Visa inlägg taggade med 'vandringsled'
Herrgårdsleden - herrrlian vandringsled
Alltid i mellanåt tar Nikonisten sej i kragen å tar sej ut i naturen. Denna härliga vårlördagseftermiddag blev det ett äventyr till Tottesund.
Från herrgården börjar en trevlig vandringsled på ca 3,5 km (1 km längre för Nikonisten eftersom han missade en trodåkorsning!). Leden går genom skogen, men man är ganska nära vattnet hela tiden. Närmast då man kommer till Bytesdholmarna, leden går ända tills vattnet möter udden. Där finns en grillkåta och en grillplats med mäktig utsikt. Har du inte testat ännu, så gör det!
Vandringsleden börjar vid herrgården, där finns också en karta.
Början nästan som Autobahn
På vissa ställen var det rapå fööre. Så välj inte dansskorna eller de vita länkarna.
Stairways to Heaven
Ute på udden finns en fin grillkåta och en grillplats utanför - fin utsikt
Vid grillplatsen på udden
Det fanns flere grillplatser längs leden. Notera, att på vissa ställen var leden ganska isig, så bäst man är lite försiktig.
Äventyr i Kajane - natur(plums)stig
Alltid i mellanåt laddar Nikonisten Nikonerna och laddar sen sej själv med äventyr i naturen och som oftast grillkorv å termoskaffe.
Denna gång blev det en helt ny bekantskap, Kajane lägerområde och vandringsled i Malax. Du hittar mera information på adressen:
Kajane vandringsled .
Lägerområdet hade övernattningsstugor och man kunde till och med boka ett helt hus och bastu för en liten slant. Området var snyggt och välskött. Det är Yrkesakademien i Österbotten som sköter området.
Nå eftersom det gick att läsa på förhand vilket typ natur det är frågan om, kunde man denna tid på våren ana att det skulle vara blött. Tog på mej långskaftade Haglöfs Grym Hi -goretex vandringskängor, men tog ingen flytväst. Dottern Jonna valde låga länkare. Det gick nog bra det också, men efter första kilometern beslöt hon att det är onödig att försöka undvika att bli genomblöt om fötterna. Enda vettiga skodon är nog 'stumigöulan'!
En spännande vandringled på ca 3 km (kändes som 33 km me allt plomsase). Fina vyer och ett vindskydd och en kåta på vägen runt.
Nikonisten tror att lite längre in i maj eller på höstkanten är det mindre blött. Antar att midsommartid har man sällskap av 23 miljoner myggor, men det måste ju kollas.
Några foton från plumsandet:
Vid lägerområdets parkering blir man hälsad välkommen.
Trevlig stuga som man kan hyra förmånligt. Många grillplatser, som gjort för coronavandringar.
Som du kan se var det lite flödigt i mellanåt, bron över Kwaidiket höll på att simma i väg. Och klarar man bron finns det nya utmaningar. Inte menat för dansskor...
Nikonisten tar långa steg med korta ben, men tack vare vandringskängorna inte alls våt om fötterna. (mobilfoto: Jonna Hagström)
Vy mot Lisansjön, några svanar hade miiting. Tyvärr var långa objektivet i bilen...
Men i mellanåt var det helt torrt. Luften var härligt vårlig och ljungdoften fanns kvar från dess blomstringstid
Invid vandringsleden fanns ett vindskydd och vissa tider tycks man kunna ta sej ut till den lilla holmen, men i dag lockade idén inte.
Vi gick vandringsleden medsols, så på finalrakan fick man testa spångarna ordentligt. En del var ovanför vattenytan och en del under.
Dottern Jonna är ju med i ett OCR team, så hon var van att bli dyblöt. Rottisen Dina följer med mattes vandring och förstår inte vad som är problemet?
Nå till midsommarn är strumporna nog helt torra.
Jess, jag vet att man inte skall torka nutida material så här, men å andra sidan ångade de ganska bra när jag svängde dem.
På hemvägen vek vi ännu in till Lisansjön, där fanns en trevlig grillkåta med ved och allt och en härlig utsikt över sjön. Måste ta kikaren med nästa gång. (Observera att Rottisen Dina var lös endast under fotograferingen)
Alltsomallt en vandringsled som jag gärna rekommenderar. Sköt om er!
