Visa inlägg taggade med 'vasa'
Traskning till Risö å Rövargrund
Alltid i mellanåt tar sej Nikonisten ut till Risö. Mest för att bestiga fågekltornet och eventuellt käka en grillkorv.
Risö är ju nog helt på vandrings eller peedavstånd från Brånx, men den kalla vinden avgjorde trippen till kombinerad bil å trasktripp.
Om man orkar o vill kan ju vandra en ännu längre ringvandring mot Laihelaflodens delta, där man kan skåda olika fågelarter om det vill sig väl och man är där vid rätt tidpunkt.
Risövandringen är gårrstäckå. Inte mycket längre än till närmaste grillkiosk. Men det är alltid lönt några steg.
Skyltning och fyrfärgskarta - går helt enkelt inte att gå vilse.
Skogen är som en trollskog. De stora granarna släpper inte så mycket ljus igenom, det växer inte så värst mycket nere på marken. Mycket snyggt. Träden är numrerade, vet inte varför. Kan det vara att de har en framtid som stocklada eller är numreringen till för ovana orienterare, eller skogsvandrande mattelärare?
Spångarna är i ok skick och tillräckligt breda.
Dubbdäck kan rekommenderas på vissa avsnitt, vattennivån tycks ha varit hög eller så har det regnat.
Det är nästan som att gå på vatten, hoppas det är landhöjningen som har gjort detta möjligt.
Fina formationer.
Uppe från torntoppen ser man hur det håller på att våldsamt växa igen. Måste vara bra för fågelhäckningen.
Tornet är välbyggt och både barn- och Nikonistsäkert.
Med lite zoomning ser man Bolot -området.
Ack - Nikonisten har nog säkert varit pyroman i sitt tidigare liv. Härligt att sitta vid den brinnande brasan.
Skogen intill är också ganska speciell, måste vara ypperlig för kurragömma. Tidigare ordnades det trevliga utfärder hit (tror det var Vasa stads fritidsverk) med program för barn o pannkaffe för vuxna.
Några vappenfirare kunde inte låta bli att bränna upp den fina stockladan, som fanns mellan grillplatsen och fågeltornet. Fy och skam på dem som eldade upp den. Livstids halshuggning på vatten och bröd på rådhustrappan.
Om man bara ids och orkar, hittar man fina konstverk - nära dej.
Jul stäm ning.
Alltid i mellanåt funderar Nikonisten på det vädervärdiga vädret. Men he hjälper int. Julväder o Missåmarsväder har tållat i hop sej på något underligt sätt. Underar hur Wappenvädret blir? Å Veneziaden.
Men he hjälper int ti knara. Lite hjälper he om man far ut å fota så fort lite vinterfiiling finns att knäppa. Annars blir det att hämta julfiilingen annorstädes.
Ett sätt att hitta julstämning är ju att njuta av WSG julkonserten. Också detta år i Trefaldighetskyrkan. Stämningen var minst fyrfaldig och publiken mångfaldig. Repertoaren sångfaldig.
Stämövning på gång. Alla stämmor stämmer varandras flugor.
Lite iisig stämning hittade Nikonisten ändå.
Bättre stämma i Brändösund ...
Foton från WSG konserterna hittar du i WEBFOTOALBUMET.
Ha allihopa, som brukar kucka in hos Nikonisten, en Gårr Bra Jul.
Molngång på gång.
Alltid i mellanåt siktar Nikonisten på stjärnorna men måste ofta nöja sig med moln. Nå inte är det så allvarligt så länge som det vankas grillkorv o termoskaffe.
Nikonisten vet inte riktigt hur det kommer sig att han inte traskat i Molnträskområdet tidigare, så efter en koll i Puskaradio och via Teboilstationen efter en femevråskopia av en karta bar det sig av. Kartan var trevlig men inte så användbar, men femman gick ju till gott ändamål. Det fanns ju inga skidspår på träsket!
Mera användbart var det att fråga lite råd vid parkeringen. Molnträsket runt skippades ganska snabbt, eftersom man i slutändan hamnar att traska ganska myki längs Höstves Autobahn. Så det beslöts enhälligt att välja 'lite' versionen av vandringen och 'ordentlig' version av matsäcken. Traskning till Aurinkolaavu alltså, med mången stopp på ditvägen.
Man behöver inte trängas på leden.
Eller som Kokkolabon sa då han vinglade hem från Socis: "Gatå er breid, men allt ska gaas!"
Nikonisten ägnade många minuter funderande på varifrån träsket har fått sitt speciella namn. Kanske namnet bara var färdigt planerat och budgeterat. Nå det klarnar väl någon gång.
Vyerna är granna, trots att solen bara kuckade fram alltid i mellanåt.
Isen var ganska bräcklig så att säga. Det kan vara förklaringen till att det inte fanns några skidspår. Men isen var ganska grann för att vara så svag.
Fanns myki att fota på vägen, men magen ville ha mera. Som tur dök skylten upp vid rätt tidpunkt. Där fanns också en praktisk peedparkering. Nikonisten hann dock inte fundera ut hur den funkar i verkligheten.
Över Brusebockarnas bro och man är framme.
First things first. Eld upphör först när korvarna är grillade.
Höjdpunkten innan tillbakamarschen. 'Korve e goo i båå ändåna', brukar vi säj i Kokkola.
Denna årstid är ju väldigt energisnål, så det blir ganska fort mörkt. Bra att vandringsstigen var bred.
Kartan blev ett trevligt minne från äventyret.
Vid Frihetsstatyn
Alltid i mellanåt känner Nikonisten glädje över att få krama om traditioner. I synnerhet på självständighetsdagen. Frihet betyder också att man får göra vad man vill. Nikonistens självständighetsdag brukar till schemat vara en kopia av tidigare år, men innehållet känns ändå alltid unikt.
Nikonisten brukar inleda dagen vid hjältegravarna för att följa med kransläggningen. Har nog gjort det ganksa många år redan. Vädret har varit varierande från - 'smällkallt i celsius' och 'maskrosorna skulle trivas' och 'varför tog du inte paraskaftet med'. Men stämningen har alltid varit lika festlig. I synnerhet det året då Nikonisten anlände flämtande till platsen för att efter en stiund konstatera att det var faktiskt 11:30 och inte 10:30 som kransarna läggs ner.
Jukka Kentala och Seppo Rapo vid hjältegravarna.
Efter hjältegravarna är det varmdusch o editering som gäller - och en bit god mat, naturligtvis. Sen barkar det i väg till stadshuset för storfest. Där delas det ut kulturpris och Vaasan Jaakkos stipendium åt unga förmågor.
Sen av med kavajen å på med långkalsare, varma kläder, stövlar och i bland flytväst för att njuta av manskörssång vid världens enda Finlands Frihetsstaty. Innan sången kan man med intrese bvittna hur studerandefacklorna fräser och sprakar när snövattendropporna söker sig till den lågande veken. Fräääässs å spottttttt.
Men väder å vind haittar int naa. Vasa Marsch, Suomalainen Rukous, Suomis Sång, Finlandia och Vårt Land sjungna från Vasas absolut bästa manskörer får blåsten att blåsa neråt och snövattendropporna att för ett ögonblick regna uppåt tillbaka. Vattafiiling.
Vid editeringen av fotona med svalnande glögglas inom räckhåll, tänker Nikonisten tillbaka på dagen.
Alltjämt samma tidtabell, samma platser, samma rutiner - men med olika upplevelser, nya förmågor och nya inslag - förnyas känslorna, de djupa tankarna och tacksamheten. I arbetsrummet på Brånx i Finland. Punkt.
Mera foton finns i WEBALBUMET.
Spännande musikstund med Yona.
Alltid i mellanåt planerar Nikonisten att inte gå på konsert. Ganska tykelt går han trots allt på konsert. Envist.
Denna gång handlade det om verkligen spännande musik. Yona och hennes band Liikkuvat Pilvet gav en spännande konsert på Ritz. Volume stod värd.
Yona sträcker sig som sångerska och låtskrivare fördomsfritt över olika musikgenrer och under sin karriär har hon samarbetat med allt från jazzmusiker, rap-artister till reggeasångare. Yonas femte och senaste album “Naivi” är lite poppigare än hennes tidigare material.
Hon hölls verkligen inte i sandlådan utan lät musiken flöda över gränser och in i dimmor, känsligt och skönt. Yonas röst var som gjord för musiken eller tvärtom.
Spännande och med känsla, skulle Nikonisten sammanfatta.
Röster och stjärnor fyllde himlen
Alltid i mellanåt får Nikonisten njuta av vältränade Röster. Vokalensemblen Röster gav en fin konsert i Trefaldighetskyrkan fredagen den 20 november. Maria Timoshenko har fungerat som körens konstnärliga ledare sedan 2012. Kören jobbar med mycket utmanande musik och räds inte för stora utmaningar.
Maria Timoshenko har lett och leder också i dag olika körer, förutom Röster leder hon QuinnTon och landets enda tvåspråkiga och proffsiga studentkör Pedavoces.
Marias sätt att leda och vägleda körer skall ju nog avnjutas bland publiken.
Konserten "Heaven Full of Stars" innehöll en mängd varierande musik och det på flera språk. Under konserten bjöds det också på ackompanjemang från en glasorkester. Det är ju inte så vanligt.
Bilder från konserten i Trefaldighetskyrkan:
Mera bilder finns i WEBFOTOALBUMET
Vid ungdomens källa
Alltid i mellanåt svänger Nikonisten helt om. Denna gång lämnades Runebergs källas rand och molnens tåg på paus och Nikonisten traskade med hopp i hjärtat till Ungdomens Källa. Nikonisten funderade en dag på att egentligen är ungdomen närmare än pensionen. Åtminstone i hjärtat. Trevlig musik ackompanjerar gärna tanken. Då igen de folksvalda flyttar pensionsåldern hela tiden. Men nu gäller det att leva i nuet.
Nikonisten traskade med sina enögda troftasta vänner till Vasas stiligaste stadshus för att njuta av musik - och kanske knäppa ett par bilder.
Nikonisten hade förmånen att diskutera lite med konsertens solist, Aino Mankkinen, innan öppningen. För tillfället går hon i Svenska Privatskolan i Uleåborg. Hon studerar också pianospel vid Uleåborg konservatorium under ledning av Hannu Hirvelä, samt tar lektioner under ledning av Kristiina Juntunen. Grundexamen har Aino avlagd vid Kula institutet i Vasa.
En ung, glad och strålande pianist, 16 åriga Aino Mankkinen.
Wasa Sinfonietta leddes av Toivo Rosler.
En verklig fest, det var ju frågan om Vasa Orkesterförenings 85 -års jubiléumskonsert.
Konserten inleddes med att två frivillga från publiken fick agera kontrabasister under Tŝaikovskis Nötknäpparen.
Heikki Kaukoranta tyckte inhopparen klarade sig utmärkt och tillade att övningarna börjar på måndag.
Programmet bjöd på Heino Kaskis Prelud Op 7 - och stämningen höjdes.
Aino Mankkinen entrade scenen - Allegro ur Mozarts pianokonsert 17 i G-dur.
Vid pianot Aino Mankkinen - 16 årig mästarpianist
Till Ainos beundrare hör både äldre och yngre - alla lika ivriga
Konserten valsade vidare med Sibelius Valse Romantique och avslutade, nästan, med Erkki Melartins Festmarsch.
Dock blev det repris på den kinesiska dansen, Nötknäpparen. Kolla hit alla Stratocastare, dra ni nu då Paranoid med gitarren ställd som cellon brukar vara så är matchen 1-1.
En överlag trevlig konsert med välutvalt innehåll - Nikonisten njöt för fulla minneskort.
Johan on markkinat!
