Visa inlägg taggade med 'snöleopard'
Vinter i Etseri Zoo
Alltid i mellanåt funderar Nikonisten på nå kiva fotokeikkor. Etseri zoo brukar de flesta besöka sommartid, men nu är det faktiskt så att de flesta djuren är mera aktiva vintertid - rentav lekfulla.
Lördagens väder var nu inte bästa möjliga, det snöade lätt men blåste desto mera. Nästan så man fick hålla i vedklabbarna när man sko grilla korv.
Men varken snö eller vind störde djuren.
Kasper, Jesper å Joonatan hade fullt upp med att bråka med varandra - på bilden 2/3 av dem
Hälge med sitt harem.
Korpen Corvus ville hellre posera framför kameran än att hjälpa livskompisen att bygga bo
Räven raskade varken över eller under isen.
Vargarna såg bekymmersamma ut - deras framtid har varit mycket uppe i media senaste tiden.
Det var inga rappa tag här inte - kanske måltidsvila. Granna färger.
Lofrassen var noga med att märka alla stolpar. Vilket vackert djur.
"Who - me? Are you talking to me?"
Uttern ser man inte så ofta i Etseri. Man borde passa på då det vankas strömming - då är den nog i farten.
Snöleoparderna tycker om att brassa på i snön.
Några till foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Bland lokattor å aader frassan.
Alltid i mellanåt blir Nikonisten ritti djurisk. Då packar man kamerakappsäcken o styr mot in-i-lande, som till exempel Etseri. Manuset handlade on Shyla, den svenskatalande snöleoparden. Planen var helt unikt bra - nästan sjukt bra.
Just söis. Tuija e varken frass eller miss, men vila vara me på bild. Ganska djärv.
Fröken Shyla här då på intervjubild. Försökte med alla smickrande fina högsvenska ord jag kunde, men fröken var inte på diskussionshumör alls. Int he minsta. Punkt.
Så jag tog till Grundsprååtsi. Ja sa: "Gårr grann väädre jer i daa". Hon både lyysnade och förstod, det vet jag. Men hon tycktes bli ännu mindre intresserad av att ge någon intervju. Här hade man då burit å kånkat ljudupptagningsmaskiner och Cannesfilmningsapparatur helt i onöödan. Tänkte skriva att fruntimmer kan man inte lita på, men då skulle jag ju få en massa fiender, så jag lät bli.
Rumskompisen uppskattade heller inte Nikonistens vitser från Nattens Dagblads jubileumsnummer, så jag utgick från att intelligenskvoten inte var högre än kroppstemperaturen.
Betydligt gollågare var he Hemma Hos Lokattorna Halv Tre.
Pavaråtta övade inför solot på brunstkonserten. Här övades Leif Fagers Serenad på blandspråk. Myki finare än Brändöfrassan på vårvinterkvälldan.
LillaPandan e en trevlig o ganska svårfotad krabatus. Men den har grovan romppå. Fick just en ny kompis, en flickpanda från Irland. Måste ju då lite visas var skåpet borde ha stått.
Pandorna är inte alls skygga och inhägnaden är byggt så att man lätt kan följa med deras äventyr. Först fick publiken komma fram till ett stort plexiglas, då kunde man se dem bra och till och med fota över den.
Men som vanligt trodde ju de flesta att pandorna skulle gilla då man bankar och hackar i plexit. Det gör de verkligen inte. Det blev alltså att ta till lite staket. Men verkligen sevärda dessa härliga pandor.
Väldigt kvicka fast de inte såg ut att leva med någon stress.
Lite bekantskapsförsök men inte ännu med så stor framgång, verkade det som.
Vissa regler bör läras ut, eleven lyssnar noga, tror jag.
Färgsättningen är nog i grannaste laget.
Vaddå skulle inte pandorna kunna klassas under rubriken med missar o frassar? Den kallas ju också för kattbjörn !?!
Så he så!
Wikipeeedia berättar:
Kattbjörn (Ailurus fulgens), mindre panda,[2] röd panda eller panda är en art som förekommer i bambuskogar i södra Himalaya på 2 200–4 800 meters höjd och som idag placeras som ensam art i familjen Ailuridae. Djuret kännetecknas av en orangebrun päls på ryggen, rödvita mönster på huvudet som liknar en ansiksmask samt en ringad svans i orangebrunt och orangevitt. Kattbjörnen är allätare men växtdelar utgör huvuddelen av födan. Individerna lever utanför parningstiden ensamma och kan bli 8 eller sällan 10 år gamla.
Lite prakkåt ti hitt tillräckligt hög paikkona här i Pampaslandia, måst väl ta me döm på nästa Lapplandskeikka.
Sov du lilla videung...
Alltid i mellanåt önskar man sej bort från vinterkölden. Men inte i år. Vinterkölden tog Nordanvinden med sig och reste till varmare breddgrader för att ta ut sina övertidstimmar. Jävla typ, lämnade hit bara slask o vikarierande blåååst.
Jag tycker det är något underligt med blåsten i år, men först nu hiffade jag orsaken. Vanligtvis blåser det ju kallt från norr. Men äntligen börjar det gamla talesättet komma till rätta. Nordanvinden är kall - varifrån den än blåser!
Denna vinter har det blåst från alla håll, samtidigt, hela tiden, koko ajan. I mellanåt också uppifrån och nerifrån. Nå jag har inte behövt köpa något mjällschampo denna vinter. Mjällen flyttade.
Men tillbaka till vårsången, sov du lilla videung. Den är lika gullig som videkissorna, innan de blir gula och samlas i näsborrarna o svalget och inleder Heinix -intagningen, som varar utan fasta till gråboblomningen.
Dessa videkissor håller nog på att vakna trots uppmaningen i sången:
Men om vi skall vara liberala och annars passliga, måste vi ju acceptera vintern o snön. Det finns ju många som älskar snö. Vad skulle Eero Mäntyranta ha hållit på med om det inte funnits snö, eller Veikko Hakulinen. Och kom inte å säg att jag är helt insnöad vad gäller vintersport.
Kolla dessa djärva kompisar:
De älskar att leka och brassa i snön. Kanske de brassar också sommartid, men man ser det inte pga kamouflagefärg?
En del har förstått det där med att ta det lugnt.
Snöleoparderna har precis samma uppfattning.
Om båda sakerna. Ta vara på vintern.
I väntan på The Return of Spinkelina Mygg.