Visa inlägg taggade med 'brånx'
Brändöbraså
Alltid i mellanåt, eller egentligen ganska tykelt, hasar jag mej längs Beckögatan ut mot havet till Beckholmen. Denna gång inte bara lockad av grillkorvdoften eller meterlaktritsinstinkten. Det var ju påskbrasa på gång. Efter premiären i fjol reserverades mera korv och lite mera brasved. Förra gpngen brann brasan ner ganska snabbt.
Härligt med så mycket folk - påsktroll och andra kufiska figurer smög omkring i folkmassan. Den kalla blåsten såg till att de allra flesta onda andarna flyttade mot Umeåhållet.
Nästa år igen!
Blue Moment
Alltid i mellanåt har man lyckan att få se och uppleva naturens blå timme. Men jag har aldrig varit med om att den skulle vara en hel timme, moment är kanske mera rätt. Eller då finska sininen hetki. Hetki sininen har ju då att göra med helt andra njutningar, men dessa kan naturligtvis kombineras.
Jag gjorde faktiskt en gång en vetenskaplig undersökning. Det tog exakt lika länga att tugga i sej en Fazers Sininen, som den sininen hetki varade.
Det finns många förklaringar för hur och varför allt ser blått ut. Det har inte att göra med varken feeling blue eller blue suede shoes så vitt och blått jag vet.
En förklaring är att himlens färgtemperatur är högre än dagsljusets färgtemperatur, självklart alltså, fikapaus. Det har alltså att göra med ljus som har låg våglängd. Det köper jag bumsfilibabba.
Vågor finns ju som bekant både i håret ocks till havs, alltså havsnära vågor. Förr användes uttrycket den blå timmen till sjöss/havs och då menade den tidpunkt då det var lite för ljust att se andra fartygs lanternor, men samtidigt för mörkt för att kunn se deras skrov.
Men här i Brånx skrotar vi det, för här på bilden ser vi tydligt skrovet och lanternan skulle ha synts om den skulle ha varit tänd. Blåheten syns ju tydligt. Vi bryr oss inte att fundera på varför allt är blått - vi blott beundra.
(fotat med min urgamla trotjänare D50 med sina modiga 6 mpxl)
Det var alltså Blue, som inte skall förväxlas med Blues.
(foto Christer Rönnholm).
Slut på hitt vikåsluute.
Alltid i mellanåt märker jag, att veckoslutet lider mot sitt slut. Men tack vare årstiderna känns den ju lite längre. Ljuset har verkligen återvänt. Trots att jag bannades o skulle gärna ha rivit mej i håret och slängt kameran efter Bergöfärjan då det regnade kvartsliters halv-is-droppåna från ovan under den annars gemytliga fotossessionen i lördags, så plåstrar lite solsken till det värsta. (Den meningen skulle inte S Remell ha gillat!).
Så lite solsken gjorde att veckoslutet blev ett vackert minne. Bevismaterialet kommer här:
Moder natur kan hen.