Visa inlägg taggade med 'jonna'
Invigningen av Märaryggbron
Alltid i mellanåt gäller det att dra på vandringsskorna och bekanta sej med naturen nära oss. Dags att köra till Svedjehamnen och kolla invigningen av Märaryggbron. Ett ställe där man säkert för både fiskarna och besökarna kan följa med fiskarnas vandring upp till Bodvatten, för att leka. Gäddorna brukar dyka upp genast isarna farit, sen abborrarna och till sist mörtarna. Det är liksom ett frukostlunchbord för fiskätande fåglar. Nu är våren så lång redan, att det bara fanns enstaka mörtar och någon abborre, som inte riktigt visste vart de var på väg. Eller så hade de lekt färdigt. Detta är nog något värt att uppleva. Nu är alltså fiskeplattformen/bron invigd.
Viktigt att nämna, att det är hinderfritt ända upp till plattformen, så barnvagnar och rullstolar funkar här - Det Ni!
Naturarvsguiden Vesa Heinonen guidade gruppen till Saltkaret och berättade intressanta saker. Väderleksprognosen lovade blåsigt och regn, men solen sken hela tiden och blåsten närmade sig först när vi gick tillbaka till Svedjehamnen. Ja - jag vet- finns nog kläder för alla väder, men visst är det trevligare om det inte slaskar och stormar då man skall på utfärd.
Vesa berättade, att nästan alla blandar i hop växterna vass och säv. Till vänster om Vesa kommundirektören Rurik Ahlberg, trevligt att han ställde upp.
Här fanns för 40 år sedan en barnens simstrand! Vesa berättar om landhöjningen och De Geer moränerna.
Det bjöds på kaffe, saft och vatten. Det hade Björkö UF skött om. På bilden till vänster ordförande för Björkö delarlag Ralf Nybond och bredvid honom parkchef Harri Karjalainen från Forststyrelsens Vandakontor
Som bilden berättar kan man ta sig upp till plattformen med både barnvagn och rullstol!
Ralf Nybond klipper av bandet efter att parkchef Harri Karjalainen hållit festtalet. Tv Projektchef Jonna Hagström och Tuija Warén från Forststyrelsens Vasakontor
Med vad skulle bron heta? Det ordnades en namnförslagstävling och det kom många intressanta och roliga förslag. Ett bra förslag var Aborrarenan! Men man kom ganska fort fram till att bron skall naturligtvis heta Märaryggbron.
Jens Håkans som varit huduventrepenör och byggt bron spikar fast den fina namnskylten.
Gruppen uppe i Saltkaret med Vesa Heinonen
En pigg huggorm simmade bland fiskarna, hade säkert lunchat på fiskrom, som ju innehåller en massa fett och protein. Man kan ju inte säga att den snyltgästade, eftersom det snarare var vi.
En härlig dag i trevligt sällskap. Vi skall nog vara stolta över vår natur och våra naturstigar.
Mera om naturstigen HITTAR DU HÄR!
och mera foton i WEBFOTOALBUMET!
Lugn Luciadag
Alltid i mellanåt funderar Nikonisten på Lucia. Blev aldrig vald till Lucia. Trots mitt gyllenblondiga hårsvall. Nå kanske i nästa liv. Eller kanske som Lucifer på Halloween?
Luciadagen var planerat att firas med besök till julfiilis på kasernområdet. Men här råder ingen demokrati! Alex hade bestämt sej för lekparken och Smulterön. Så blidde det ju då också!
Först blev det lite piratism, sen blev det ju moffa-gå-å-gömma-sej-inte-kytta! Nå inte så många ställen att gömma sej på i lekparken, så ett träd fick duga. Efter några kurragömmavarv blev det dags att inventera båtarna. sundet och Smulterön.
På Brändö bro tycktes det vara mera viktigt att inte stiga på skarven, utan de skulle hoppa över, än at kolla bilar, cyklar etc...
Det har ju alltid varit något magiskt med att plocka strandstenar och kasta dem i havet. Troligtvis kommer följande generationer att göra det trots övervinnande skärmtid.
En verkligt grå Luciadag i år. Men om man verkligen bjuder till, hittar man ljusglimtar och granna färger.
Fartygsinventariet var fixat på några minuter. "Alla båtar borta!" förklarar Alex åt moffa, å viftar med händerna. Vi mötte ingen Lucia på hela vandringen, men det störde inte Alex det minsta. Han har nog, som sin moffa, blivit vaccinerad med en grammofonnål, juttuja riitti ja jäi vielä yli, skulle finnen ha sagt.
Efter alla naturupplevelser, blev det dags för moffas köttsoppa på Sundsgatan. Så enkelt å simpelt. Som kyytipoika mörkt knäckebröd med en skiva ost på - nam! Int så sånde rikssvensk ljus pilipali, som smakar nå mellan tucs å chips. Den sista tallriken är ju alltid för mycket - kändes som om det skulle vara värre att gömma sej bakom ett träd än på förmiddagen. Alex slarvade i sej flera skedar av soppan. Men sen blev det dags att läsaboken. Som tur denna gång utan morötter. Hade en konstig känsla av att ajg skulle ha läst den boken tidigare?
Moffa sitta soffan läsa boken...
Alltid i mellanåt får moffaNikonisten celebert besök. Dottern Jonna kom med sonen Alex ( över 2 år 3 månader) på besök till Brånx.
(alla foton tagna av Jonna Hagström)
Blev så mycket på programmet att moffas köttfärs-makaronigryta gick betydligt mera åt åt dottern/mamma än åt huvudpersonen. Såg inte så smakligt ut när Alex blandade grytan i mjölkglaset! Lite lyckades vi lura i honom i alla fall.
Sen blev det "moffa sitta soffan läsa boken", vet inte för hur mångte gången, men när vi hunnit till Katie katten, med mjuk päls böts boken snabbt ut till en annan. Den lästes ungefär två sidor innan det var dags att byta bok.
Väl ute i Brånx blev det både lekpark och båtskådning, ja å sen var ju alla trappor gårrintressanta.
Den där aktivt selektiva barnhörseln borde också vi vuxna lära oss. Man lyssnar bara till sånt som e intressant, allt annat far förbi
I dag var det trappornas dag. Upp å ner hela tiden.
Sen lite båtbesiktning.
Balansgången var nog mera menat åt yngre, moffa fick vara tryggt stöd i alla fall.
Alex's kläder matchade bra med de gula dörrarna. På bilden ser man en liten pojke på väg till stora världen med bestämda steg, utan skygglappar.
Hinderlopp i Vasasolsken
Alltid i mellanåt, men inte så ofta, fotar Nikonisten sportevenemang. I synnerhet då dottern Jonna ber snällt. Wasa Fast Lane OCR arrangerades för första gången. Alla andra större OCR evenemang har blivit inhiberade pga pandemin.
Andreas Närvä fixade tillsammans med Therese Hatt på två veckor allt som behövs för ett hinderlopp. Andreas är också grundare av Team OCR Drivkraft. Starten och målgången var på Sandö. Efter de första hindren var det dags att springa till Academill och naturligtvis 11 våningar upp å ner tillbaka. Efter det en runda kring motionsbanan på Vasklot för att sedan springa tillbaka till Sandön för att möte de tuffaste hindren. Helt galet, tycker Nikonisten, men deltagarna såg ut att njuta?
Det startades i 5 heat så att det skulle vara tillräckligt glest mellan deltagarna
Starten gick för ett heat, som hade många medlemmar från Team OCR Drivkraft, i detta lopp deltog inte Andreas Närvä, för han agerade funktionär.
Ser inte lätt ut det här och vill absolut inte ens testa
Jarno Pellinen vid en av de sista hindren
Här är den absolut mest aktiva hejarklacken: Heja mamma, heja mamma, heja mamma!!!
Jonna Hagström har just klarat av vattenhindret. Gick ut på att simma från bryggan till flotten och sen till stranden. Jonna gillar mera att simma utan skor.
Det såg ganska jobbigt ut att krypa under dessa hinder, en och annan trasslade in sej ganska ordentligt
Vasavädret var ju perfekt, åtminstone för oss i publiken. Gissar nog att Wasa Fast Lane OCR ordnas i nästa år på nytt oberoende om de stora tävlingarna genomförs. Nikonisten kan bara konstatera: göulå anstallt!
Några till foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Tillägg: (red. anm)
Nå om nu Nikonisten va å fota OCR å tyckte he va göulåt, så fick Nikonistmoffa sin egen OCR senare på dagen. Jonnas son Alex kom å hälsade på å efter att vi ätit (jag betydligt mera än Alex) och läst boken Djurungar 17 gånger och tryckt lika många gånger på nos, päls å vrålat som lejon blev det dags för lekparken.
Skorna å lippis på och jag tryckte på hissknappen. Samtidigt noterade jag att jag hade glömt ta solbrillåna från tamburbiirånge. När jag hade hämtat dem såg jag att hissdörren stängdes!!! Trycke febrilt på hissknappen... men för sent.
Så snabbt som blixten tog jag de 84 trappstegen dividerat med 4. När jag kom till ettan såg jag att hissdörren stängdes!
Alex tog en tur till sjätte våningen - bara 84 trappor, men uppför denna gång.
Efter en massa knapptryckningar hittade vi varandra till slut i en våning. Hissdörren öppnades och en glad Alex ropade 'moffa!' och skrattade så det skorrade.
Väl ute orkade moffa inte ens blåsa ut de färdigtblommade maskrosorna utan måste måste lära Alex att man kan skaka av dem lika effektivt.
Datum för nästa moffaOCR är inte fastslaget.
Äventyr i Kajane - natur(plums)stig
Alltid i mellanåt laddar Nikonisten Nikonerna och laddar sen sej själv med äventyr i naturen och som oftast grillkorv å termoskaffe.
Denna gång blev det en helt ny bekantskap, Kajane lägerområde och vandringsled i Malax. Du hittar mera information på adressen:
Kajane vandringsled .
Lägerområdet hade övernattningsstugor och man kunde till och med boka ett helt hus och bastu för en liten slant. Området var snyggt och välskött. Det är Yrkesakademien i Österbotten som sköter området.
Nå eftersom det gick att läsa på förhand vilket typ natur det är frågan om, kunde man denna tid på våren ana att det skulle vara blött. Tog på mej långskaftade Haglöfs Grym Hi -goretex vandringskängor, men tog ingen flytväst. Dottern Jonna valde låga länkare. Det gick nog bra det också, men efter första kilometern beslöt hon att det är onödig att försöka undvika att bli genomblöt om fötterna. Enda vettiga skodon är nog 'stumigöulan'!
En spännande vandringled på ca 3 km (kändes som 33 km me allt plomsase). Fina vyer och ett vindskydd och en kåta på vägen runt.
Nikonisten tror att lite längre in i maj eller på höstkanten är det mindre blött. Antar att midsommartid har man sällskap av 23 miljoner myggor, men det måste ju kollas.
Några foton från plumsandet:
Vid lägerområdets parkering blir man hälsad välkommen.
Trevlig stuga som man kan hyra förmånligt. Många grillplatser, som gjort för coronavandringar.
Som du kan se var det lite flödigt i mellanåt, bron över Kwaidiket höll på att simma i väg. Och klarar man bron finns det nya utmaningar. Inte menat för dansskor...
Nikonisten tar långa steg med korta ben, men tack vare vandringskängorna inte alls våt om fötterna. (mobilfoto: Jonna Hagström)
Vy mot Lisansjön, några svanar hade miiting. Tyvärr var långa objektivet i bilen...
Men i mellanåt var det helt torrt. Luften var härligt vårlig och ljungdoften fanns kvar från dess blomstringstid
Invid vandringsleden fanns ett vindskydd och vissa tider tycks man kunna ta sej ut till den lilla holmen, men i dag lockade idén inte.
Vi gick vandringsleden medsols, så på finalrakan fick man testa spångarna ordentligt. En del var ovanför vattenytan och en del under.
Dottern Jonna är ju med i ett OCR team, så hon var van att bli dyblöt. Rottisen Dina följer med mattes vandring och förstår inte vad som är problemet?
Nå till midsommarn är strumporna nog helt torra.
Jess, jag vet att man inte skall torka nutida material så här, men å andra sidan ångade de ganska bra när jag svängde dem.
På hemvägen vek vi ännu in till Lisansjön, där fanns en trevlig grillkåta med ved och allt och en härlig utsikt över sjön. Måste ta kikaren med nästa gång. (Observera att Rottisen Dina var lös endast under fotograferingen)
Alltsomallt en vandringsled som jag gärna rekommenderar. Sköt om er!
Några till bilder hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Hövålöös anstallt!
Alltid i mellanåt planerar Nikonisten en hemlördag, med tillhörande hemstädning. Men dottern Jonna ville ha lite foton från nå't sportjippo i Vörå. Nå't Toughest OCR... Nå har ju fotat i Vörå olika sporter, som skidning, cykling, MTB ... allt utom TBC.
Men sen då jag förstod vad det handlade om tänkte jag köra hem tillbaka! Nå dottern har alltid varit våghalsad, hon hoppade babybenji innan hon lärde sej att gå. Som nysskonfirmerad hoppade hon på riktigt, i smyg.
Nå, det var bara att ta fram kameran och följa med. Men förnuftet lämnade jag i handskfacket, som alla andra.
Att hålla i en järnstång och flytta den ett steg uppåt utan att röra i marken, måste vara nå ny sorts fysik.
I mellanåt kunde man tro att det var ett vanligt sportevenemang
Uppåt väggarna, som Hela Stans Ville sa i barnboken. Att efter 8 km löpning och över 40 huvudlösa hinder ännu orka springa upp för en vägg kan man väl nog kalla en prestation.
Starten skedde i olika heat, det skulle nog annars ha varit ännu tuffare och farligare, med alla på en gång.
I plurret! I slutet, efter alla prövningar, skulle deltagarna ännu klättra upp typ 4 meter och sen hoppa ner i plurret. Vattnet såg ut lite som lånat från Metviken, men utan klumpar.
Det delades inte ut några stilpoäng, synd för en ung kille gjorde en volt innan plurret!
Lagandan var nog avgörande för många, utan den skulle många hopp ha uteblivit.
Efter hinder o svanhopp gällde det ännu att flytta på hinder, såg inte så lätt ut
Fotot påminner om en viss målning, i mellanåt kan 20 cm vara gårrlång!
Dottern Jonna nådde målet i sin envishet. Lite stolt måste ju Nikonisten ändå känna sej...
Olika stilar var tillåtet, manfick dessutom hjälpa kaverin i nöden
Gyttjebadet blev liksom rapågare efter hand då mera rapa drogs ner
Kom att tänka på Krakel Spektakel, men han hängde ju i en gardin. Det behövs förutom styrka och envishet också skicklighet att ta sej fram via kättingpinnar.
Men lite av en folkfest kändes det nog som. Dessutom såldes hälsosamma grillkorvar, så Nikonisten behövde inte svälta.
Allt möjligt, som sagt, men en intressant erfarenhet och vädret var bästa möjliga.
Några foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Jonna Tervomaa Ritzade till en fin konsert
Alltid i mellanåt tar sej Nikonisten till konserter, även om inte artisten är så bekant. Menar ju bekant med Nikonisten.
Jonna Tervomaa har haft en paus från scenen ett tag, men gjorde en fin comeback på Ritz. Kiva att notera att hon har en helt egen genre, som hon tror på och kör med.
Bandet bestod av proffsiga musiker, Juho Viljanen, Markus Nordenstreng, Mikko Mäkelä och Tuomo Prättälädet. Det märkte man genast.
Jonna körde med många helt nya låtar, men naturligvis dök några gamlagoda upp. Dem kände Nikonisten igen, har säkert hört på dem under landsvägsnötningarna, men kanske inte tänkt så mycket på artisten.
Inte alls ofta trummisen byter trumpinnarna mot basun - och verkligen skickligt spelade han
Även om Nikonisten inte var alltid överens med ljusteknikern, var konserten en gårr positiv överraskning.
Ryktesvägar hörde Nikonisten att Minttu och Ville har gått skilda vägar, men att de nog är goda vänner.
Några foton finns i WEBFOTOALBUMET!