lasse1260x2

Att sakta förlora hörseln

Skrivet av Lars Hedman 26.06.2018 | 0 Kommentarer

Kategorier:

omslag

Att ha en hörselskada som förvärras med åren är att ständigt förlora bitar av omvärlden. I en kolumn i Kårkullas tidskrift Omslaget berättar jag om hur det är att gradvis förlora hörseln.

 

Först försvann fåglarna. De enda fågellätena som blev kvar var kråkans kraxande och fiskmåsens skri.  Sedan försvann musiken. Den blev grumlig och entonig, som dunket från en stor maskin under golvet. Till sist försvann den vettiga konversationen då många av konsonanterna blandas ihop och vart fjärde eller vart femte ord blir helt obegripligt.
 
Att ha en hörselskada som förvärras med åren är att ständigt förlora bitar av omvärlden. Det sker i så små doser att man oftast inte tänker på det, men ser man bakåt är förändringen markant. Hörapparater hjälper till en del, men har sina begränsningar, speciellt i en miljö med högt bakgrundsljud.
 
Jag började få sämre hörsel redan för 20 år sedan, men då förändringen sker långsamt var det först för några år sedan jag tog i tu med problemet på allvar. Nu har jag hörapparat i båda öronen, men upptäcker att jag fortfarande säger ”va” väldigt ofta och behöver undertexter också när jag ser på svenskspråkiga
teveprogram.
 
Mina närmaste har lärt sig att tala högre och upprepa flera gånger om de ser att det tutar upptaget hos mig. Hörselskadan gjorde också kommunikationen med min storebror Noffe allt svårare med åren. Noffe, som gick bort för ett par år sedan, hade en utvecklingsstörning och det påverkade hans uttal. Då svag artikulation möter en svag hörsel uppstår problem. Något som vi bröder var fast bestämda att vi måste lösa.
 
Noffe hade alltid så mycket att berätta då vi möttes och jag ville så gärna lyssna på honom. En del kunde jag gissa, men det mesta måste jag be honom upprepa. Många gånger!
Noffe hade tålamod med mig, han kunde tala flytande svenska och finska och dessutom hade han lärt sig det finlandssvenska teckenspråket. Inget av det dög då han skulle berätta något åt sin lillebror. Det fortsatte oftast tuta upptaget.
Skam den som ger sig. Noffe upprepade det han ville säga, på olika språk tills det gick hem. Ibland kunde vi skratta tillsammans när vi äntligen förstod varandra.
 
När man har en funktionsnedsättning är man ofta beroende av omgivningens inställning. Att andra människor förstår och accepterar att man behöver hjälp för att leva på lika villkor. I Noffes fall var det att få stöd i de dagliga sysslor han inte klarade av själv och i mitt fall att kunna kommunicera med andra. När man hör dåligt är det ibland skönt att ha människor i sin omgivning som har
tålamod, som Noffe. 
 
Kolumnen finns i det senaste numret av Omslaget.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar