Visa inlägg taggade med 'tankar'
Att tanka själen med tankar
Alltid i mellanåt måste Nikonisten påminna sej själv om, att det finns bilder också efter jävla pandemin. Instängt, unkelt och spindelvävkänsligt mellan öronen! Ordnas det int nå häppenings får man fixa en själv.
Tankar, fyrön ca 17 kmutanför Kokkola har alltid varit kärt för mej. Redan som antipyroman (medlem av Gamlakarleby frivilliga brandkår som riktigt ung) fick jag resa med Seiskari till Tankar. Och så blev en lillan del av hjärtat kvar på Tankar. (damsektionen kallades f.ö. för Slanglösa Brandkåren, red anm).
Fyrön steg ur havet ca på 1200 talet. De första invånarna var säljägare, där finns ett litet museum ang säljakten. Ön kallades först för Klippan och senare för Tankokari. Själva fyren byggdes 1889 och blev elektrifierad 1961.
Har besökt Tankar nästan årligen, oftast på hösten i samband med Veneziaden, men i år lite tidigare. Någon gång skall jag sova över å njuta av morgonrodnaden med mina enögda vänner.
I Håsafors hade de värmebölja, på Tankar var det 13 grader (alla på plus!) och nordlig vind. Långkalsonger!!!
Till Tankar får man kyyti av ms/Jenny (byggd 1978 och döptes tidigare till Insula Linnea), en av de större skärgårdsbåtarna. Jenny kan ta upp till 177 passagerare. Färden tar ca 1 1/2 timme. Med många kilometrar på nacken, beslöt Nikonisten att denna gång sitta i lä och inte på övre däcket, som vanligt. Färden kostar bara 10 evrå! Sen blir det en tia till om man vill tillbaka!
För Nikonisten är inte själva fyrtornet det absolut viktigaste. Kyrkan (byggd 1754) är mysigt, inte underligt att det ordnas många dsäsbon varje sommar där.
En av världens grannaste altartavlor finns här på Tankar - Moder Natur!
Tidens tand påminner om tidens gång.
På något sätt känner Nikonisten på sej att pandemin har simmat ända till Tankar ...
Nikonisten är ju också usel botanist och ännu värre ornitolog. Gissar att denna blomma är antingen komljuva eller hjärtanskär. I alla fall är det varken kattfot eller krusmynta!
Älskar både byggnaderna på Tankar och naturen. Den är så verklig och valfläskfri. Havtorns- och enrisbuskarna fogar sej till naturens lagar. Det är meningen så.
Naturstigen är väl utmärkt och en del ställen trevligt utmanande. Klipporna är härliga - borde fotas i höststormar.
Foto: Pentti Pohjonen (c)
Lärde mej som liten en vaggsång.
"Grannas skithus ha vinka omkull - vår he staar å luutar. Bäter ti ha ein rokåan ein, än ti vara ritti uutan".
Måtte denna frö gro i dina tankar!
Mera foton från utfärden finns i WEBFOTOALBUMET!
Att tanka tankar på Tankar
Alltid i mellanåt måste både kameran och telefjongen laddas - så ock hjärnan. Ofta känns det som om laddningstiden har blivit längre med åren.
En av de käraste laddningsstationerna är Tankar, fyrön utanför Kokkola. Tror Nikonistens första resa till Tankar var på 60-talet (hoppsan!) med ett fartyg som hette 'Seiskari'. Det var nog med Gamlakarleby Frivilliga Brandkår, vill jag minnas.
På Tankar finns det mesta; hav, natur, vind, fåglar, bär - dessutom ett café och sist men inte minst en kyrka, eller ett kapell om någon vill så.
Ganska snart efter det m/s Jenny har passerat Mustakari Segelpviljong kan man börja skymta Tankar. Nikonisten var så ivrig så Tankar skymtade redan i bilen.
Väl i land känner Nikonsten sej hemma.
Bekanta vyer - äkta tavara
Brukar alltid börja med att besöka kyrkan.
Den måste ha världens vackraste altartavla, som lever med årstiderna och vädret. I bänkarna finns inristat församlingsmedlemmarnas tecken. Det var ju enkelt att se vem som 'fuskade'. Vägen till Gamlakarleby kyrka var ju lång och det fanns ju årstider som man bara inte kunde ta sej till kyrkan. Så en egen kyrka var bästa lösningen.
Denna gång hade Nikonisten tur, för ett litet sällskap hade fixat med besök i fyren, den är ju normalt stängd. Men Nikonisten pratade sig med i gänget genom att berätta att han gör reportage för internationell media, kanske artikeln publiceras någon gång i National Geography (?). Utsikten var det inget att klaga på.
Lotsstationens byggnader och tornet.
Lite över 100 trappor, alltså bara lite mera än på Sundsgatan, men Tankartrapporna var betydligt trängre. Bäst att lämna 200-500 mm objektivet och ryggsäcken nere. Till prismat fick man inte fara, eftersom fyren är verksam och inte pensionerad.
Det finns ett gemytligt café vid stranden, laxsoppa finns att köpas dagligen.
Byggnaderna är bara så mysiga.
