Skördetider - Mikaelimarknad i Kristinestad
Alltid i mellanåt skördar Nikonisten fotoalster söderutifrån. I Kristinestad ordnas denna årstid skördemarknad/Mikaelimarknad. Det finns säkert en trevlig förklaring varför den just heter Mikaelimarknad.
Härligt höstväder att nöta rixåttan. På marknaden hittade Nikonisten mycket bekant, både besökare, säljare och skördeprodukter. Skall nu inte knorra så mycket, men funtsade om det inte skulle vara ändamålsenligt att ha skördevarorna i en grupp, annat ätbart i en egen grupp och hårdsmält i en egen grupp. Nu är ju allt utspritt som i barndomsleken 10 stickor på brää.
Nikonisten njöt mest av vädergudarnas skörd.
Studsskörden var nog ganska fenomenal. Inte att testa på genast efter ärtsoppa å pannakakor.
Härligt mycket folk, det blir liksom mera stämning när det är lite trångt.
Skulle vara kul att se den buske som bär dessa frukter.
En äkta kopia av den äktaste skördemössan ever.
Skördedrömmardocka att hänga i skördetröskan i stället för karvanopat.
Skördetallrik - färggrannt och hälsosamt.
Antivampyrmedel - äkta inhemska.
Ballonger i alla färger och de har inte ens bleknat sedan vappen.
Åretruntprylar. Ja de fanns här faktisk i fjol också.
Bokskörden var god i år.
Skördekorvarna vid denna grill var nog inomhuskorvar, de var så bleka. Nikonisten valde sin well-done-korv vid nästa grill.
Hmm... Nikonisten blev fundersam. Skall det bli äkta inhemska rovor eller äkta inhemsk lakrits? Ett svårt beslut. Miljöutsläppet är ju ganska samma.
Trevlig keikka var det i alla fall. Fick träffa på ganska många bekanta. Tack för det.
Höstgranna tankar
Alltid i mellanåt tycker Nikonisten om att dra på en fleece över T-paitå o bläddra i foton. Kanske det beror på kalendern att det blev lite höstgrannt av bläddrandet.
Vackert och stillsamt när naturen börjar förbereda sig för semestern, för att återkomma sekund för sekund med de första solstrålarna i slutet av januari.
Några färgplock.
Höstligt morgonljus över Brånx. Flera än tomten är vakna.
Höstgula skiftningar.
Ändå bjudandes på varma timmar under högdagen.
Från barnaminnet återkallas de prasslande lövens färg och doft.
Det gulskiftande övergår till hjärtligt rött.
Färgpaletten innehåller allt - tar aldrig slut.
Semaforo - Märklinbana i hästväg
Alltid i mellanåt tänker Nikonisten på vad man kan sitta och se på i timtal. Nå böljande hav, rinnande vatten, braseldens lågor, akvariefiskar är ju ganska bekant, men vill tillägga en sak till - att följa med stora märklinbyggen med många tåg samtidigt, perfekt synkroniserade. Tuuuuuuut!
Nikonisten har besökt Kouvola flera gånger, men bara under de senaste fem gångerna med undersökningsnyfikenhetsförstoringsglaset i hand. Dags att plocka bort ett tiotal år och traska in på minatyrjärvägsmuséet Semaforo.
Den i Schweiz födde Erwin Stämpflin började redan som liten popjke samla på allt som hade med järnvägar att göra. Slutresultatet ser du under Semaforotaket. Hans fru Marja-Leena Heinola-Stämpfli, driver Onkapannu -kaféet i samma lokaler.
Det finns mycket att se och häpna över, men den stora Märklinbanan tar nog första pris. Erwin och Nikonisten njöt i kapp när många tåg välsynkroniserat rälsade omkring i rummet.
De flesta tågen är kopior av riktiga, där fanns till och med VR:s Intercity (de gånger den var i tid, eller det inte fanns för mycket myggor).
Banan är byggd i skalan 1:87, alltså en meter på banan är 87 meter i verklighet. Men kolla bilderna och häpna.
Nu blir det nog en keikka till källaren sökande efter lådan med alla Märklindelar...
Kouvola - mera än betong
Alltid i mellanåt dras Nikonisten bort från betongen till vackra trähuskvarter. Du vet Neristan, Skata, Kaskö Kstad...
Dessa finns också österom Kokkola, till exempel i Kovby, tidigare Kovköping. Men innan vi vandrar i väg en betongbild.
För att visa hur vacker betong kan vara. Fotat på väg till Granngräsmattå stadsdel (Kaunisnurmi).
Man hälsas ren vi Kovbyhuset av mera konst.
I dessa trähuskvarter bodde mycket folk som jobbade på järnvägen, VR (Varaa Rutkaasti aikaa). Kvar finns ännu några hantverkare, sömmerska, fotograf (ateljen på bilden) keramikmakare, artesan, regndansare ... nå ändå inte. Fast om man kollar augustivädret är jag inte längre så säker.
Trevliga detaljer hittar man överallt på gårdarna.
I detta klappagrötfärgade huset fanns en butik med nästan vadsomhelst en turist bara måste köpa.
På gårdanrna fanns ofta kaffeservering och nu också gratisäppel, färdigt framdukat.
Kivoga välomskötta gårdar. Det fattar inte Nikonisten. Om VR höll tidtabellerna i början av 1900 talet lika bra som nu, skulle väl gräset borde vara Eino Nitti högt och äpplen skulle vara vin när tåget anländer hemstationen?
Trevliga, annorlunda trädgårdsmöbler. Inte att rekommendera vintertid för prostatabesvärade.
I detta hus miljömuseum. Dit for Nikonisten inte denna gång.
Rörradiomuséet kändes mera intressant. Fina skyltar.
Efter trähuskvarteret lite kontrast i vackert tegel. På andra sidan huvudleden fanns ju kasernområdet.
Romantiska små balkonger. De är på flit planerade så att man inte kan damma mattor på dem, utan man ska bara njuta där.
Officersklubben fungerade nuförtiden som beställningsrestaurang. På bakgården fanns en sommarterass - som på beställning!
Balkongblomstring.
Inom promenadavstånd fanns tre kyrkor att besöka, en ortodox, en katolsk och en evangelisk luthersk.
Nikonisten gillade speciellt skyltningen. Så nästa gång du rör dej här, ta en kvällspromenad och njut. Sen finns här ju två andra gårrsevärdheter. Den ena är Repovesi nationalpark, kvällspromenaden kan man ta på Ketunlenkki (ca 5 km, finns både hängbro och dragfärja) och sen naturligtvis miniatyrjärnvägsmuséet, Semaforo, med sådana Märklinbanor att oxat påis.
Retro - rundi eller p####ralli - nostalgi
Alltid i mellanåt blir Nikonisten retronostalgisksnyftig. Numera sker det tyklare. Var på en arbetsresa till Kouvola (Kovby?) och innan solnedgången blev det en liten, längre promenad. Hittade sig plötsligt på stadsmuséet. Det kan väl låta konstigt, men eftersom Nikonisten har köpt Museokortti skall kortet nötas så det inte finns nå text kvar nästa år.
Nä, allvarligt talat blev Nikonisten nostalgisk av utställningen 'Mannerin lipan alla'. Vet inte vem Manner var, men troligtvis var det frågan om en fotobutik som hade ett ungdomsvänligt skyltfönsterbräde.
I Kokkola var det Apotekshörnet eller Slottes skobooda. I Jeppis var det säkert nå annat. Minns att det fanns en link till nå kvartersrallyreportage i Jeppis (på Facebook, där Anci Jylhä var med). Men vad det hette hade ingen betydelse. Det var fiilingen som räknades. Nikonisten vet inte om artikeln borde förbjudas för barn under 50 år, men tror att traditionen lever kvar ännu i någon form. I Kokkola ordnades förra veckan en 'rundi' där rallyt väcktes upp på nytt. Men där hade inte Nikonisten möjlighet att vara med.
Nå tillbaka till Kovby. Utställningen var så äkta att Nikonisten magrade flera kilon, skygglapparna hamnade till Stormossen och rynkorna flyttades från pannan till ett annat årtusende.
Fenomenet existerade inte bara i Kokkola å Jeppis liksom inte heller ungdomarna. Mannerin lipan alla visade upp 70 talsrummet. Kommer du ihåg de där sängöverkasten, som var något frotté, rutiga. Fanns åtminstone i brunt, beige, naturvitt och orange, kanske också rött. Bordslamporna. Kassettspelarna. Poppy hette min. Och mycket mer.
Bilar, bensin, däckrök, marlboro eller colt svidande i luftrören. Erkin Pikakiväri. Nutku. Bäst att sluta här och låta bilderna tala. Hoppas du har en möjlighet att droppa in till utatällningen i Kouvola, (googla på mannerin lipan alla) eller ännu mera hoppas Nikonisten att någon gårrgöulå fixar en likadan till Kokkolamuséet.
Men tillbaka till sanningen.
Nikonisten tror att många känner igen sej. Kolla glasögonen, jeansen, gemenskapen, hoppet. Pojkspolingarna hittar ju sig bakom 'kameran' spanande. Ganska samma klädsel och fiiling. Delar några bilder från utställningen och ett par erfarenheter.
Alla kommer väl i håg bilmodellen och i synnerhet färgen. Den lite plånboksvänligare rundaren.
En del hade ju lyckan att ha skuldsatt sej i en Mopar. Men blickar och intresse väckte de ju nog.
Skolbanden var ju hjärtat på konventen. I synnerhet om de var längre i från. Zotch och Exodus var ganska pop hos oss, men i Kouvola hette de tydligen The Demons. Namnen har ingen betydelse, för fiilingen var säkert densamma landet runt och den ingen ta i från oss, evö!
Ja sen de egna erfareneheterna. Den första var ju den kära Herbie -62.
I bland fick Nikonisten låna pappas Plymouth Fury III -66, då var det fest.
De sista rundina kördes med Impala -71. Den drog aldrig under 28 liter på 100 km. Efter tre varv var det kollekt. Men som tur var fick man många liter för 20 mark.
Men alla förbrukade bensinliters kom till nytta och glädje, de förvandlades till guldkanrade minnen för livet. Nikonisten ångrar absolut ingen liter.
Gitarrkatarr!
Alltid i mellanåt framkallas Nikonistens (båda) musikaliska gener. Besöket i 'Guitars - The Museum i Umeå visar bröderna Åhdens livsverk' - var ännu mera.
Samlingen är ansedd som den finaste i hela världen. Åtmistone är det den finaste Nikonisten sett. Fingarna ropade: "Paranoid!!!".
Det fanns Fenders olika modeller Gibsons dito + många av Albin Hagströms mästerverk. Rekommenderar varmt och beSTÄMT att du tar en runda där samtidigt som du jagar Bregott och annat onödigt.
Muséet finns på Vasagatan i fd Vasaskolans byggnad.
Här fanns det Chuck Berry Guitars på rad. Rock Around the Clock och Roll Over Beethoven avlöste varandra nonstop i Niikonisthjärnan.
Stratocaster med keikkaerfarenhet.
Gitarrspelanmopo.
Gitarrerr för mera kantiga typer, känner faktiskt ett par ...
För densom vill ha lite Outer Space dimensioner
... eller vill lära sig spela dragspel. Yngre individer ombedes först gå kurs i användning av vinylspelare. Inträdeskrav: måste veta vad en vinyl är.
Här var det då Abba rekvisita.
Ramones sound.
Nikonisten undrar vad som är största skillnaden mellan de ädla rörförstärkarna Vox, Marshall, Fender o dyl. Är det månne lite som Nikon / Canon fenomenet. Men Nikon har ju aldrig tillverkat fickräknare eller mikrovågsugnar, så Canon har försprång...
När Nikonisten såg Gingers trumset, var det nära att Nikonerna ramlade av halsen. Usch så mäktit.
Några till foton finns det i WEBALBUMET! Men besök muséet personligen - glöm Bregott!
Sik- och strömmingmarknaden är inte riktigt fisk.
Alltid i mellanåt känner Nikonisten ett fiskbegär. Nåja, Nikonisten är ju fisk i horoskopet så det borde ju finnas fisk i kylskåpet. Nikonisten traskade i väg till inrehamnen lika förväntansfull som han var då han gick första dagen till Chydenius folkskola i Gamlakarleby förra årtusendet.
Marknader o loppisar hör till Nikonistfavoriterna.
Utbudet hade breddats ut en aning, nu såldes även fiskarkläder.
Färsk fisklök.
Bli inte sur om du inte ärvde nå matsilver, dessa kan man behändigt köpa på fiskmarknaden.
Benita Nordlund sålde havtornssaft. Saften är så effektiv att flunssabobborna flyttar minst ett helt kvarter bara av att se flaskan. Passar bra som fisksnaps.
Grönväxter fanns också till salu, underar om de var släktade med abborrgräs?
Varma fiskartofflor på rea.
Också en nykomling på marknaden, här bjöd man ut leksaker till fiskarbarn.
Fisksoppan innehöll faktiskt fisk och var gårrgoo.
Fiskarmusik framfördes av Esko Ylinen. Tror han har varit på flera fiskmarknader än vad som har ordnats.
Mera bilder från fiskmarknaden hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Loppispaus
Alltid i mellanåt minns Nikonisten att allting har en ända men korven, den har två. Det var dags för sista skrottorgsloppiset på Vasa torg för denna sommar. I solskensdagenefterveneziad traskade Nikonisten sökande efter något han absolut inte behöver. Det brukar inte vara så lätt.
Här var den där juunejmit -avdelningen. Men eftersom där inte fanns Asterix & Obelix på tyska, sparade Nikonisten en slant.
Varken bordet eller plastmapparna intresserade.
Laihiahandlaren hade ändå lite retrotavara, Klubi-, Saimaa och Työmies var ju retrotidens office, med både word o excel.
Socialt är det i alla fall med alla loppisar. Inte för att Nikonisten nu är helt säker på hur socialt de där ungdomarna betedde sig, när de bara måste elda upp alla smällare som de inte orkade med på villaavslutningen. Bombagranatapang!
Men visst, den som söker han letar - Nikonisten hittade sent omcider intressantheter
Kolhydraterna är ju de som håller medmänniskorna på bra humör. Och i dag supertarjous. För tio västrubel fick man så många sockermunkar som man bara fick att rymmas i plastpåsen. Gissa om Nikonistfingrarna blev sockriga?
Men om man skall äta gårrmytsi munkar måste man röra på sej mera än Fingal Olsson. Och Nikonisten blev på direkten kär i en vacker och sportig velociped. Style!
Bluesmessengers bluusade på striitbluus.
Alltid i mellanåt minns Nikonisten, att det bjuds på musik tre gånger i veckan på gågatan utanför Fondis. Denna sommar har Nikonisten nästan glömt bort detta. Men nu sken dessutom solen så there!
Denna tisdagskväll var det Bluesmessengers som sopade dammet från gågatan. En bildbomb därifrån:
Mycket publik denna gång. Nå de flesta regnade ju bort de senaste veckorna...
Arno Gräsbeck tööger på strängarna.
Joona Ekroos med sin Ludwig -familj.
Anna-Karin Berg på basen.
Janne Berg med Fendern.
Nikonisten var och lyssnade bara första halvlek, men stämningen fortsatte säkert hela konserten ut.
Pluspoäng åter för Vasa!
Några extrabilder finns i WEBFOTOALBUMET!
Gamla Vasa dagen - Vanha Vaasa päivä
Alltid i mellanåt trotsar Nikonisten vädergudarna och står framför spegeln och försäkrar för sej sjölv, att regnet far förbi Vasa. Dessutom påminde han att metereologerna löften inte är något att lita på. I synnehet inte nu då det är valår på kommande.
För att säkra att det inte börjar regna, nappar han ändå med paraskaftet. Det är inte mycket större än ett frimärke, men i alla fall.
Sen ut mot Gamla Vasa, där är det guidningar, loppisar, pop up caféer och äppeltjuvning på gång. Hela dagen.
Vandringen börjas vid muséet, Falanderska gården. Där får man en karta över säljställena.
Svänger upp på gatan och får koll på Bageriet Nöff's reklamskylt.
Här var Nikonisten också i fjol
och visste således att här säljs gott bröd. Smakade också på knäcket med hemgjort smör. Nam.
Stig Finne hade mycket intressant på sin gård, bland annat arméns gamla Sergei, sådan som Nikonisten vevade i militäär. Men här spelar han ett eget arrangemang av Orbisons 'California Blue'. Tyvärr.
Nikonisten tycker att handelsmännen blir bara yngre och yngre för varje år. Eller kan det möjligen bero på att ...
Här såldes kaffe med dopp - även té för dem som föredrar det. Ända fram till klockan te.
Populärt med guidade vandringarna, trots lite duggregn koiranilma heter det väl på finska. Varför vet jag inte.
Urvalet var mycket brokigt.
I fjol var det vackert väder, då gällde det mexikansk mat. Detta år såldes mat från Gambia. Kocken var närproducerad.
Man hade också möjlighet att diskutera planläggningen med Anne Majaneva. Detta foto har dock inget med den saken att göra.
Om opsten skulle återgå till dessa stiliga väskor? Nå gräsklippare ryms ju nog inte i dem, men nog några ikeaverktyg.
Nikonistens matklocka alarmerade, dags att hitta nå ätbart, som till exempel plättar med sylt. Det står faktiskt på klockan: "Martin Widlund, G:Carleby No 83". Klockan säkert då av gårrkvalitee.
Så var det då dags att ladda nenergiförrådet med lite plättar.
Nikonisten passade också på att köpa lite av de lokalnärrökta ostarna.
Talliravintola Tuulia bjöd på kaffe mm i verkligen mysig miljö.
Sen var det dags att skaka av paraskaftet och bila hem till Brånx och käka lite ost.
Lite mera foton laddas upp i WEBFOTOALBUMET!