Några till bilder hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Härlig vandringsled
Alltid i mellanåt byter Nikonisten från konsertsalar till naturstigar. Det är bra för kropp och själ. Men skillnaden är inte så stor, om man vill så. Naturupplevelserna kan nog likans med Bachs fugor och många delar från Mozarts Trollflöjten. Var och en väljer själv vad han eller hon vill njuta av.
Nikonisten vill rikta en stor eloge till Forststyrelsen som underhåller dessa naturstigar, grillplatser och pausstugor. De skattepengarna går verkligen till rätt ställe.
Hade besök för något år sedan av en vän från Dortmund i Tyskland. Hon kunde inte förstå hur fint det var på vandringslederna och att man bara fick ta ved från lidret då man ville grilla korv. Kanske vi är för bortskämda eller så är det för liten procent av oss som förstår att njuta av dessa vandringsleder.
Vi har ju inte så höga fjälltoppar här nära, men härliga leder nära havet.
Nikonisten har traskat Bodvattnet runt och Långgrundet i alla väder. Har också besökt Björköby fiskehamn flere gånger, men nu var det premiär för vandringsleden.
Vandringsleden börjar lite före man kommer till parkeringen.
Varierande natur, men vandringsleden var i bra skick. Så här på hösten får man akta sej för hala stenar och rötter, i synnerhet när det finns blad på dem.
Denna gång hade Nikonisten sällskap av dottern Jonna och hennes rottistik Dina. Dina gillade särskilt mycket de härligt doftande fiskskinn hon hittade och absolut inte ville byta varken mot käppar eller godis. Grillkorven var dock bra valuta.
Dina gillar stora käppar och hittade snabbt en i rätt storlek.
Den ville hon inte ge bort - bättre då att bita av den, tyckte Dina.
Härligt höstlig spegling vid grillplatsen.
Pausstugan och lidret och Jonna.
Bakom pauststugan fanns det en hemlighetsfull stenboning, undrar vad det ha varit.
Lyx inne i pausstugan. Där finns också övernattningsmöjligheter och kökskärl. Helt otroligt mysigt.
Utsikt från grillplatsen vid stranden. Vilka härliga medtraskare man får möta på stigarna och i synnerhet vid grillplatserna. Nikonisten tycker att det är en viktig del av vandringen att träffa liksinnade. "Vi har vandrat i Värmland och Trampat i Skåne" sade alltid min pappa. En del förstår vad han menade.
Härliga vyer.
Gissa om Nikonisten njöt - här glömdes både såte å kiky effektivt. Bara det fina i livet fyllde tankarna.
Några bilder finns i WEBFOTOALBUMET!
Friluftsdag i Lauhanvuori
Alltid i mellanåt känner Nikonisten på sej att det är dags att vädra. Vädra hjärnan, själen o kamerona. Som tur är finns det oändligt många möjligheter.
Denna gång barkade det till skogs till Lauhanvuori nationalpark. Den besöker Nikonisten flere gånger i året.
Bara en gång har Nikonisten vandrat hela vägen från toppen, via Spitaalijärvi, Kivijata, Aumakivi och till Lauhansarvi för att avnjuta älgmaletköttbiffar på garanterat lokala råvaror. Det blir ca 12 km.
Nu blev det bara en tur till utsiktstornet, Spitaalijärvi och till djävulsåkern Kivijata.
Vi börjar från början. Utsiktstornet är beläget på högsta platsen i nejden. Bra trappor och till och med en med höjdskräck klarar av tornet. Glöm inte att skriva i gästboken.
Vädergudarna var ju nog på Nikonistens sida, mitten av oktober och 19,5 grader - alla på plus sidan! Normalt ser man lätt till Kristinestad, men nu var det inte tillräckligt klart.
Från högt uppe på berget är det ca 2 km till Spitaalijärvi. Ytan är 175 m över havet. Hör till Lappfjärds vattendrag.
Forstyrelsen har fixat till grillplatsen. Det finns många grillplatser längs lederna. Man kan ta sej till grillplatsen med t.ex barnvagn från toppen (ca 2 km) eller från parkeringen (400m). Hit ska moffa och Alex nästa sommar!
Spitaalijärvi är 1,5 - 2 m djupt, vattnet är mycket klart.
Här finns frid för kropp och själ.
Kroppen behöver ju dessutom lite energi.
Kivijata är nog den mäktigaste djävulsåkern Nikonisten har sett.
StenåldersNikonisten kollar stenarna och deras röda färg.
Lauhanvuori ligger nog högt på Nikonistens rekommendationslista. Det tar ca 1 timme 45 minuter från Vasa. På vägen kan man ju besöka Storholmen i Pärus och Bötombergen om man hinner.
Några extra foton finns i WEBFOTOALBUMET!
På fiskjakt.
Alltid i mellanåt blir Nikonisten fisksugen. Så bara att ta sig ut till Bodvattnet för att kolla om firrarna leker nu då. Förra året fotade Nikonisten de sista trötta mörtarna 7.4 så det borde väl vara dags nu.
Men å andra sidan har det ju varit en mera ordentlig vinter i år, men å sista sidan har det ju varit ganska krångligt med politiken o samfällsfördrag etc som kan påverka gäddornas leklust. För att inte tala om riktiga strejkfasaner.
Men alltså ut i naturen för att kolla läget. Riktning Bodvattnet.
Salteriet genomgår en vårfixning, inte minst för att välkomna YLE gäng. Det är ju jubiléumsår på gång. Nikonisten vill passa på att leka lite lapplisa här på samma gång. På parkeringsplatsen syntes inte på alla bilar den där samvetsvita parkeringslappen :(
Vid denna parkering betalar Nikonisten alltid avgiften. De slantarna används till att hålla parkeringen i skick! De små slantarna är här absolut bättre investering, både för hälsa och själ, än alla skatteparadislockelser. Så he så!
Bodvattenomgivningen jobbar steinhårt på att fixa till våren. Grönskan bara väntar på att anfalla.
Och visst - så fort det är möjligt dyker den efterlängtade färgnyansen upp för alla ögon som vill njuta av den.
Så traskar vi vidare på autobahnen, med helt normala, testade och godkända utsläpp.
Granna nyanser också i andra färger.
Vårstädning på gång överallt.
Gårrgrannt i alla årstider.
Här börjar man känna sig helt mossig.
Nikonisten hamnar i mellanåt i farliga situationer, men med Fantomens styrka och Tarzans apvrål brukar han klara sig helskinnad...
Herrlit. Nu fixas naturstigen, den behöver väl ändå inte stå modell för våra Österbottniska landsvägar.
Lugnet.
Smaken.
Frieri på hög nivå.
Gränsen.
Här brukar det krylla av lekande fiskar denna tid på året. Men nu tror Nikonisten, att fisktransportgänget har gått i strejk.
Dessa flitens underverk brukar sällan strejka - de jobbar som tusan på något som ändå aldrig blir färdigt.
Strejkvalkten såg ganska färdigstrejkad ut.
Måste-alla-gånger-fotas-fotot.
Någon modig vattuman eller kvinna hade nog tuffat igenom farleden redan och tagit sej ut till skäristugå. Så tror Nikonisten åtminstone.
Eftersom det blev gårrlillan fiskfångst, blev det nog att köra hem till kylskåpet och de där väntande rödingsfiléerna - nam.
Kör ut och besök Bodvattnetområdet, det är bara gårrherrlit. Minns att betala parkeringsavgiften :)
Påskvandring - vårsol-jop-hej-di-hej-da
Alltid i mellanåt företar Nikonisten vandringar. Denna gång i naturen. En vandringsled. Eftersom det är påsketid får den heta påskvandring.
Svedjehamnsvandringarna brukar förr eller senare sluta i Saltkaret. Denna gång blev det förr, eller först. Härligt att traska till Saltkaret raskande rävaktigt över isen.
Högt uppe i tornet.
Over Bodvattne ...
Flyguppvisning.
Tillbaka på bottenplanet, lite väl försiktigt sluttande pulkabacke, lika bra att ta trapporna.
Sagolika och julaktiga landskap.
Bron över vårbäcken - snart kommer gäddorna lekande o sprattlande.
Kwai?
Vårdagsjämninsspegling.
Trodå ti grillpaikka
Härligt med informativa skyltar - denna skyltar tydligt o klart att våren är på intågande ...
DEnna gång gjordes snabba och enhälliga beslut om att grilla 'inomhus'.
Bra med ved, ordentlig yxa och tvenne sågar + metallsågbock, snyggt och prydligt.
Srålande solsken - herrli vädre.
Men magen vill ha mer, magen vill ha mer ...
Sen var det bara att traska tillbaka, med sikte på Saltkaret som syns långt borta, men ändå så nära...
Spår till och från plurret.
Vårväntan.
Juläventyr i Öjenskogen
Alltid i mellanåt känner Nikonisten att hjärnkontorets utrymmen behöver julstädas. Då passar en lillan vandring i närskogen utmärkt. Denna gång blev det Öjenskogen. Lämplig 4 kilometersvandring. Med fotasä och kaffepausase känns den som 8 kilometer. Tänk dej 8 kilometer för 4 kilometers pris?
Bäst att börja från starten. Kartorna e rittibra, skyltningarna e tydliga och bra. Bara ti trask i väg.
Som synes är leden bra omskött o bra ti gaa på.
Spångarna har varit med länge med funkar helt bra.
Om man väljer att gå fyra kilometar på 8 kilometers tid hittar man myki ti beundra.
Informativa skyltar med bra text.
Naturen ändras nästan hela tiden, det gör Öjenskogens vandringled speciellt intressant. Tror det heter biotop eller nå sånt på fint språk.
En del spångar kan vara hala, dubbskor rekommenderas, man kan annars bli blöt om baken.
Spångautobahnen har 'vallgrav' mellan filerna, kunde prövas på landsvägarna också?
Intressanta speglingar hittar man lätt, bara man ödmjukt knäfaller.
I mellanåt ljust o sen lite mörkare trollskog.
Skyltarna har kiva information.
Meteorologen lovade halvmulet, denna dag var det mulet nertill och soligt lite högre upp.
Om Nikonisten skulle blogga på finska skulle här säkert stå att här bor/täällä asuu Mörrin Möykky eller Menninkäinen.
Jeeeessss, 400 meter till grillpaikkan.
Formationerna och färgerna ger myki inspiration.
Äntligen kaffe. Nikonisten känner sej mycket bekväm och hemma bland trollen, fast utan romppå.
Igen ser det helt annorlunda ut. Dessutom skall Öjenskogen traskas i alla årstider, inte bara under myggsäsongen.
Strukturer och formationer och inte minst färger.
Haaa - Näcken lurar i träsket.
Skäggen bevisar att luften är ren och hälsosam.
Älvodans i Öjenskogen.
Så här ser kartan ut. Ut och testa Öjenskogen hela gänget, både före och efter julskinkan!
Molngång på gång.
Alltid i mellanåt siktar Nikonisten på stjärnorna men måste ofta nöja sig med moln. Nå inte är det så allvarligt så länge som det vankas grillkorv o termoskaffe.
Nikonisten vet inte riktigt hur det kommer sig att han inte traskat i Molnträskområdet tidigare, så efter en koll i Puskaradio och via Teboilstationen efter en femevråskopia av en karta bar det sig av. Kartan var trevlig men inte så användbar, men femman gick ju till gott ändamål. Det fanns ju inga skidspår på träsket!
Mera användbart var det att fråga lite råd vid parkeringen. Molnträsket runt skippades ganska snabbt, eftersom man i slutändan hamnar att traska ganska myki längs Höstves Autobahn. Så det beslöts enhälligt att välja 'lite' versionen av vandringen och 'ordentlig' version av matsäcken. Traskning till Aurinkolaavu alltså, med mången stopp på ditvägen.
Man behöver inte trängas på leden.
Eller som Kokkolabon sa då han vinglade hem från Socis: "Gatå er breid, men allt ska gaas!"
Nikonisten ägnade många minuter funderande på varifrån träsket har fått sitt speciella namn. Kanske namnet bara var färdigt planerat och budgeterat. Nå det klarnar väl någon gång.
Vyerna är granna, trots att solen bara kuckade fram alltid i mellanåt.
Isen var ganska bräcklig så att säga. Det kan vara förklaringen till att det inte fanns några skidspår. Men isen var ganska grann för att vara så svag.
Fanns myki att fota på vägen, men magen ville ha mera. Som tur dök skylten upp vid rätt tidpunkt. Där fanns också en praktisk peedparkering. Nikonisten hann dock inte fundera ut hur den funkar i verkligheten.
Över Brusebockarnas bro och man är framme.
First things first. Eld upphör först när korvarna är grillade.
Höjdpunkten innan tillbakamarschen. 'Korve e goo i båå ändåna', brukar vi säj i Kokkola.
Denna årstid är ju väldigt energisnål, så det blir ganska fort mörkt. Bra att vandringsstigen var bred.
Kartan blev ett trevligt minne från äventyret.
Bortom Bodvattnet.
Alltid i mellanåt tööger Nikonisten ut sina vandringsledvanor och traskar en bäta länger. Nå inte såå farligt längre, men lite i alla fall.
Man kan krydda till den sedvanliga Bodvattnet runt vandringen genom att, efter man passerat beatlesbiffarna viker av mot Långgrundet. Det är inte så mycket längre att vandra, ungefär ett par korvar och en extra kopp kaffe mera. Men det är verkligen värt beslutet.
Lika mäktiga vyer oberoende av årstiden, denna gång betydligt mindre myggor.
Bäst att förhandsnavigera, dit mot klockan 14 (finsk tid) tror jag att jag är på väg. Skulle nog gärna någon gång vandra hela leden, till Panike, men i dag hade jag för korta stövlar. Oftast är det nog på plats med beställd båttaxi.
Om man inte går Bodvattnet runt medsols kan man ändå hitta beatlesbiffarna nära vandringsledkorsningen. Denna gång fick biffarna bli odokumenterade.
Det fanns varningsskyltar, som upplyste att vandringsleden inte är i bästa skick, förbjuds säkert snart av någon eu- eller ntm eller rgb. Men Nikonisten är ju i ungefär samma skick så båda parterna är jämnspelta. Visselunda var en del spångar ganska trasiga ungefär som Nikonistens vänstra menisk, men bara man lite håller ögonen nere så är det inte nå problem. Trollska stigar för det mesta och olika vyer hela tiden.
Sen blev det lägerstängsel. Det blev oklart för Nikonisten om stänglset var till för att hålla varulvarna borta eller innanför. För en som inte åt flaggstångsfrön som barn kändes en del trappsteg ganska långa. Klarade ändå av spagattrapporna med äran i behåll.
Julröda blomster lyste på de mosstäckta stenarna. Det fanns ju oändligt många naturliga stenrösen. Tror inte att Jätten Finn har hunnit med alla, istiden hjälpte säkert till.
Fanns färgprakt att beundra både uppe å nere. Löven täckte otäckt nog rötterna och allt blev halt i kubik.
Saltkarsvy från nästan-framme-vid-långgrundet.
Väl framme mötte Nikonisten av en sprattlande färsk gäddfilé. Det fanns ytterligare ett halvdussin gäddor i kö. Sidu Larsmofrassen ha blivi så kranttå, så bara färsk havsgädda, från äkta saltvatten duger (även djupfryst). Frassen är säkert så kranttå så den äter inte ens lyckans ost. Frasshusbonden kör alltså ända från Larsmo hit för att hämta gourmetgäddfiléer. Måst vara ganska speciellan frass.
Nå, eftersom Nikonisten inte fick smaka på frassgäddan blev det att börja misnka på matförrådet. Ju mera man äter av resprovianten dess mindrea att bära på hemvägen filosofierade Nikonisten och öppnade korvpaketet (n). Under grillningen kunde man ju trösta magsäcken med nå smirgare och lite frukt o sån't.
Trevliga personer träffar man alltid på ute på vandringarna. Gårrtur - kan ju hända att man har slut på senapen eller något annat fatalt. Så kan man ju alltid t.ex. diskutera hur en del Larsmobor sköter om sin frass eller annat dagsaktuellt. Vindskyddet / grilltaket var helt super, där fanns två murade grillpaikkor helt enligt varifrån det inte blåser. Ved fanns det gott om, sågen å yxan var helt ok.
Det finns en lång och fin pontonbrygga out there. Nikonisten antar, att båttransporten lägger till just vid denna brygga.
Så var det bara resten kvar, hemvandringen. Helst vandrar man ju cirkelvandringar, men det var helt ok att traska tillbaka i samma spår, det var ju ändå en helt ny upplevelse. Funderade redan på att kolla denna vandringsled vintertid. Skål!
Nikonisten på krigsstigen ...
Alltid i mellanåt packar Nikonisten ryggsäcken med proviant, vapen och stridshumor och drar långt bort. Vapnen bestod mest av elddon, puukko, grillgaffelteleskoppinnar och provianten av vatten, Grannasäppeljuice, grillkorv, åländska äpplen, en påse ahlgrenska bilar, pingvinens saltpastiller och nå annat smått och gott.
Denna gång navigerande lååångt in i helt obekanta djupa skogar kännande av förbiswischande kanonkulor och doftande svartkrut samt trampande i fårskit.
Krigsstigens start beslöt Nikonisten! Dags att navigera till den knappt 5 kilometer långa vandringsleden, som nästan kändes som drygt 12 kilometer. Så dubbelt mera för samma pris - inga illa!
Första rastplatsen var upptagen och grymt aggressivt bevakad av en vakthund och en snäll dam från nuvarande Sveariket. Hon visade vänligt vart Nikonisten skulle vandra medan vakthunden voffade i ett lämpligt tempo.
Eftersom det var en dryg helkilometer till nästa rastplats, rånade Nikonisten snabbt och girigt lite nödproviant. Försöken att muta vakthunden var skrattretande.
Väl uppe på första berget bankade Nikonisten på, men eftersom ingen öppnade och bjöd på aftonkaffe med tilltugg, fick han snällt börja tära på den egna provianten. Notera de vackra stenarnas både färg och formation - herrlit.
Vägen till nästa rastplats såg ut att vara ganska utmanande och höjdskillnaden var helt kännbar. Måste lite bromsa tempot, eftersom det kan vara tunnare luft uppe på Djävulsberget.
Djävulsberget, 62 meter över nuvarande hav. Därav törsten och godishungern.
Bomarsunds fästning förstördes ju totalt 1854. Den hann aldrig bli ens färdigbyggd. Men planerna och ritningarna var mäktiga. Nikonisten vet inte om det jobbades för långsamt, eller om en del var på alterneringsledighet eller om det var någon föregångare till vissa 'organisationers' byråkratiska fyrkantiga kugghjul som stoppade byggandet. Varken EU eller NTM centralen fanns ju inte då ännu, vet inte hur det var med de andra instanserna.
Berget lär ska ha hetat Vårdberget förr och där har funnits en optisk twittertelegraf.
Utsikten från Djävulsberget var makalöst grann.
Tur att Nikonisten vandrade medsols, annars skulle de här trapporna varit tyngre att traska.
Höstliga färger fanns att skåda i all oändlighet.
Vid Puttegästhamnen fick ögonen mättas med skön vy och magen fick några korvar.
Ha - Nikonisten hittade fabriken där canonerna tillverkas...
Väldigt tacksamma får vi vara att ruinerna är kvar, man kan lätt fantisera sig till hur det har gått till under krigstiderna.
Skön är den jord ...
Kanonhål och vina vyer.
Väl sedan tillbaka längs den grusiga vägen till startrutan, för att ännu beundra byggnadsverken.
Vy mot Bomarsunds muséum. Lite längre fram hittade NIkonisten något som kallades kulturstigen. Det beslöts enhälligt att den skall vadras vid första bästa tillfälle.
Märken efter canonkulor i murarna, fantiserade Nikonisten.
Så var det bara att ta kål på resten av matsäcken och ta sig bilandes hem till härbärget innan de sistsa solstrålarna gömmer sig bakom skog och berg.
Nikonisten rekommenderar varmt vandringsleden, fuskare kan ta sej till vissa ställen bilandes och skämmas lite.