lasse1260x2

Har Kårkulla en framtid?

Skrivet av Lars Hedman 14.02.2015 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
karkulla4
ÖT den 30 november i fjol.

 

Intressant och fin ledare av Jan-Erik Andelin i dagens Hbl om Kårkullas framtid. Han ser att det finns klara fördelar med en finlandssvensk samkommun för vården av personer med utvecklingsstörning samtidigt som han belyser problemen och kritiken.

Jag är dock ännu mer skeptisk till samkommunens framtid än Andelin i sin  ledare. Motståndet från handikappförbunden är kompakt. Bland annat säger de i sitt utlåtande om vårdreformen att "Kårkulla strider mot grundlagen". Då vårdreformen inte godkänner tematiska samkommuner, det vill säga sådana som bara omfattar ett enda funktionshinder, är det ifrågasatt om Kårkulla kan fortsätta ens som frivillig samkommun.

Nu söker man dessutom ny direktör, som kommer att tvingas ta ställning till hur Kårkulla ska klara att vara med i en öppen upphandling och samtidigt bibehålla volymen och kvaliteten på vården. Handikapporgasnisationerna, bland dem också de utvecklingstördas väl, FDUV, söker en lösning och vill att Kårkullas sakkunskap ska ingå i en finlandssvensk koordinerande enhet som berör alla 45.000 svenskspråkiga personer med funktionshinder.

Den bästa vägen att gå är att handikapporganisationerna får gehör för sin finlandsvenska koordinerande enhet och att den också kan, med Kårkullas sakkunskap och organisation, trygga en god vård för alla, också för personer med utvecklingsstörning.

Andelins ledare hittar du här.


Jag är inte Tom Cruise

Skrivet av Lars Hedman 13.02.2015 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
cruise5

Bild: Twentieth Century Fox

 

När Top Gears Jeremy Clarkson intervjuade superstjärnorna Tom Cruise och Cameron Diaz sa han att "ni båda måste vara den genetiska ritningen för människorasen".

Clarkson är ofta rolig, men han pratar en massa strunt.

Låt oss göra det fullständigt klart: Jag är inte Tom Cruise! Ännu mindre Cameron Diaz.

Det finns ingen ritning för en normmänniska. Jag citerar därför heller Monty Python "we are all different", vi är alla olika.

Problemet är att det vi bygger upp omkring oss alltför ofta är anpassat efter något man tror är en normmänniska. Den här bloggen kommer därför inte att handla om hur samhället ska bli bättre för Tom eller Cameron. I stället ska den handla om jämlikhet, ett samhälle där man inte behöver vara som en Hollywoodstjärna för att klara sig och må bra.


Mina Babelfiskar

Skrivet av Lars Herdman 13.02.2015

babelfiskar

De här små elektroniska tingesterna har förbättrat min livskvalitet.

 

I Liftarens guide till Galaxen får huvudpersonen Arthur Dent en fisk i örat. De översätter åt honom alla språk han hör på sina irrfärder i rymden.

Jag har också fått sådana "Babelfiskar". De översätter inte språk, men plötsligt förstår jag min omgivning mycket bättre.

Min hörselskada kom väldigt obemärkt, som den lär göra för många. I över tio år märkte jag att folk omkring mig började tala otydligare, jag måste börja läsa undertexterna för att förstå vad de säger i teve och musiken blev grötigare. The Who, som jag alltid gillat, började så småningom förlora sina nyanser. Mitt första ord när någon talade till mig var vanligtvis "VA"?"

Det visade sig att jag är nästan helt döv för höga toner och att jag missar vart fjärde eller vart femte ord i ett samtal. Hörapparaterna, som är så diskreta att de knappast märks, förstärker nu de höga tonerna och det inverkar direkt på min omgivning. Alla talar tydligare!

Och så musiken. Första gången jag lyssnade på musik med hörapparaterna i öronen upplevde jag en överväldigande glädje. Samtidigt litet sorg, tänk vad jag gått miste om i över tio år.

När jag säger att mina Babelfiskar är diskreta är det kanske en sanning med modifikation. På kaffepausen undrade kollegerna vad det var för pipande ljud. Jag hörde inget, men det visade sig att en av mina apparater hade fått rundgång och pep för att meddela att "här sitter en med hörapparat".


Ett dygn som enarmad

Skrivet av Lars Hedman 13.02.2015

Kategorier:
isigt

Det är halt i Jakobstad. Då skulle ni se Uleåborg!

Fick en påminnelse om hur lätt man skadar sig. En annan om hur allting blir svårare om kroppen inte fungerar som man är van att den gör.

Jag var för ett par dagar sedan och hälsade på min bror, Noffe, i Uleåborg. En en dags resa, det är ju bara 240 kilometer från Jakobstad. Uleåborgs gator och gårdar var täckta av ett kompakt lager is. Dåligt, oförsvarligt dåligt, sandat överallt. Men kanske alla uleåborgare köpt spikskor.

Jag har aldrig tidigare fallit så hejdlöst. Det gjorde fruktansvärt ont i axeln och jag svor högt på både svenska och finska. Jag lyckades trots allt köra hem, det hjälper att bilen är automatväxlad, men den vänstra axeln tillät inga excesser, som att röra i spaken för riktningsvisaren.

Först hemma märkte jag hur sjuk axeln var. Jag kunde inte ta av jackan och tröjan utan hjälp och utan att skrika. Jag kunde inte ens byta strumpor.

Jag medger att jag tyckte väldigt synd om mig själv och lät min hustru passa upp mig och sög i mig all sympati.

En dag senare, efter att ha varit till doktorn som konstaterat att inget är brutet bara ordentligt misshandlat, börjar jag känna mig bättre. Min självömkan har bytts ut mot en insikt. Det finns människor som har det så här hela tiden och mycket svårare. Som inte blir friskare efter ett dygn, utan med mod och envishet anpassar sig och klarar sig i vardagen.

Den vardagen blir lättare om vi också allt mera anpassar vårt samhälle för dem.


Jättefin satsning av finska TV2

Skrivet av Lars Hedman 11.02.2015

Kategorier:

DSC028571

Tomi och Susanna Tuominen har varit 20 år gifta. De charmade den finländska tevepubliken under temakvällen om utvecklingsstörning.

Jag måste medge att jag var skeptisk när TV2 skulle sända ett två timmar långt diskussionsprogram om utvecklingsstörning. Risken att köra i diket var stort.

Men det blev en fängslande, upplysande och givande kväll, som skingrade många fördomar. Det blev heller ingen von oben-attityd där experterna talade över huvudet på alla andra. Två av programledarna var utvecklingsstörda och flera andra i publiken fick säga sin åsikt.

Kvällens höjdpunkt var nog ändå paret Tuominen som öppet och uppriktigt berättade om sitt äktenskap och sin kärlek. När de fick frågan om de någonsin tänkt skaffa barn blev de allvarliga och rörda. Det blev ett gripande ögonblick då Tomi förklarade att det är ett stort ansvar att skaffa barn och att "vi har inte resurser att ta det ansvaret".

Starkt gjort av TV2, förhoppningsvis ökade programmet förståelsen och jämlikheten för alla 40.000 utvecklingsstörda i vårt land. En röst i publiken, "jag vill inte att man ser mig som utvecklingsstörd, jag vill att man ser mig som Sami".

TV2 frågade också tittarna, bland annat "godkänner du utvecklingsstörda som grannar?" Visst svarade majoriteten "ja", men det är ändå beklämmande att se hur många som är så intoleranta att de svarade "nej".

Du kan se programmet på areena.yle.fi.

Del 1

Del 2


RAY minskar på stödet

Skrivet av Lars Hedman 11.02.2015

iiris aktivo julkisivu1

Iiris i Östra centrum i Helsingfors är högkvarter för Synskadades centralförbunds 280 anställda.

Penningautomatföreningen RAY (ja den heter så, PAF finns bara på Åland) stryper ordentligt åt stödkranarna så att både Synskadades centralförbund och Dövas förbund måste samarbetsförhandla.

Vi finländare spelar flitigt Jokeri Pokeri och vad allt de där automaterna heter, för totalt ungefär 800 miljoner euro per år. Av de pengarna delar man ut 300 miljoner. Handikapporganisationernas andel är drygt 90 miljoner. Synskadades centralförbund brukar få under en procent, 8 miljoner euro, i stöd av de pengar vi spelar bort. Dövas förbund får ungefär hälften av det.

Nu ska de få ännu mindre. Dövas förbund får 100.000 och de synskadade 1.6 miljoner mindre i år än i fjol.

Orsaken? Enligt Hufvudstadsbladet anser man på RAY att Synskadades centralförbund är överdimensionerat och att hantverkarfunktionen Sokeva är affärsverksamhet som inte kan få stöd. Däremot får man ingen förklaring till nedskärningarna för de döva.

Jag spelar sällan på automater. Men om jag hittar en automat som lovar att mina förluster går oavkortat till att hjälpa personer med funktionsnedsättning, är jag beredd att testa Jokeri Pokeri.


Min bror Noffe

Skrivet av Lars Hedman 09.02.2015

Kategorier:

Noffe

Noffe och jag har vuxit upp tillsammans. Som syskon brukar, kunde vi ofta leka, skratta och ha roligt, fast visst grälade vi då och då. Som storebror var han beskyddande och försökte hjälpa mig när han kunde. Det kom sen en dag när jag plötsligt märkte att han behövde min hjälp.

Noffes liv har inte alltid varit lätt och vi andra har inte alla gånger vetat hurudan hjälp han behöver. Vården av personer med utvecklingsstörning har genomgått många förändringar under Noffes snart 68 år. Jag kommer fortfarande ihåg ångesten efter att jag besökte honom när han flyttat in i en ny anstalt i början av sjuttiotalet. Lukten av betong och känslan av kall instängdhet med mekaniska rutiner. Han delade rum med två andra och var ändå ensam.

Jag hatar ordet "förståndshandikappad"! Noffe tänker kanske inte som jag, men ingen har rätt att ifrågasätta hans förstånd. Han talar svenska och finska och kan dessutom teckenspråk. Han kan läsa och skriva. Det där med två plus två kan däremot bli tungt för honom.

Noffe har en stark egen vilja och integritet. Ibland blir han frustrerad när han vill klara av något, men kan inte. Han klagar aldrig, han skrattar gärna, men man ser i hans ögon om han är ledsen.

Nu bor han i ett härligt hem i en skog vid Merikoski i vår gamla hemstad Uleåborg. Jag har frågat honom om jag får skriva det här. Visst får jag det och han hälsar att har det bra nu som pensionär.