lasse1260x2

Ett dygn som enarmad

Skrivet av Lars Hedman 13.02.2015 | 0 Kommentarer

Kategorier:
isigt

Det är halt i Jakobstad. Då skulle ni se Uleåborg!

Fick en påminnelse om hur lätt man skadar sig. En annan om hur allting blir svårare om kroppen inte fungerar som man är van att den gör.

Jag var för ett par dagar sedan och hälsade på min bror, Noffe, i Uleåborg. En en dags resa, det är ju bara 240 kilometer från Jakobstad. Uleåborgs gator och gårdar var täckta av ett kompakt lager is. Dåligt, oförsvarligt dåligt, sandat överallt. Men kanske alla uleåborgare köpt spikskor.

Jag har aldrig tidigare fallit så hejdlöst. Det gjorde fruktansvärt ont i axeln och jag svor högt på både svenska och finska. Jag lyckades trots allt köra hem, det hjälper att bilen är automatväxlad, men den vänstra axeln tillät inga excesser, som att röra i spaken för riktningsvisaren.

Först hemma märkte jag hur sjuk axeln var. Jag kunde inte ta av jackan och tröjan utan hjälp och utan att skrika. Jag kunde inte ens byta strumpor.

Jag medger att jag tyckte väldigt synd om mig själv och lät min hustru passa upp mig och sög i mig all sympati.

En dag senare, efter att ha varit till doktorn som konstaterat att inget är brutet bara ordentligt misshandlat, börjar jag känna mig bättre. Min självömkan har bytts ut mot en insikt. Det finns människor som har det så här hela tiden och mycket svårare. Som inte blir friskare efter ett dygn, utan med mod och envishet anpassar sig och klarar sig i vardagen.

Den vardagen blir lättare om vi också allt mera anpassar vårt samhälle för dem.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar