Visa inlägg taggade med 'oulanka'
Kiutaköngäs o Könkään keino
Alltid i mellanåt känner Nikonisten en dragelse till vattenhål. Oftast räcker det inte med hål i paraskaftet. Så det blev en lillan besök i Oulanka nationalpark. Måste bara erkänna att våra nationalparker är härliga och väl omskötta.
Finns myki vandringsleder i Oulanka, men valde en passlig fyrakorvslänk (ca 8 km), Könkään keino. Bäst att traska motsols så blir man dels solbrändare och dels för att en höjdpunkt kommer just före målet, Kiutaköngäs.
Vandringen över daggstänkta berg började vid lugna vatten, fallera.
Kottarna plockade Nikonisten inte, delvis för att de är granna där de är och delvis för att de var inte mogna, fallera.
Naturen skyltar för vandraren och håller henom på rätt väg, fallera.
Även om den känns främmande och smal i bland, fallera.
Låck Ness, ev släkt med Eliot, semestrade också i fina finska halvlappland, fallera.
Äfven öfvriga figurer syntes till med nikonistryggar, fallera.
Kära kärr, fallera.
Vårbäcken tyckte så mycket om sitt porl och sorl så den varade ända in till hösta, fallera.
Alibläddrå, lavskrika, kuukkeli alltiid lika tama o snåla, fallera.
Vid åsynen av dessa kände jag hur hemskheten smög sig längs Nikonistryggraden - kom för en bråkdels sekund att tänk på Mireille Mathieu och Poppy Juuving sjunga togehter we are strrrrooong, fallera. Men det gick över när jag började tänka på korven o kaffet, fallera.
Här vid Höga Inlandet kunde man blicka över Oulankajoki, fallera.
Blicken kunde nå både under och over the rainbow, gårrgrannt, fallera.
Kiutaköngas med sina dolomitklippor, färgade av naturen själv, mäktigt brus, fallera.
Sega finlänskfosterländska blommor, getporsar?, har hittat sina boningar i klippväggen, fallera.
Härlit mönstrade mosaikstrukturer, fallera.
En del våghalsar, med betalda livförsäkringspremier, vågade fota över klippkanten, den obalanserade Nikonisten höll sig på längre avstånd, fallera.
Men bruset och mäktigheten imponerade mäkta myki, fallera.
Vandringen närmade sig ju målet, naturcentret. Korvarna var uppätna och kaffet uppdrucket. Ryggen behövde vila och magsäcken ropade efter en jättekanelbulle. Nikonisten vill ännu tipsa om att om man från parkeringen kör över bron och tar till höger, kommer man till en annan parkering, där flodpaddlarna startar. Nerför trapporna och man kan beundra Kiutaköngäsfinalen från en annorlunda fotovinkel.
Avslutningsvis kan Nikonisten inte göra annat än att från hjärtat rekommendera dessa halvdags / fyrakorvslänkar i nationalparken. Det blir nog att återkomma på nytt på nytt på nytt på nytt.
Nu gå vi till fågel Fenix' land, fallera!
jopp hej di jopp hej da ...
Alltid i mellanåt kan Nikonisten få druuft efter myggor och älgflugor. Då är det dags att dra till skogs igen en gång. Denna kosa styrdes till Kuusamotrakten. Där kan man vandra flera veckor utan att hitta hem tillbaka. Eftersom Nikonisten var på nikotinindragning (slutat för många år sedan) då hjärnkompasserna delades ut var det ett enkelt beslut att hålla sig till utmärkta rutter. De var utmärkt utmärkta dessutom.
Som uppvärmning passar den ynkligare Björnstigen bra, sen då man är stor kan man satsa på den större Karhunkierros, som traskas från Salla till Kuusamo. Den är visst lite över 80 km. Salla e trevlig.
Den lilla Björnstigen är 12 km lång, man kan vandra den ett år, en kilometer per månad - praktiskt. Och då ser man ju alla 12 årstiderna. Nikonistens semester var däremot för kort så vandrigen fick ske i lite snabbare tempo.
Denna passar alla åldrar och Nikonisten tycker myki om stigens mångsidiga vyer, dock inte så mycket om alla trapporne - i synnerhet om kamerautrustningen tas med i helhet, det blir då 17,5 kg extrabörda. Den vettiga fotografen lämnar t.ex. tilt/shift arkitektlinsen hemma och laddar i stället mera korv i ryggsäcken.
Början känns bra, vädre e frisk å omväxland. Efter att man klarat sej över hängbron känns det nästan som om att gå på ein autostrada.
En del fuskar ren i början. Om man int vågar gå på hängbron kan man ju padel över. Men man vaal våtare.
Myllykoski e allti lika grann, eller så känns he bara så då man e så i början ännu ...
Jopp hej di hej da. Vandringsleden passar för alla åldrar, de unga som man gick raskt förbi när de tyckte det var tråkigt på räätåna, skuttade glatt förbi bredvid trappstegen senare på vandringen. Ingen rollatorkusk körde dock om Nikonisten.
Alibläddråna (Lavskrika, Kuukkeli) är ganska tamsnåla, de äter gärna glutenfria hälsokex, men MaxiTupla går också i nödfall. Grannan fågel.
He er jusåm grannt överallt. Ruska var n lite tamare i år, beror säkert på lama o all inbesparingan. Undrar va di ska göra me allt röfärgå?
Nikonisten valde denna gång att vandra medsols för att få avnjuta trapporna i början av äventyret. Här står han nog på toppen av sin karriär.
Trappstegan var omkring 300. He e som 13 våning. Men här var trappona placera så att man gick 4 våning åpp å saan trii våning ner. Lite som postiljon som int hittar rätt mottagaröppning.
Men verkligt granna vyer fick man ju skåda. Bra ti ha kamerona me, då kan man allti ta en paus för ti fota exepelvis renskååne. Ingen tror att du är utmattad.
Kallioporttis skylt ger nog lite energi, sen är det likson lite mera nerförsbacka. Trodde först skylten var en giljotin för de svaga...
Finns också broar över lugnare vatten, men tror ingen ha skrivit en låt om det. Men jag kan ju ha fel.
Jyrävä e lämpligt namn he jyrär ganska mäktit. Samtidigt finns där en fin rastplats. Då dags för korvar o kaffe i flera omgångar. Man anar inte att fortsättningen börjar med gårrtrappona.
Skyltningen bjuder på många uppförstrappor, men i härlig terräng med fantastiska vyer.
Sen är det bara restan kvar, över bron och till kaffestugan för sockermunkar och kaffe/kakao/mums. Lite bastu och korvgrillning resulterade i en tidig sängfösning.
Magert jaktresultat, tre lokala svarta myggor och en älgfluga som rymde.
Nikonisten rekommenderar rutten å det varmaste o svettigaste. Vilken årstid som helst.