Slottet i norr.
Alltid i mellanåt vinner nyfikenheten över lättjan. Under en tripp norrut (gårrkallt) viker Nikonisten in för att kolla snöslottet i Kemi - har missat det alla dessa år.
Nå måste ju erkänna att kortisar och jeans inte är bästa klädvalet, men hade ju dunjacka, pipo o handskar, dessutom hade jag packat ner varma skor. Så de viktigaste kroppsdelarna var väl bevarade.
De övriga besökarna hade just kommit från endera polerna, av klädseln att döma. Men å andra sidan frös de inte.
Så Nikonisten körde med taktiken: "rör på de så hindar int kölde mee"
Det var version 23 av slottet i år. Temat för i år är skogens djur. Låt oss skåda.
Snöresetaurangen var ganska imponerande, i synnerhet borden. Ölet hålls effektivt kallt.
Skogens djur var temat - Nikonisten kom att tänka på en låt av The Beatles...
Riktig isrutschbana. Åker man där en eftermiddag gör det gott för hemorrojdbesvären.
I snökapellet kunde man fira andakt eller annars bara varva ner. Passar bra för bröllop med svalare relation.
Alla hotellrum (ca -5 grader) hade egna teman.
Rekommenderar varmt(?) ett besök.
Mera foton hittar du i WEBFOTOALBUMET!
Juthbacka i repris
Alltid i mellanåt söker sig Nikonisten till markna. Varje år blir det traskat på Juthbacka markna. Tror mej ha läst att den första ordnades 1975.
Efter ett par kvarter och 12 meter lakrits konstaterar Nikonisten att det är lite som i fjol - och året före. Samma människor säljer, samma människor köper och samma tavara finns till salu. För att skrapa i hop till ett fotokollage kunde man använda fjolårsfotona.
Men Juthbacka är mera - Juthbacka är en paikka dit man far varje år just för att träffa samma bekanta människor. Där i mellan ser man ju dem inte. Söjsleis.
Blir en bildbomb från årets skörd (fast ångmaskinen hittade jag inte den hade säkert bytt ägare och såldes således på en monter som Nikonisten inte besökte).
På Juthbacka får man bästa priset på tomburkarna (om man inte räknar med llidltävlingen)
Det var nog kvart före att inte denna skulle ha rest med Nikonisten till Brånx, men lite väl skamfilad.
De som har varit här tidigare vet vilka fotdon som är det bästa valet. Men också denna gång sken solen varmt på Juthbacka. I Brånx däremot hade det kommit hagel, stora som pingpongbollar (nästan).
Vid Veli Koskis monter blev man nästan röjksjuk - men bara nästan.
Grannrööan Tunturi.
Kolla så coolan T-paitå.
Jupitern hadd en ganska spännandan framhjulsupphängning?
Pilsnerflasko.
Då lakritsnäringen hade tagit slut fyllde Nikonisten på med en hethund, lite väl sparsamt me senapen o int nå lök fanns he.
Lite modernare Tunturi, modell Sport. Sko gissa på 1973 eller 74 årsmodell.
Jörn Donner sa i TV reklamen att lukeminen kannattaa aina, så Nikonisten slog till. Dessutom på främand språk. Tar liksom längre ti läsa så man får mejr för pengan.
Das Gepäckhandlaren hade nästan lika många Gepäck till salu som i fjol, men hade utvidgat med tvättbrädor, som ju symboliserar finska vägnätet mera än nätet självt.
Kön till glasskioskerna var oändligt långa, men en glass måste man ju bara ha ...
Modell lite äldre, men fin.
Ostakaa tästä kotiinne suomalaista taideklasia, påbjöd säljaren.
I millanåt e he bästa karan kan dsära e ti sääss ner å fundeer tisammans. Söjsleis.
Ojojojojoj - nästan den enda forden Nikonisten skulle godkänna. Men hon e noo grann. Bakom skymtar en Indianernas Första Ambulans. Äkta tvåtaktare. Tät sådan. Om man körde runt kvarteret kunde man känna förra varvets dååm.
Minns du modellen?
Svenska Saab Sällskapet hade fått motorstopp - lämpligt.
Usch va vacker. Om hon ännu sko heta Morgan +8 å vara rööööö ... men 4 e ju närmare Nikonistbetygen.
Med sikte på nästa års Juthbacka.
Raindrops keep fallin' on Market
Alltid i mellanåt tror Nikonisten att meteorologerna bara skämtar. Men i dag blev det nog att kolla vad sådana arken -båtar kostar och om man får dem på avbetalning. Ararat Credit Card.
Hursomhelst så inhiberades den efterlängtade keikkan till Molpehällorna. I stället blev det att fara till Storkyro på 1700 tals marknad. Den var då egentligen inbokad till lördag, men då regnade det ju (fniss).
Tror nog regnet hade samlat på sej allt sedan 1700 talet.
Lite blött var det nog, men sisufolket kom troget till marknaden - år efter år.
Samma sak med alltid glada Riku Raven. Men visst skulle det ha varit trevligare med lite uppehåll, sade Riku.
Riku, krukmakaren.
Still ska det vara både i sol o i regn.
Juha Koskela har designat smycken i 40 år.
Färggrannt i regnet.
Rita Lukkarinen och Eero Murtomäki var stiligt klädda. De sålde sina egna, fina produkter, bland annat fotoböcker och fotografier.
Sågspånen gjorde att gott arbete.
Hmm, här kommer ett riktigt julklappstips till mannen som har nästan allt och dessutom mustasch.
Allting blir modernare, nu blir man av med sina krämpor också per mobil. Appen heter krämpaway.
Kiva skyltning. Man fick dessutom smaka på lammköttskonserv.
Den här Nasse-Setä var inte längre varken rödnosig eller arg.
Prakkåt att gå omkring med två paraplyer, hur skall man då äta grillkorv eller glass?
Kortbetalningar välkomnas redan på 1700 talet.
Lite regn stör inte kommersen, men skyfall håller nog plånböckerna på tryggt avstånd.
Den gamla svarvtekniken funkar också i dag.
Att fixa jättestora såpbubblor är inte alltid så lätt. Regndropparna punkterar efter hand.
Såg många olika paraskaft, men inte en enda Picachu, men efter regnet blir det en hel del -attjoo.
Film på Fårö
Alltid i mellanåt kan Nikonisten bli filmsugen. Det sker inte för ofta. Men det kan hända att någon scen i en film plötsligt dyker upp och då kan det hända att Nikonisten bara måste se filmen på nytt. Det hände så också på Fårö.
Men vi börjar äventyret vid Fårö kyrka.
Tornet, eller spiran, är vackert utformat och snickrat i äkta trä.
Stiligt och stämningsfullt, tycker Nikonisten.
Ute på gravgården finns en till synes anspråkslös grav. Men den var ett av huvudmålen för Nikonistresan.
Genast efter, eller naturligtvis skulle det fikas först, klev Nikonisten in i The Filmvärlden. Bergmancenter!
Persona, Skammen, Såsom i en spegel, Scener ur ett äktenskap är Bergmanfilmer, som har spelats in på Fårö. Begmancenter bjuder på olika safarin för intresserade. Den stora safarin inkluderar en guide och busstur till de olika platserna och man får till och med se hur en scen fixades. Innan turen en guidning på 45 minuter i biografsalongen.
De mindre safarin kunde man göra på egen hand efter en introduktion och att man fått kartan i hand med alla platser inprickade.
Muséet har mycket att bjuda åt den som är intresserad av Bergman, film, utrustning, historia, fotografering etc...
Varje kväll spelas en Bergmanfilm i biografsalongen. Känner du kanske igen vilken film på fotot?
Persona är kanske den mest kända filmen av dem som filmades på Fårö. Dock inhandlade Nikonisten 'Det sjunde inseglet' i filmbutiken, eftersom filmsuget föddes av scener just från den filmen, schackspelet.
Gammal kamera- och filmkamerautrusting finns också på Bergmancenter.
Dagen var ännu fylld med kommande äventyr, så det blev att puttra i väg till Fårösund. Ingen kö på Fårösidan, men flere timmars kö på andra sidan. Sedan siktet på nya vyer.
Korståget pausar i Olofsborg.
Alltid i mellanåt påminner Nikonisten sig själv att han är i verkligheten dubbad till förste riddare av Olofsborg av den andre medlemmen i Nyslotts Svenska klubben, Olli Österlund. Men det var länge sedan, numera besöker Nikonisten slottet/borgen som en vanlig man.
Wiki berättar:
Man började bygga Olofsborg år 1475. Borgens danskfödde grundare Erik Axelsson Tott bestämde att en mäktig fästning skulle byggas som skydd för det strategiskt viktiga Savolaxområdet. Borgen skulle avvärja ryssarnas anfall österifrån och därmed försäkra att herraväldet över Savolax förblev hos svenska kronan. Olofsborgs historia är en blandning av vapenslammer, kanonbuller och vardagssysslor inom borgens stadiga murars skydd.
Maktskiftena har satt sin prägel på Olofsborg vilket syns i borgens mångskiftande arkitektur. Idag kan borgens festsalar hyras och användas till flera slags evenemang.
