fredag 4 maj 2018 - 17:58

Sjukhuset som ringer 112

mammamalmskaVågar du föra din mamma till Malmska i Jakobstad? På avdelningarna finns inga resurser att ta hand om plötsliga sjukdomsattacker. Man ringer efter ambulans.

 

Tänk dig att din mamma måste vårdas på Malmska sjukhuset i Jakobstad till exempel för att hennes blodvärden är låga. Hon tas in på en avdelning och får dropp, litet extra blod och får träffa en läkare några minuter varje dag. Men vad händer om hon plötsligt får en hjärtattack? Eller om hon förlorar medvetandet? Eller svårt att andas? Eller något annat akut?

Det är ju ett sjukhus. Vi förväntar oss att där finns läkare och tillräckligt med vårdpersonal och bra utrustning för att genast hjälpa din mamma. Så var det åtminstone förr.

Inte längre i Jakobstad. Man använder telefon i stället för defibrillator. Personalen på Malmska tvingas ringa 112. Ambulansen kör i ilfart från brandstationen vid  Ahlströmsgatan till sjukhuset. Det är bara en och en halv kilometer så det tar inte så länge med sirenerna på. Ambulanspersonalen får sedan ta hand om patienten, de har den utrustning som behövs och ger din mamma akutvård innan hon kan föras till Karleby eller Vasa.

Efter att jag skrev om kaoset på akuten i Jakobstad har jag fått höra flera historier om Jakobstads sjukhus. Det verkar vara ännu värre än jag trodde. Personalen har visserligen försetts med munkavle, men det som patienter och anhöriga berättat för mig är beklämmande. Personalen är hopplöst underdimensionerad i förhållande till antalet patienter, man får inte längre kalla in extra hjälp när det krisar och utrustningen som ska rädda liv har stoppats undan i ett skåp.

I stället utnyttjar vi ambulanserna som dessutom kör antingen 35 kilometer till Karleby eller 100 till Vasa. Hur länge räcker de till? Vad gör man när mamma blir sjuk och alla ambulanser ligger på landsvägen?

Jag vill betona att jag inte kritiserar dem som jobbar på Malmska. Jag har bara haft positiva erfarenheter av den proffsiga vårdpersonalen i Jakobstad. Jag beundrar deras förmåga att visa omtanke också när stressnivån för dem måste vara helt ohållbar. De borde nu öppet få berätta hur svårt det är. Och politiker och sjukvårdsledningen måste lyssna.

tisdag 1 maj 2018 - 12:31

Bli inte sjuk i Jakobstad

bortamedvindenStackars, stackars patienter. Stackars, stackars personal. Akuten och sjukhuset i Jakobstad är i totalt kaos.

 

Mamma var på väg i säng. Det var sent på kvällen dagen då pappa skulle ha fyllt 101. Fast hon är 94 så envisas mamma gå uppför trapporna för att sova i övre våningen bredvid pappas tomma säng.

Nu hade hon glömt något i köket så hon började gå ner för trapporna igen. Och förlorade fotfästet.

Hon lyckades ringa mig och jag hittade henne liggande på golvet. Fallet hade varit långt och hårt och hon hade ett stort sår i huvudet. Mamma ville inte ha ambulans, men jag vägrade lyssna på henne. Det var en stor lättnad när ambulanspersonalen med lugn kompetens tog över och förde henne till akuten.

Akuten i Jakobstad är i totalt kaos! Där blandas allt från blödande sår och benbrott till  infektionssjukdomar och diarrépatienter i några små öppna rum med sängarna tätt bredvid varandra. Personalen är tydligt överbelastad och gör sitt bästa i en hopplös situation. "Vi har bara korridorplatser på avdelningen", "ööh, hur lång är din mamma, det finns något på gamla barnavdelningen, men sängen är bara 150 cm".

Mamma fick övernatta på akuten i ett av rummen med sex sängar för att bli röntgad nästa morgon. När jag kom på morgonen var akuten knökfull. Inte en säng var ledig, oroliga anhöriga fyllde korridoren och den alldeles för knappt tilltagana personalen försökte hinna med att svara i telefonen, ta emot nya patienter och behandla de gamla.

Mamma borde egentligen ha stannat kvar på sjukhuset. En 94-årig marevanpatient som kastar upp, har hjärnskakning, sår i huvudet och yrsel borde få ordentlig vård. Men den vården kunde hon inte få i Jakobstad. Allt var fullt och akuten fick fungera som en avdelning där man blandar alla sjukdomar och skador utan att ha tillräckligt med vårdpersonal och läkare.

"Får jag ta hem mamma nu genast", frågade jag när jag äntligen lyckades få tag på en sjuksköterska. "Det skulle vara bra, vi har fullt överallt".

Mamma är nu hemma och vi turas om med att hjälpa henne. Hon kan inte använda högra armen, hjärnskakningen har inte förbättrat hennes korttidsminne och ryggen är väldigt sjuk. Men hon är seg och stiger upp ur sängen eller stolen med hjälp av sin rullator och viljestyrka. Varje kväll blandar jag en "falla ner för trappan-sup" som hon tar hellre än "de där hemska värkmedicinerna". En del vodka, en del vermouth och en liten skvätt Ballantines, är en bra kvällsmedicin.

Bilden ovan är inte från akuten i Jakobstad. Där får man inte fotografera. Men fortsätter det så här så får man nog flytta patienterna utomhus som i filmen "Borta med vinden".

lördag 27 januari 2018 - 11:29

Baltics ägare säljer proteser och lever lyxliv

nader 1Hans Georg Näder är känd hos oss som ägare av Baltic Yachts. I Tyskland får han hård kritik för att ta ut flera hundra miljoner euro från sitt företag som tillverkar proteser åt rörelsehindrade. Pengarna används enligt tyska tidningar till att finansiera Näders lyxliv.

 

Det tyska familjeföretaget Otto Bock är en av de största tillverkarna av proteser och hjälpmedel i värden. Ett företag att hålla ögonen på eftersom eftersom produkterna ska användas till att hjälpa människor med funktionsnedsättning och det mesta betalas med skattemedel.

Otto Bocks ägare Hans Georg Näder köpte majoriteten i Baltic Yachts för fem år sedan. I fjol köpte han också Pink Gin, en 175 fots lyxbåt av Baltic.

Näder får nu hård kritik i tyska affärstidningar. Bland annat Handelsblatt skriver om "Das kostspielige Leben des Prothesen-Königs". Näder har tagit ut 292 miljoner euro ur företaget under fyra år. Enligt Manager Magazin har pengarna använts till att finansiera ägarens lyxliv med dyra lyxbåtar, konstverk och fastigheter.

Här är några bilder från Baltics broschyr. Visst är hans nya båt rätt så lyxig. Det tycks vara en bra affär att tillverka proteser.

Bild2
gin5ginj4

lördag 7 januari 2017 - 10:39

Dags att köpa rullator

vr9553 Rollator Blue20 Edit 0En sån här måste man ha i Jakobstad för att få hemsjukvård.

 

Samhället vill att vi ska på våra ålderdoms dagar bo hemma så länge som möjligt. Det ska höja vår livskvalitet och dessutom belastar vi inte kommunernas äldrevård. I stället ska vi utnyttja den hemservice och hemsjukvård som erbjuds.

I teorin!

Mamma har just  fyllt 93 och bor fortfarande hemma i sitt gamla trähus i Skata i Jakobstad. Hon klarar av det mesta själv, fast minnet sviker ibland och två stora blodproppar i lungorna har saktat ner farten en hel del.

Blodpropparna gör att hon måste ta bloduttunnande medicin och därför kör jag henne en gång i månaden till laboratoriet för blodprov. Men det har blivit väldigt tungt för henne. Stegen är små, "jag har börjat stulta", säger hon. Speciellt svårt är det på vintern då det är både kallt och halt. Ett besök på labbet tär på hennes krafter och gör henne trött flera dagar efteråt. Stultandet blir värre.

När det var 20 grader kallt ute var det dags för ett nytt besök till laboratoriet. Mamma orkade helt enkelt inte, så jag ringde till hemsjukvården, "kan ni inte skicka någon hem för att ta blodprov".

Svaret var artigt och förstående, men: "Använder hon rullator där hemma? Om hon klarar sig utan så kan vi inte göra hembesök." Jag försökte förklara att mamma stultar, men inte behöver rullator i sitt hem där hon vet var hon ska hålla i sig. Hon går till och med sakta upp för trapporna till sovrummet, det ger åtminstone lite daglig motion.