Alltid i mellanåt känner Nikonisten doften av färsk lakrits och dras måt målet jusåm bållflugå ti koddlallå. Åter igen var det en sådan dag. Marknad på torget, eller basar eller vaddunuvillkalladethäppening.
Frihetsstatyn har helt klart fått en konkurrent i synnerhet bland icke röstberättigade. Putte Possukarusellen var på rödlemonad o grispaus.
Glöm nu inte att köpa exotiska dammsugarpåsar. Vårstädningen kommer tidigare än du anar.
Ingången till den nya stadion/arenan. Vi vet inte vilken sportgren det skall handla om ännu, men eftersom det finns massor med byggpengar och sponsorerna står i kö med sedelbuntarna, kan det vara bra att ha en färdig byggnad - för säkerhets skull. Annars kommer Seinäjoki och tar dem.
Shamanavdelningen lockade i synnerhet yngre.
Siklöjorna såg inte så glada ut fast de har fått resa gratis ända från Keidel.
Men det är förbjudet att gå hungrig från en marknad (eller utan dammsugarpåsar).
Man märker att halloween, allhelgona, eller vaddunukallardet är på inrasande.
Lokalproducerat är nog bäst, var det än säljs.
Men jestas vad finska folket måste vara städgalet ... Nikonisten fick riktigt rokå samvete
Färgprakt i hösten.
Man bör äta 555 gram färsklakrits dagligen för att hållas på bra humör. Äter man gammadax brakålakris räcker 125 gram och lokalvädring.
Höstens färger är varierande men starka.
Bara bikant folttsi!
Jag vill ha en blå ballong ... en med hatt och näsa på ...
Nästa Nikonisten -äventyr dokumenteras troligtvis i Slevå bland mera än mat.
At tha same Nikonisten time at same Nikonisten channel.
Loppis, heimlaga å granatkastara
Alltid i mellanåt söker sig Nikonisten till loppisar, mest för att kolla bakverk och annat nyttigt för magsäcken. Denna varma söndag tog han ett steg längre och stal några äpplen. Nikonisten tycker att äpplen skall vara så sura och hårda att man grinar varje gång man biter i dem. Annars är de bara prydnader. Äppeltjuveriet var däremot inte alls så spännande som tidigare. Äppelträdsägaren såg när stölden utövades och efter att ha utropat i tvåstrukna C 'Äppeltjuv i farten' fortsatte hon bara med att servera härliga bakverk. O Tempores o Mores.
Loppis utan godis e alls ingenting.
Livets mest äkta sanningar är enkla, färgglada och alltför ofta bortglömda
Det är den coola blicken som gör handelsmannen
Färgglada pjäxor i parti och minut.
På Falanderhusets innergård gick det till fartfyllt och rockigt - här kördes den klassiska Uriah Heep -hitten på äktafinska, 'piirimyyjä', vilket ju klart kan tolkas i ansiktsmusklerna och ackordet.... iiiiiisilivinggg gnagar på ännu mellan örona.
Viktigt med tankning - men det är sällan man får tanka i så härlig miljö
Lite eurågrekisk fiiling i denna bild från Falanderhusets ingång. Muséet var öppet för gratis guidningar.
Färdigfixad utrustning för sommarens festivaler.
Erika Nymans Nöff bageri hade 80 bröd till salu - allt gick åt som smör i solen, många gjorde färdigt reservationer för nästa års loppis.
Så länge halva familjen packade bröd och betalade kunde andra halvan njuta av en härlig laxsmirgare och en kall 100%igt procentlös äkta kalja.
Nöffbageriets bröd såldes snabbt slut, men det fanns också loppisgrejer till salu på Runebergsgatan.
Saft och gotta hör till alla gårdsloppisar.
Spännande marknadsföring med pirater och smileyballonger.
Trivsamma och vältrimmade gårdar i Gamla Vasa, här lite smakprov på riktigt lusthus.
Ta fast äpeltjuuve, lät inte så farligt om man tolkade kroppsspråket.
Redan två kvarter före målet kände Nikonisten igen soundet - The Sound. Gamla Mälarös kyrka, Holvikirkkos ljuuvliga toner kröp längs den solvarma asfalten upp i alla musikälskandes kroppar och själar. Sen kändes ett klick och den äktaoriginala Leslien varvade upp sig och fick kalsongerna att volta. Det kan bara en tvättäkta Hammond få till stånd. Inte ens en välldoft från kolgrillad köttkorv kunde få Nikonisten att ändra vandringsriktning. 'God bless my Hammond' står det på klistermärket. Spelverket ovanpå hade en viktig uppgift, att hålla bort musikälskande flugor från det Hammondska taket. Tur det inte gick att köpa med Visakort.
Allehanda attiraljer till salu.
Här hittade Nikonisten en själsfrände. Från gamla gosiga dagar i Hiukkavaaras skogar - en tvättäkta Sergei. Nikonisten hade äran att få krutsätta himmelen med denna kamrat för hundra år sedan (1978). Inte heller här fick man köpa med Visa. Egentligen tur, för Sergein skulle nog ha tagit ganska mycket utrymme på balkongen och EU har säkert redan nu förbjudit det.
Vandraren
Alltid i mellanåt funderar Nikonisten på olika sporter och evenemang. Oftast mera på evenemang. Men om man är tillräckligt stor i käfta, kan man hamna på en trevlig vandrande fotoutflykt i dagarna tre eller mera.
Vaasan marssi är den enda promenaden i Finland som är godkänd medlem i IML sammanhang - där har ni att googla över.
Det är inte en tävling och man kan välja själv hur trött man vill bli eller hur många blåsor man vill ha i fötterna. Ingen tidtagning heller, om man är långsam och vördig vandrare kan man ha mera nytta av en kalender än en klocka.
He om he, evenemanget är mycket populärt och lockar till vasa 400 - 500 vandrare årligen för att umgås, vandra, beundra våra vackra landskapsvyer och men tur får träffa en trevlig och angenäm vasabo.
Det som man lite grann skäms över är att det är mera utlänningar på vandringen än inhemska, det kunde vi nog åtgärda nästsa år. Samla i hop ett gäng (före eller efter vandringen) och ta en vandring tillsammans. Räcker med att anmäla sig på webben: klicka här för info På samma sida hittar du en massa foton från evenemanget.
Norrmän brukar ofta vara väl representerade - och det gör ju inget, för de är ju verkligt glada och trevliga.
Nos iungat ambulare! Vandringen förenar oss! - säger man och det stämmer precis.
Yrjö Saraste, snart 92, vandrar flitigt varje år och har många bekanta. Det brukar stå på hans t-skjorta:
Finland - Veteran World War II. Inte illa alls
Alla laddar upp sej till start som man bäst tycker.
Till och med fotografen möter en massa bekanta på vandringen.
En del stressar ännu mindre än andra under den avkopplande vandringen Arttu och Aliina har varit på gårrmånga vandringar.
Man kan välja mellan olika sträckor dagligen, längsta är som maraton och kortaste är 10 km. Tankningsstationer med allehanda gott finns på vägen.
Vandringen förenar oss!
Rambo (hunden alltså) har varit många gånger till Vasa på vandring. Rambo har ett eget vandringspass och är ganska populärt fotoobjekt. Tycker om plättar.
Vandringarna vidgar vyerna på mångahanda sätt.
Verkligen stressfri vandring.
Arttu och Aliina och en massa plättar på återseende.
Reinos repertuar är fantastiskt bred, ser han en flagga kan han byta till passande melodi, i flykten.
Kön till plättstationen vittnar om plättarnas hälsosamhet. Alla som sitter med plättarna framför sig ser glada ut och det är ju hälsosamt - det mest hälsosamma Nikonisten vet.
Kring plättarna samlas olika nationaliteter och olika språk ljuder över pausstället
Det är viktigt att dricka när man vandrar
Vandraren garanterade att det är bara vatten i flaskan, men han såg extra glad ut
After Plätt Stund i solens sken
Nos iungat ambulare! Vandringen förenar oss! Definitivt!