Visa inlägg taggade med 'peter nordwall'
Mycket stämningsfull minneskonsert
Alltid i mellanåt besöker Nikonisten Jazz konserter och -evenemang. Vasas egen masterjazzmusiker Clark Jakobsson avled för ett år sedan. Vasa Jazz Club ordnade en mycket stämningsfull minneskonsert på Ritz onsdagen den 21 augusti.
Publiken i den välfyllda Ritz -salen var alla myndiga åldersmässigt. Härligt att notare så många besökare. Om alla som har spelat med Clark skulle ha medverkat, skulle det inte ha varit en konsert, utan en tredagars festival, konstaterades det från scenen.
Upplägget kunde inte ha varit bättre, det blev en intim konsert med skickliga musiker och välvalt program. Clarks son Mikael medverkade på piano. Mellan låtarna fick vi höra musikerna berätta om Clark, både som musiker och vän. Mycket intressant att höra vad allt de hade att berätta om olika situationer före, efter ochunder spelningarna. Publiken fick också uppleva videoinslag med Clark och hans tenorsaxofon.
Clark Jakobsson hade en mycket stark uppfattning om hur jazz skall låta. Han var influerad av storheter som Dexter Gordon, John Coltrane, Charlie 'Bird' Parker mm. Därför måste "Confirmation" absolut finnas på setlistan.
Finalen var välplanerad. Det blev inte något 'alla-upp-på-scenen-alla-lampor-på-pyroteknik', utan en av de finaste jag varit med om. Mikael Jakobsson (piano) ackompanjerade kvällens konferencier, Rolf Nordman, i Benny Golsons I Remember Clifford. Det var knäpptyst i salen. Det enda man kunde höra var kanske Nikonistens hjärtklappningar.
Konserten öppnades av Korsholm Big Band, där Clark också spelat.
Mariam Sandhu en av kvällens solister
Ralf Nyqvist, Per-Håkan "Pelle" Jansson, Mariam Sandhu samt Leif Östergård
Zacharias Holmqvist, Mikael Jakobsson, Stefan Brokvist
Mathias Sandberg
Peter Nordvall, Jaakko Salminen
Rolf Nordman i den fina och känsliga "I Remember Clifford"
Du hittar mera foton i WEBFOTOALBUMET!
En Samba för Dej!
Alltid i mellanåt hittas nygamla senor i Nikonistens kropp. Sådana som inte har haft någon uppgift på länge. Men när 11 mansbandet spelade Carlos Santanas' Evil Ways vaknade dessa senor till liv. För hundra år sedan trummade/sjöng Nikonisten låten med darrande röst på skolkonvent i Kokkola GSSL.
Men nu var det äkta, riktiga slagverkare, innalles 3, som skötte om rytmen och de herrrrrliga synkoperna.
Nu funkade både ljus och ljudmixen som det sig bör.
Nikonisten gläds också över att på en vecka få vittna om tre slutsålda konserter på Ritz. En Hurra! -rop passar nog bra åt alla de frivilliga som ställer upp på Ritz.
Soundet var exakt, slagen från slagverken likaså - man kunde ha ställt klockan efter dem, gitarrsolona helt gårrbra!
Några minnebilder:
The Band
Basisten heter knappast Roger Bäck, som det stod i annonsen, men nog Emilia Lindblom ( är Kiljus dotter) ... äpplet faller inte ...
Emil Nordström - gitarrkonstnär av rang
Det blir ju ingen Santana -musik utan proffsiga blåsare...
... eller knyckande rytmer
Tito Urrutia skötte sången tillsammans med sin son David
Johnny Norström lät publiken njuta av pianosolo
... precis som Martin Enroth på trombon
Du vet känslan, när gitarrsoundet kör i gång, Samba Pa Ti. Du tar om din kära och tillsammans svävar ni över dansgolvet, glömmande allt som sker omkring. Så där riktigt på riktigt, så att de får svetsa er isär när måndagsmorgonen nalkas...
Måste bara ännu juutuuba några Santaniska härligheter ...
Några foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!