"Tyvärr, våra regler är sådana".

Så nu måste jag köpa en rullator åt mamma. Hon kommer inte att använda den, men då behöver jag inte tvinga henne in i en kall bil i vinterkylan för att åka till laboratoriet.  Kanske jag köper en åt mig själv också, för säkerhets skull. Man vet ju aldrig.

Det här med att vi ska bo hemma så länge som möjligt börjar kännas litet farsartat.

söndag 27 november 2016 - 10:36

Död i stället för funktionsnedsättning?

IMG 0489En romantisk snyftfilm med många bra skådespelare. Men med ett kusligt och omänskligt budskap.

 

Nu har jag då sett den, filmen Livet efter dig (Me Before You), som baserar sig på Jojo Moyes roman. Plejmo hyrde ut den för noll euro på svarta fredagen, så jag tänkte att "ok, då" fast jag ville helst undvika den. Filmen handlar i korthet om en flicka av folket och en man av börd som blir kära och där han till sist tar livet av sig men lämnar efter sig en massa pengar åt henne.

Jag tyckte inte om boken eftersom budskapet i den var att "livet med funktionshinder är så jäkligt att döden är bättre". Filmen är ännu värre. Där det ändå i boken finns någon form av motargumentering mot huvudpersonens assisterade självmord, saknades det helt i filmen. I den blev det på nivån "vi älskar varandra, så du får inte ta livet av dig".

Livet efter dig har med rätta kritiserats hårt av organisationer för människor med funktionsnedsättning. "Sluta döda oss på film" och "döden är ingen lösning på rörelsehinder" skriver några av kritikerna som själva sitter i rullstol.

Intressant att filmkritikerna jag läst i finländska och svenska medier helt missat diskussionen kring filmen och boken. En kritiker tyckte till och med att slutet som var "icke Hollywoodaktigt" var bra. 

Den franska filmen En oväntad vänskap, som bygger på en sann historia, är inte heller Hollywoodaktig, men den har en betydligt mera förstående syn på funktionsnedsättning och på det enda liv vi alla har att leva.

måndag 26 september 2016 - 16:52

Gjorde rörande film - fick jobb på Disney

thepresentDen här filmen har berört miljoner människor, fått massor med pris och gett sina skapare fina jobb.

 

Solen skiner och borde locka till att vara ute. Inne bakom gardinerna sitter en tonårspojke och spelar dataspel. Kanske inte så ovanligt. Mamma kommer då hem och stör mitt i spelet (säkert frustrerande). Hon har med sig en present, en liten hundvalp. Men som har en skada, den har bara tre ben.

Den här drygt tre minuter långa filmen gjordes för två år sedan och är ett slutarbete vid filmakademin Baden-Württemberg i Tyskland. Den har nu haft flera miljoner visningar på Youtube och andra nätsidor. Den har skördat 59 internationella pris och har väckt de stora studiornas uppmärksamhet. Den ena filmmakaren, Jacob Frey, har fått jobb på Disney och den andra, Markus Kranzler, på Pixar.

Äran för idén ska ändå gå till den brasilianska konstnären Fabio Coala Cavalcanti. Filmen baserar sig på hans seriestrip. Berättelsen är berörande utan att vara översentimental och den har ett klart budskap om våra olikheter.

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/WjqiU5FgsYc/hqdefault.jpg?r=62046]http://youtu.be/WjqiU5FgsYc[/embed]

 

lördag 27 augusti 2016 - 16:20

När anhöriga måste bygga hjälpmedel

hemlaga1Tretton månader gamla Evelyn Moore kan inte lära sig gå, men hennes pappa har byggt en rullstol. Bild: Youtube/The Canadian Press.

hemlaga2Timmy , som nu är ett år och sju månader, har svårt att röra sig på grund av ryggmärgsbråck. Hans morfar byggde den här rullstolen när Timmy var sex månader gammal. Foto: Youtube/Bob Emmett. 

OM DSC 7829Boris Åhman "uppfyllde inte kraven" att få en benprotes, så sonen Jan-Olof byggde en åt honom i stället. Bild: ÖT/Jonas Brunnström.

