Visa inlägg taggade med 'finlandia'
Början till början
Alltid i mellanåt fundeerar Nikonisten, hur han hamnar in i olika situationer och projekt. Och hur han hinner. Men å andra sidan ångras inte ett enda uppdrag.
Musikfestspelen Korsholm lämnade inte på hårdskivan bara gårrmånga bilder, utan också jagkaninteräknademalla möten med spännande, kreisiga och allmänhärliga människor i både artistbåset, organisationen och publiken.
Men ja flängandet och springandet i trapporna med kamerona kring nackan i en veckas tid påminner nog Nikonisten om att han har fyllt 40. (för några år sen). Nacken spänd som tävlingspilbåga och med fotbottnar som känns som sika-nauta 17%. Men ändå så kålkkåroolit.
Hann ju mellan varven vara med om en tidsvandring i Stundars.
Blev också påmind om den nalkande storbykdagen på Sundsgatan å torsdag.
Möten med nya människor (sommarguide på Tikanojas konsthem)
Mäktiga upplevelser när Vasa och Seinäjoki stadsorkestrar samspelar i Finlands tredje huvudstad på jubiléumsåret. Till och med Nikonisten noterade nog betydelsen av 'större' orkester.
I stadshuset återträffade Nikonisten Johanna Törni, som sålde JoArt produkter. Har nog fotat Johanna många gånger på olika konserter i Vasa.
Dirigent Ari Rasilainen kör Sibelius Finlandia med känsla och skicklighet.
Nikonisten fick avslutningsvis njuta av Giovanni -teamets buffé.
Det blev som det oftast blir, trots långa intensiva dagar, ser man ändå fram emot nästa års festival.
Nikonisten lär väl sej aldrig - eller är han Nikonisten just därför?
Vid Frihetsstatyn
Alltid i mellanåt känner Nikonisten glädje över att få krama om traditioner. I synnerhet på självständighetsdagen. Frihet betyder också att man får göra vad man vill. Nikonistens självständighetsdag brukar till schemat vara en kopia av tidigare år, men innehållet känns ändå alltid unikt.
Nikonisten brukar inleda dagen vid hjältegravarna för att följa med kransläggningen. Har nog gjort det ganksa många år redan. Vädret har varit varierande från - 'smällkallt i celsius' och 'maskrosorna skulle trivas' och 'varför tog du inte paraskaftet med'. Men stämningen har alltid varit lika festlig. I synnerhet det året då Nikonisten anlände flämtande till platsen för att efter en stiund konstatera att det var faktiskt 11:30 och inte 10:30 som kransarna läggs ner.
Jukka Kentala och Seppo Rapo vid hjältegravarna.
Efter hjältegravarna är det varmdusch o editering som gäller - och en bit god mat, naturligtvis. Sen barkar det i väg till stadshuset för storfest. Där delas det ut kulturpris och Vaasan Jaakkos stipendium åt unga förmågor.
Sen av med kavajen å på med långkalsare, varma kläder, stövlar och i bland flytväst för att njuta av manskörssång vid världens enda Finlands Frihetsstaty. Innan sången kan man med intrese bvittna hur studerandefacklorna fräser och sprakar när snövattendropporna söker sig till den lågande veken. Fräääässs å spottttttt.
Men väder å vind haittar int naa. Vasa Marsch, Suomalainen Rukous, Suomis Sång, Finlandia och Vårt Land sjungna från Vasas absolut bästa manskörer får blåsten att blåsa neråt och snövattendropporna att för ett ögonblick regna uppåt tillbaka. Vattafiiling.
Vid editeringen av fotona med svalnande glögglas inom räckhåll, tänker Nikonisten tillbaka på dagen.
Alltjämt samma tidtabell, samma platser, samma rutiner - men med olika upplevelser, nya förmågor och nya inslag - förnyas känslorna, de djupa tankarna och tacksamheten. I arbetsrummet på Brånx i Finland. Punkt.
Mera foton finns i WEBALBUMET.