lyx inne i pausstugan. Där finns också övernattningsmöjligheter och kökskärl. Helt otroligt mysigt.
Utsikt från grillplatsen vid stranden. Vilka härliga medtraskare man får möta på stigarna och i synnerhet vid grillplatserna. Nikonisten tycker att det är en viktig del av vandringen att träffa liksinnade. "Vi har vandrat i Värmland och Trampat i Skåne" sade alltid min pappa. En del förstår vad han menade.
Härliga vyer.
Gissa om Nikonisten njöt - här glömdes både såte å kiky effektivt. Bara det fina i livet fyllde tankarna.
Några bilder finns i WEBFOTOALBUMET!
Att tanka tankar på Tankar
Alltid i mellanåt måste både kameran och telefjongen laddas - så ock hjärnan. Ofta känns det som om laddningstiden har blivit längre med åren.
En av de käraste laddningsstationerna är Tankar, fyrön utanför Kokkola. Tror Nikonistens första resa till Tankar var på 60-talet (hoppsan!) med ett fartyg som hette 'Seiskari'. Det var nog med Gamlakarleby Frivilliga Brandkår, vill jag minnas.
På Tankar finns det mesta; hav, natur, vind, fåglar, bär - dessutom ett café och sist men inte minst en kyrka, eller ett kapell om någon vill så.
Ganska snart efter det m/s Jenny har passerat Mustakari Segelpviljong kan man börja skymta Tankar. Nikonisten var så ivrig så Tankar skymtade redan i bilen.
Väl i land känner Nikonsten sej hemma.
Bekanta vyer - äkta tavara
Brukar alltid börja med att besöka kyrkan.
Den måste ha världens vackraste altartavla, som lever med årstiderna och vädret. I bänkarna finns inristat församlingsmedlemmarnas tecken. Det var ju enkelt att se vem som 'fuskade'. Vägen till Gamlakarleby kyrka var ju lång och det fanns ju årstider som man bara inte kunde ta sej till kyrkan. Så en egen kyrka var bästa lösningen.
Denna gång hade Nikonisten tur, för ett litet sällskap hade fixat med besök i fyren, den är ju normalt stängd. Men Nikonisten pratade sig med i gänget genom att berätta att han gör reportage för internationell media, kanske artikeln publiceras någon gång i National Geography (?). Utsikten var det inget att klaga på.
Lotsstationens byggnader och tornet.
Lite över 100 trappor, alltså bara lite mera än på Sundsgatan, men Tankartrapporna var betydligt trängre. Bäst att lämna 200-500 mm objektivet och ryggsäcken nere. Till prismat fick man inte fara, eftersom fyren är verksam och inte pensionerad.
Det finns ett gemytligt café vid stranden, laxsoppa finns att köpas dagligen.
Byggnaderna är bara så mysiga.
Utsikten från lotstornets bröllopssvit är inte heller fyskam.
Bröllopssviten är i ganska flitig användning - det firas många bröllop på Tankar sommartid.
I mellanåt njuter man av att tiden verkar stå stilla.
Klockan 15:30 är det dags för avgång med m/s Jenny (som byggdes i Nederländerna 1978 till flodbåt!) Färden tar ca 1 1/2 timme till Kokkola havsparken.
Det är just på återvägen som Nikonistens tankar flyr verkligheten och bara njuter av tillvaron. Sällan man får uppleva ett så mäktigt äventyr för futtiga tjugolappen.
Det finns mera foton i WEBFOTOALBUMET!
Fyrfaldigt äventyr till Sälgrund
Alltid i mellanåt tipsar FB vänner om olika evenemang. Denna gång var det Johanna Peltoniemi som tipsade om nationella fyrdagen och att det ordnas nonstop transport till Sälgrund i Kaskö. Har besökt holmen 2016, men måste bara nappa på tillfället. Min gode vän och fotokompis Johan 'Skalman' Geisor gjorde mej sällskap.
Det är bara ett par gånger i året, som transporter ordnas till Sälgrund. Förra gången var starten vid gästhamnen, men nu från fiskhamnen. Mycket kortare båtfärd så mera människor hinner besöka Sälgrund under dagen.
Min brassankompis Batman (heter på riktigt Hugo) mötte mej på bryggan, så jag beredde mej en ordentlig brassanstund med den söndertuggade fotbollen. Men det blev ingen fotismatch. Batman hade jus blivit stungen av en geting och hade fått kortison. Men det hindrade inte honom att komma och be mej skrapa bakom örat. Nästa gång Batman!
Skalman skjuter skarpt på skarvarna!
Det var ganska skvättigt före vid stranden
Lite höst kunde man också ana
Fyren var öppen för allmänheten. Biljetten kostade 6 evrå, men kan kom inte ända upp av säkerthetsskäl. Genom de smutsiga fönstrena var det ingen vits att fota.
I kafeterian såldes kaffe, smårgåsar, våfflor, laxsoppa mm. I byggnaden finns det bäddar för 30 personer och i den andra byggnaden för ytterligare 14. Det är Kaskinen Sea-Charter som driver stället och sköter båttransporterna. Från knuten går en trevlig liten naturstig till stranden och de fina klipporna.
Så var det dags att båta hemåt. Men innan hemfärden besökte vi ännu Storholmen vid Pärusforsen. Där var det ganska lugnt och stilla. Vitsipporna blommade inte längre.
Mera foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Vaasan Marssi i blåsväder!
Alltid i mellanåt känns det blåsigt. Denna lördag var det moder natur som skötte om att myggorna hamnade till Saarijärvi eller så.
Har inte kollat på nätet, men det blåste så hårt, att Nikonisten var rädd att fotona skulle blåsa i väg från minneskorten.
Men rundan gjordes med hedern i behåll och kanske en aning mindre mjäll.
Starten gick för denna grupp från centrum med buss till Vinssitie. Maratonarna hade ju startat redan halv sju och befannn sej säkert vid tidpunkten i Stundars.
Högt uppe på berget, eller rättare sagt där havsytan befann sej ca 1350 a.d. möttes kortare ruttens vandrare och maratonarna - delvis. Den hårda blåsten kylde effektivt.
En av maratonvandrarna uppe på Markvägens knöl.
Navigationspalaver på knölen? Nej det var nog diskussion på gång om de kommande plättarna vid Gröna ön.
Paus vid Öjbergsdorffska alpincentret i Sundom.
Vandrarna närmar sig plättpausstället. Det var helt ypperligt vandringsväder.
Kära återseenden är en del av vandringsevenemangen. Nikonisten känner nog igen över hälften av deltagarna. Speciellt i år var det mycket nya ansikten.
Kön till plättarna växte tidvis, men ingen blev utan.
Nu är det bara resten kvar till Strampen, ca 7,3 km. En del kilometrar kan kännas längre än de andra.
Söndagen är ju avslutningsdag, det blir lite Molnträsk, Korsholms kyrka, Falanders, Sunnanvik samt målgång vid Strampen. En och annan medalj kommer också att delas ut.
Missomarsdrööm
Alltid i mellanåt måste man vara annorlunda. Gäller också naturen. Ett år för en tid sen va he grannt på missåmare! Händer inte för ofta.
Men nu spår grodorna vid Emetsjön i Terjärv att 2032 vaal en grannan missåmar.
Nikonisten sko gärna rekommender en grannan naturstig i nejderna där åpp, men rekommenderar gärna en utflykt ti Österbottens Ruka - Lauhanvuori. Blir så de 12 kilometer, beror på planering.
Verkligen något att uppleva.
Utsikt ända till Kristinestad.
Spitaalijärvi e fin också på vintern. Tror di tvätta spätelskan av sej här - trodde så i alla fall
Spitaalijärvi, ganska högt över havsytan
Nyfiken å hungrig, lite som Nikonisten
Myki olika natur på 12 km
Kivijata är en stor stenåker
Efter den historiska Aumakivi, kan man börja söka sej mot Lauhansarvi för en matbit.