Hursomhelst finns det oändligt många stories om och inom Olofsborg. Bland annat den om jungfrun som släppte in sin älskare (fienden) och samtidigt en massa fientlige typer i slottet. Hon lär ska ha blivit begravd levande i muren och från hennes tårar började sen en vacker rönn växa. Finns till och med en sång om detta. Men en liten vandring:
Det sägs att dessa är världens första vattenklosetter. Och det behöndes knappast nå kodinputkimies.
Det lilla kapellet är väldigt intimt och andligt. Där finns också landets minsta piporgel. Kolla detta alla ni som skall gifta er nästa sommar. Men glöm klackskorna.
Olofsborg beöks varje år av ca 80.000 personer. Sen drar ju operafesten ännu ca 60.000. Så Nyslott växer nog explosivt sommartider.
När Nikonisten bodde i Nyslott, noterades festligeheterna med att allt blev minst dubbelt så dyrt. Det gällde att hitta de lokala ställena, för lönen var ju densamma hela tiden.
Här blickar Tott över sin Olofsborg.
Korståget till Kerimäki.
Alltid i mellanåt tar Nikonisten omvägar på flit. Denna gång på väg till världens största träkyrka i Kerimäki en sväng via Imatra och Imatrankoski. Nå det var ju inte säsong för forsbrus, men det var effektivt att bränna några glassbollskalorier i de många trapporna. Och visst är Imatran Valtionhotelli ståtligt så det knakar.
Imatran Valtionhotelli har många berättelser i sina väggar.
Trots fattande forsbrus med skvätt var det imponerande att kolla vyerna.
Myki trappor och bra med skyddsräcken.
Ser nästan ut som i ett datorspel det här, eller varnas det för Morran?
Det var lika många trappor upp som ner, åtminstone.
Hotellet är nog sevärt, borde nog bunkra in där för en natt eller två.
Färden kosade vidare genom vackra Punkaharju mot Kerimäki.
Där står då världens största träkyrka. Voi arma dagar hur myki målfärg det går åt att måla den.
Kyrkan är nästan 50 meter lång.
Höjden är 27 meter.
Det finns plats för 5000 personer i kyrkan. Kyrkan byggdes stor för att minst hälften av församlingsmedlemmarna skall rymmas samtidigt i kyrkan. Alltså inget planeringsfel eller nå sådant.
Det finns flera av dessa kaminer. Det berättas att när de skulle värma upp kyrkan om vintern glödde rören röda. Hmmm vilken brandrisk. Senare utvidgades sakristian till en kyrka som kunde användas vintertid.
Tidigare fanns det ett kafé i stapeln, men det tycktes vara stängt nu för tillfället. Lite synd. Från tornet, som höjer sig till 42 meter, var det superb utsikt och man såg kyrkan från ett härligt perspektiv.
.... i Höjden ...
Så nästa gång du är uter och söndagskör, vik in till Kerimäki och kolla kyrkan.
Korståg till Albert´s
Alltid i mellanåt händer det att Nikonisten goes art - då kan det vara farligt. Visserligen var Nikonisten här ett varv på en kvällspromenad i fjol, men var inte inne o kikade, för dörren var låst och Albert var inte hemma.
Nå hemma var han inte nu heller, men adju tanten var vänligt och sålde biljetter.
Porten till arten.
Villan är inte så väldigt stor och inte så hemskt prålig heller.
Inne, med betald biljett, fick man uppleva konst på konst. Villaateljén hade som det brukar sig takfönster fr ljusets skull. Det var verkligen intressant att snoka omkring och inbesupa målningarnas budskap och finesser.
En Amirikabo beställde en replik av likfärden, men ville ha den med gladare motiv. Det blen en dopfärd. Men Nikonisten tycker att människorna har samma min på båda målningarna - nå styrgubben har fått ta fram sin pipa. Har väl mycket att lra ännu om konst.
Inhackat i berget utanför stugan.
En viktig detalj. Oerhört. Målningen var beställd som altartavla till Johanneskyrkan i Hövåstan. Me de tyckte inte den var tillräckligt fin och förnäm så de beställde en ny av en annan målmästare. Tack ska ni ha! Nu finns denna härliga altartavla i Trefaldighertskyrkan i Vasa. Och den är gårrmäktig. Tror inte Albert har målat så många altartavlor. Själv gillade han inte riktigt de där änglarna och överstora stjärnorna på himlen, men Nikonisten gillar 'Herdarnas tillbedjan' gårrmyki.
Verkar som om det går att göra stora verk med små paletter, det är inte storleken som gör det.
En väldigt fin utsikt från stranden, inte konstigt att Albert fick soin inspiration här.
Herrlit.
Fina målningar i rätta miljö. Missa inte denna stuga då du ändå övernattar närmare än du tror.