Utsikten från lotstornets bröllopssvit är inte heller fyskam.
Bröllopssviten är i ganska flitig användning - det firas många bröllop på Tankar sommartid.
I mellanåt njuter man av att tiden verkar stå stilla.
Klockan 15:30 är det dags för avgång med m/s Jenny (som byggdes i Nederländerna 1978 till flodbåt!) Färden tar ca 1 1/2 timme till Kokkola havsparken.
Det är just på återvägen som Nikonistens tankar flyr verkligheten och bara njuter av tillvaron. Sällan man får uppleva ett så mäktigt äventyr för futtiga tjugolappen.
Det finns mera foton i WEBFOTOALBUMET!
Tankar i mina tankar.
Alltid i mellanåt går Nikonistens tankar till Tankar i hemtrakten. Kommer i håg spännande äventyr till fyrön med Seiskari med Gamlakarleby Frivilliga Brandkår (damsektionen hette Gamlakarleby Slanglösa Brandkår, enligt kulturtidskriften Nattens Dagblad). Efter allt för många års paus har Nikonisten den senaste tiden besökt Tankar årligen, får bara aldrig fyllt behovet.
Redan då man ser fyren från ms Jennys soldäck blir man varm om hjärtat, värmen kompenserar lätt den lite kyliga nordanvinden, som håller effektivt bort bromsar o myggor. Man stiger in i en annan värld känns det som. Varje gång.
Till och med maskrosorna ser lite annorlunda ut på Tankar, lite utblommade men härligt brunbrända i havssolens sken.
Nikonistens absolut favorit är den sköna kyrkan. Jag envisas med kyrka fast det nog väl är ett kapell enligt alla regler och förordningar. Den långa vägen till sockenkyrkan (20 km) gjorde att man grundade en egen kyrka på ön. Där höll man gudstjänsterna. Tusentals historier kan man läsa om knivmärkningarna i kyrkbänkarna och om man bara ger sig lite tid kan man fantisera i hop lika många till.
Inbjudan.
Stämningen och stillheten lugnar ner vilken stresshjärna som helst. Att sätta sig ner i bänken och känna med fingerspetsarna längs psalmboksrännan. Titta på inristade bomärken. Stäng ögonen och i synnerhet mobilen. Njut.
I Nikonistens ögon den vackraste altartavlan.
Om jag nu skriver att blåklockorna ringde aftonringningen, skulle någon bli sur, för att de inte är blåklockor, att det inte ser ut att vara afton och att de inte överhuvudtaget ringer. Så jag låter bli. Men fantasin får flöda fritt.
Tankar utrustades redan tidigt med ett sjömärke. Ett stenkummel restes för att vägleda sjöfarare och för att öka dess synbarhet försåg man det med järnstänger som kröntes med tunnor. Ön var tidigare känd som Klippan, men fick tack vare sjömärket namnet Tankokari (Stångskär), från vilket namnet Tankar senare härleddes. (Tankar historia)
Vy från naturstigen. Man går ganska nära de privata stugorna, men det tycks vara ok och överenskommet. JAg antar att dessa stugor aldrig kommer till salu - de ärvs väl nog av nya generationer.
Sammanlagt har man påträffat ca 180 växtarter på Tankar. Av dessa är bl.a. bottenvikens ögontröst, backnejlikan, månlåsbräken, besksöta och ärtstarr sällsynta. På grund av kommande gråstarr såg Nikonisten ingen av dessa, men det är ju ingen tröst.
Fyrtornen är alltid på något sätt majestetiska, lite synd att vissa moderna, onödiga, helt XXXX instanser har förbjudit besök i de flesta fyrarna i 1.237,5 sidor trycksvärta pga av det inte finns 'nödutgång'. Men jag håller snällt med, det skulle se lite underligt ut med en itellagul rutchbana med säkerhetsramper och xenonbelysning från fyrtoppen. Bättre så här.
Vill minnas mej höra ein berättelse, att de som kom från fastlandet skulle ha en sten med sig och slänga den i högen. Jag vet inte varför. Men då vi var hit för 100 år sedan nändes jag inte lämna hit min barndomskompis Sten Brandt. Vi hadd så myki gårrroolit tisammans.
Övernattningsmöjligheter finns i Tankar Inn (lotsstugen) eller i fyrvaktarstugan eller fyrmästarstugen. Fly Inn finns också för flygande turister.
På dit och återresan kan ser man Gamlakarleby Segelförenings segelpaviljong Mustakari. Upprustad och gårrfin. Tidigare var restaurangen privat (nuförtiden abc) och hade absolutgod mat. Senast jag åt där var tyvärr muikkåna så torra, att jag tror de hade fötts på simstranden och aldrig fick simma i saltvattnet. Men sånt händer ju i bland. Utsikten och miiljön skulle ha fått mej att äta upp tallriken vid behov.
Boka in gänget till Tankar på äventyr, antingen för en dagskeikka (Jenny avgår kl 12:00 och tilbaka kl 17:00) eller fixa en oförglömlig övernattning på tusenstjärniga Tankar. Tanka samtidigt in lite av Kokkolakulturen och Neristan.