 

Tre nyheter, en från Kanada, en från USA och en från Österbotten, berättar alla samma sak: inte ens i den rika västvärlden är det en självklarhet att människor med funktionsnedsättning har tillgång till hjälpmedel. Vi har all denna forskning och vi har tekniskt och medicinskt kunnande. Och framför allt,  vi har experter som vet hur man bygger hjälpmedel, hur de anpassas och hur de ska användas. Ändå blir så många utan den hjälp de behöver. Något som går klart mot FN:s deklaration om rättigheter för människor med funktionsnedsättning.

Jag har sett på videorna om barnen Evelyn och Timmy som fått egna rullstolar och vad de betyder för deras liv och deras utveckling. Och jag har läst ÖT:s artikel om Boris Åhman som fick hjälp av sin son för att kunna gå igen. Visst är det solskenshistorier om att hjälpa sina närmaste. Men samtidigt undrar jag varför samhället, i dessa fall i USA, Kanada och Finland, med all sin kunskap och alla sina resurser lyser med sin frånvaro.

söndag 24 juli 2016 - 18:28

Florrie tar upp kampen

florrie2Hennes riktiga namn är Hilla Lehtimäki. Hon tar nu upp kampen för förståelse för funktionsnedsättning i ett Facebookinlägg som blivit en nyhet bland annat i kvällstidningarna.

 

Hilla Lehtimäki är en aktiv  22-årig tjej som bor i Hyvinge. Hon gillar burlesque och har publicerat flera Pin-Up bilder av sig själv under namnet Florrie von Cloudberry. Hon har en egen blogg på sajten Pin-Up Garage och har nära 2500 följare på Facebook.

Hilla/Florrie uppger att hon är hopplöst romatisk, lever för att resa och att hon "rör sig på hjul". Hon har en svår rörelsenedsättning och talnedsättning.

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/B4zwTbbVH-Q/hqdefault.jpg?r=76923]http://youtu.be/B4zwTbbVH-Q[/embed]

Hon rör sig med hjälp av rullstol och behöver en personlig assistent i vardagen, men det har inte hindrat henne från att ordna modeshower, resa, nu senast till London, och röra sig fritt i samhället, som till exempel att gå på restaurang.

Det var just ett restaurangbesök som fått Hilla Lehtimäki att reagera på Facebook. En kvinna, som av allt att döma jobbar inom vårdyrket, hade uppfört sig ohyfsat mot henne. Bara talat till assistenten, beundrat håret och ögonfransarna och sagt att "det är så underbart att någon gör också de här nätta". Med "också de här" (näitäkin) avsåg hon tydligen personer med funktionsnedsättning.

Assistenten bad damen lämna dem i fred, men i stället för att gå, gav hon Hilla en stor våt puss på kinden. "För att jag är en söt liten handikappad, som inte förstår ett jota om någonting", skriver Hilla och uppmanar damen och alla andra att "möta människor som människor".

Hillas berättelse har nu spridits i medierna, bland annat i Iltalehti och Iltasanomat. Händelsen kan verka för trivial för att bli en riksnyhet, men den visar att det fortfarande finns alltför stor okunskap om funktionsnedsättningar och att rätten att bli accepterad som jämlik ingalunda är självklar för alla.

tisdag 14 juni 2016 - 17:22

Är livet alltid värt att leva?

MeBeforeYouEn ung kvinna hjälper en äldre man med hörselskada som glömt sin hörapparat? Nej, den omstridda filmen "Livet efter dig", som bygger på Jojo Moyes bestseller, handlar om något mycket allvarligare.

 

Den engelska filmen Me Before You (Livet efter dig, Kerro minulle jotain hyvää) får Finlandspremiär om några veckor. Den har redan börjat visas i bland annat USA och Storbritannien och fått inte direkt oväntad kritik. Budskapet är nämligen krasst och obehagligt, att "det är bättre att vara död än att sitta i rullstol".

Den rika och stiliga unga playboyen Will hamnar i en olycka och blir förlamad från nacken nedåt. Han planerar att resa till Schweiz där han ska begå assisterat självmord, men han lovar sin mor att fundera på saken i sex månader.

In i hans liv kommer den originella och något misslyckade Lou. The Guardian beskriver det som att Thomas Crown möter Amelié. Sen är det väl rätt så förutsägbart, hon lär sig societetslivet och högkulturen och han översköljs av hennes livsglädje.

Spoilervarning: De blir kära (det var kanske inte en spoiler) och han tar ändå livet av sig. Men han lämnar en massa pengar åt Lou i sitt testamente.

Nu torkar vi bort tårarna ur ögonvrån och tänker på budskapet en stund. På filmens webbplats har man skapat hashtaggen #LiveBoldly, ungefär "lev modigt". Det har gett upphov till en hel del syrliga svar, många från personer med funktionsnedsättning: "Varför skriver ni "lev modigt" om oss när ni menar "dö snabbt", "jag har samma rörelsehinder, sluta döda mig på film" och "jag är inte någon som man ska tycka synd om och bli dödad i en film för att publiken ska gråta".

Visst finns det också andra filmer med liknande budskap som "Vems liv är det egentligen" och "Million Dollar Baby". Den brittiska skådespelerskan Liz Carr, som är rullstolsburen, säger till The Guardian att det inte är så ofta man behandlar frågor som funktionsnedsättning i film och media och när man gör det "är det en alltför stor övervikt på berättelser där döden är en lösning för funktionsnedsättningen".

Men det finns filmer med ett betydligt mer positivt budskap, som den franska "En oväntad vänskap" som bygger på en sann historia om en småbrottsling och en aristokrat i rullstol som finner varandra. I den är vänskapen och livslusten det bärande temat, att livet alltid ska vara värt att leva. Se den i stället!

Undrar någon om bilden här uppe? På filmens webbplats kan man skapa sin egen affisch. Jag kunde liksom inte låta bli ...

 

tisdag 10 maj 2016 - 11:20

Känd tavla får äntligen diagnos

wyethChristinas värld av Andrew Wyeth är ett av de mest berömda amerikanska konstverken. Nu har man löst ett av mysterierna med tavlan.

 

Andrew Wyeth anses vara en av förra seklets stora amerikanska konstnärer. Tavlan Christinas värld från 1948 är kanske hans mest berömda verk. Motivet verkar vid första anblicken trivialt och omotiverat. En kvinna ligger på en äng, stöder sig på vänstra armen och ser upp mot ett hus längre bort. Det känns på något sätt grått och ödsligt och man vet inte riktigt varför hon ligger där.

Om man vet historien bakom blir målningen stark och beskriver ett hårt människoöde på ett gripande sätt. Kvinnan på tavlan är Anna Christina Olson, Wyeths granne, som var hans modell i flera tavlor. I trettio års åldern drabbades hon av en svår sjukdom och förlorade så småningom rörelseförmågan i benen. Målningen visar hur hon drar sig fram över ängen mot sitt hus långt borta vid horisonten. Man ser då ensamhet, viljestyrka, längtan och också ett visst mått förtvivlan i tavlan. Man ser också hur ett rörelsehinder kan utelämna och isolera en människa som inte får hjälp eller stöd av sin omgivning eller av samhället.

Tidigare har man antagit att hon drabbats av polio i vuxen ålder, på samma sätt som Franklin D Roosevelt. Men i motsats till presidenten blev hennes sjukdom allt allvarligare med åren. När hon dog 1968, 71 år gammal, hade hon förlorat rörelseförmågan också i armarna.

Varje år hålls en konferens, CPC (Historical Clinicopathological Conference), där man utreder historiska medicinska mysterier, som vad Lenin verkligen dog av och om Darwin led av angina. I år presenterade Minnesotas Mayoklinik en utredning som visar att Anna Christina Olson inte drabbades av polio utan av en ärftlig motorisk sjukdom.  Charcot-Marie-Tooths sjukdom kännetecknas av muskelatrofi, det vill säga att känslan och rörelseförmågan försvagas i musklerna. Sjukdomen börjar i fötterna och kan sprida sig till hela kroppen. Sjukdomsförloppet kan lindras, men sjukdomen kan inte botas helt. Den upptäcktes så tidigt som 1886.

Om man under Anna Christinas sjukdomstid, det vill säga mellan 1930 till 1968, skulle ha gett henne rätt diagnos, hade hon fått hjälp och tavlan skulle ha föreställt något helt annat.