Brändökarnevalen - Palosaaren karnevaalit
Alltid i mellanåt släpper Nikonisten loss barnasinnet och har gårroolit. Roolit var det nog på karnevalen med alla programinslag. En blandninng av kyrkoorientering, klingande grodor, dockteater, hinderbana mm.
Vähän väliä Nikonisten hyppää lapsimielisyyteen - back to basics. Ja yleensä on aidosti hauskaa. Ja hauskaa oli nyls Präntöön karnevaaleissa keskellä kirkkosuunnistuksen, soivien sammakoiden, esteratojen ja nukketeatterin.
Glöm inte grillkorven - Äläkä unohda grillimakkarat!
Tänään makkarat oli kuitenkin varattu kaikille, jotka selvittivät tuon esteradan. Makkarajonossa ei ollut montaakaan aikuista Nikonistenin lisäksi.
I dag var dock grilkorven reserverad åt dem som klarade hinderbanan. Förutom Nikonisten fanns det inte så många vuxna i korvkön.
Mera foton finns i . Lisää kuvia löytyy WEBFOTOALBUM!
Klingande Grodan alltid lika populär - Soiva Sammakko valloittaa aina
Vasamattaret vauhdissa - Vasamattaret i farten
Publiken gillar - Yleisö tykkää
Hinderbanekonst - esteratataitoa
Under kyrkoorienteringen fick man både sjunga och testa orgeln - Kirkkosuunnistuksen kierroksella sai sekä laulaa että kokeilla urkuja.
Fenomenal dockteater med händer o fötter - Aivan mahtava nukketeatterieistys. Kaikki jalat ja kädet käytössä.
Artist: Laura Kibel, Rome, Italy.
Måsen i grottan.
Alltid i mellanåt söker Nikonisten objekt utanför lådan. I samband med besöket i högkvarteret blev det ett besök i grannlokaliteterna. I den grotta som egentligen skulle bli högkvarter, men i stället fick hysa ett av krigsfinlands viktigaste centraler, signalcentralen Måsen. Den är insprängd i Naisvuori -berget bredvid högkvarterskolan.
Det kostar hela 7 euro för biljetten till båda muséerna. Man kan få på avbetalning.
Den egentliga signalcentralen bestod av tre kontor, ett fjärrskrivarrum. en telefoncentral och ett ställningsrum.
Telefoncentralen befann sig i bakre delen av grottan. Där stod växelborden genom vilka högkvarterets telefontrafik sköttes.
Personalstyrkan var som mest 130 personer, de flesta var Lottor.
Absolut värt ett besök om inte annat, så för att kolla de häftiga telefonerna och fjärrskrivarna.
The Entré.
Det är alltså frågan om samma typ av kryptering som används i dag för att skydda dina filer och meddelande och hårdskiveinnehåll. Men bara lite på ett annorlunda sätt. Häftigt tangentbord. Observera att det fanns skandinaviska tecken, men då via 'alt' , 'ctrl' eller 'shft'.
Kolla så häftiga tyngdtaljor som håller reda på att ledningarna inte tållas. Sko vara användbart ännu i dag få iiföönens hörlurar?
Högmekanik på gång. Kan inte räkna dem alla - releerna.
Ring så spelar vi!
Sentraali Santra Lotta.
Vilken fin och fantastisk bruksanvisning. Släng er i grottväggen både IKEA och Microsoft.
Mechanical Cipher MAchine Hagelin funkar både med och utan ström. Både med och utan bredbandskoppling och oberoende av användarens humör. Här fixas krypterade/schiffrade meddelanden.
Ta en sväng via S:t Michel då du far till Operafesten i Nyslott.
I Högkvarteret.
Alltid i mellanåt krigar Nikonisten till sej. Historiskt. Denna upptäcktsfärd framkallades i S:t Michel i Siklöjornas lovade land.
"I en fördragning för Försvarsrådet 17.7.1939 beslöts det att krigets högkvarter skulle stationernas i S:t Michel. På hösten 1939 började insprängningen av ett grottverk inne i berget Naisvuori. Det var meningen att grottan skulle hysa högkvarterets kontor. Men tiden blev för knapp, så högkvartetet inhystes i en närbelägen folkskola." (broschyr, muséet)
Några iakttagelser från vandringarna.
Folkskolan.
Redan början känns spännande och intressant.
Mannerheim.
Domkyrkan, detalj ur miniatyrmodell av staden.
Militärpass o annat militärt.
En rittia kåljar med vår kokard.
Vapnet och tillståndet.
Kartrummet.
Ingen varningstext?
Förr i världens excel och word.
Ett sevärt muséum för alla som är intresserad av fosterlandet.
Men om högkvarteret inte hystes i Naisvuorigrottan - vad tjänade den då till? Fortsättning följer.
Stay tuned.