Absolut värt ett besök, men varför inte grodorna i Emetskön och en måsburgare?
Fångad av Fortet
Alltid i mellanåt skippar Nikonisten soffan å tar en tur i natur. Ett ofta återkommande resemål är Fort Sommarö på Replot. Något med dragningskraft, som inte Nikonisten kan motstå.
Nära är det och smidigt att komma hit.
Kollade rastplatsen och gav godkänt. Överhuvudtaget är allt väl omskött här. Det är visst forststyrelsen som bär ansvaret. Allt är toppenfint. Nikonisten växlade några ord med traktorföraren, som körde ut ved till rastplatsen. Sådan service finns väl inte annorstädes. Hade en vän från Tyskland på besök som tappade andan när det fanns ved, såge och yxa vid rastplatserna.
Moder sol gav energi att orka ända till korvgrillningen.
Less is more (Roger More). Perfekt plats attöppna drickflaskan sittandes på berget. En gårr storan glassportion me varm chokladsås skulle ha krönt ögonblicket.
Framme vid rastplats två, ska vara korta o effektiva etappintervaller!
Somliga går med trasiga skor o somliga har dubbar bara på en fot.
Ojdå, de där solstrålarna på det gröna guldet - kann int vaal na mytsi bäter. Stötte inte på nå ormar, såg inga fåglar, hörde dem nog, ingen delade ut reklam, glest också mellan kamelerna. Härlig tystnad. Kunde höra sina tankar - därför blev det bråttom att traska vidare :)
Den kulan vissta var den satt ...
Kurret i magen har redan länge överröstat all fågelsång, men nu var det mytsi foltsi på härbärget ...
Eftersom Nikonisten är folkskygg, blyg och tystlåten, traskade han tillbaka till viken för att i lugn o ro gårrgrilla.
Korven förtärdes så snabbt att de inte hann med på bild.
Dessert i naturen - undrar vad de där bubbolrona vill berätta om NIkonistens framtid???
En vars till Panike resulterade i den härliga synen av smältande isar och öppet vatten ...
Herrlian land vi lever i !!!
Råtkålaaxå
Alltid i mellanåt hittar man nya saker på bekanta platser. Nikonisten nötte landsväg 9 från Åmynne (Jojensuu) till Siklöjehuvudstaden (Kuopio) som såååå många gånger tidigare. Denna gång var arbetsdagen färdigjobbad och det gällde att ta sej härbärget. Efter Viihdekeskus Hojo Hojo dök en skylt upp om nå rotkolaakso.
Eftersom Nikonisten är minst lika nyfiken som galen så blev det en olaglig u-sväng och in på byavägen. Efter några kilometer böts destiaöljegruset ut mot äkta grusväg. Väl framme fanns något som Nikonisten måste återkomma till. Det inte var meningen att traska mera än till infoskylten det blev inte aktuellt med nå klädbyte.
Men grannt var det nog. Så grannt att Nikonisten måste lite bara naturstigsvandra ändå - bara några kilometer ...
Redan skylten verkade tillräckligt intressant.
Trevligt med pausstuga redan innan vandringen.
Välutrustat med blommor på borden, dett verkar lovande.
Och visst var det otroligt grannt och lugnt.
Man kunde känna höstens smak i gommen, hade ju ingen korv med, tyvärr.
Det fanns olika rutter att välja mellan, men rundvadringen verkade mest lockande.
Nästan som på dansgolvet, inte orkas det här bytas nå pjäxor inte.
Fast greppet mot höstblöta rötter och stenar kunde nog ha fixat Nikonisten till gipsfabriken.
Fin utsiktsplats fanns, den var både stadig pch säker.
Hujeda, det var nog en äkta rotko här.
Nikonisten rekommenderar nog denna rastplats med högt betyg, kom i håg att ta med korv och dricka och ordentliga skodon. Men framför allt - ta dej tid mitt i stressen att vara lite nyfiken.
Lyckad världsarvsresa till Sommarö Fort
Alltid i mellanåt njuter Nikonisten extra myki i naturen. Bland annat de gånger vädergudarna är på Nikonistens sida. Kvarkens världsarv firade 10 årsfest i härligt väder.
Tuija Warén uppskattade att firarna var cirka 160. Korsholm 4H komppar, eftersom 130 ärtsoppstallrikar hade gått åt.
Allt funkade perfekt, välplanerat och bra juttuna kring rutten.
Nikonisten valde att resa med Tira till fortet. Man kunde också ta bussen. Trots att metorologerna hotade med regn höll solen oss sällskap hela vägen. Vår eminenta guide berättade under färden om skärgården, hetekastenen, spöken men också vad allt som väntar på oss på fortområdet. Hela familjer njöt för fullt redan på ditfärden.
Radioamatörerna tog kontakt med en dito på Höga Kusten. Det är ju därifrån som jätten Finn kuskade alla stenar till vår skärgård. Jätten Finn gav ingen kommentar. Radioamatörerna visade också upp fina historiska radioanläggningar. Till och med sådana som varit på fronten i tiden.
Trerätters gällde vid Kersantti. Korsholm 4H hade fixat ärtsoppa (gick åt 6 kg ärter), plättar, bulle och så kaffe eller saft. En av de godaste menyer.
Det gällde att känna. lyssna, knacka och lukta vid passet, men för Nikonistens del var det nog mest att gissa.
Att åka i hästkärra är nog ändå alltid något i hästväg.
Guidade turer arrangerades på både svenska och finska. Nikonisten valde den finska i språkbadets tecken.
Marthorna berättade om hur nyttiga sådana växter är, som Nikonisten har trott vara ogräs. Med hjälp av lite järntråd och rönnbär föddes nya hoppfulla hjärtan.
I bland skulle fyrhjulsdrift nog ha varit bra. Men med koncentrerad, rutinerad chaufför kombinerat med mammakraft fixades hela naturstigen.
Nikonisten lärde sig så mycket under dagen, så hela månadens budget fylldes. Och det var ju den tredje i dag?
Mycket att diskutera.
Familjen Radio.
Summerat var det gårrlyckat. Vid hemknutarna bröt regnet ut. Nikonisten frågade nog Tuija Warén, om man inte kunde fira världsarvsfödelsedag flere gånger och varje år. Vi skall se vad som händer 2017, då fyller ju Fosterlandet, svarade Tuija. Nikonisten kunde med lugn i sinnet och med leende på läpparna börja editera bilder.
Midsommar på Blida berget.
Alltid i mellanåt återkallar Nikonisten sägner och andra historier från hårdskivans innersta sektorer. Något var det ju nog med midsommarnatten? Bäst att defragmentera lite och fundera.
Hmmm det var något med 7. Kanske att midsommarfirandet under studietiden varade i 7 dygn? Noup. Det var något blommigt. 7 olika blommor. Under dynan.
Nikonisten dividerade en stund och kom fram till att man skulle ha 7 olika blommor under dynan på midsommarnatten så så vinner man 7 rätt på Lotto. Känns lite som inte alla pusseblitar var i dalen, men det får duga.
Så då blir det att packa kameror OCH naturligtvis dynan med och ut på blomjakt till en sägenomspunnen plats. Denna gång Det Blida Berget, Lauhanvuori.
Linnéstudierna var inte det mest intressanta så Nikonisten beslöt att ta äbentyret som ett äventyr bland andra.
(fotona där NIkonisten är avbildad är tagna av Lena Sahlberg)
Uppe på Blida berget finns ett härligt utsiktstorn. Därifrån såg man långt. Man kunde till och med se till solen.
Det finns många vandringsleder, men denna dag kopplades tre i hop till en längre, så där drygadussinkilometer. Objektet på bilden är ingen blomma, men hit borde alla lata gå, stod det i boken. Därför.
Första anhalten för grillkorv blidde Spitaalijärvi. Där tyvagte Nikonisten bort alla spätelskabobbor. Spitaalijärvi finns ganska högt uppe på berget, ytan ligger på 175,33 meters höjd från Brändö sund på ett ungefär.
Lite magisk sjö med mycket klart vatten.
En nyfiken blivande pititsittå, hälsade välkommen och tiggde en bit av grillkorven.
Vidarevandringen skedde på torra tallåsstigar eller på woodautobahns.
Ha - det hittades en blomster.
Dags för vilopaus på en TV soffa långt borta från TV:n.
Någon hade glömt sina nycklar, så dessa får räknas som en blomster.
Kivijata betyder helt säkert en blommande stenäng.
Satt länge vid källan och väntade på Johan L. R. - men han hade fått inspiration och satt och notsatte något vi får höra ofta.
En mera blyg blomster hittades ganska snabbt. En vackerfärgad.
I brist på bättre fick Aumakivi platsa en blomma. Den är antingen 20 eller 70 miljoner år gammal.
En mycket trevlig vandring i Lauhanvuori, rekommenderas städåt.
Ja blomstren ja. Nå hur Nikonisten än försökte kunde han inte hitta 7 blomster på ett sådant ställe där man kunde lägga ner kudden för att täcka alla 7 olika blommor samtidigt. Även om kudden lite kunde töögas på. Dum sägen!
Får väl nöja sej med 6 + tilläggsnummer eller något sådant. Trevlig Johanne - och hoppas du tar dej till Lauhanvuori. Det finns fina kartor på Lauhansarvi.
Mera bilder hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Öst om Helvetet!
Alltid i mellanåt styr Nikonisten kosan mot fruktansvärda mål - denna gång blev det Öst om Helvetet. Jag skriver Ruovesi fast den kanhända heter Ruåvesi på svenska.
Helvetinjärvi nationalpark är grundat 1982 då solen hade gått ner. Dess areal är ungefär 50 kvadratkilometer och där finns sammanlagt utstakade leder över 40 kilometer. Det är forststyrelsen som ansvarar för området.
Nikonisten har i bland stött på uttrycket "dra till Helvetet" - så därför denna vandring och detta äventyr.
Startskottet kan bra skjutas vid restaurang Helvetinportti, Helvetinkoluntie 775 i BakomTakana.
Den gamla stigen är väldigt grann, men man får inte traska den längre. Den är pensionerad. Den nya är i bra skick och tillräckligt bred för en VW bubbla 1962.
Ett av målet, utsiktspaikkan, är nog lika djup som fin.
Ett av de klassiska vyerna, måste alltid fotas.
Ett av fotointresserades standardställen, måste ha fotats tusentals gånger men såg inte alls nött ut.
Efter utsikten kan man navigera sej neråt till Helvetinjärvi, där finns lämpligt en pausstuga. MAn kan också vandra ner via kanjonen om man har försäkringen i skick. Många gick nog ner för den.
Men javisst. Helvetinjärvi är nog en fin sjö och vacker natur.
Pausstugan är på en fin paikka och var prydligt och bra omskött. Ved fanns i lidret, man fick såga och hugga så mycket man ville.
Grillkorv och kaffe ute i naturen - mums.
Man får inte lämna Helvetinjärvi utan att fota denna pinne. Gör man det kommer man att drabbas av en hemsk förbannelse - en vacker dag kommer kamerans minneskort plötsligt intagas av onda andar och tömmer sig på alla bilder. Hujeda!
Sen är det bara att traska upp tillbaka, antingen via kanjonen eller de minst 200 trapporna.
Väl uppe på berget tar man ju sej en sista fokusering av vyn, den granna.
De som klarar äventyret och lyckas ta sej tillbaka hälsas prydligt av en skylt.
All mat på restaurang Helvetinportti är ganksa närproducerat.
Efter att ha tryckt i sej en rejäl vildsvinsburgare och knapprat på strutskött kan det vara dags för ... innan hemfärden.
Alltsomallt en fin upplevelse. Nästa gång blir det mera vandring också på andra sidan. Men innan det blir det dags för några björntjänster.
Mera foton hittar du ju i WEBFOTOALBUMET!