torsdag 29 november 2018 - 14:41

Hur man skapar nya hörselskador

5PtOTGixRjRT

Med nästan 200 barn i en öppen planlösning på 500 kvadratmeter kan man skapa nya framtida medlemmar för hörselföreningarna. Foto: ÖT

 

Visst låter det trevligt med en sal för 190 lekande barn på ett dagis. En fantastisk och givande mötesplats, eller ...

Akustik är svårt och vi har alla upplevt att det kan bli väldigt fel fast alla normer och riktlinjer följs. Det som ligger under de godkända decibelvärdena kan ändå kännas irriterande, störande och vara skadligt för hälsan. Dagens byggare, arkitekter och planerare måste placera ljudmiljön högt på sin prioriteringslista. Det ska inte bara vara tillräckligt bullerfritt, det ska också höras!

Alltså? Är det inte en paradox?

Eftersom jag har en hörselskada vill jag naturligtvis att ljudet, till exempel i en festsal, hörs bra samtidigt som bakgrundsbullret filtreras bort. Samtidigt påpekar hörselförbunden, både det svenska och det finska, vikten av att förebygga hörselskador. Ljudnivån får inte bli för hög.

I Jakobstad planerar man nu ett superdagis för 190 barn. Mitt i byggnaden ska det finnas en öppen planlösning på 500 kvadratmeter för lek, glam och stoj. Jag är ingen expert på akustik, men jag kan ana att bullernivån kommer att bli hög. Så hög att det blir svårt att höra och göra sig hörd och att det till och med kan skapa nya medlemmar åt hörselföreningarna i framtiden.

En ledande konsult på företaget som ska planera akustiken varnar i Österbottens Tidning för att ljudplaneringen blir besvärlig. "Det blir inte tyst oavsett hur mycket absorberande material vi tillför", säger han.

Med all respekt för att skapa ett kreativt samlingsutrymme för barnen i Jakobstad, det verkar ändå som om man inte tänkt på att man kan bygga ett ljudmonster som skadar hörseln på barn och personal. Att som konsulten befarar i ÖT "barnen måste ändra sitt sätt att tala", är knappast en lösning.

måndag 24 september 2018 - 16:30

Vården blir allt sämre

 zombie

Ingen idé att ringa till tandläkarjouren i Karleby på helgerna. Först svarar ingen, sedan är det upptaget och när man äntligen når fram måste man tala finska.

 

Jag läser som bäst Hans Roslings helt fantastiska och tänkvärda bok Factfulness. Han skriver att världen blir bättre hela tiden. Jag tror honom, nästan ... "Världen blir bättre, förutom sjukvården i Finland".

I söndags fick jag en hemsk tandvärk som spred sig till hela käken. En sådan där sadistisk, elak och direkt skrämmande smärta som i ren djävulskap tar över din kropp och styr dina tankar. Som att vara med om en apokalyps, men inte som hjälte, utan som zombie.

Alla vet att tandvärk och söndagar inte passar ihop. Då man med stela zombiefingrar bläddrar efter hjälp i Jakobstad får man veta att jouren bara fungerar på "vardagar under öppettider". Men ingen fara, man uppmanas ta kontakt med den gemensamma jouren i Karleby. "Dit kommer du i regel efter att du har tagit kontakt per telefon", lovar man.

Det första samtalet till jouren i Karleby ger en automatisk telefonsvarare som säger något om "ruuhka" och att man ska ringa senare. Det andra, tredje och fjärde samtalet ger samma resultat. Efter en och en halv timmes försök och en Burana 600 senare lyckades jag komma förbi telefonsvararen. Nu hördes i stället ett uppmuntrande "tut, tut, tuut". Upptaget!

Efter flera "upptaget" och en Burana till, lyckas jag komma fram. "Kan jag tala svenska"? "Ei, puhutaan suomea"!

Jag brukar som uppvuxen i Uleåborg, stoltsera med att jag är nästan tvåspråkig och kan byta till finska om det behövs. Nu fick jag mig en läxa. Värken och Buranan grötade till tankeverksamheten och jag märkte att jag hade svårt att beskriva mina symptom på finska. Jag kom inte på vad "käke" är på finska och damen som svarade kunde inte översätta åt mig.

Nu när jag mår bättre och inte proppat mig full av piller är det klart att finskan använder "leuka" för både haka och käke, men just då var det omöjligt att komma på. Det visar hur viktigt det är med att få vård på ditt modersmål, från det första samtalet till att du talar med en läkare.

Om jag förstod damen rätt skulle jag inte besvära mig med att komma till Karleby. Zombier är dessutom notoriskt dåliga bilförare. Jag skulle i stället ta mera smärtstillande, först Burana, sen Panadol och sedan Burana igen.

Vad har jag lärt mig av allt det här? Bli inte sjuk på en söndag! Skaffa en app till telefonen som automatiskt ringer upp en gång i minuten tills du kommer fram. Ta fram den gamla svensk-finska ordboken och plugga alla kroppsdelar och symptom tills de sitter kvar också i ett zombieliknande stadium.

Fyll på lagret med Burana och Panadol!

Bilden: cc by Flickr.com/Shk Pawel

lördag 25 augusti 2018 - 09:52

Ingen rätt att leka länge

noffetusculumNoffe älskade att leka ännu som vuxen, som tur var det bilar, inte vapen.

En nyhet som tagit mig hårt är den om 20-årige Eric Torell som sköts till döds av polisen då han lekte med ett plastvapen. Det är också något jag har svårt att skriva om. Vill ogärna demonisera poliserna som sköt, samtidigt som jag inte hittar de rätta orden för att uttrycka min sorg och frustration över ett samhälle där något sådant kan hända.

Eric hade en utvecklingsstörning, som min bror Noffe. Jag inser att vi ofta kan reagera fel då det yttre och det inre i en människa inte motsvarar omgivningens förväntningar (läs "fördomar"). En vuxen man med skäggstubb och basröst ska väl inte leka?

Noffe lekte med bilar. Han kunde alla bilmärken och skaffade en stor samling med leksaksbilar. Jag ser ännu framför mig hur han halvligger på trappan och skuffar en lastbil med släp på översta trappsteget. Av och an, av och an ... i timmar. Han förde aldrig något ljud, utan nöjde sig med att se på hur hjulen rullade och ljuset växlade i den lilla vindrutan.

Noffe tog aldrig med sina bilar när han gick ut. Han ville inte visa att han ännu lekte som vuxen. Han hade märkt tillräckligt många gånger att människor har svårt att förstå. Han lekte heller aldrig med plastvapen som sin lillebror. Han var en fredlig människa och gillade inte alltför våldsamma filmer i teve. Det tuffaste han klarade av var Helgonet med Roger Moore, "han knockas"!

Jag var däremot betydligt mer intresserad av vapen. Jag hade läst en massa gamla indianböcker om Hjortfot, Simon Kenton och Falköga. Så jag sprang ut på ängen eller smög mig omkring i skogen med revolvrar, gevär och pilbågar. En 11-årig buspojkes rätt! 

Idag skjuts barn med leksaksvapen ihjäl av polis i USA, som 12-årige Tamir Rice i Cleveland. Rädslan för våld och vapen skapar panikbedömningar. Ett tecken på att samhället igen blir allt mera hänsynslöst. Eric Torell är ett offer för denna rädsla och hänsynslöshet. Utrymmet och förståelsen för mångfald krymper oroväckande.

 

torsdag 23 augusti 2018 - 14:36

Elitidrott

C4BF135B 0930 44A7 B56B 86E59EA86768

Så nu vet vi det. Det här med jämlikhet och lika värde gäller inte inom idrotten. Men så heter det ju också "elitidrott".

Historien i korthet. Den finländska idrottaren Ronja Oja tog brons i EM i paraidrott. Hon gladde sig på sociala media över att hon nu inte behöver betala 900 euro. Det tycks nämligen vara så att det finska friidrottsförbundet tar en "självrisk" på 900 euro av paraidrottare som deltar i internationella tävlingar. Självrisken betalas tillbaka om deltagaren lyckas komma på prispallen.

Det verkar uppenbart att det här inte är ett system som gäller alla. Friidrottsförbundets träningschef Jorma Kemppainen säger så här till svenska Yle: "Vi märkte då att kostnaderna per paraidrottare var jämförelsevis höga. Efter det har vårt mål varit att alla idrottare är på samma linje vad kostnaderna beträffar. Sedan dess har vi haft avgifter i samband med EM och VM-tävlingar för juniorer och paraidrottare."

Stopp ett tag!

