lasse1260x2

Min bror Noffe

Skrivet av Lars Hedman 09.02.2015 | 0 Kommentarer

Kategorier:

Noffe

Noffe och jag har vuxit upp tillsammans. Som syskon brukar, kunde vi ofta leka, skratta och ha roligt, fast visst grälade vi då och då. Som storebror var han beskyddande och försökte hjälpa mig när han kunde. Det kom sen en dag när jag plötsligt märkte att han behövde min hjälp.

Noffes liv har inte alltid varit lätt och vi andra har inte alla gånger vetat hurudan hjälp han behöver. Vården av personer med utvecklingsstörning har genomgått många förändringar under Noffes snart 68 år. Jag kommer fortfarande ihåg ångesten efter att jag besökte honom när han flyttat in i en ny anstalt i början av sjuttiotalet. Lukten av betong och känslan av kall instängdhet med mekaniska rutiner. Han delade rum med två andra och var ändå ensam.

Jag hatar ordet "förståndshandikappad"! Noffe tänker kanske inte som jag, men ingen har rätt att ifrågasätta hans förstånd. Han talar svenska och finska och kan dessutom teckenspråk. Han kan läsa och skriva. Det där med två plus två kan däremot bli tungt för honom.

Noffe har en stark egen vilja och integritet. Ibland blir han frustrerad när han vill klara av något, men kan inte. Han klagar aldrig, han skrattar gärna, men man ser i hans ögon om han är ledsen.

Nu bor han i ett härligt hem i en skog vid Merikoski i vår gamla hemstad Uleåborg. Jag har frågat honom om jag får skriva det här. Visst får jag det och han hälsar att har det bra nu som pensionär.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar