Visa inlägg taggade med 'vaasa'
Jakten på den försvunna konserten
Alltid i mellanåt laddar Nikonisten alla akkun, både kameronas och de egna.
Wasa Sinfonietta har Nikonisten alltid gillat. Bland annat för deras finurliga teman på konserterna. Inte för länge sedan vi fick njuta av alla teman ur James Bond -filmerna på Ritz! "License to Play"
Aftonens konsert var mycket speciell. Vi fick lyssna till ett speciellt verk av Yrjö Gunaropulos (1904-1968). Ett verk som har varit bortglömt och försvunnet i många år.
Olli-Pekka Tuomisalo agerade solist i Yrjö Gunaropulos saxofonkonsert i C-moll (1935). Nikonisten har aldrig tidigare varit på konsert där saxofonen innehade huvudrollen. Det var en fin upplevelse. Olli-Pekka var helt suverän.
Nikonisten gillade, förutom musiken, gårrmytsi, att det finns så mycket unga entusiastiska musiker i Wasa Sinfonietta. Nya förmågor som får växa upp och in i denna orkesters anda. Vem vet om Wasa Sinfonietta någon gång framför barnsånger i orkesterformat. Kan nog tänka mej att Heikki Kaukorantas och Jalo Haapasalos kontrabaser skulle vara ganska spännande i Griegs "I bergakungens sal"
Det lär i alla fall bli ett nytt spännande äventyr på Wasa Sinfoniettas vårkonsert - tyckte jag mig höra...
Konserten öppnades med en fartfylld polska av Timo Alakotila. Dirigent Ville Mankkinen.
Efter polskan blev det andra takter ovh toner i Yrjö Gunaropulos' saxofonkonsert i C- moll
Solisten Olli-Pekka Tuomisalo var helt fantastisk.
Efter pausen fotade inte Nikonisten alls, utan satte sej ner uppe på läktaren och njöt av Ludwig van Beethovens symfoni nr 5 i C-moll.
Dirigent Ville Mankkinen och dottern Alli Mankkinen. Nikonisten lovar att ni kommer att höra mera av dem - redan i vår!
En fin konsert på stadshuset. Verkligen synd att alla stolar inte var fyllda. Inträdet var billigt jämfört vad konserten gav,
Det finns inte videon i WEBFOTOALBUMET , men nog några minnebilder!
Nosferatu - vampyrskräck på Ritz
Alltid i mellanåt smakar det med lite skräckfilm i Halloween tider. Men inte vilken som helst. Kanske denna är en av alla vampyrfilmers moder? I alla fall en verklig klassiker. För en tid sedan spelade Vasa stadsaorkester under James Lowes ledning musiken till två Chaplin -filmer. Det blev succé. Nu var det dags att spela musiken till denna klassiska vampyrfilm, Nosferatu.
Musiken skrevs av Hans Erdmann och B.Heller och regisserades av F. W. Murnau. Filmen är från 1922. Egentligen är den ihopkopplad av spillror och delar av förstörda dokument. Lite som att göra film och musik av två ark papper som har körts genom en dokumentförstörare.
Nikonisten var imponerad av musiken, både romantisk och skräckinjagande - verkligen härligt!
Innan konserten diskuterade James Lowe och Marko Hautala både film och musik. Det var en verkligt spännande inledning. Det att Orlok scenerna var blå-svarta berodde på att man inte kunde filma honom dagtid, han tålde ju inte dagsljus. På natten var det för mörkt att filma. Så det blev i arla morgonstund innan soluppgången, därav färgen och av samma orsak blev skuggårna lååånga. Så regissören utnyttjade situationen ypperligt. Dessutom framkom det att regissören Murnau senare flyttade till Hollywood och regisserade där några filmer. Han lär ska ha omkommit i en bilolycka 1931.
Själva storyn handlade om ett förälskat par, alltså en kärlekshistoria, men utan happy end. Men kvinnans list (Ellen) lockade vampyren att dröja för länge och gryningens ljus förintade Orlok. Dock dog Ellen i sin älskade Hutters armar. Snyft.
Skuggorna användes som effekter, det fanns inte så mycket effekter att ta till på 1920 -talet.
Vasa stadsorkester gjorde en fantastisk konsert. Alls ingen vanlig konsert. Det kändes ända upp på läktaren hur James Lowe njöt.
Publiken njöt av konserten och Ritz var en verkligt ypperlig plats för denna. Tack för den!
Några extra foton kan du hitta i WEBFOTOALBUMET!
Känner mej riktigt fisk!
Alltid i mellanåt hittar Nikonisten sej på matmässor och matmarknader. Vasas Sik- och strömmingsmarknad firar 30 år i Inrehamnen. Nikonisten har ngt svagt minne att det något år arrangerades fiskmarknad vid fiskarstranden, men minnet är nu inte något att skriva i CV:n. Det är Lions Club Vaasa Meri, som arrangerar evenamanget och säljer strömming och siksoppa vid långbordet. Om Nikonisten förstod rätt delas intäkterna sen ut till behövande familjer till jul.
Även om det sades riktigt på radio, att det är viktigt att det säljs fisk, grönsaker, närodlat hittade Nikonisten ändå Kalakukkona från Kuopio och muikkor från Puruvesi. Undrar vem som närodlar lakrits i julglada färger, kanske i Sundom? Nå Nikonisten var glad att det inte såldes dammsugspåsar.
Hantverk, stickade sockor, virkade pannlappar och dylikt välkomnar Nikonisten nog av hjärtat på dessa marknader.
Nikonisten vet att många kommer att kommentera, att det där är inte grillkorv, men tar ändå risken att publicera läckerbiten.
Fisklakrits till salu! Nikonisten har också smakat på lokaproducerad fiskchoklad, från Taiga.
Lite solsken skulle säkert ha öppnat terasserna och folk skulle ha trivts längre. En liten, men effektiv vindpust tillsammans med några droppar regn fick besökarna att värma händerna i rockfickan.
Korsholm Big Band öppnade lämpigt med en Herp Alperts klassiker. Big Band musik får ju alla att bli gladare, eller hur?
Här bjuds det på verkligen närodlat och färskt.
Matpaus!
Nikonistens andra maträtt var naturligtvis strömmingsbiffar. Härligt nystekta. Men i egna receptet ingår alltid dill???
Det var mindre säljare än tidigare år. Det berodde knappast på vädret, kanske mera på att samma veckoslut arrangerades ganska många marknader.
Nikonisten önskar lycka till med marknaden 2020 och kollar samtidigt om det finns kvar nå rökt sik i kylskåpet ...
Vasamarschen i full gång
Alltid i mellanåt är Nikonisten med på natur/evenemang/sportevenemang oftast mest då det bjuds på musikaliska njutninger.
Nu är dock Nikonisten för tionde året i rad involverad i Vasamarschen 2019. Arrangör är Vaasan kävelyklubi som har som mål att sprida ut glädjen och nyttan av att vandra i bästa sällskap och i bästa natur.
Evenemanget ordnar föreningen för 23 gången och Nikonisten har fotodokumenterat häppeningen i 10 år.
Det är verkligen inte frågan om en elitsport inte heller ett obetydligt sammanträffande. I år deltog vandrare från över 20 länder. Vaasan marssi hör till de få organisationer som IML (världsomfattande) har godkänt och dessutom enda i Finland. Knappa 300 deltog i årets evenemang, där var och en kunde välja blan de fina rutterna i Vasas omnejd. Nämnas kan att i Holland måste man begränsa deltagarantalet till 45.000 och hade ett starkt kval.
Man kunde ju tycka, att Vasa med sin natur, energi, dragningskraft, kunde locka minst 1.300 deltagare. Varför är inte våra lokala arbetsgivare och företag intresserade att medverka? Ett ypperligt tillfälle till en personaldag, där alla kan deltaga på någon av sträckorna mellan 10 km och maraton, Samtidigt bekanta sej med härliga medvandrare. Priset är skamlöst billigt. Några foton från lördagens vandring:
Starten från morgonen i härligt solsken - ser du nå bittra miner?
Riktning mot Öjberget
Rutterna är väl utmärkta
21 kilometers gänget på väg upp till Öjberget
Maratongänget, som har startat tidigare och redan rundat Stundars möter det andra gänget uppe på Markvägen, kolla vilken stämning!
Gänget närmar sej Öjbergskontrollen
Sundom pausstället bjöd på dricka och saltgurka, man skall komma i håg att vattenintaget minskar på saltet och mineralerna, så lite banan, saltgurka och uppdatering av vätskeförrådet ... och möten mellan liksinnade ...
Vid Gröna Ön var det dags för sista kontrollen och därmed stekta plättar med sylt, kaffe, annat drickbart och en härlig vy.
Vilken annan sport kan erbjuda detta?
Yrjö Saraste har vandrat länge, han traskade i dag 10 km länken. Observera att han är född 1923, så han har varit med t.o.m. i världskriget. Trots alla fina evenemang i världen, är han ändå en trogen deltagare i Vasamarschen och mottages alltid med erfordrat värdighet.
Evenemanget ordnas som sagt med helt frivilliga krafter. Till och med flaggorna är handsydda! Man efterlyser sponsorer för att trygga fortsättningen. Kunde vi inte tala om en Vaasa Energywalk?
Några extra foton kan du hitta här WEBFOTOALBUM!
Vasa Körfestival - kyrkokonserten
Alltid i mellanåt blir det dubbelt upp för Nikonisten. Med de trogna enögna japanerna fastspända i hängslena traskade Nikonisten mot Trefaldighetskyrkdörren i vårsolens värmande strålar. Kanske en eller annan sena tinade upp efter vintern.
Vasa Körfestival ordade en fin - och gratis - kyrkokonsert på fredagskvällen. Det var dubbel och dubbelt som uppträdde.
Först uppe var barbershopkvartetten Double Date från USA. De körde ett trevligt program och de gjorde det helt proffsigt. Både publiken och Nikonisten gillade skarpt. I kvartetten sjunger: Blair Brown, Michaela Slamka, Ravi Raghuran och Nathan Johnston. Dessutom par också utanför scenen.
Nikonisten gillar barbershopmusik, annars har ju Nikonisten inte så mycket att göra med barberare, man kan bara bli på bra humör när man lyssnar.
Efter var det dags för en verklig utmaning, Mozarts Sparvmässa (Spatzenmesse). Den hade Nikonisten inte hört tidigare.
Monica Heikius, som dirigerade, hade 'hittat' verket skrivet för damkör
Förutom damkören QuinnTon sjöng också solisterna Ulrika Berg (sopran 1), Tii Tanner (mezzosopran), Mari Renvall (alt 1) och Marja Jaatinen (alt 2).
Finalen 'Agnus Dei' tyckte Nikonisten att var otroligt vacker. En minnesvärd konsert.
Det är så härligt, att det i Vasa arrangeras så många fina konserter och festivaler under sommaren. Alla måste bara hitta sin egen. Längre mot hösten väntar ju ännu Musikfestspelen Korsholm.
Det finns några foton i WEBFOTOALBUMET! från fredagskvällens konsert.
Popvatkain?
Alltid i mellanåt står Nikonisten framför stora val. Efter en vecka, som aldrig tänkte ta slut, fundera Nikonisten att det inte blir nå fotase eller nå annat evenemang. Lite byke å en lååång natt.
Å andra sidan e Nikonisten glömsk. Men i afton bara lite fotase! E ju ändå Popvatkain på gång.
Ikkuna-festivaali e en evenemang, sen några år tillbaka. Stadens matställen bjuder på olika 3 rätters menuer till fastslaget pris - ett trevligt evenemang så där efter villaavslutningen. Dessutom gäller levande musik och det gillar ju Nikonisten.
Så det blev ett kort äventyr till Inre hamnen, men inte längre.
Kändes bra, normalt brukar det inte vara mycket folk vid 8 tiden, men nu var det nästan fullt. DJ Teppo körde bakgrundsdårhusmusik genom datorn.
Vasas genuina aftonsol återspeglades i glada miner och muntra senryckningar, när Popvatkain äntrade scenen. De körde ett trevligt set med en sommarcoctail på repertoaren.
Lite Bon Jovi fick publiken att vakna upp.
Nikonisten har alltid gillat Joonas trumstil, ren, klar och äkta. Inget fel på gitarrsolona heller ...
Tolkningen av Svensktoppenledins Sensuella Isabella var gårrbra - "Släck alla ljus, tänd på min kropp"
Att leva med showen, skippa pauserna mellan låtarna, ha hellre kontakt med publiken än med notstället är enligt Nikonisten en bra början till en bra show.
Lite spexande med publiken, man ser inga sura miner. Tyckte Popvatkain bjöd på en trevlig och underhållande första set. Nikonisten tackade för sällskapet och navigerade mot Brånx. Lite tjockare jacka kunde man ha haft.
Väl hemkommen i god tid undrade Nikonisten om det skulle finnas råvaror till en trevlig ostbricka i kylskåpet. Skulle sitta bra under tiden datorn laddar fotona. Men icke! Blir inte mycket ostbricka av en öppnad Pirkka Mozzarella-Emmenthal rivenostpåse. Nikonisten har visst blivit farligt glömsk. Inte ens gravad sik?
I morgon, lördag fortsätter festivalen i Vasa, med mat, dryck och musikupplevelser. Ta del av den, det är ju publiken som gör evenemanget.
Några foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Var är vandringens mål?
Alltid i mellanåt funderar Nikonisten på varför vandringsevenemang är så populära utomlands men inte i Finland. 400 deltagare i Vaasan Marssi från 20 länder är ju ok, men organisationen skulle med samma resurser klara av 1000 deltagare.
I Nederländerna begränsar man antalet deltagare - till 45.000!!!
Att vandra kanske inte känns så utmanande för tävlingsorienterade finnar, inte alls så extremt att vandra? Det är ju inte frågan om en tävling mot tid. Men tar du en tur på fredag på 21 km, sedan lördag och söndag 42 km var så känns det nog.
Sverre Slotte (80 fyllda gjorde det), kände sig lite trött på söndagen, men efter bastun och vila var det reinarama dynamit igen.
En annan orsak kan vara att vandringen sker ofta i små grupper och det sociala är väl inte heller finnarnas starkaste sida.
Å andra sidan är vandringsevenemangen nog en utmaning - en inre sådan. Världens bästa sätt att skaka av sig vardagens händelser. En del föredrar att vandra i grupp och andra vill helt enkelt bara vandra för sej själv.
Söndagens rutt gick via Edvinsstigen och Molnträsket. Vid kyrkotid anlände en del vandrare till Korsholms kyrka.
På väg mot nästa mål. Dessa vandrare hade kommit från Ryssland för att vandra.
Ända från Vladivostok!!! He langt heimifrån he!
Falanders bakgård är en populär pausplats - där vankas alltid plättar och jordbubbssylt.
Enni gillar!
Verkligen mysig pausplats. De som ville fick besöka muséet.
Plötsligt dök en kvartett upp och framförde en trevlig och rolig set med sånger
Lite målfotografering hör till!
Stämningen på topp!
Var är då dessa vandrares mål? Om man lyssnar på deras spontana svar, så är det nästa vandring och ett nytt mål.
Så egentligen är själva vandringen det verkliga målet!
Vaasan Marssi i blåsväder!
Alltid i mellanåt känns det blåsigt. Denna lördag var det moder natur som skötte om att myggorna hamnade till Saarijärvi eller så.
Har inte kollat på nätet, men det blåste så hårt, att Nikonisten var rädd att fotona skulle blåsa i väg från minneskorten.
Men rundan gjordes med hedern i behåll och kanske en aning mindre mjäll.
Starten gick för denna grupp från centrum med buss till Vinssitie. Maratonarna hade ju startat redan halv sju och befannn sej säkert vid tidpunkten i Stundars.
Högt uppe på berget, eller rättare sagt där havsytan befann sej ca 1350 a.d. möttes kortare ruttens vandrare och maratonarna - delvis. Den hårda blåsten kylde effektivt.
En av maratonvandrarna uppe på Markvägens knöl.
Navigationspalaver på knölen? Nej det var nog diskussion på gång om de kommande plättarna vid Gröna ön.
Paus vid Öjbergsdorffska alpincentret i Sundom.
Vandrarna närmar sig plättpausstället. Det var helt ypperligt vandringsväder.
Kära återseenden är en del av vandringsevenemangen. Nikonisten känner nog igen över hälften av deltagarna. Speciellt i år var det mycket nya ansikten.
Kön till plättarna växte tidvis, men ingen blev utan.
Nu är det bara resten kvar till Strampen, ca 7,3 km. En del kilometrar kan kännas längre än de andra.
Söndagen är ju avslutningsdag, det blir lite Molnträsk, Korsholms kyrka, Falanders, Sunnanvik samt målgång vid Strampen. En och annan medalj kommer också att delas ut.
Rambo - The Wanderer Dog
Alltid i mellanåt får Nikonisten chans att uppleva eller få ta del av helt fantastiska saker. En av dem handlar om Rambo, den vandrande hunden.