I vilken värld lever friidrottsförbundet? Vi kan inte tala om "samma linje för kostnader" då det gäller människor med specialbehov. Jämlikhet skapar man med stöd och acceptans, inte med diskriminering. 

torsdag 16 augusti 2018 - 11:01

Det finns inget Aspergers syndrom

aspergerLäkarvetenskapen har tänkt om och diagnosen "Aspergers syndrom" har tagits bort. Nu beskylls också Hans Asperger för nazikopplingar och att hans diagnoser påverkades av den nazistiska övermänniskoideologin.

 

Vi har länge tagit för givet att Aspergers syndrom är en beskrivning på en form av autistiskt beteende för barn, speciellt pojkar, som har svårt att hålla kontakt med jämnåriga och bland annat inte kan tolka kroppsspråk. De kan ha problem med motoriken och de låter specialintressen uppsluka all deras tid.

Hans Asperger var en österrikisk läkare som verkade på 30- och 40-talet. I en nyutgiven biografi  avslöjas att han var aktiv bland annat som konsult åt Hitlerjugend och medlem i den nazistiska läkarföreningen. Han stödde de rashygieniska tankarna och förespråkade sterilisering. Däremot visar biografin endast indirekta kopplingar till nazisternas eutanasiprogram. Flera av hans medarbetare dömdes efter kriget för att ha dödat patienter, bland annat hundratals barn.

De symptom som betecknades som Aspergers syndrom ingår nu i diagnosen "autismspektrumstörning". Ett ordmonster som kan beteckna hur litet vi i dag vet om autism. Vetenskapen ser i alla fall att förenklade förklaringar som Aspergers syndrom inte fungerar.

fredag 3 augusti 2018 - 10:17

Låtsas hänga med

hblkolumnDagens Hbl har en bra kolumn av journalisten Elin Westerlund som är född döv och nu har hjälp av cochleaimplantat. Definitivt läsvärd!

 

Visst kan gamla gubbar som jag beklaga sig över försämrad hörsel och försöka berätta hur det påverkar vardagen och livet. Kanske det förorsakar några igenkännande nickningar av andra i samma situation med åldersrelaterad hörselnedsättning.

Men det som behövs är unga röster om hörselnedsättning eller om att vara döv. Hur påverkar nedsättningen livet då man formar sin framtid, ska umgås och göra karriär?

Elin Westerlund är journalist och skriver en djupgående och intressant artikel i Hufvudstadsbladet om det finlandssvenska teckenspråket och dövas situation. Hon har också skrivit en kolumn i samma tidning som personligt, gripande och informativt berättar om sin egen situation. Hon är född döv och har nu hjälp av ett cochleaimplantat.

Så här fångar hon sin funktionsnedsättning i ett nötskal: "Det är väldigt lätt för mig att låtsas att jag hänger med i diskussionen fastän jag inte har en blekaste aning om vad som sagts. 21 års övning gör nämligen en till proffs. Men för den som känner mig bra, till exempel min lillasyster, kan se i mina ögon att jag är helt bakom flötet."

tisdag 26 juni 2018 - 16:19

Att sakta förlora hörseln

omslag

Att ha en hörselskada som förvärras med åren är att ständigt förlora bitar av omvärlden. I en kolumn i Kårkullas tidskrift Omslaget berättar jag om hur det är att gradvis förlora hörseln.

 

Först försvann fåglarna. De enda fågellätena som blev kvar var kråkans kraxande och fiskmåsens skri.  Sedan försvann musiken. Den blev grumlig och entonig, som dunket från en stor maskin under golvet. Till sist försvann den vettiga konversationen då många av konsonanterna blandas ihop och vart fjärde eller vart femte ord blir helt obegripligt.
 
Att ha en hörselskada som förvärras med åren är att ständigt förlora bitar av omvärlden. Det sker i så små doser att man oftast inte tänker på det, men ser man bakåt är förändringen markant. Hörapparater hjälper till en del, men har sina begränsningar, speciellt i en miljö med högt bakgrundsljud.
 
Jag började få sämre hörsel redan för 20 år sedan, men då förändringen sker långsamt var det först för några år sedan jag tog i tu med problemet på allvar. Nu har jag hörapparat i båda öronen, men upptäcker att jag fortfarande säger ”va” väldigt ofta och behöver undertexter också när jag ser på svenskspråkiga
teveprogram.
 
Mina närmaste har lärt sig att tala högre och upprepa flera gånger om de ser att det tutar upptaget hos mig. Hörselskadan gjorde också kommunikationen med min storebror Noffe allt svårare med åren. Noffe, som gick bort för ett par år sedan, hade en utvecklingsstörning och det påverkade hans uttal. Då svag artikulation möter en svag hörsel uppstår problem. Något som vi bröder var fast bestämda att vi måste lösa.
 
Noffe hade alltid så mycket att berätta då vi möttes och jag ville så gärna lyssna på honom. En del kunde jag gissa, men det mesta måste jag be honom upprepa. Många gånger!
Noffe hade tålamod med mig, han kunde tala flytande svenska och finska och dessutom hade han lärt sig det finlandssvenska teckenspråket. Inget av det dög då han skulle berätta något åt sin lillebror. Det fortsatte oftast tuta upptaget.
Skam den som ger sig. Noffe upprepade det han ville säga, på olika språk tills det gick hem. Ibland kunde vi skratta tillsammans när vi äntligen förstod varandra.
 
När man har en funktionsnedsättning är man ofta beroende av omgivningens inställning. Att andra människor förstår och accepterar att man behöver hjälp för att leva på lika villkor. I Noffes fall var det att få stöd i de dagliga sysslor han inte klarade av själv och i mitt fall att kunna kommunicera med andra. När man hör dåligt är det ibland skönt att ha människor i sin omgivning som har
tålamod, som Noffe. 
 
Kolumnen finns i det senaste numret av Omslaget.

fredag 4 maj 2018 - 17:58

Sjukhuset som ringer 112

mammamalmskaVågar du föra din mamma till Malmska i Jakobstad? På avdelningarna finns inga resurser att ta hand om plötsliga sjukdomsattacker. Man ringer efter ambulans.

 

Tänk dig att din mamma måste vårdas på Malmska sjukhuset i Jakobstad till exempel för att hennes blodvärden är låga. Hon tas in på en avdelning och får dropp, litet extra blod och får träffa en läkare några minuter varje dag. Men vad händer om hon plötsligt får en hjärtattack? Eller om hon förlorar medvetandet? Eller svårt att andas? Eller något annat akut?

Det är ju ett sjukhus. Vi förväntar oss att där finns läkare och tillräckligt med vårdpersonal och bra utrustning för att genast hjälpa din mamma. Så var det åtminstone förr.

Inte längre i Jakobstad. Man använder telefon i stället för defibrillator. Personalen på Malmska tvingas ringa 112. Ambulansen kör i ilfart från brandstationen vid  Ahlströmsgatan till sjukhuset. Det är bara en och en halv kilometer så det tar inte så länge med sirenerna på. Ambulanspersonalen får sedan ta hand om patienten, de har den utrustning som behövs och ger din mamma akutvård innan hon kan föras till Karleby eller Vasa.

Efter att jag skrev om kaoset på akuten i Jakobstad har jag fått höra flera historier om Jakobstads sjukhus. Det verkar vara ännu värre än jag trodde. Personalen har visserligen försetts med munkavle, men det som patienter och anhöriga berättat för mig är beklämmande. Personalen är hopplöst underdimensionerad i förhållande till antalet patienter, man får inte längre kalla in extra hjälp när det krisar och utrustningen som ska rädda liv har stoppats undan i ett skåp.

I stället utnyttjar vi ambulanserna som dessutom kör antingen 35 kilometer till Karleby eller 100 till Vasa. Hur länge räcker de till? Vad gör man när mamma blir sjuk och alla ambulanser ligger på landsvägen?

Jag vill betona att jag inte kritiserar dem som jobbar på Malmska. Jag har bara haft positiva erfarenheter av den proffsiga vårdpersonalen i Jakobstad. Jag beundrar deras förmåga att visa omtanke också när stressnivån för dem måste vara helt ohållbar. De borde nu öppet få berätta hur svårt det är. Och politiker och sjukvårdsledningen måste lyssna.

tisdag 1 maj 2018 - 12:31

Bli inte sjuk i Jakobstad

bortamedvindenStackars, stackars patienter. Stackars, stackars personal. Akuten och sjukhuset i Jakobstad är i totalt kaos.

 

Mamma var på väg i säng. Det var sent på kvällen dagen då pappa skulle ha fyllt 101. Fast hon är 94 så envisas mamma gå uppför trapporna för att sova i övre våningen bredvid pappas tomma säng.

Nu hade hon glömt något i köket så hon började gå ner för trapporna igen. Och förlorade fotfästet.

Hon lyckades ringa mig och jag hittade henne liggande på golvet. Fallet hade varit långt och hårt och hon hade ett stort sår i huvudet. Mamma ville inte ha ambulans, men jag vägrade lyssna på henne. Det var en stor lättnad när ambulanspersonalen med lugn kompetens tog över och förde henne till akuten.

Akuten i Jakobstad är i totalt kaos! Där blandas allt från blödande sår och benbrott till  infektionssjukdomar och diarrépatienter i några små öppna rum med sängarna tätt bredvid varandra. Personalen är tydligt överbelastad och gör sitt bästa i en hopplös situation. "Vi har bara korridorplatser på avdelningen", "ööh, hur lång är din mamma, det finns något på gamla barnavdelningen, men sängen är bara 150 cm".

Mamma fick övernatta på akuten i ett av rummen med sex sängar för att bli röntgad nästa morgon. När jag kom på morgonen var akuten knökfull. Inte en säng var ledig, oroliga anhöriga fyllde korridoren och den alldeles för knappt tilltagana personalen försökte hinna med att svara i telefonen, ta emot nya patienter och behandla de gamla.

Mamma borde egentligen ha stannat kvar på sjukhuset. En 94-årig marevanpatient som kastar upp, har hjärnskakning, sår i huvudet och yrsel borde få ordentlig vård. Men den vården kunde hon inte få i Jakobstad. Allt var fullt och akuten fick fungera som en avdelning där man blandar alla sjukdomar och skador utan att ha tillräckligt med vårdpersonal och läkare.

"Får jag ta hem mamma nu genast", frågade jag när jag äntligen lyckades få tag på en sjuksköterska. "Det skulle vara bra, vi har fullt överallt".

Mamma är nu hemma och vi turas om med att hjälpa henne. Hon kan inte använda högra armen, hjärnskakningen har inte förbättrat hennes korttidsminne och ryggen är väldigt sjuk. Men hon är seg och stiger upp ur sängen eller stolen med hjälp av sin rullator och viljestyrka. Varje kväll blandar jag en "falla ner för trappan-sup" som hon tar hellre än "de där hemska värkmedicinerna". En del vodka, en del vermouth och en liten skvätt Ballantines, är en bra kvällsmedicin.

Bilden ovan är inte från akuten i Jakobstad. Där får man inte fotografera. Men fortsätter det så här så får man nog flytta patienterna utomhus som i filmen "Borta med vinden".

onsdag 18 april 2018 - 15:20

Den magiska konfysknappen

knappenEn smarttelefon kan göras mera lättanvänd än en knapptelefon. Speciellt om man kan ställa in knapparna.

 

Har igen skaffat en ny telefon åt Mamma. Den gamla har fallit i golvet och går inte att reparera. Så nu har hon en smarttelefon med tryckskärm, kamera, internet, e-post och hela faderullan.

Vänta litet! Jag har väl berättat att Mamma fyller 95 i år och att hennes korttidsminne inte är vad det brukade vara. "Jag har minne som en dagslända" brukar hon beklaga sig då hon råddar med veckodagarna och inte kommer ihåg vilka mediciner hon ska ta.

Då ska hon väl inte ha en smarttelefon, utan en enkel knapptelefon istället?

Vi har testat olika telefoner och den hon gillar allra mest är just den smarta telefonen som jag ställt in åt henne. Hon ser datum, klockslag och vädret direkt på skärmen. När hon vill ringa någon trycker hon bara på en av kontaktbilderna. Dem som hon ringer mest har hon på första sidan och resten på den andra. När hon ska svara är det bara att trycka på hemknappen och när hon avslutar samtalet trycker hon på sidoknappen.

Hemknappen kallar vi för "den magiska konfysknappen". Den används för att få på telefonen, för att svara på samtal och framför allt, alltid när det dyker upp något på skärmen som hon inte vill ha, som Google sök, program eller inställningar, trycker hon på konfysknappen tills hon är på startsidan igen.

Mindre att komma ihåg än med en knapptelefon, lättare att ringa med och dessutom trevligt med väderleksrapporten på skärmen, tycker mamma.

Nu vill hon lära sig att använda kameran. Måste testa om man också där kan använda konfysknappen.