Nikonisten har haft glädjen att träffa Rambo ett antal gånger under de 10 år han haft fotouppdrag för Vaasan Marssi.
Vaddådå - en hund och Vaasan Marssi? Jeps, akkurat!
Husse Ivar E Hovland, från Sandefjord i Norge, med sin trogne vandrarkompis Rambo, för ett par år serdan.
Ett helt fantastiskt vandrarpar.
Ivar har själv vandrat inom IML i flere länder, Rambo har följt med i Norden av praktiska själ.
Rambo gick precis bredvid husse och han var allas kompis. Inte för att han brydde sej så mycket om andra.
Var nöjd med tillvaron. Aldrig ett skall eller ett gnäll. Viftande på svansen hälsade han artigt på andra vandrare.
Vid plättstället invid Gröna ön fick Rambo traditionellt en helt egen plättportion.
Vanligtvis åt Rambo sin portion snabbare än husse.
Rambos vandringspass, det är inte många hundar som fått så många stämplar.
Det är inte frågan om nå småpotatis. Rambo och Ivar har tillsammans vandrat 35.000 kilometer - det du!
Nikonisten blev smått både besviken och orolig när han såg Ivar i sin kännspaka vandringsuniform, men ingen Rambo syntes till?
Ivar berättade att Rambo nu gör sina vandringar ovanför molnen, där plättar dukas fram vid varje moln. Rambo blev nästan 13 år gammal. Rambo gjorde nog att stort intryck på Nikonisten, eftersom det gjorde så ont att höra nyheten.
Vandra i frid Rambo!
Härligt att vandra i gott sällskap i grannan miljö
Alltid i mellanåt trasslar Nikonisten in sej i häppenings som hänger kvar. Börjar snart bli 10 år sen Nikonisten sparade första fotona från Vaasan Marssi.
I dagens läge deltar ca 400 vandrare från 23 nationer, från Vasa torg via Brånx till Vasas fina naturupplevelser. Dagens tur kulminerade i plättar med sylt vid Strömsö. Det som Nikonisten gillar med denna motionsform är att det finns ingen tidtagning, det finns visserligen sträckor att vandras men ingen tävling. Många nationaliteter samlas kring dessa vandringar worldwide. I Finland är Vaasan Marssi enda evenemanget som är godkänt i dessa internationella sammanhang.
Här lite uppvärmning inför dagens vandringar. De som valde att uppleva Panike rutten startade redan tidigare. Den måste Nikonisten absolut deltaga i något år.
Reino Peltoharju har musicerat för vandrarna i flera års tid. Hans repertoar tycks vara oändligt lång och dyker någon upp från Böhmen - ja då byts det snabbt till rätt musik. Otroligt.
Yrjö Saraste (i mitten) valde att med ålderns rätt 10 kilometersrutten i dag. Han är veteran i många avseenden, både i krig och i fred. Han har deltagit i mängder med vandringar och deltagit i Vasa flere gånger.
Första vattenhålet fanns i Brändö. Varje år kommer tyskar hit och varje år lika vänliga, stolta och exakta
Stormossen gänget har deltagit i Vaasan Marssi redan i flera års tid och de återkommer alltid
Följande vattenhål var Koivula i Storviken, förutom vatten och kryddgurkor smakade också de fina röda vinbären.
Strömsö bjöd på ännu mera upplevelser än TV programmet, nämligen nygräddade plättar med sylt.
Strömsö!
Nästsista anhalten vid Dallas - lite amerikanskt över stämningen?
Paikalla tauko skulle översergeant Kodis ha sagt 1978 i Hiukkavaara, Uleåborg. Pyörään nouse, hattu - päähän - laita, lusikka - käteen - ota, saappaat- jalkaan - vedä => låter ganska StarWarsaktigt. Men dessa killar delade inte ut nå kommandon - de bara trivdes.
Ingen vandring i livet kan vara så lätt att man inte kan njuta av en liten belöning.
Nikonisten funderar städåt på varför bara Stormossens personal deltar i en så fin lokal häppening. Det här passar ju alla kroppsformer, det är ingen tävling, viktigast är samvaron. Men i dagens läge är det väl bara extremsport och tusendedelssekunder som gäller - och absolut inte plättar med sylt! Det är ju egentligen ganska synd. Man måste ju i mellanåt njuta också - helst ofta!